Vinterföräldrar 21/22

[Human]

Hur har ni gjort/ska ni göra med att berätta för vänner och anhöriga?

Vi går in i v. 12 mitt i semestern så en tanke vi har är att hålla på beskedet fram till efter semester. Då kanske det hinner bli v. 15 innan vi hinner träffa familjen. Samtidigt dyker det upp en del naturliga tillfällen redan nu i juni. Pappa hörde precis av sig och berättade att han hyrt en jättefin gammal träbåt och ska ta oss på en tur i Stockholms skärgård för att fira att vi gift oss. Det skulle vara ett väldigt fint tillfälle att berätta för honom, samtidigt så är jag enbart i v. 7 då.

Jag kommer berätta för mina nära vänner då vi träffas en del i juni, ska fira midsommar ihop osv. Men jag skulle berätta för dem hur som helst om något dåligt skulle hända nu, så det känns naturligt att prata om. Mamma och pappa kommer dock bli så glada. Jag vill helst berätta för dem igår, men tror också det kan bli jobbigare att berätta för dem om det då händer något.

Hur resonerar ni?

Min bästa vän fick veta så fort jag hade testat (hon fick faktiskt tom veta före maken för han sov ). Det är skönt att ha någon att prata med om detta och hon fick barn för ett år sen.

I övrigt vill jag gärna hålla det för oss själva ganska länge, men inte så mycket pga risken för missfall. Jag fasar för tanken på att bli reducerad till en barnproducerare i folks ögon och att det därefter ska börja komma kommenterar om hur min kropp ser ut, vad jag gör/inte gör, tips och råd om allt osv. Det kanske bara är ogrundade rädslor från min sida, men jag tycker det känns jobbigt. Jag är ganska privat av mig.

Ursprungligen var planen att berätta för närmsta familjen på midsommar, då just kommer ha gått in i vecka 12 då och att det är ett trevligt tillfälle att komma med nyheter utan att steal anyone's thunder. Men så kom mina föräldrar på ett ganska spontant besök förra helgen och de skulle ha fattat/misstänkt om jag inte hade druckit någon alkohol alls då. Dessutom kommer vi inte träffa dem förrän i sommar igen så vi passade på att berätta. Jag var precis i vecka 8 då. De blev jätteglada, men är luttrade och vet att inte ta ut något i förskott.

För resten av "mitt folk" kommer jag vänta till efter vårt tidiga UL som är i slutet av v12, så jag vet om där är något. Sen gör vi NIPT i mitten av vecka 13, och torde då få svar i v 15 så kanske håller jag på det tills dess för vissa som jag inte träffar tills dess. Jag vet inte riktigt hur min man tänker nu, om han vill berätta för sina människor på midsommar eller vänta på NIPT-svar. Jag vet inte heller hur länge man kan vänta innan det syns.

 

[Cilla89a]

Hur har ni gjort/ska ni göra med att berätta för vänner och anhöriga?

Vi går in i v. 12 mitt i semestern så en tanke vi har är att hålla på beskedet fram till efter semester. Då kanske det hinner bli v. 15 innan vi hinner träffa familjen. Samtidigt dyker det upp en del naturliga tillfällen redan nu i juni. Pappa hörde precis av sig och berättade att han hyrt en jättefin gammal träbåt och ska ta oss på en tur i Stockholms skärgård för att fira att vi gift oss. Det skulle vara ett väldigt fint tillfälle att berätta för honom, samtidigt så är jag enbart i v. 7 då.

Jag kommer berätta för mina nära vänner då vi träffas en del i juni, ska fira midsommar ihop osv. Men jag skulle berätta för dem hur som helst om något dåligt skulle hända nu, så det känns naturligt att prata om. Mamma och pappa kommer dock bli så glada. Jag vill helst berätta för dem igår, men tror också det kan bli jobbigare att berätta för dem om det då händer något.

Hur resonerar ni?

Min bästa vän vet, och fick veta samma dag som jag plussade, känns skönt att ha någon att ventilera med. Hon har själv en dotter och är gravid igen.
Familjerna får vänta med att veta tills att jag mår bättre, jag har svårt att glädjas av graviditeten när jag mår så uruselt dåligt och dem skulle antagligen tycka att jag är ytterst märklig... För jag orkar bara inte spela glad nu...
Jag har väl förhoppningar om att jag på midsommar när jag går in i vecka 13 kommer att må bättre och att vi kan berätta, det hade passat fint när alla är samlade... Men vi får se...

 

[Imogen]

Hur har ni gjort/ska ni göra med att berätta för vänner och anhöriga?

