Aktivitetsstöd/sjukpenning

[Wille]

När man går på aktivitetsstöd så kan man inte vara delvis sjukskriven. Sjukpenning och aktivitetsstöd är inte kompatibla med varandra.

(Sjukersättning är dock kompatibelt med aktivitetsstöd, men det kan ta åratal att få om man nu hör till dem som får det beviljat.)

Det här gör att när man har en partiell arbetsförmåga och går på aktivitetsstöd, så förlorar man ekonomiskt på det i de allra flesta fall när man jobbar efter sin förmåga, eftersom man får kostnader för resor till och från arbetet. Man behöver en mycket bra lön eller jobb endast på helger för att det ska löna sig att arbeta för en med partiell arbetsförmåga.

Det här är hur tokigt som helst. Någon sosse försökte motionera om det här för några år sedan p.g.a. orimligheten i hur det här funkar. Motionen fick avslag. Det framgick inte varför det blev avslag.

Jag har funderat mycket på det här men hur jag än vänder och vrider på det så hittar jag ingen rimlig förklaring till varför det är så här. Det ska ju löna sig att jobba. Men varför gör det inte det om man har partiell arbetsförmåga? Någon som har en förklaring?

 

[Enya]

Jag vet inte, kanske för att man inte både kan anses arbetsförmögen och sjukskriven på samma gång under en längre tid, och är det så får man söka sjukersättning.

 

[Wille]

Jag vet inte, kanske för att man inte både kan anses arbetsförmögen och sjukskriven på samma gång under en längre tid, och är det så får man söka sjukersättning.

Sjukersättning kan man bara få om arbetsförmågan är nedsatt över all överskådlig tid, eller hur de nu formulerar det.

Men det finns ju också långvarig sjukdom som kan bli bättre.

Sen är processen att söka sjukersättning evighetslång. Jag och läkaren kom överens för ett år sedan att jag ska söka deltids sjukersättning. Ansökan har inte ens kunnat skickas än p.g.a. vårdkö till kartläggning.

 

[Wille]

Ser att jag startat en tråd om detta tidigare. Ja, jag har minne som en guldfisk. Men den tidigare tråden gav inga svar.

 

[Enya]

Ser att jag startat en tråd om detta tidigare. Ja, jag har minne som en guldfisk. Men den tidigare tråden gav inga svar.

Det tror jag inte heller denna gör.

 

[manda]

Min lite filosofiska reflektion är att vår kultur har en väldigt begränsad (och stigmatiserande) syn på funktionsnedsättning. Liksom är du inte förlamad så ”fuskar” du om du använder rullstol, om du kan laga enkel mat åt dig själv en dag så måste det betyda att du alltid har den förmågan för dynamisk funktionsnedsättning är inte en faktisk grej utan smit, lättja eller dålig moral. Därför är arbetsförmåga och brist på arbetsförmåga ömsesidigt uteslutande, de kan inte samförekomma och därför saknas strukturer för att stötta någon som lever i en sådan ”fel” verklighet som inte stämmer med bilden av hur funktionsnedsättning funkar.

 

[Exile]

Min lite filosofiska reflektion är att vår kultur har en väldigt begränsad (och stigmatiserande) syn på funktionsnedsättning. Liksom är du inte förlamad så ”fuskar” du om du använder rullstol, om du kan laga enkel mat åt dig själv en dag så måste det betyda att du alltid har den förmågan för dynamisk funktionsnedsättning är inte en faktisk grej utan smit, lättja eller dålig moral. Därför är arbetsförmåga och brist på arbetsförmåga ömsesidigt uteslutande, de kan inte samförekomma och därför saknas strukturer för att stötta någon som lever i en sådan ”fel” verklighet som inte stämmer med bilden av hur funktionsnedsättning funkar.

Men samtidigt så ÄR det väl en svår fråga? Ett heltidsjobb är uttömmande för de flesta. Jag tycker lätt jag kan se generaliseringen åt andra hållet också, även på det här forumet, att alla som är "normalfungerande" är det i allt och att de alltid har tid och energi till allt och det liksom alltid funkar bra.

För otroligt många (mig själv inräknat) som är tillräckligt "friska" för att kunna jobba heltid så är ändå livet till stor del arbete-mat-sömn. Där tid/ork/lust till sådant som är kul eller måsten som disk/tvätt/städ är reserverat till helger eller semester för man klarar det inte under veckorna.

