Problemet med att flytta dit jobb finns är att det är istället inte finns bostäder. Finns det bostäder så är de nybyggda och svindyra. Det är verkligen ett moment 22.
Vissa kommuner erbjuder bostadsförtur om man får jobb, en del bara vid fast jobb eller provanställning på 6 månader, vilket man inte får överallt. Då får man inte heller välja, utan man får första bästa. Det är ok om man känner sig taggad och ser det som en väg framåt ur sin situation. Är man deprimerad så kan det istället se ut som man blir berövad en plats som man tyckte om att leva på, får flytta till en främmande plats, till ett jobb man varken ville ha eller tycker om och det endast för att kunna ha tak över huvet och få äta. Tänk er det, när livslusten är redan låg.
Jag tycker hellre att folk bor i obygden och får bidrag än att de flyttar för att bli ändå fattiga och sjuka och få leva på sjuklön istället. Ur skattesynpunkt är det ju hugget som stucket. Dessutom de som bor i mindre samhällen, bidrar till att samhället blir kvar, med att handla lokalt etc.
Det saknas inte direkt folk till enkla jobb i storstäderna. En får jobb, en annan blir utan. Det är ett nollsummespel där man trycker in bara mer folk i bostadsbrist. Det är ändå stor skillnad på de som har en högre kompetens som är väl efterfrågad, bara i en annan del av landet.
Det är liksom ingen mening att en från skåne ska flytta till haparanda för att bli kassörska på konsum, de hittar nog en kassörska ändå. På det stora hela kvittar det.
Den stora skillnaden är att i större städer finns det större variation på arbeten, så det blir lättare att söka någonting som åtminstonde på pappret passar. Men det är just på pappret, jag jobbar med nånting jag aldrig hade trott jag skulle trivas med, men jag hade ju helt fel! Dock så var min utgångspunkt när jag fick jobbet rätt öppen, det var inget tvång, jag mådde bra i övrigt och kunde sluta när som helst om det inte passade.
