Ärvda möbler - en klassfråga? (utbruten från Att fråga vad någon jobbar med?)

[Mabuse]

Jag tycker det är jättevanligt att äldre människor i synnerhet går på loppis som någon sorts social aktivitet och hittar massor som är bra att ha och därigenom fyller skåpen hemma lite mer än vad som behövs. Eller att de vid någon tidpunkt unnat sig nya kastruller etc men inte vill göra sig av med de gamla för de ju fortfarande fungerar.

Det är säkert vanligt, men inte i min släkt. Köpa saker man inte absolut behöver? Det går ju inte, det får inte plats i skåpen! Och vad ska man med en ny kastrull till om den gamla fortfarande fungerar? Typ så.

 

[Badger]

Idag är det nog tvärtom, många vill ha nytt och det är ofta man ser hela möblemang som bortskänkes. Missade ett otroligt fint matrumsmöblemang i jugend, inte det vanliga äpplet utan i ljus ek och med ovanlig utformning - det finaste jag sett och helt gratis. Men det var en bit att köra och jag velade för länge.

Ja jag har absolut hört sägas av folk att de aldrig i livet skulle vilja ta över något från någon släkting och att de allra helst vill byta möbler ofta. Så jag trodde nog snarare det var en trend och gissar att om jag tog hem kollegor skulle de nog tycka det var ett horribelt mischmasch av IKEA och gammalt skrot här.

 

[athena]

Allt går ju inte att laga, eller är värt att kosta på en lagning. Mina farföräldrar hade t ex en gräslig, mycket enkel soffa från 70-talet klädd med någon sorts brunorangerutig, helt utnött rya. Att klä om den soffan var absolut inte värt det, så den fick åka till tippen. Annars är det enkla IKEA-möbler, det är liksom inte så mycket att laga när lådorna i byrån faller i bitar eller färgen på de en gång vitlackerade bokhyllorna nöts av.

Det jag har från min mor- och farföräldrar (mest de senare för där finns inga kusiner och det är totalt sett få saker) är sen typ hundra år innan Ikea ens fanns. Och det är INTE några lyxmöbler eller prylar utan hemmasnickrad allmoge typ. Men älskvärda prylar för mig.

 

[Mabuse]

Det är ju helt och hållet i betraktarens öga om det är värt eller ej. Det är givetvis billigare att köpa en ny soffa tex på ikea, men stoppa om äldre möbler gör man ju oftast av sentimentala skäl inte som någon form av investering. Vad du tycker är gräsligt är ju dessutom vad någon annan tycker är jättehäftigt.

Jag lovar att ingen hade tyckte att den helt uttjänta soffan var jättehäftig. Ibland är möbler helt enkelt slut. Det finns inget att lappa och laga när soffan faller i bitar och det är hål i tyget. Jag tvivlar på att min familj är den enda som kastar trasiga möbler som inte går att laga längre. En soffa som är helt slut är ju dessutom rätt dyr att totalrenovera. Hur många håller på att försöka renovera och laga IKEA-möbler från 70-talet?

 

[escodobe]

Det är ju just det! Vem har t ex en massa fungerande grytor de inte behöver? Man köper en ny gryta när den gamla inte går att använda längre (det kan ju ta lååång tid), men då är den ju inte mycket att ha för någon annan heller.

Man flyttar ihop med någon och behöver inte en dubbel uppsättning och skickar av en del till sin brorsa tex?
Man flyttar från en stor lägenhet till en etta på 25kvm och deponerar möbler hos nån annan familjmedlem.

 

[Badger]

Ingen som har ägt något av värde. Det var det här med klass. Jag är dock väldans glad att slippa dras med den typen av frågeställningar.

Fast det är ju få gamla saker som har något direkt värde? Stora gamla skåp, hur fina de än är har man ju sett skymta förbi på det här auktionsprogrammet med kommentarer som stort, mörkt, bökigt, intet värt. Serviser som är jättefina går ju för mindre än motsvarande mängd vitt porslin från X och kanske rent av billigare än IKEAs finare.

