Älskar ni era barn på samma sätt?

[Comfort]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

det är väl just detta de menar med när de säger att andra barnet blir lugnare, sover bättre än första tex , eftersom man inger ett mer lugn och kunskap än mot första.
Tillsammans med fler faktorer givetvis

 

[Hyacinth]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

*kl*

En inte så pk tanke är ju att en del är "lättare" att älska bums. Att omständigheterna gör det enklare.
Om allt bara flyter på blir det lättare, om man känner att man klarar situationen.
Om man däremot sitter där och känner sig lost in space så blir det förståeligt lite krångligare.

Jämförelse:

Min nuvarande hund och jag klickade direkt, den förra tog två år innan vi var samkörda och funkade.
Älskade förra hunden hur mycket som helst, men det krävdes mycket mer för att vi skulle funka harmoniskt ihop. Med nya hunden blev det glidarliv direkt, våra personligheter var mer kompatibla helt enkelt. Alltså en enklare kärlek, och en annan typ, men inte mer eller mindre.

 

[Comfort]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

det är en intressant tanke, jag fick frågan av en (kill)kopis efter förlossningen hur det kändes att träffa nån som orsakat en så stor smärta.

Konstig fråga tyckte jag,eftersom man ju inte tänker så. Inte jag iallafall

Men ändå, jag hade ju en lång förlossning där levde på lustgas i ett dygn, och således även helt tom i skallen när hon kom ut. Amningen krånglade, stygnen släppte, hon hade gulsot, sen kom kolik och sömnlösa nätter.. såhär i efterhand förstår jag lite bättre att det tog tid innan den rätta kärleken kom, jag hade helt enkelt inte ork att göra det.

Jag kände som vindvissla uttryckte det den här ska jag ta hand om "hon är min", i 4 månader. Vet inte hur många gånger innan jag hade sagt till sambon att det är nåt fel på mig, jag är inte lycklig och "kär" i henne.

Nästa barn kommer ju säkerligen komma ut fortare så min hjärna hinner med, och jag vet hur amning o allt ska gå till och slippa oroa sig över om det är rätt tag osv.

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Och jag har två och är inte mycket klokare för det

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Det är väl lite det jag är inne på, det känns som om jag och Isaac klickade direkt. Synd att de inte kan vara trotsiga tvååringar samtidigt så man kan jämföra. Eller nä, det kanske är bra.

Fast det där med att de skulle sova bättre veti tusan. Sam somnade alltid när vi ammade, Isaac vill bli gungad. Ikväll har vi gungat i två timmar och ammat emellan. Segunge. Dags att göra lite dagsrutiner tror jag.

 

[TinyWiny]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

*kl*

En inte så pk tanke är ju att en del är "lättare" att älska bums. Att omständigheterna gör det enklare.
Om allt bara flyter på blir det lättare, om man känner att man klarar situationen.
Om man däremot sitter där och känner sig lost in space så blir det förståeligt lite krångligare.

Så var det definitivt inte för mej. Första förlossningen hade jag haft regelbundna värkar i 78 timmar innan han väl kom ut livlös och de fick springa iväg med honom. Den kärlek jag kände då är obeskrivbar. Den utlämnade och fruktansvärda ångest jag kände då tror jag inte jag hade känt om jag inte hade älskat honom så otroligt mycket redan då.
När jag sedan väl fick komma upp på neontalen och fick höra att jag inte ville veta av mitt barn (mycket märklig och tragisk historia som förmodligen uppkom av missförstånd mellan personal på bb och neontalen, jag skrek efter honom på bb och fick veta att jag inte fick komma dit än och de på neontalen ville att jag skulle komma dit och trodde då att jag inte ville när jag aldrig kom) så brast nästan mitt hjärta, hur kunde de säga så om min älskade son? Han som gav mitt liv en ny mening.