Vi går in i v. 12 mitt i semestern så en tanke vi har är att hålla på beskedet fram till efter semester. Då kanske det hinner bli v. 15 innan vi hinner träffa familjen. Samtidigt dyker det upp en del naturliga tillfällen redan nu i juni. Pappa hörde precis av sig och berättade att han hyrt en jättefin gammal träbåt och ska ta oss på en tur i Stockholms skärgård för att fira att vi gift oss. Det skulle vara ett väldigt fint tillfälle att berätta för honom, samtidigt så är jag enbart i v. 7 då.

Jag kommer berätta för mina nära vänner då vi träffas en del i juni, ska fira midsommar ihop osv. Men jag skulle berätta för dem hur som helst om något dåligt skulle hända nu, så det känns naturligt att prata om. Mamma och pappa kommer dock bli så glada. Jag vill helst berätta för dem igår, men tror också det kan bli jobbigare att berätta för dem om det då händer något.

Hur resonerar ni?

Jag gjorde kub i onsdags och innan dess hade vi inte berättar för någon förutom att jag berättat för min chef. Enda anledningen till att vi väntat är egentligen att vi ville vänta till efter kub med att berätta för barnen, och ville inte att hela familjen skulle veta utan att de visste.

Nu tänkte vi berätta för barnen nu ikväll förhoppningsvis blir det en rolig film att skicka till familjemedlemmar som bor i andra delar av landet. I helgen ska vi sen träffa våra föräldrar och då lär barnen berätta för dem

 

[CajsaStina]

Gammal användare med anonymt nick..Vågar egentligen inte pga jinx-rädsla..men smyger in här också, så får vi se hur det går..

MA i början av februari som tagit 3 månader att få ut..plussade nu i torsdags ca 1 månad efter skrapning, ingen mens emellan, så känns väldigt skört detta.. Men nu kan vi bara hoppas! Första barnet för oss båda.

Knappt några alls som vet att vi ens försöker, eller vet något om missfallet. Inte våra föräldrar osv, bara ett par nära vänner vet. Så vi väntar minst till efter KUB innan vi berättar för några fler...


December

Januari
1 - superstar, tredje barnet, 34 år, Uppland
8 - Cilla89a, andra barnet, 32 år, Skåne
12 - human, första barnet, 32 år, Sörmland

Februari
5 - Voeux, första barnet, 33 år, Stockholm
9 - Skuggviol, andra barnet, 31 år, Västra Götaland
9 - CajsaStina, första barnet, 35 år, Östergötland

 

[Voeux]

Vi berättade direkt för våra familjer och några vänner vi umgås mycket med. Får jag missfall är det liksom inget jag vill undanhålla min familj utan tvärtom vill jag kunna få stöd från dem, så såg ingen som helst anledning till att vänta med den informationen. De vet ju hur det fungerar själva och att vad som helst kan hända fortfarande, så inget konstigt med det.

Jag har berättat för min chef och närmsta kollegor också, pga mitt mående nu så jobbet påverkas.

För mig är det bara skönt att folk vet om det, hade aldrig orkat hålla på att försöka dölja det och låtsas vara pigg och må bra. Det hade varit bra mycket jobbigare för mig än att berätta om ett eventuellt missfall för de som står mig nära.

Min bästa vän fick veta så fort jag hade testat (hon fick faktiskt tom veta före maken för han sov ). Det är skönt att ha någon att prata med om detta och hon fick barn för ett år sen.

I övrigt vill jag gärna hålla det för oss själva ganska länge, men inte så mycket pga risken för missfall. Jag fasar för tanken på att bli reducerad till en barnproducerare i folks ögon och att det därefter ska börja komma kommenterar om hur min kropp ser ut, vad jag gör/inte gör, tips och råd om allt osv. Det kanske bara är ogrundade rädslor från min sida, men jag tycker det känns jobbigt. Jag är ganska privat av mig.

Ursprungligen var planen att berätta för närmsta familjen på midsommar, då just kommer ha gått in i vecka 12 då och att det är ett trevligt tillfälle att komma med nyheter utan att steal anyone's thunder. Men så kom mina föräldrar på ett ganska spontant besök förra helgen och de skulle ha fattat/misstänkt om jag inte hade druckit någon alkohol alls då. Dessutom kommer vi inte träffa dem förrän i sommar igen så vi passade på att berätta. Jag var precis i vecka 8 då. De blev jätteglada, men är luttrade och vet att inte ta ut något i förskott.