 

[vilde]

Ja jag har absolut hört sägas av folk att de aldrig i livet skulle vilja ta över något från någon släkting och att de allra helst vill byta möbler ofta. Så jag trodde nog snarare det var en trend och gissar att om jag tog hem kollegor skulle de nog tycka det var ett horribelt mischmasch av IKEA och gammalt skrot här.

Jag har inte IKEA men däremot vad som en del skulle beteckna som "gammalt skrot". Min favoritmöbel för förvaring är kistor, har tre stora som jag använder samt ett par till, från 1700- och 1800-tal och i mitt tycke väldigt praktiska men jag tror inte alla håller med för det är inte ovanligt att de skänks bort.

 

[sjoberga]

Men vad hade hänt med hans möbler? Även om man hamnar på ett hem så brukar ju möblerna antingen förvaras eller delas upp bland arvingarna när personen flyttar in på boendet och då inte kan ta dom med sig.

De följde med hans dåvarande fru och den sidan av släkten. Men det handlade verkligen om ett extremt minimalistiskt ägande även då.

Det var inget äldreboende utan en såndär slags mellanvariant, egen lägenhet men med stöd dygnet runt vid behov.

 

[Mabuse]

Det jag har från min mor- och farföräldrar (mest de senare för där finns inga kusiner och det är totalt sett få saker) är sen typ hundra år innan Ikea ens fanns. Och det är INTE några lyxmöbler eller prylar utan hemmasnickrad allmoge typ. Men älskvärda prylar för mig.

Det är såna möbler som saknas i min familj. Alla familjer hade väl helt enkelt inte en massa såna saker? Makens föräldrar har t ex inget. På hennes sida fanns inget att ärva, och på hans sida så står möblerna kvar på gården som hans bror ärvde intakt. Han kunde väl inte gärna gå dit och plocka åt sig av broderns möblemang när pappan dog.

 

[monster1]

På min farfars sida fick allt lämnas. De flydde tomhänta. Nio barn, och en sambo som levde när han själv dog lämnade inte så mycket utrymme till att ärva möbler.

Edit: min faster har hennes mormors gamla järnsäng. Det är ju en möbel.

Min sambos familj flydde också, de har såklart inget med sig från den tiden. Han har däremot kvar en säng de köpte för de första pengarna de fick här i sverige och en spegel. Det är en vanlig furusäng för ett barn och dito spegel, men för honom är den viktigt. Svärmor och svärfar har oändlig mängd prylar, de drev loppis ett tag och har/har haft en tendens att samla på sig. Så ingen kommer nog att gå lottlös vad det gäller möbler när de går bort. Men absolut saker som nedärvts i generationer har de ju inte. Utan det blir första generationens nedärvning och sedan andra när vi går bort och Sambons barn ärver osv...

 

[tanten]

Började fundera på vad jag har från min släkt och det är inte mycket.

det jag har är sådant som en träslev min morfar (som jag aldrig hann träffa) hade täljt, smycken från farmors och hennes mor. Några enstaka saker.
Sedan har jag en uppsjö silverskedar och smågafflar. En hel del är priser från olika jordbrukstävlingar. Det mest påtagliga är två fåtöljer från 50-talet som jag låtit klä om och älskar.

Det jag kommer att lämna efter mig är konst (som avkomman absolut inte vill ha, vi har totalt olika smak) och ett antal tusen böcker. Med andra ord inget som kommer att värderas. Det stör mig inte.

 

[Badger]

Det är ju just det! Vem har t ex en massa fungerande grytor de inte behöver? Man köper en ny gryta när den gamla inte går att använda längre (det kan ju ta lååång tid), men då är den ju inte mycket att ha för någon annan heller.

