Arbetsgivare har rätt att kräva god hälsa?

Jag har inte varit med om att hantverkare har hyrt in arbetskraft vid vab. Men jag mest kontakt med mindre företag. På större bolag är det säkert vanligt med inhoppare.
Jag tror de flesta mindre företag löser det genom att de andra arbetar hårdare.
På resten av personalens bekostnad.
Nej de lägger ut jobbet på någon annan eller skjuter upp det och kan då inte ta in annat jobb=minskade intäckter eller jobbar övertid=högre lönekostnader.

På större bolag så finns det mer utrymme för sjukdom, fler att sprida ut jobbet på och så är antalet anstälda anpassat efter att folk är sjuka. Det går det att göra med 100 anställda men knappast på 4.
 
Ja, om arbetsgivaren beordrar övertid istället för att ta in vikarie, dela upp jobbet på andra eller helt enkelt förklara för uppdragsgivaren att "vi hinner inte klart till deadline utan det tar en vecka till".
Då blir det övertidskostnader. Men det är ju alltid arbetsgivaren som ska beordra övertid och då anser de väl förmodligen att jobbet måste bli gjort inom tidsfristen och att beordra övertid ändå är mer lönsamt än att skjuta på deadline.
På mitt jobb går det inte att ta in vikarier, det är en lång internutbildning av personal som redan har erfarenhet av branschen innan de får jobba själva. Det går inte heller att låna in personal från andra avdelningar då det handlar om specialistkompetenser, likaså går inte det att skjuta på några deadlines utan det är alltid beordrad övertid om personal uteblir av olika anledningar. Jobbet kan inte vänta en dag, en vecka eller ens några timmar utan det ska alltid finnas rätt utbildad personal på plats.
 
På mitt jobb går det inte att ta in vikarier, det är en lång internutbildning av personal som redan har erfarenhet av branschen innan de får jobba själva. Det går inte heller att låna in personal från andra avdelningar då det handlar om specialistkompetenser, likaså går inte det att skjuta på några deadlines utan det är alltid beordrad övertid om personal uteblir av olika anledningar. Jobbet kan inte vänta en dag, en vecka eller ens några timmar utan det ska alltid finnas rätt utbildad personal på plats.
Ja, så finns det ju en del arbetsplatser som fungerar så. Hos oss kan vi inte heller ta in tillfälliga vikarier och ha någon nytta av dem. Däremot kan vissa delar av jobbet vänta; det finns inte mycket val i en liten grupp; det KAN ju hända att vi alla är frånvarande någon dag och då finns inte mycket val.

Det låter som att ni är totalt oumbärliga. Är ni heller inte särskilt många så blir det ju oerhört sårbart. Beroende på vilken bransch det är så låter det ju abnormt att en deadline inte kan skjutas på ens några timmar; i så fall; hur gör ni med helgledighet? Eller har ni bemanning dygnet runt?

En arbetsgivare bör ju försöka förhindra att det uppstår sådana arbetsmiljöer.
 
Ja, så finns det ju en del arbetsplatser som fungerar så. Hos oss kan vi inte heller ta in tillfälliga vikarier och ha någon nytta av dem. Däremot kan vissa delar av jobbet vänta; det finns inte mycket val i en liten grupp; det KAN ju hända att vi alla är frånvarande någon dag och då finns inte mycket val.

Det låter som att ni är totalt oumbärliga. Är ni heller inte särskilt många så blir det ju oerhört sårbart. Beroende på vilken bransch det är så låter det ju abnormt att en deadline inte kan skjutas på ens några timmar; i så fall; hur gör ni med helgledighet? Eller har ni bemanning dygnet runt?

En arbetsgivare bör ju försöka förhindra att det uppstår sådana arbetsmiljöer.
Helt rätt gissat, vi sitter dygnet runt.
 
Helt rätt gissat, vi sitter dygnet runt.
Ja, då blir ju förhållandena andra; då är det ju en dygnetruntverksamhet.

I mitt huvud dyker det upp tankar på någon slags vårdavdelning, operationsavdelning eller akutsjukvård med anställa med en väldigt specifik specialistkompetens. Överhuvudtaget så är det givetvis så att inom akutsjukvård kan man t ex inte skjuta på något och ej heller ta in "någon" - dels krävs ju legitimerad personal, men sen kanske det inte räcker med leg; det kan ju krävas någon form av specialistkunskap utöver grundläggande nivå så att säga.

Samtidigt tänker jag att människor anställda på någon slags börsbolag, bank eller en säljavdelning på ett företag skulle kunna uttrycka sig som du gör. Men då anser ju jag att i en utomståendes perspektiv så KAN faktiskt en deadline för försäljning skjutas på; det handlar inte om liv och död. Ibland ser jag (och har själv varit anställd i sådana organisationer) att vissa kulturer (i företag) bär uppfattningen att "vi är totalt oumbärliga och jobbet kan INTE stå tillbaka, det GÅR INTE att flytta en deadline från kl 12 till klockan 15!" och är det frågan om en sådan kultur mer än något som faktiskt är realitet utifrån vad man sysslar med; då tycker jag det är en ganska dålig kultur. Den skapar skuld, stress och utbrändhet och tar ofta bort glädjen i arbetet.

