Är man egoistisk om man flyttar långt ifrån sin mamma?

[Sonic76]

Bodde 50 mil från mina föräldrar när de blev dåliga
Jag hade daglig kontakt via telefon och så fick jag sätta mig på tåget när nåt blev akut
Men jag hade en bra relation med dem hela tiden.
Jobbigast var när pappa och syrran dog och man bara ville hem direkt.
Men allt går

 

[TheRedLightning]

Nä jag tycker inte det, man ska får göra det man vill.
Jag flyttade 11 mil från min mamma, mest för att jag inte ville bo kvar i samhället där jag växte upp och sen hittat livet på annat håll.
Mormor flyttade tillbaka hem till sin stad där hon är uppvuxen 22 mil från mamma (jag bor mitemellan mormor och mamma). Vet att Mamma då ville ha mormor närmare och mamma tjatar på mig att ja ska flytta närmare med, men jag trivs för bra här nere för att vilja flytta tillbaka, men jag vet att jag alltid kommer ha möjligheten.

 

[Derivata]

Min mamma flyttade 75 mil från mig!

 

[Badger]

Min mamma är likadan.
Hon har sett till att alltid bo så långt ifrån så det blir krångligt att anlita henne som barnvakt.

Nåja, stackarn hämtar en gång i veckan men längtar till storstaden (själv tror jag det är en fåfäng längtan vad skulle man göra där liksom )

 

[Ramona]

Men mitt samvete påverkas när jag får höra sådana saker som stackars lilla mammi och inte kan du flytta så långt ifrån henne mm. Vad tycker ni?

Du måste leva ditt liv, men om du vill få gott samvete erbjud henne att flytta med er till den stora gården. Stora gårdar brukar ha ett eller flera små hus på ägorna också. Det kanske finns ett sådant hon kan flytta in i? Eller så får hon bygga ett på er gård.

 

[eldkyss]

Då tycker jag dina bröder får börja hjälpa till, det är lite dags nu. Om det behövs så småningom.

Jag flyttade från min mamma i Västerbotten, flyttade till USA, England resp Skåne. Hon var rätt rejält deppad över att ffa inte få träffa sitt barnbarn lika ofta men jag KUNDE ju inte "put my life on hold" för att finnas till hands för henne. Min bror bodde också nästan 2 timmar bort från henne, och en tid fick han köra rätt mycket fram och tillbaka, men det berodde på att mamma var rätt dålig mot slutet och hade ingen hemhjälp. Jag hade, och har (!) dåligt samvete men insåg samtidigt att jag, som sagt, inte kunde ge upp mitt eget liv för att finnas till hands. Det hade varit förfärligt.

Jag säger ofta det till min dotter (och min man!) att blir jag riktigt gammal och gaggig så offra för allt i världen inte era egna liv på att "ta hand" om mig. Jag vill på inga villkor att det ska bli så. Man gör så gott man kan, men ska inte ge upp sig själv.

Dom hjälper henne väldigt mycket Det är väl mer det att hon tycker det känns tryggt att ha mig nära. Jag förstår det, men samtidigt känner jag att det inte finns något som hindrar henne att flytta med i samma riktning som vi ska flytta. Eller flytta närmare mina bröder.

 

[athena_arabians]

Jag ser ingen anledning till att stanna kvar om man hittat ett drömställe. Det är helt upp till en själv hur man vill göra.

Jag flyttade hem för att hjälpa mina föräldrar men det var MITT val. Jag ville bo på gården jag vuxit upp på och numera äger. Hade jag hittat mitt drömställe hade jag inte flyttat hem igen och det hade mina föräldrar inte förväntat sig heller.