Jag tror de allra flesta skulle må bra eller bättre av att jobba mindre, jag tror att vi överlag jobbar för mycket i Sverige. Samtidigt är det så ekorrhjulet ser ut just nu. Skulle man klara att gå runt på att jobba 50% hade folk inte jobbat heltid i samma utsträckning och då leder det till andra problem på samhällsnivå, vi vill att folk generellt jobbar heltid och då måste det löna sig att göra det.

Och om vi bestämt att det knappt ska gå att välja att jobba halvtid, så kan det ju heller inte vara för "lönsamt" att göra det även när behov finns. Även om vi låtsas om att det inte finns några fuskare alls utan alla som ansöker om någon form av ersättning faktiskt behöver det så måste man ut samhällsperspektiv vara ganska försiktig med hur soft det livet ska vara. De är supertrist men så är det. Det finns ju grader mellan att en person kanske är helkroppsförlamad och att man varit utbränd. Jag vill absolut inte förringa folks problem på något sätt så snälla tolka det inte så. Men det tenderar att sticka i ögonen på "vanligt folk" så fort det kan uppfattas som att man kan dra fördelar av systemet ("lura det") även om det inte alls är medvetet.

Så det blir lite av en balansgång där vi vill att folk som inte har förmågan att kunna bidra lika mycket ska ha det bra, men inte FÖR bra, för det måste fortfarande vara bäst att vara på 100%, annars spär det missnöje i populationen. Det är ju jättesvårt att bedöma dynamisk arbetsförmåga. Hur lång är ett snöre? Hur mycket fritid ska du ha "rätt" att orka innan den tiden borde ha kunnat nyttjas till att jobba istället?

Sen håller jag helt med om att nuvarande system är helt sjukt. Det ska ju alltid ge mer att jobba än att inte göra det, annars är det ju uppochner. De allra flesta som är sjuka VILL ju dessutom bidra så gott de kan, så det blir liksom extra elakt att i princip tvinga dem att kanske framställa saker som lite sämre än vad de är för att de ska kunna gå runt ekonomiskt.. det tråkiga svaret där på TS fråga är väl att det måste till att jag antar politiker gör något åt det, men det är ju en fråga som tyvärr sällan har särskilt hög prio, delvis pga hur det som sagt lätt kan missuppfattas som att vissa ska få lite mer gräddfil.

 

[clementine]

Ser att jag startat en tråd om detta tidigare. Ja, jag har minne som en guldfisk. Men den tidigare tråden gav inga svar.

Vad är det för svar du skulle vilja ha?
Jag svarade i din tidigare tråd och länkade till motioner osv. Detta är ju i hög grad en politisk fråga och det är nog därför det är svårt att ge några direkta lösningar på det problem som du upplever.

 

[manda]

Men samtidigt så ÄR det väl en svår fråga? Ett heltidsjobb är uttömmande för de flesta. Jag tycker lätt jag kan se generaliseringen åt andra hållet också, även på det här forumet, att alla som är "normalfungerande" är det i allt och att de alltid har tid och energi till allt och det liksom alltid funkar bra.

För otroligt många (mig själv inräknat) som är tillräckligt "friska" för att kunna jobba heltid så är ändå livet till stor del arbete-mat-sömn. Där tid/ork/lust till sådant som är kul eller måsten som disk/tvätt/städ är reserverat till helger eller semester för man klarar det inte under veckorna.

Jag tror de allra flesta skulle må bra eller bättre av att jobba mindre, jag tror att vi överlag jobbar för mycket i Sverige. Samtidigt är det så ekorrhjulet ser ut just nu. Skulle man klara att gå runt på att jobba 50% hade folk inte jobbat heltid i samma utsträckning och då leder det till andra problem på samhällsnivå, vi vill att folk generellt jobbar heltid och då måste det löna sig att göra det.

Och om vi bestämt att det knappt ska gå att välja att jobba halvtid, så kan det ju heller inte vara för "lönsamt" att göra det även när behov finns. Även om vi låtsas om att det inte finns några fuskare alls utan alla som ansöker om någon form av ersättning faktiskt behöver det så måste man ut samhällsperspektiv vara ganska försiktig med hur soft det livet ska vara. De är supertrist men så är det. Det finns ju grader mellan att en person kanske är helkroppsförlamad och att man varit utbränd. Jag vill absolut inte förringa folks problem på något sätt så snälla tolka det inte så. Men det tenderar att sticka i ögonen på "vanligt folk" så fort det kan uppfattas som att man kan dra fördelar av systemet ("lura det") även om det inte alls är medvetet.