För resten av "mitt folk" kommer jag vänta till efter vårt tidiga UL som är i slutet av v12, så jag vet om där är något. Sen gör vi NIPT i mitten av vecka 13, och torde då få svar i v 15 så kanske håller jag på det tills dess för vissa som jag inte träffar tills dess. Jag vet inte riktigt hur min man tänker nu, om han vill berätta för sina människor på midsommar eller vänta på NIPT-svar. Jag vet inte heller hur länge man kan vänta innan det syns.

Min bästa vän vet, och fick veta samma dag som jag plussade, känns skönt att ha någon att ventilera med. Hon har själv en dotter och är gravid igen.
Familjerna får vänta med att veta tills att jag mår bättre, jag har svårt att glädjas av graviditeten när jag mår så uruselt dåligt och dem skulle antagligen tycka att jag är ytterst märklig... För jag orkar bara inte spela glad nu...
Jag har väl förhoppningar om att jag på midsommar när jag går in i vecka 13 kommer att må bättre och att vi kan berätta, det hade passat fint när alla är samlade... Men vi får se...

Jag gjorde kub i onsdags och innan dess hade vi inte berättar för någon förutom att jag berättat för min chef. Enda anledningen till att vi väntat är egentligen att vi ville vänta till efter kub med att berätta för barnen, och ville inte att hela familjen skulle veta utan att de visste.

Nu tänkte vi berätta för barnen nu ikväll förhoppningsvis blir det en rolig film att skicka till familjemedlemmar som bor i andra delar av landet. I helgen ska vi sen träffa våra föräldrar och då lär barnen berätta för dem

Tack för era svar! Jag vill gärna berätta, och är egentligen inte orolig för vad som skulle hända om jag fick missfall. Men just nu känns det fortfarande overkligt, och jag tänker att vi inte vet nåt egentligen fören v. 12. Det gör vi såklart, men jag tror att det är ett litet försvar, att inte ta ut nåt i förväg. Så att berätta idag skulle kännas lite som att berätta att man ”kanske” ska få barn. Vi har i alla fall sagt att vi får se lite hur juni ter sig, vilka vi kommer träffa och hur det känns just då.

 

[Sleepan]

Tack för era svar! Jag vill gärna berätta, och är egentligen inte orolig för vad som skulle hända om jag fick missfall. Men just nu känns det fortfarande overkligt, och jag tänker att vi inte vet nåt egentligen fören v. 12. Det gör vi såklart, men jag tror att det är ett litet försvar, att inte ta ut nåt i förväg. Så att berätta idag skulle kännas lite som att berätta att man ”kanske” ska få barn. Vi har i alla fall sagt att vi får se lite hur juni ter sig, vilka vi kommer träffa och hur det känns just då.

Jag berättade direkt för några vänner (vissa fick veta för maken för han sov ). Mamma och ena syrran fick veta redan några dagar senare. Och resten av familjen i v.10. (och rätt många vänner både innan och efter)

Sen blev ju allt superturbulent för oss ett tag efter v.12, men när allt var osäkert var det väldigt skönt att många visste så man kunde få stöd.
Jag tänker att man ska göra precis det som känns bäst för en.

 

[superstar]

Här vet typ "alla" redan, v. 11 nu. Jag mår såpass risigt att det är svårt att dölja. På jobbet använder vi annan skyddsutrustning när vi är gravida (arbetar i vården) så där kunde jag lika gärna skrivit GRAVID i pannan Vi berättade för barnen förra helgen och efter det är det verkligen offentligt, blivande 6-åringen berättar för ALLA hon träffar.

Och så lite gnäll. Jag hatar första trimestern och jag hatar att vara i den på sommaren. Första barnet föddws i juli, jag tyckte det var perfekt. Var visserligen ingen hysteriskt varm sommar men flera varma dagar och jag bara njöt. Sätt is myggan med fötterna i högläge eller låg i badet. Åt glass. Hade det gött. Andra barnet fyller år i januari och sommaren var gräslig. Det var dessutom sommaren 2018 som ju var väldigt varm. Jag led verkligen. Lovade mig själv att aldrig mer vara tidigt gravid under sommaren. Men här sitter jag nu Svär över värmen och önskar det snart ska bli höst igen, jag som brukar gilla sommaren. Hade gärnavarit höggravid på sommaren igen. Vackra klänningar över stor mage. Nu svullen, illamående, trött och försöker få dagarna att gå

Fick iaf tid för KUB, dagen före midsommar. Var rädd att missa det då de gör uppehåll med KUB från midsommar och framåt i mm region.

 

[Imogen]

Här vet typ "alla" redan, v. 11 nu. Jag mår såpass risigt att det är svårt att dölja. På jobbet använder vi annan skyddsutrustning när vi är gravida (arbetar i vården) så där kunde jag lika gärna skrivit GRAVID i pannan Vi berättade för barnen förra helgen och efter det är det verkligen offentligt, blivande 6-åringen berättar för ALLA hon träffar.