Beror kanske på vilka krav man har på grytor , jag gissar ju på att hushållsintresserade släktingen långsamt har uppdaterat sina grytor och förvarat de tristare i skåpet i väntan på att någon (jag, eller hennes barn) skulle behöva dem. Jag skulle nog tveklöst ha lite överskott i grytskåpet, och speciellt bland knivarna (jisses), att skaka av mig på någon yngre släkting. Det var ju så med gafflar och knivar också när jag flyttade, mamma ryckte några udda ur kökslådan.

 

[monster1]

De följde med hans dåvarande fru och den sidan av släkten. Men det handlade verkligen om ett extremt minimalistiskt ägande även då.

Det var inget äldreboende utan en såndär slags mellanvariant, egen lägenhet men med stöd dygnet runt vid behov.

Men då handlar det ju lite om att man inte valde att "ta något" när det delades upp. Rätten tills sitt arvegods har man ju även om arvegodset inte har något högre ekonomiskt värde. Sen handlar det säkert om huruvida ens släkt är en sådan som sparar på prylar i all evighet eller om de är sådana som rensar ut. Jag har en gammal regnhatt som var min mormors, den är helt ofunktionell, har någon konstig fläck på insidan och saknar ett band, men jag har den på väggen för den påminner mig om henne. Den har givetvis noll ekonomiskt värde.

 

[monster1]

Man flyttar ihop med någon och behöver inte en dubbel uppsättning och skickar av en del till sin brorsa tex?
Man flyttar från en stor lägenhet till en etta på 25kvm och deponerar möbler hos nån annan familjmedlem.

Ja gud vi jonglerar runt möbler och husgeråd i familjen som jag vet inte vad. Min pappa var dessutom ensambarn och därmed ärvde han all farmor och farfars saker. Sen får man ju emellanåt saker i present, typ nya knivar var ju poppis att ge bort ett tag. Jag och sambon flyttade ihop och fick då dubbla uppsättningar av allt. Jag hade en sommarstuga som jag sålde, där hade jag en uppsättning prylar som hamnade här hemma osv.

 

[sjoberga]

Jag har ett set med assietter som handmålats av min farmor, de används med uppskattning. Hon var en extrem bohem som jag hade svårt att uppskatta som barn, men som jag som vuxen insett vilken jäkla kraftkvinna det var - trots extrema utmaningar med psykisk sjukdom Tyvärr dog hon genom sängrökning - och hela huset strök med samtidigt (ärvt från gammelfarmor).

Jag är nog hårdare präglad av det än man tänker på ibland - jag har alltid haft så extremt svårt att förstå det här spelet med ”mest ägodelar vid bortgång vinner” som vissa planerar in i döden att vinna.

Inga möbler, inga pengar, inga fastigheter, inga andra ägodelar har jag från någon släkt.

 

[Badger]

Det är ju helt och hållet i betraktarens öga om det är värt eller ej. Det är givetvis billigare att köpa en ny soffa tex på ikea, men stoppa om äldre möbler gör man ju oftast av sentimentala skäl inte som någon form av investering. Vad du tycker är gräsligt är ju dessutom vad någon annan tycker är jättehäftigt. Äldre Ikea-möbler hade en annan typ av kvalitet än vad de som produceras idag har, så är det med nästan alla möbler och annan typ av inredning. De stolar jag har är i furu, matbordet som hörde till var också i furu. Sitsarna är omklädda minst 10 gånger.

Vårt förra köksbord var faktiskt ett gammalt IKEA från 70-talet som min mans släkt strött här. Jättefint tyckte jag (ingen skulle gissat IKEA), men tyvärr så kollapsade det och vi fick krypa till korset och köpa ett nytt.

 

[Mabuse]

Man flyttar ihop med någon och behöver inte en dubbel uppsättning och skickar av en del till sin brorsa tex?
Man flyttar från en stor lägenhet till en etta på 25kvm och deponerar möbler hos nån annan familjmedlem.