Så det blir lite av en balansgång där vi vill att folk som inte har förmågan att kunna bidra lika mycket ska ha det bra, men inte FÖR bra, för det måste fortfarande vara bäst att vara på 100%, annars spär det missnöje i populationen. Det är ju jättesvårt att bedöma dynamisk arbetsförmåga. Hur lång är ett snöre? Hur mycket fritid ska du ha "rätt" att orka innan den tiden borde ha kunnat nyttjas till att jobba istället?

Sen håller jag helt med om att nuvarande system är helt sjukt. Det ska ju alltid ge mer att jobba än att inte göra det, annars är det ju uppochner. De allra flesta som är sjuka VILL ju dessutom bidra så gott de kan, så det blir liksom extra elakt att i princip tvinga dem att kanske framställa saker som lite sämre än vad de är för att de ska kunna gå runt ekonomiskt.. det tråkiga svaret där på TS fråga är väl att det måste till att jag antar politiker gör något åt det, men det är ju en fråga som tyvärr sällan har särskilt hög prio, delvis pga hur det som sagt lätt kan missuppfattas som att vissa ska få lite mer gräddfil.

Jag tycker inte alls ditt första stycke är en generalisering åt andra hållet utan ett till symptom av exakt samma tanke, en generalisering åt samma håll: att funktion är något som vara finns och alltid kan nyttjas (som en resurs att exploatera).

Jag tycker också ditt resonemang om att ett liv med funktionsnedsättning inte får bli för soft visar exakt samma stigmatiserade syn på vad funktionsnedsättning är. Jag såg ett fb-inlägg häromdagen som föreslog att en ”able” person skulle i en vecka ”prova” en funktionsnedsättning en vecka. Researcha tillgänglighet precis som vid den funktionsnedsättningen och bara delta i samhällslivet på det sätt som samhällets tillgänglighet för den funktionsnedsättningen tillåter. Då upptäcker man ganska snabbt att ett liv med funktionsnedsättning inte är ”soft” (vilket sällan ett liv med heltidsarbete heller är, men det finns en allmän konsensus kring det) utan att det är ett stort jobb att leva sitt liv med funktionsnedsättning, att planera, kompensera, förbereda så att vanliga enkla vardagsaktiviteter ska gå att genomföra. Det kommer aldrig att bli soft att vara sjuk eller funktionsnedsatt, den tanken är vara ett till exempel på precis vad jag tror är orsaken till hur ersättningssystemet ser ut. Och detta betyder såklart inte att jag tycker att skyddsnätet ska gå att missbruka, däremot att det ska vara tillgängligt inte utifrån ett ableistiskt ramverk utan för alla.

 

[Wille]

Vad är det för svar du skulle vilja ha?
Jag svarade i din tidigare tråd och länkade till motioner osv. Detta är ju i hög grad en politisk fråga och det är nog därför det är svårt att ge några direkta lösningar på det problem som du upplever.

Jag söker en förklaring. Motionen förklarade ingenting. Det fanns ingen motivering alls till avslaget. Var väl nån annan länk också, men den begrep jag inte.

 

[clementine]

Jag söker en förklaring. Motionen förklarade ingenting. Det fanns ingen motivering alls till avslaget. Var väl nån annan länk också, men den begrep jag inte.

Nej, det kan ofta vara svårt att förstå logiken bakom politiska beslut och regelverk. Jag tror att problemet här är att fokus inte har legat på att maximera individens ekonomi (vilket jag tolkar är det du utgår från). Regelverket är byggt utifrån att aktivitetsstöd och sjukpenning fyller olika syften, inte för att olika kombinationer ska skapa ekonomiska incitament. Det kan däremot absolut leda till mindre önskvärda effekter i vissa situationer för den enskilde.

Jag tror inte att grundtanken är att straffa den som har partiell arbetsförmåga. Snarare att systemen är konstruerade var för sig och inte särskilt väl anpassade för personer som hamnar mellan dem. Det är tyvärr ganska vanligt att regelverk kan vara logiska utifrån sitt eget syfte, men ändå ge orimliga konsekvenser när de möts.

Jag tror faktiskt att det är svårt att ge en bättre förklaring än så.
Du får ge dig in i politiken om du vill skapa långsiktiga förändringar!

