Föräldrar som inte klarar sig själva men inte inser det

[Mirre]

Jag har säkert skrivit om det här förut men jag blir tokig. Ursäkta om det blir rörigt.
För att göra en lång historia kort, båda är multisjuka med svårigheter att röra sig bland annat.
Huset är i stort renoveringsbehov och de skulle behöva städhjälp, men ingen av dem inser det utan förväntar sig att folk i omgivningen ska ställa upp och göra allting. Nu är min bonuspappa inlagd igen pga hjärtat och mamma är ensam med sin ep. Så nu sitter jag här vilket jag verkligen inte har tid med egentligen, jag tog med datorn för att försöka studera här men det är bara att glömma. Låter okänsligt kanske men det är högt tempo på min nuvarande kurs och mycket att läsa.

De har velat fram och tillbaka nu i flera år om de ska sälja och flytta eller inte, de har till och med flyttat en gång till en lägenhet. Men fick inte huset sålt och tyckte att lägenheten var för trång, trots att de inte orkar sköta ett stort hus. Nu har de siktat in sig på ett annat hus med stor trädgård, fruktträd osv osv som såklart kommer behöva massa skötsel och omvårdnad

Nu har jag suttit här ett tag och samma historia har ändrat sig flera gånger, de klagas på att ambulanspersonalen frågade om sjuktillståndet när de kom i natt, för de hade ju redan talat om det för SOS. Jag försökte förklara att de självklart måste höra det från patienten också, men nej det var ambulanspersonalen som inte kunde sitt jobb och inte hade läst på.

Det bästa för dem hade varit en lägenhet i markplan, helst i servicehuset här där de har vårdpersonal och sköterska nära hela tiden. Och där de har hjälp med städning och ingen trädgård de behöver sköta. Men nej de är ju inte alls i behov av någon hjälp, för att sedan ringa oss så fort de är något. Jag läser en kurs på distans nu vilket innebär att jag är hemma hela tiden, gissa vem som kommer ringas hela tiden.

Vad tusan gör man?
Det går inte att prata med dem om att de faktiskt inte klarar sig så bra som de tror och att de inte kan förvänta sig att vi ska släppa allt och ställa upp så fort de kallar.

 

[tanten]

Klarspråk.
Tala om att du älskar dem men inte an vara till hands så mycket som de kräver.
Deras situation funkar ju utmärkt för dem! Alla - främst du - hjälper ju till att vidmakthålla situationen.

/gamla bistertanten

 

[Badger]

Jag har säkert skrivit om det här förut men jag blir tokig. Ursäkta om det blir rörigt.
För att göra en lång historia kort, båda är multisjuka med svårigheter att röra sig bland annat.
Huset är i stort renoveringsbehov och de skulle behöva städhjälp, men ingen av dem inser det utan förväntar sig att folk i omgivningen ska ställa upp och göra allting. Nu är min bonuspappa inlagd igen pga hjärtat och mamma är ensam med sin ep. Så nu sitter jag här vilket jag verkligen inte har tid med egentligen, jag tog med datorn för att försöka studera här men det är bara att glömma. Låter okänsligt kanske men det är högt tempo på min nuvarande kurs och mycket att läsa.

De har velat fram och tillbaka nu i flera år om de ska sälja och flytta eller inte, de har till och med flyttat en gång till en lägenhet. Men fick inte huset sålt och tyckte att lägenheten var för trång, trots att de inte orkar sköta ett stort hus. Nu har de siktat in sig på ett annat hus med stor trädgård, fruktträd osv osv som såklart kommer behöva massa skötsel och omvårdnad

Nu har jag suttit här ett tag och samma historia har ändrat sig flera gånger, de klagas på att ambulanspersonalen frågade om sjuktillståndet när de kom i natt, för de hade ju redan talat om det för SOS. Jag försökte förklara att de självklart måste höra det från patienten också, men nej det var ambulanspersonalen som inte kunde sitt jobb och inte hade läst på.

Det bästa för dem hade varit en lägenhet i markplan, helst i servicehuset här där de har vårdpersonal och sköterska nära hela tiden. Och där de har hjälp med städning och ingen trädgård de behöver sköta. Men nej de är ju inte alls i behov av någon hjälp, för att sedan ringa oss så fort de är något. Jag läser en kurs på distans nu vilket innebär att jag är hemma hela tiden, gissa vem som kommer ringas hela tiden.

Vad tusan gör man?
Det går inte att prata med dem om att de faktiskt inte klarar sig så bra som de tror och att de inte kan förvänta sig att vi ska släppa allt och ställa upp så fort de kallar.

Kan de inte boka städhjälp och fixhjälp av veteranpoolen?