Jag flyttade från studentrum till (nuvarande) makens lägenhet. Min kniv och gaffel som jag hade lånat från mina föräldrar lämnade jag tillbaka, och annars hade jag inte så mycket. En gryta och tre köksknivar som var bra att ha, för det hade inte han. Frukostporslin som vi fortfarande använder. Hans frukostporslin flyttade vi till mina farföräldrars gamla hus, för där fanns inget kvar. Jag hade ett täcke som min mamma ärvt av min mormor, det har vi som extratäcke nu. I möbelväg hade jag bara en klädhängare, den står i vårt sovrum nu. Studentrum hyr man ju möblerade. Ja, du hör, det fanns liksom inget. Vi kanske är ovanligt oäventyrliga, helt enkelt?

 

[Mabuse]

Vårt förra köksbord var faktiskt ett gammalt IKEA från 70-talet som min mans släkt strött här. Jättefint tyckte jag (ingen skulle gissat IKEA), men tyvärr så kollapsade det och vi fick krypa till korset och köpa ett nytt.

Allt går liksom inte att lappa och laga i all oändlighet. Eller är inte meningsfullt att försöka lappa och laga.

 

[Enya]

Det är ju just det! Vem har t ex en massa fungerande grytor de inte behöver? Man köper en ny gryta när den gamla inte går att använda längre (det kan ju ta lååång tid), men då är den ju inte mycket att ha för någon annan heller.

En massa är ju att ta i, men ofta finns det ju kanske lite fler än vad man behöver. Samma med glas och annan porslin, bestick osv. Jag fick en hel del sånt av mamma när jag flyttade till mitt första boende. Det är också detta jag kan ge vidare till mina barn när de flyttar.

Möbler däremot, var det värre med, en del kunde jag få men inte mycket eftersom det inte fanns något ärvt att tala om. När de äldre släktingarna dog fanns ingen plats att förvara överblivna möbler fram tills vi skulle flytta. Mitt hem består av en salig blandning loppisprylar och billigt nytt, med väldigt få nya möbler. Det mesta är väl IKEA- även det som är köpt på loppis alltså och det som jag fått av någon annan.
Mitt skrivbord gillar jag starkt, köpt av någon för en hundring, och när jag och min bror hämtade sa han högt "det skulle behöva lite färg". Jag hyschade honom med ett fniss för i annonsen stod det att det var nymålat. Ja... för att se sådär slitet gammalt vitt ut.... Fult, så numera har jag en vaxduk på

Så klassfrågan ligger väl i att de som är riktigt fattiga inte har något som går i arv, väldigt få gamla gedigna möbler osv eftersom de dels inte har gått att förvara vidare i familjerna och dels så har saker som funnits när släktingarna dött varit i så dåligt skick att man inte vill ärva det utan det duger endast till att värma huset med, så att säga. Och det är ju lite synd för i och med IKEA där hållbarheten på möbler har sjunkit rejält så minskar mängden möbler också att ärva vidare sedan.

Vad skulle mina barn ärva av mig tex? Det äldsta jag har är en kista från 1811, det näst äldsta är en byrå min mamma köpte i Malmö innan jag föddes, alltså för minst 40 år sedan. Vad barnen sedan har att ärva är Billy bokhyllor osv och jag tror att om jag dör som gammal tant så är möblerna lika slitna och håller nog knappt ihop ens.

 

[Badger]

Det är säkert vanligt, men inte i min släkt. Köpa saker man inte absolut behöver? Det går ju inte, det får inte plats i skåpen! Och vad ska man med en ny kastrull till om den gamla fortfarande fungerar? Typ så.

Jo men exakt, men det är ju att man inte gillar gammalt och inte gillar att ha för mycket prylar. Så då hamnar det ju snarare under tycke och smak. Det är ju snarare idag mer udda att gilla gamla grejor från släkten och fyllda skåp än att gilla rent vitt, snyggt, nytt och plats.