 

[MiaMia]

Jag söker en förklaring. Motionen förklarade ingenting. Det fanns ingen motivering alls till avslaget. Var väl nån annan länk också, men den begrep jag inte.

Det är helt enkelt ingen som har gjort en sådan utredning där det på den grundliga nivån har vägts konsekvensanalyser mot varandra för alla olika detaljer i regelverken.

 

[Mkb]

När man går på aktivitetsstöd så kan man inte vara delvis sjukskriven. Sjukpenning och aktivitetsstöd är inte kompatibla med varandra.

(Sjukersättning är dock kompatibelt med aktivitetsstöd, men det kan ta åratal att få om man nu hör till dem som får det beviljat.)

Det här gör att när man har en partiell arbetsförmåga och går på aktivitetsstöd, så förlorar man ekonomiskt på det i de allra flesta fall när man jobbar efter sin förmåga, eftersom man får kostnader för resor till och från arbetet. Man behöver en mycket bra lön eller jobb endast på helger för att det ska löna sig att arbeta för en med partiell arbetsförmåga.

Det här är hur tokigt som helst. Någon sosse försökte motionera om det här för några år sedan p.g.a. orimligheten i hur det här funkar. Motionen fick avslag. Det framgick inte varför det blev avslag.

Jag har funderat mycket på det här men hur jag än vänder och vrider på det så hittar jag ingen rimlig förklaring till varför det är så här. Det ska ju löna sig att jobba. Men varför gör det inte det om man har partiell arbetsförmåga? Någon som har en förklaring?

Sverige har fått kritik från FN just angående risken för fattigdom för till exempel personer med funktionsnedsättning, något som regeringen struntat i att göra något åt och istället har situationen förvärrats sedan dess. Socialstyrelsen har också uppmanat till ekonomisk översyn, så den här ekonomiska utsattheten överlag för människor med sjuk- och aktivitetsersättning är ändå välkänd och påtalad från flera olika håll.

Generellt så är den låga ersättningen problematisk i sig skulle jag säga, lite oavsett individens grad av arbetsförmåga, läste att FUB har en rapport på ämnet som visade att exempelvis en 27-åring med IF som har aktivitets- eller sjukersättning kan gå back med runt 1 700 kr per månad, då förlorar man alltså kring 20 400 kr per år. Det skulle gå att bland annat indexera sjuk- och aktivitetsersättningen så de inte alltmer släpar efter löneutvecklingen i samhället i stort, men det är ett politiskt beslut. Finns även andra lösningar men allt kräver ett intresse för frågan från politiskt håll och det finns uppenbarligen inte. Man har ju vid det här laget upprepade gånger fått kritik för att man med dagens system försätter människor i ekonomisk utsatthet och fattigdom men man väljer att inte agera på det utan föredrar att ytterligare försämra läget.

Skulle gissa på att det förutom förstås samhällets generella funkofobi och funktionsnorm har att göra med att vi har ett kortsiktigt tänk där politiker vill bli omvalda och att det här inte är en tillräckligt stor grupp som drabbas för att man från politiskt håll ska vilja bry sig om deras rättigheter eller räkna med dem i någon "det ska löna sig att arbeta" slogan, därför lägger man hellre reformpengarna på annat för att flirta med sina mer resursstarka och större väljargrupper. I just den här regeringens fall kan det väl också vara något mer ideologiskt grundat, i och med att inom radikal och extremhögern (för det är åt det hållet vi rört oss med den här regeringens hjälp) är den kärnfriska människan den enda som har några rättigheter att tala om.

 

[_Elly_]

Sen är processen att söka sjukersättning evighetslång. Jag och läkaren kom överens för ett år sedan att jag ska söka deltids sjukersättning. Ansökan har inte ens kunnat skickas än p.g.a. vårdkö till kartläggning.

Här känns det som att något gått fel? Det ska inte ta ett år att ansöka om sjukersättning Dokumentation av tidigare problematik och ett aktuellt läkarintyg som beskriver dessa saker brukar väl vara som krävs? Olika vad man har dokumenterat men... Sen kan det behöva överklagas men just att få iväg en ansökan bör inte ta så lång tid.

 

[MiaMia]

Här känns det som att något gått fel? Det ska inte ta ett år att ansöka om sjukersättning Dokumentation av tidigare problematik och ett aktuellt läkarintyg som beskriver dessa saker brukar väl vara som krävs? Olika vad man har dokumenterat men... Sen kan det behöva överklagas men just att få iväg en ansökan bör inte ta så lång tid.