Känns som att för att sänka egen stressnivå går det kanske att sänka ambitionen för vad man vill att de ska göra? (dvs det verkar jättejobbigt och stressigt att lyckas få dem att flytta till en servicelägenhet och de kanske ändå blir så uttråkade så att man måste hjälpa dem hela tiden ändå.)

Går det inte att plantera ett fruktträd i trädgården, veteranpoolen planterar säkert gärna. Det verkar jobbigt att sälja och flytta, man kanske kan trycka på att det inte gick att sälja huset förra gången.

(varför veteranpoolen? tänker att det är någon som man kan prata lite med också som är i liknande ålder.)

Kan man ha sådan tur att de bara inte orkar starta cirkus kring köp, sälj, flytt om man inte pratar om det själv och inte hjälper dem?

Kommuner verkar vilja att folk bor kvar helst alltid snarare än på boende.

 

[Islandshästryttare]

Tyvärr är det tråkiga svaret att ni som är runtomkring måste sluta upp med att prioritera deras liv framför ert eget. Det är exakt som @tanten skriver så länge ni ställer upp understödjer ni dem i att inget behov av förändring föreligger. De vet att ni sätter era egna liv på paus och löser situationen varje gång så fort de kallar på er. Sluta med det och säg nej nästa gång de ringer. Hur svårt det än är.

 

[Skojamindoja]

Beroende på hur dåliga de är, kontakta en biståndshandläggare? Mamma och hennes syskon hade samma problem med mormor, hon sitter helt rörelsehindrad i rullstol sen åtta år tillbaka efter en stroke som även satte sig på synen så hon ser inte helt hundra. I vissa stunder är hon glasklar mentalt, nästa sekund frågar hon efter sina föräldrar eller är arg för att morfar aldrig kommer dit. Han dog för tio år sen. Oftast tror hon att hon är ett barn och blir jättearg för att de inte kör hem henne till hennes sen länge stendöda föräldrar. Hon satt kvar i huset fram till i våras.

I mormors fall hade hon så mycket hemtjänst som kommunen kan erbjuda, men städ och trädgård, handling, räkningar och sånt behövde ju skötas av barnen. Indirekt av två av barnen (min mamma och min moster) som bor närmast. Till slut gick det inte mer. Mormor har i sina "dåliga" stunder svårt att acceptera att hon inte kommer bli frisk/som innan, så hon ville verkligen inte flytta.

Men när biståndshandläggaren kom dit och pratade med barnen samt hemtjänstpersonalen förstod de att hon hade det mycket bättre på ett boende. Hon flyttade som sagt dit i våras, och hon har till och med blivit lite bättre efter det eftersom hon får mer stimulans än när hon satt själv hemma och glodde på nyheterna hela dagarna med bara hemtjänsten som sällskap.

Är de "friskare" är det så klart svårare. Där har pappa ett liknande dilemma med en ingift gammal moster som vägrar låta honom vara. Den hårda sanningen är nog att du/ni (om du har syskon) helt enkelt får vägra komma till undsättning hela tiden. Veteranpoolen som någon annan nämnde? Städhjälp? Ungdom som kan tänka sig att klippa lite gräs? Alla dessa alternativ (samt det mest givna alternativet, be dina barn) ratas av den här mostern, så nu har pappa helt enkelt slutat svara. Men hon är ju inte riktigt hans huvudvärk på samma sätt som en förälder är heller, så det är förstås lättare att ducka henne utan dåligt samvete.

 

[Mirre]

De är rätt så dåliga och skulle åtminstone behöva hjälp med tillsyn, städ och handling. Nu har precis mammas sambo kommit hem efter att ha varit inlagd och kan inte köra bil.

 

[stjarnhimmel]

Så jobbigt.
Vad händer om du och ni andra säger nej? Nu kanske jag låter hemsk men det låter tack vare att ni i omgivningen ser till att det går.

 

[NilHe]

Jag har säkert skrivit om det här förut men jag blir tokig. Ursäkta om det blir rörigt.
För att göra en lång historia kort, båda är multisjuka med svårigheter att röra sig bland annat.
Huset är i stort renoveringsbehov och de skulle behöva städhjälp, men ingen av dem inser det utan förväntar sig att folk i omgivningen ska ställa upp och göra allting. Nu är min bonuspappa inlagd igen pga hjärtat och mamma är ensam med sin ep. Så nu sitter jag här vilket jag verkligen inte har tid med egentligen, jag tog med datorn för att försöka studera här men det är bara att glömma. Låter okänsligt kanske men det är högt tempo på min nuvarande kurs och mycket att läsa.