Jag tror snarare att eftersom jag fick kämpa så fruktansvärt för att få honom så blev han ännu dyrbarare för mej eftersom han för mej var värd allt kämpande och skulle vara värd det miljoner gånger om.

Med dottern hade jag bara regelbundna värkar i drygt 36 timmar innan de fick plocka ut henne med akutsnitt. Med henne kände jag en säkrare kärlek, inte så ångestladdad som med sonen även om vi båda höll på att stryka med denna gång.

Jag har alltid trott att jag älskar mina barn ännu mer just för att det har varit så krångligt när de har kommit ut, att jag verkligen har fått kämpa för att vi skulle få överleva.

Jag tror helt enkelt att man är olika.

 

[jerseyko]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Men ändå, jag hade ju en lång förlossning där levde på lustgas i ett dygn, och således även helt tom i skallen när hon kom ut. Amningen krånglade, stygnen släppte, hon hade gulsot, sen kom kolik och sömnlösa nätter.. såhär i efterhand förstår jag lite bättre att det tog tid innan den rätta kärleken kom, jag hade helt enkelt inte ork att göra det.

Tror inte det spelar någon roll faktiskt, Mina förlossningar har tagit 3 resp 2,40 timmar. Amningen har inte vart några problem, men Tilde åt sönder båda brösten och de tog kanske nån vecka innan de blev bra.
Tilde är bra mkt "krångligare/krävande" än vad Rasmus var. Han var en riktig drömunge medans Tilde är lite mera normal bebis.

 

[havreflinga]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Ni som har mer än ett barn, älskar ni alla på samma sätt eller känns det olika?

Jag tycker inte att älska har sådär jättemycket med känslor att göra... Det låter nog konstigt, men för mig är det liksom mer ett uppdrag...eller en inställning. Något jag bara gör, utan att tänka på det. Jag vill vara en bra förälder för mina barn - det kan man väl kalla älska? Men det är inget som direkt känns.

Känslor är något som kommer och går, och de är mer beroende av hur jag mår, än vad andra människor gör (eller inte gör). Att jag ibland blir rörd, arg, iriterad, glad, stolt o s v över något mina barn gör - det är inget som påverkar min kärlek till dem.

Förresten kan jag inte påstå att kärleken till mina egna barn är särskilt mycket större än kärleken till andra barn, eller människor överhuvudtaget. Varför skulle just de vara mer älskvärda?

Hmm...jag vet nog inte ens vad "älska" egentligen betyder. Vet ni det?

 

[CillaW]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag tokälskar båda mina på samma sätt, lika mycket, de är väldigt olika som personer. Men båda är bäst!

 

[Excalibur]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag har 3 st barn. Jag älskar alla 3 lika mycket men jag älskar dom på olika sätt.

Jakob (snart 4 år) Har jag en fantastisk kontakt med och har haft ända från början. Vi klickar rent personlighetsmässigt och jag tycker verkligen att han är en störtskön unge att vara med.

Isaq (snart 2 år) Han är ju mitt mellanbarn. Jag blev gravid redan när han var bäbis och dessutom så hade jag en väldigt jobbig separation från barnens far när han var runt 1 år. Detta har gjort att jag kan känna dåligt samvete mot honom för att han har fått växa upp och bli stor ganska fort. Isaq är en underbar kille och han är en person som jag återupptäcker varje dag. Jag har alltid älskat honom och han är en glad kille med stor personlighet!

Alice (8 månader) Alice har stulit hela mitt hjärta från dag 1. Efter som vi numera lever ensamma jag o alla barnen så är hon ju alltid med mig. Vilket gör att vi har ett starkt band till varandra. Kanske det starkaste av de 3.


Alla barn är olika och precis som andra personer i ens närhet så har man olika sorters kärlek till sina barn. Och med det vill jag säga att ingen kärlek är större eller mindre.. Bara olika!

 

[mino]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Förresten kan jag inte påstå att kärleken till mina egna barn är särskilt mycket större än kärleken till andra barn, eller människor överhuvudtaget. Varför skulle just de vara mer älskvärda?