Haha känner igen det där med barnen! Vi berättade för dem i lördags och numera vet alla våra grannar

 

[Hedinn]

Här vet typ "alla" redan, v. 11 nu. Jag mår såpass risigt att det är svårt att dölja. På jobbet använder vi annan skyddsutrustning när vi är gravida (arbetar i vården) så där kunde jag lika gärna skrivit GRAVID i pannan Vi berättade för barnen förra helgen och efter det är det verkligen offentligt, blivande 6-åringen berättar för ALLA hon träffar.

Och så lite gnäll. Jag hatar första trimestern och jag hatar att vara i den på sommaren. Första barnet föddws i juli, jag tyckte det var perfekt. Var visserligen ingen hysteriskt varm sommar men flera varma dagar och jag bara njöt. Sätt is myggan med fötterna i högläge eller låg i badet. Åt glass. Hade det gött. Andra barnet fyller år i januari och sommaren var gräslig. Det var dessutom sommaren 2018 som ju var väldigt varm. Jag led verkligen. Lovade mig själv att aldrig mer vara tidigt gravid under sommaren. Men här sitter jag nu Svär över värmen och önskar det snart ska bli höst igen, jag som brukar gilla sommaren. Hade gärnavarit höggravid på sommaren igen. Vackra klänningar över stor mage. Nu svullen, illamående, trött och försöker få dagarna att gå

Fick iaf tid för KUB, dagen före midsommar. Var rädd att missa det då de gör uppehåll med KUB från midsommar och framåt i mm region.

Alltså, ja, jag har lärt mig nåt nytt känner jag. Har alltid tänkt att jag absolut inte vill vara höggravid under sommaren, men att ligga på soffan och må konstant illa och bara sova och spy om vartannat är ju plågsamt på riktigt när det är sol och varmt och man bara vill vara utomhus och göra saker! Nu orkar jag ju knappt gå promenader med hundarna.

Nästa gång ska jag bli gravid i augusti.

 

[Cilla89a]

Här vet typ "alla" redan, v. 11 nu. Jag mår såpass risigt att det är svårt att dölja. På jobbet använder vi annan skyddsutrustning när vi är gravida (arbetar i vården) så där kunde jag lika gärna skrivit GRAVID i pannan Vi berättade för barnen förra helgen och efter det är det verkligen offentligt, blivande 6-åringen berättar för ALLA hon träffar.

Och så lite gnäll. Jag hatar första trimestern och jag hatar att vara i den på sommaren. Första barnet föddws i juli, jag tyckte det var perfekt. Var visserligen ingen hysteriskt varm sommar men flera varma dagar och jag bara njöt. Sätt is myggan med fötterna i högläge eller låg i badet. Åt glass. Hade det gött. Andra barnet fyller år i januari och sommaren var gräslig. Det var dessutom sommaren 2018 som ju var väldigt varm. Jag led verkligen. Lovade mig själv att aldrig mer vara tidigt gravid under sommaren. Men här sitter jag nu Svär över värmen och önskar det snart ska bli höst igen, jag som brukar gilla sommaren. Hade gärnavarit höggravid på sommaren igen. Vackra klänningar över stor mage. Nu svullen, illamående, trött och försöker få dagarna att gå

Fick iaf tid för KUB, dagen före midsommar. Var rädd att missa det då de gör uppehåll med KUB från midsommar och framåt i mm region.

100% igenkänning!
Var höggravid sommaren 2018, nemas problemas! Men nu i vecka 10 är det sannerligen en pärs att ta sig igenom dagarna Inte ens sugen på lite glass.
Och får så dåligt samvete av att jag inte kan njuta och uppskatta sommarvärmen som jag annars gör.
Vill bara ligga inne i ett mörkt, svalt rum likt en vampyr
Men jag hoppas, hoppas att det kommer vända inom ett par veckor lagom till semestern när vi planerat för lite aktiviteter. I dagsläget känns dem inte alldeles för lockande, men förhoppningsvis då!

 

[superstar]

Alltså, ja, jag har lärt mig nåt nytt känner jag. Har alltid tänkt att jag absolut inte vill vara höggravid under sommaren, men att ligga på soffan och må konstant illa och bara sova och spy om vartannat är ju plågsamt på riktigt när det är sol och varmt och man bara vill vara utomhus och göra saker! Nu orkar jag ju knappt gå promenader med hundarna.

Nästa gång ska jag bli gravid i augusti.