De har velat fram och tillbaka nu i flera år om de ska sälja och flytta eller inte, de har till och med flyttat en gång till en lägenhet. Men fick inte huset sålt och tyckte att lägenheten var för trång, trots att de inte orkar sköta ett stort hus. Nu har de siktat in sig på ett annat hus med stor trädgård, fruktträd osv osv som såklart kommer behöva massa skötsel och omvårdnad

Nu har jag suttit här ett tag och samma historia har ändrat sig flera gånger, de klagas på att ambulanspersonalen frågade om sjuktillståndet när de kom i natt, för de hade ju redan talat om det för SOS. Jag försökte förklara att de självklart måste höra det från patienten också, men nej det var ambulanspersonalen som inte kunde sitt jobb och inte hade läst på.

Det bästa för dem hade varit en lägenhet i markplan, helst i servicehuset här där de har vårdpersonal och sköterska nära hela tiden. Och där de har hjälp med städning och ingen trädgård de behöver sköta. Men nej de är ju inte alls i behov av någon hjälp, för att sedan ringa oss så fort de är något. Jag läser en kurs på distans nu vilket innebär att jag är hemma hela tiden, gissa vem som kommer ringas hela tiden.

Vad tusan gör man?
Det går inte att prata med dem om att de faktiskt inte klarar sig så bra som de tror och att de inte kan förvänta sig att vi ska släppa allt och ställa upp så fort de kallar.

Jag sa till mina föräldrar att jag inte längre skulle hjälpa dem. Om de sålde huset och flyttade till särskilt boende skulle jag hjälpa med ekonomi och dyl. Tog ett tag att hamna där men väl då gick det rätt fort. Så tydliga gränser, även om det är jobbigt.

 

[Mirre]

Jag har varit och handlat åt dem ett par gånger, varje gång har de (mamma) kommit med något mer de behövt när jag kommit tillbaka med varorna. Något som de inte nämnt ett ord om när jag åkt till affären.

Mamma bad mig till exempel mig köpa grönsaker, när jag kom hem till dem med varorna så fattades det plötsligt mer saker och det var "så svårt när det inte fanns mat hemma" Då stod mamma och lagade mat när jag kom.

Andra gången åkte jag och dottern och handlade, kom tillbaka med tre kassar. Helt enligt listan mamma själv skrev. Ändå klagades det om att det fattades saker. Inte rakt ut utan mer passivt mumlande ackompanjerat av hur synd det är dem som har det så svårt.

Min bror och svägerska var där och byggde om en hel vägg på deras garage. De hade först jobbat hela dagen, sedan åkte de till föräldrarna (en timme enkel resa), slet som djur med väggen och sedan tillbaka hem igen. De sade rakt ut till slut att det funkar inte att alla ska åka och hjälpa dem med allting hela tiden och att en lägenhet vore ett bättre alternativ. Så när jag var där senast fick jag höra om hur hemska de var, istället för att de är lite tacksamma för att få garaget fixat och slippa anlita snickare De var ju inte alls så sjuka och klarade sig minsann själva. Sagt av mamma medan hennes sambo är i telefon med sin bror och försöker få honom att komma dit och hjälpa dem

Nu sade jag nej till att handla idag trots att jag egentligen mycket väl har tid. Men nej, det funkar inte. Vi bor närmast också så de tar väl förgivet att jag alltid kan. Men jag lär nog gära som min kära bror och säga ifrån på skarpen jag också, även om de surar i veckor

 

[skuggan_]

Jag har lång erfarenhet som uska inom äldrevården men hade också en numera bortgången pappa som också "klarade sig själv". Min erfarenhet är att det brukar släppa bara man får in en fot och de själva inser hur skönt det är med t.ex. städhjälp. Det är ett stort steg att sälja deras hem och flytta till annat, jag brukar tänka babysteps.

Jag förstår att det är svårt att prata om men du kanske t.ex. kan ta upp att hemtjänst kan hjälpa till med städ och inköp? Jag tänker också att ni runt omkring behöver sätta er ner och prata med dem (på ett passande sätt) om att ni har ert liv som tar upp tiden och att tiden helt enkelt inte räcker till.

 

[Skojamindoja]

Jag förstår att det är svårt att prata om men du kanske t.ex. kan ta upp att hemtjänst kan hjälpa till med städ och inköp? Jag tänker också att ni runt omkring behöver sätta er ner och prata med dem (på ett passande sätt) om att ni har ert liv som tar upp tiden och att tiden helt enkelt inte räcker till.

Problemet är väl om de inte vill ta emot den hjälpen/tycker att de inte behöver den eftersom deras barn kan göra det istället. Det problemet hade vi både med mormor och morfar. Morfar vägrade ta hjälp av vården för att han tyckte att mamma kunde göra det istället som ändå var vårdutbildad, och mormor sa till hemtjänsten att de inte behövde göra det och det och det, för det kunde nått av barnen göra.

