Vissen/Vilsen

Det gnagande missnöjet brer ut sig som stora rödrosiga utslag på min hud. Pirrar och svider i hjärtroten; Ibland kommer det till och med ett litet hugg. Tyst måste jag smyga med min längtan och mina ambitioner och min vrede och mitt lidande. Tyst måste jag smyga från post till post, från roll till roll, från svalda tårar till trängsel i trafik och kroppar på min kropp som inte står ut längre. JAG BRISERAR.

Allting är ett enda stort hål. Människorna står och gräver, kliar sig i huvudet, buffar på varandra med armbågarna och måttar mellan händerna. Några har hjälm på huvudet och några har hår på huvudet och några har varken hjälm eller hår. Här rinner jag som trögflytande koda längsmed väggar av kompakt grå sörja. Tömmer mig själv på lust och lyster, nöter mot kanter som redan är utnötta och glömmer vem jag en gång var. Vad jag var.

Detta är inte ett skådespel! Det är verkligheten, i sin råaste form. Fulare än gråsten och simplare än bakeoff-bröd. Det är; förpackningar och vätskor och solsken en liten stund och sedan längtan bort i mörkret. Längtan efter nånting större, en människa att prata med - på riktigt. Om rymden. Om multiversum. Om David Lynch och Mare Kandre och Neville Goddard. Istället: Maskiner maskiner maskiner. Tomma tysta döda ting som suger livet ur mig. Prat om tomma tysta döda ting som suger livet ur mig. Lögner och åter lögner.

Säg upp dig! Säger pappa. Jag andas hans ord, djupt ner i lungorna. Känner lugnet och friheten dom för med sig. Känner hur jag äger mig själv och min tid. Men sedan fångenskapen i fattigdom utan en lön från förvärvsarbete. En dag till, en vecka till, ett liv till...