Eftersom det återkommande sägs att Sverige kritiseras för långa häktningstider, så vill jag bara förtydliga att det stora problemet med Sveriges bestämmelser gäller häktning med restriktioner, dvs där det finns ett mått av isolering inblandat. Det används där det finns risk för att den misstänkte ska påverka utredningen genom kontakt med andra misstänkta, målsägande, vittnen etc. Statistiskt är det cirka 2/3 av alla häktade som har sådana restriktioner medan resten kan vara intagna i stora drag som i ett fängelse med större omvärldskontakt.
Jag har förståelse för den kritiken eftersom det helt klart är en isolering att inte få ringa, skriva, få besök från omvärlden annat än i övervakad form. Och att den blir än starkare för en person med annat språk som kanske inte ens kan kommunicera med häktesvakterna. Det är viktigt att försöka undvika restriktioner eller att bevilja så mycket lättnader det går.
Samtidigt är det mer och mer vanligt att den misstänkte väljer att tiga sig genom förundersökningen och lägga en berättelse först när allt material presenteras och berättelsen kan styras efter hur bevisningen ser ut. Det finns en rättighet att göra det, men den blir också till priset av att det är lättare för den misstänkte att skada utredningen under en längre tid. Och många gånger till priset av att utredningen i sig tar längre tid eftersom alla varianter av tänkbara scenarier och invändningar från mt måste täckas upp i förundersökningen.
Det finns exempel i andra länder där man fäster större vikt i rättegången vid de uppgifter som misstänkt förväntas ha lämnat tidigt under förundersökningen och då kunde möjligen behovet av restriktioner minska. Här har vi ett system som i större utsträckning gör att det är allt som sägs i rättegången som styr domen, och vad som har sagts eller inte sagts tidigare har mindre betydelse.
Man kan utveckla detta med många ord till men jag ska försöka låta bli det. Vad jag ändå vill belysa med detta är att det inte slentrianmässigt låses in folk i halvår och år när det kommer till häktning, utan att de flesta häktade mål faktiskt prioriteras maximalt och klaras av på en månads häktningstid eller kortare. Och att kritiken gäller mer tillämpningen av restriktioner än tidslängden i sig. Den allmänna debatten kan kanske få det att låta annorlunda.
Enligt Thomas Ahlstrand på riksenheten för Internationell och organiserad brottslighet i Göteborg är de svenska häktningstiderna i sig snarast korta i jämförelse med övriga Europa. Jag har själv inte lyckats ta fram det material som han hänvisar till men jag har heller inte anledning att tro att han hittar på den uppgiften (hänvisar till SPACE-rapport från Europeiska rådet).
Så här långa har häktningstiderna varit i genomsnitt i Sverige i närtid: (Info från Åklagarmyndighetens tillsynsrapport 2017:1)
Antal häktade och häktningstid fram till åtalsbeslut under åren 2014-2016
År 2014 / 2015 / 2016
1-10 dagar 1 634 / 1 804 / 1 555
11-30 dagar 3 897 / 3 503 / 3 209
31-60 dagar 992 / 985 / 1 006
+ 61 dagar 617 / 741 / 738
Sammanlagt antal 7 140 / 7 033 / 6 508