Jag tror fortfarande på att ta kontakt med någon slags biståndshandläggare?

 

[Eurydome]

Jag har lång erfarenhet som uska inom äldrevården men hade också en numera bortgången pappa som också "klarade sig själv". Min erfarenhet är att det brukar släppa bara man får in en fot och de själva inser hur skönt det är med t.ex. städhjälp. Det är ett stort steg att sälja deras hem och flytta till annat, jag brukar tänka babysteps.

Jag förstår att det är svårt att prata om men du kanske t.ex. kan ta upp att hemtjänst kan hjälpa till med städ och inköp? Jag tänker också att ni runt omkring behöver sätta er ner och prata med dem (på ett passande sätt) om att ni har ert liv som tar upp tiden och att tiden helt enkelt inte räcker till.

Jag tycker att det här låter klokt @Mirre .

 

[skuggan_]

Problemet är väl om de inte vill ta emot den hjälpen/tycker att de inte behöver den eftersom deras barn kan göra det istället. Det problemet hade vi både med mormor och morfar. Morfar vägrade ta hjälp av vården för att han tyckte att mamma kunde göra det istället som ändå var vårdutbildad, och mormor sa till hemtjänsten att de inte behövde göra det och det och det, för det kunde nått av barnen göra.

Jag tror fortfarande på att ta kontakt med någon slags biståndshandläggare?

Definitivt kontakt med biståndshandläggare! Men man behöver tyvärr också ibland övertyga ens äldre och på ett så snyggt sätt som möjligt sätta ner foten. Om de säger till en biståndshandläggare att de inte behöver/vill ha hjälp så kommer inte denne att kunna tvinga dem, därför kan det vara bra att övertyga om åtminstone t.ex. städ och inköp

 

[EmmaW]

Inkörsporten i många fall är att övertyga dom om att testa en sak att få hjälp med under en period som ni bestämmer i förväg och är dom inte nöjda så kan ni fundera på andra alternativ. Om inköp är svårt att få dom nöjda med hade jag väntat med den och löst den själv under tiden men börjat med städ om det är enklare och kan få dom mer positiva till att ta emot hjälp. Babysteps och att säga ifrån är några av nycklarna.

 

[Skojamindoja]

Inkörsporten i många fall är att övertyga dom om att testa en sak att få hjälp med under en period som ni bestämmer i förväg och är dom inte nöjda så kan ni fundera på andra alternativ. Om inköp är svårt att få dom nöjda med hade jag väntat med den och löst den själv under tiden men börjat med städ om det är enklare och kan få dom mer positiva till att ta emot hjälp. Babysteps och att säga ifrån är några av nycklarna.

Håller med. Ett bra steg att börja med kanske kan vara trädgården? Då är personen som ska hjälpa dem dessutom utomhus? För många har steget varit svårast att släppa in "främmande" i huset.

 

[Mirre]

Håller med. Ett bra steg att börja med kanske kan vara trädgården? Då är personen som ska hjälpa dem dessutom utomhus? För många har steget varit svårast att släppa in "främmande" i huset.

Ja, de har redan fått hjälp av oss, min pappa (som är äldre än både mamma och hennes sambo) och vänner att klippa gräset. Tror Veteranpoolen också, min bonuspappa har jobbat där förut så han känner dem. Men ändå är det tvärnej till att ta hjälp med till exempel städ och handling. Det är bara familj och vänner som ska ställa upp och hjälpa till

 

[Mirre]

Jag tycker att det här låter klokt @Mirre .

Det gör det och jag har själv jobbat som uska i både hemtjänst och säbo. Men trots att jag känner de som jobbar i hemtjänsten här och kan intyga att det är bra personer, så är det taggarna utåt direkt bara man nämner det. Så det går inte alls att ens prata med dem om det.

 

[Mirre]

Det är svårt bara att inte få dåligt samvete och känna mig taskig när jag säger nej Men jag kan inte bara släppa allt direkt de ber om det heller

 

[Tantan]

Det är svårt bara att inte få dåligt samvete och känna mig taskig när jag säger nej Men jag kan inte bara släppa allt direkt de ber om det heller

De kan kanske handla via icas app, du hämtar ut kassar en gång i veckan. Och sen kanske vägra städa och låta det bli lite sämre för att kunna få till hemtjänst.

 

[Mirre]

De kan kanske handla via icas app, du hämtar ut kassar en gång i veckan. Och sen kanske vägra städa och låta det bli lite sämre för att kunna få till hemtjänst.

Ja det kan funka.
Städ har vi hjälpt till med ibland men oftast så är det ingen som hjälper till med det. De har robotdammsugare så det underlättar en del, men det är fortfarande skitigt i kök och badrum osv