Ångest och depressioner

[mian1]

Jo, faktiskt en hundtråd!
En massa funderingar...

Nu ska vi prova medicin i kombination med träning för instruktör för att få bukt med Doris problem. Både homeopat och instruktör tror att en stor del av problemen är psykiska och inte fysiska. Att hunden genomgått ett trauma, att hon är deprimerad eller har ångest.
Och uppenbarligen mår hon inte bra, trots att hon har det bra!

Hur fungerar nån som har ångest och hur löser man det? Doris problem, både fysiska och psykiska kom i samband med valpning och att hon skiljdes från valparna. Förlossningspsykos? Separationsångest? Vem vet?
Vi har träffat Doris många gånger innan vi fick henne och då var hon den gladaste och spralligaste hunden i hundgården. När vi fick henne var hon mest rädd och apatisk.

Tränar man lättast bort ångest eller depression genom att öva upp hennes självförtroende och trygghet? Eller hur löser man den? Hade hon kunnat må bättre om hon fick en ny valp som hon fick behålla istället för de som togs ifrån henne? Hon fick kattungar i somras och då hade hon knappt tid att sova eller gå ut och kissa för att hon skulle hålla koll på dem.
Eller skulle en antidepressiv medicin hjälpa bäst? Något som fick depressionen att lätta och att man sedan jobbade på trygghet och bättre självförtroende?
Eller är det bara kört? En skada som inte går att reparera?

 

[martha]

hör med dina homeopater om Bach Flower remedy...dessa kan hjälpa henne ur tillstånd som du beskriver...stackars Doris

 

[Icebabe_1]

jag hadde ett problem med min katt här för ett halvår sedan ca,vet inte om du hittar nått hjälp i det,men jag skriver ner det endå.

min äldsta katt hadde en yngre katt som en kompis och son,denne katt Nemouse hadde canser och vi visste att vi en dag fick konfrontera hans bortgång,men hur det skulle påverka våran äldre katt blacky visste vi inte...då Nemouse gick bort brått för oss,insåg vi att blacky inte skulle klara sig,han blev djupt deprimerad och gav upp sitt eget liv totalt,våran veterinär sa att han kunde få antidepresiv medel,men saknaden och deprisjonen ville nog komme tilbax,vi avvaktade för att se om blacky skulle komma över det,vi busade,aktiverade honom ( ja,han är en katt.),men inget hjälpte,då insåg jag,att vi inte kunde va egoistiska och fick lov att leta upp en ersättare åt blacky för nemouse.vi fick hem en kattunge,och blacky började leva igjen.

mitt poeng är,karnsje du borde hitta en ersättare du også?

 

[mian1]

Hundarna är två, även om de är jämnåriga systrar. Och kattungarna var i alla fall ett försök att ge Doris en bebis. vi har inte råd att köpa en valp på vinst och förlust, inte att köpa en alls faktiskt. Dessutom har vi redan så många djur att det räcker och blir över. Vill inte bara samla på mig djur, de måste få sin tid och sin omvårdnad också.
Funderade lite på att vara fodervärd åt en tjänstehund, men förmodligen blir det bara värre då foderhunden måste lämnas bort. Och då skulle inte bara Doris sörja utan även vi och Ester.

 

[crazy]

Varför skiljdes hon från valparna? Var de döda?

Kanske en ny kull och sedan behålla en utav valparna kan läka såren?

Låter som en förlossningspsykos...men alla mammor vet ju hur det skulle vara att mista sina barn...

Annars är någon typ av lydnadsaktivering ett förslag...så hon får annat att tänka på...eller ta med henne ut på olika nya ställen så hon får upp gnistan igen kanske?

 

[Nemo]

Finns det ingen valp hon kan vara "mamma" åt i närheten som hon kan träffa varje dag? Kan det hjälpa tro?
Eller nån av hennes egna valpar kanske kan komma på besök??
Vad hände egentligen med hennes valpar.. vid vilken ålder försvann dom?
Kämpa på! Kanske nåt "gosedjur" i valpform kan vara en ersättning? Brukar ju funka på skendräktiga tikar...

 

[mian1]

Valparna såldes då de var leveransklara och strax efter det flyttade Doris hit. Tydligen hade hon börjat må dåligt i samband med valpningen så ägarna ville inte använda henne mer i avel. Vi trodde alla att problemen snabbt skulle gå över, men istället blev det värre.

Skendräktig är hon inte och nallar intresserar henne inte heller. En av hennes kattungar avgudar henne, men kanske är katterna för stora nu för hon blir snarast besvärad av kattens gosande. När kattungarna var pyttesmå var hon som tokig efter dem, men då var de så rädda för hundarna att de bara spottade och fräste.