Jag plussade på julafton, men det blev tyvärr ett MA. Var toppen att må illa i januari och februari, ligga och kolla på film med barnen. BF hade varit i september. Men nu blir det såhär och det blir såklart också bra men kämpigt just nu...

 

[Voeux]

Jag känner mig svullen och vågen i morse visade 2 kg +. Det kan visserligen också bero på lite dålig kost senaste veckorna, men tycker ändå inte att det varit så hemskt dåligt. Är det vanligt att öka sin volym lite såhär tidigt? Har alltid tänkt att det kommer i ett lite senare stadie. 5+6 idag.

 

[Human]

Vikten har det inte hänt mycket med hos mig än, men defintivt volymökning. Jag har alltid fått lite "food baby" efter middagen på kvällen men nu ser jag verkligen gravid ut på kvällen. V 8+5.

Förra veckan var jag trött, men framförallt så absurt hungrig. Fick riktiga nu-dör-jag-knall-fall-av-hunger-känslor. Peppar peppar så verkar det lite lugnare med det denna veckan. Illamående har jag än så länge sluppit helt, och enligt min mamma så var varken hon eller min syster illamående alls under sina respektive tre graviditeter så jag hoppas på bra gener i det avseendet. Lider verkligen med er i tråden som mår så illa!

Annars har jag nedräkning till 1 juli och tidigt UL. Jag behöver veta om det faktiskt är något embryo där inne, det känns så abstrakt just nu.

 

[superstar]

Jag känner mig svullen och vågen i morse visade 2 kg +. Det kan visserligen också bero på lite dålig kost senaste veckorna, men tycker ändå inte att det varit så hemskt dåligt. Är det vanligt att öka sin volym lite såhär tidigt? Har alltid tänkt att det kommer i ett lite senare stadie. 5+6 idag.

Jag tror att detta är oerhört individuellt, jag har alltid gått upp i vikt ganska tidigt, är så otroligt hungrig och tar hellre viktuppgång än illamående Trots att jag redan väger för mycket. Men 2 kg är å andra sidan inom normalintervallet för mig att pendla i vikt även som ogravid, men även det är såklart individuellt.

@Human Jag är i v 11 och ser rejält gravid ut beror väl både på att det är tredje barnet och att jag har en sådan mage som lätt ser gravid ut även annars Svullen, gasig och klena magmuskler skyller jag på Så skönt att du slipper illamående

 

[superstar]

Testar Lergigan idag och tror faktiskt illamåendet är lite lindrigare! Har Lergigan comp också men vågar inte ta en sån idag, ska jobba natt och är rädd att jag inte kommer kunna sova om jag tar den

 

[Voeux]

Fick riktiga nu-dör-jag-knall-fall-av-hunger-känslor.

Det där har börjat komma lite för mig, jag kan känna mig mätt och sen PANG så måste jag äta nåt helst för en timme sen. Samma med tröttheten, är inte alls trött men plötsligt sitter jag visst sovande i soffan. Kroppen jobbar väl på för fullt, är sjukt vilka hormonförändringar som sker på så kort tid.

Jag går in i v. 7 i morgon och ser även fram emot inskrivningssamtal på MVC då. Är nyfiken på att få en uppfattning om hur sommarens besök kommer se ut, och om vi måste boka in något privat eller inte. Vi har bestämt oss för att göra KUB i varje fall, och hoppas landstinget kan erbjuda det. Men vi får se som sagt! Lite kritiskt med just dessa veckor över juli.

 

[Voeux]

är så otroligt hungrig och tar hellre viktuppgång än illamående

Helt rimligt kan jag tycka och jag skulle prioritera likadant. Har inget illamående ännu som tur är, men är ju också väldigt tidigt för mig så vi får väl se

 

[superstar]

Helt rimligt kan jag tycka och jag skulle prioritera likadant. Har inget illamående ännu som tur är, men är ju också väldigt tidigt för mig så vi får väl se

Hoppas du slipper!!

 

[Human]

Kroppen jobbar väl på för fullt, är sjukt vilka hormonförändringar som sker på så kort tid.

Håller med! Jag är helt fascinerad av att en liten sak på typ 1 cm kan skapa så mycket konstiga bieffekter.

 

[Voeux]

Jag gjorde ett till test i morse. Köpte två senast för jag var så säker på att det skulle vara negativt Det var positivt i morse också, inte helt oväntat. 1-3 v. på första testet och 3+ nu. Ger en känsla av att allt är i sin ordning i varje fall även om jag vet att det inte är helt sant eftersom MA inte märks varken på kropp eller test.

MVC kl. 15 idag!