Hmm...jag vet nog inte ens vad "älska" egentligen betyder. Vet ni det?

Jag funderar också mycket på vad det betyder att älska sina barn, framför allt så att de själva känner sig älskade. För mig handlar det nog om en djup sympati, så tycker jag att det känns. Sen kan annat komma emellan just i stunden när man står där med en illskrikande tvååring vid lösgodissektionen i affären men i grunden är det ändå just detta att jag känner en stor sympati för mina barn, jag gillar dem och imponeras över alla deras förmågor.

På ett allmänt plan tycker jag alla människor är värda några personer som sätter dem främst. Det finns så många svårigheter att ta sig igenom medan man växer upp och det finns så många som är beredda att tala om hur lite andra människor är värda. Så, ja, jag tycker verkligen att mina barn är mer älskvärda för min del än andra barn, det är både min grundkänsla och min uppfattning om hur det bör vara.

 

[sussiqt]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

*kl*

Jag har 3 barn, 23, 20, 12 år. Eftersom de är 3 helt olika individer så älskar jag dom på 3 olika sätt MEN lika mycket ändå.

Sonen 23 år, förstfödd, kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Har samma humor, pratar likadant och kommer allmänt bra överrens.

Dottern 20 år, har ADHD så det har varit mycket tjorv och jobb kring henne. Men att se denna underbara unge utvecklas från en som inte kunde se folk i ögonen och gick med krökt rygg till den fantastiska människa hon är idag. Tja då svämmar mammahjärtat över.

Dottern 12 år, sist och minst. Charmig, gosig och envis som en röd gris. Hur arg jag än är så kan hon alltid få mig att skratta.

Jag tror helt enkelt så att man älskar sina barn lika mycket men på olika sätt eftersom de växer upp och får olika personligheter.

 

[havreflinga]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag funderar också mycket på vad det betyder att älska sina barn, framför allt så att de själva känner sig älskade.

Så tänker jag oxå. När det handlar om älska, så är det inte fokus på min känsla, utan på barnens.

Jag har hört många prata om sin stora kärlek, men i handlingarna har den inte synts särskilt väl.

Det som vägleder mig i mina handlingar är min upplevelse av hur det känns att vara älskad.

Om jag gråter när jag ska sova och ingen kommer, känner jag mig älskad då? Nej.

Om jag har ett förslag som avvisas utan någon annan förklaring än "för att jag säger så", känner jag mig älskad då? Nej.

osv

 

[Welsh]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag älskar mina barn lika mkt men på olika sätt. De är 4 olika individer med olika egenskaper att älska.

 

[Tajger]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Går det ens att mäta hur mycket man älskar? Jag har fyra barn och jag älskar dem. Ibland gillar jag dem mer eller mindre , men älskar dem gör jag hela tiden.

Det är fantastiskt med kärlek, den är inte begränsad

Jag har också fått frågan, "du som har fyra barn, kan man älska alla, räcker kärleken till?"

Svar: JA, det gör den. Kanske tiden är lite knapp ibland, men inte kärleken.

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Nä, jag har inte bett någon att mäta hur mycket man älskar. Jag bara undrar om det känns på samma sätt.

Efter att ha funderat så tror jag att jag hade programmerat in att "det här kommer ta tid, först är det bara en liten skrutt och sen kommer du att känna i hjärtat" och det var därför jag blev så förvånad att han bara *bah* klämde luften ur mej sådär. Och då kände jag mig lite orättvis mot första barnet, varför kände jag inte så för honom.

 

[cirkus]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag tror att man glömmer lite också.

Dåligt samvete är bara att lägga bort.

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Men det är sjukt svårt. Med det dåliga samvetet alltså. Är det inte det ena så är det det andra.

 

[Gnist]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Eftersom de alla 3 är olika individer, så älskar jag dem på olika vis.

Lika mycket, men på olika vis