Håller med. Ansöka måste man ju kunna göra. Speciellt om en läkare har gjort bedömning och kan skriva ett intyg.
Sedan är det en annan sak om FK anser att utredningen ska kompletteras med fler uppgifter, mer utredningsåtgärder och uppgifter som inte finns i det första intyget. Då kan väntan på handläggning och beslut bli lång ifall det är köer för att få fram det som krävs.

 

[Wille]

Här känns det som att något gått fel? Det ska inte ta ett år att ansöka om sjukersättning Dokumentation av tidigare problematik och ett aktuellt läkarintyg som beskriver dessa saker brukar väl vara som krävs? Olika vad man har dokumenterat men... Sen kan det behöva överklagas men just att få iväg en ansökan bör inte ta så lång tid.

Efter läkarmötet i juli förra året där vi kom överens om att jag skulle ansöka om deltids-sjukersättning, så hände ingenting på ett tag. I oktober blev jag kallad till sköterska. Det blev inställt p.g.a. sjukdom. Jag fick en ny tid en månad senare. Sen pratade hon med läkaren och jag fick besked att jag skulle ställas i kö till en arbetsterapeut som skulle göra en kartläggning. Därefter skulle läkaren skriva ett intyg. Kön till arbetsterapeuten tog cirka ett halvår. Första träffen blev också framflyttad p.g.a. sjukdom. Jag har träffat denne två gånger nu. Det är 4 delmoment vi ska gå igenom. Efter semestern har vi flera inbokade träffar. I slutet av augusti ska jag träffa en läkare (som jag aldrig träffat dessvärre, vilket gör mig lite nervös).

Så här ser verkligheten ut.

 

[_Elly_]

Efter läkarmötet i juli förra året där vi kom överens om att jag skulle ansöka om deltids-sjukersättning, så hände ingenting på ett tag. I oktober blev jag kallad till sköterska. Det blev inställt p.g.a. sjukdom. Jag fick en ny tid en månad senare. Sen pratade hon med läkaren och jag fick besked att jag skulle ställas i kö till en arbetsterapeut som skulle göra en kartläggning. Därefter skulle läkaren skriva ett intyg. Kön till arbetsterapeuten tog cirka ett halvår. Första träffen blev också framflyttad p.g.a. sjukdom. Jag har träffat denne två gånger nu. Det är 4 delmoment vi ska gå igenom. Efter semestern har vi flera inbokade träffar. I slutet av augusti ska jag träffa en läkare (som jag aldrig träffat dessvärre, vilket gör mig lite nervös).

Så här ser verkligheten ut.

Ok att sjukdomar och semestertider kan påverka men jag får fortfarande inte riktigt ihop det. Har du ingen dokumentation från tidigare som kan användas som underlag för första läkarens intyg? Det borde gå att ansöka utan arbetsterapeut och sedan komplettera vid behov.

Inte för alla.

 

[Wille]

Ok att sjukdomar och semestertider kan påverka men jag får fortfarande inte riktigt ihop det. Har du ingen dokumentation från tidigare som kan användas som underlag för första läkarens intyg? Det borde gå att ansöka utan arbetsterapeut och sedan komplettera vid behov.

Inte för alla.

Nej, det går inte att använda för ansökan om sjukersättning. Kartläggningen som görs nu är väldigt omfattande och informationen som kommer fram där saknar läkaren kunskap om i dagsläget. Den information som finns om mig nu, räcker inte på långa vägar för att ansöka om sjukersättning.

 

[manda]

Om själva handläggningen av sjukersättningsansökan sedan skulle dra ut på tiden även den, så kan det vara bra att veta att om beslut saknas sex månader efter ansökan gjorts, så kan man be om ett beslut som då fattas inom fyra veckor (utifrån det underlag som finns vid tidpunkten).

 

[MiaMia]

Om själva handläggningen av sjukersättningsansökan sedan skulle dra ut på tiden även den, så kan det vara bra att veta att om beslut saknas sex månader efter ansökan gjorts, så kan man be om ett beslut som då fattas inom fyra veckor (utifrån det underlag som finns vid tidpunkten).

Men det lär sällan vara ett bra alternativ i ett ärende om sjukersättning eftersom bristen på underlag som styrker kommer leda till avslag. Ifall det fanns tillräckligt för att bevilja skulle de inte avvakta med att gå till beslut i väntan på mer info att värdera.