Jag jobbar med personalfrågor och visst är det vi gör viktigt, ibland kan man tro att chefer som vill ha svar TYCKER det är "liv och död" om vi inte svarar förrän dagen efter (för att vi kanske haft möten/varit lediga eller annat). MEN; jag har hittills inte varit med om att det varit "liv och död"- frågor egentligen. Jag menar; kommer en anställd full till jobbet och är otrevlig så är det viktigt för chefen att få veta från oss hur de ska hantera saken rent arbetsrättsligt, men just när det händer är ju inte vi den/de som ska agera. Skicka hem personen och om de vägrar eller hotar - ring polisen! Det arbetsrättsliga kan vi lika gärna svara på frågor om dagen efter.

Eller som en riktig händelse; en chef undrar hur hen ska sätta lönen på en anställd; har två val, en högre och en lägre timlön. Och fick inte tag i oss samma dag (och påtalade det surt efteråt). Hur krisartat kan det vara? Ta den lägre timlönen då och ändra det när man fått svar från oss! Det är liksom inte liv och död- frågor.

Krisartat i vårt arbete är ju t ex om det utbryter konflikt och arbetstagare tas ut i strejk; men så pass förvarnade är vi ju att vi då har vi ju fått varsel om det x antal dagar innan.

Däremot har vi verksamheter i organisationen där det ÄR kris om ingen finns på plats. Där det kan innebära fara för liv och hälsa; där människor beroende av vård och medicin inte får det och faktiskt dör. Att det finns personer på plats där; det är viktigt!
 
Ja, då blir ju förhållandena andra; då är det ju en dygnetruntverksamhet.

I mitt huvud dyker det upp tankar på någon slags vårdavdelning, operationsavdelning eller akutsjukvård med anställa med en väldigt specifik specialistkompetens. Överhuvudtaget så är det givetvis så att inom akutsjukvård kan man t ex inte skjuta på något och ej heller ta in "någon" - dels krävs ju legitimerad personal, men sen kanske det inte räcker med leg; det kan ju krävas någon form av specialistkunskap utöver grundläggande nivå så att säga.

Samtidigt tänker jag att människor anställda på någon slags börsbolag, bank eller en säljavdelning på ett företag skulle kunna uttrycka sig som du gör. Men då anser ju jag att i en utomståendes perspektiv så KAN faktiskt en deadline för försäljning skjutas på; det handlar inte om liv och död. Ibland ser jag (och har själv varit anställd i sådana organisationer) att vissa kulturer (i företag) bär uppfattningen att "vi är totalt oumbärliga och jobbet kan INTE stå tillbaka, det GÅR INTE att flytta en deadline från kl 12 till klockan 15!" och är det frågan om en sådan kultur mer än något som faktiskt är realitet utifrån vad man sysslar med; då tycker jag det är en ganska dålig kultur. Den skapar skuld, stress och utbrändhet och tar ofta bort glädjen i arbetet.

Jag jobbar med personalfrågor och visst är det vi gör viktigt, ibland kan man tro att chefer som vill ha svar TYCKER det är "liv och död" om vi inte svarar förrän dagen efter (för att vi kanske haft möten/varit lediga eller annat). MEN; jag har hittills inte varit med om att det varit "liv och död"- frågor egentligen. Jag menar; kommer en anställd full till jobbet och är otrevlig så är det viktigt för chefen att få veta från oss hur de ska hantera saken rent arbetsrättsligt, men just när det händer är ju inte vi den/de som ska agera. Skicka hem personen och om de vägrar eller hotar - ring polisen! Det arbetsrättsliga kan vi lika gärna svara på frågor om dagen efter.

Eller som en riktig händelse; en chef undrar hur hen ska sätta lönen på en anställd; har två val, en högre och en lägre timlön. Och fick inte tag i oss samma dag (och påtalade det surt efteråt). Hur krisartat kan det vara? Ta den lägre timlönen då och ändra det när man fått svar från oss! Det är liksom inte liv och död- frågor.

Krisartat i vårt arbete är ju t ex om det utbryter konflikt och arbetstagare tas ut i strejk; men så pass förvarnade är vi ju att vi då har vi ju fått varsel om det x antal dagar innan.

Däremot har vi verksamheter i organisationen där det ÄR kris om ingen finns på plats. Där det kan innebära fara för liv och hälsa; där människor beroende av vård och medicin inte får det och faktiskt dör. Att det finns personer på plats där; det är viktigt!
Mycket går att skjuta på även med det jag sysslar med, allt måste inte lösas här och nu och vad jag jobbar med är inte heller viktigt för tråden. Det finns dock en hel del saker som inte går att skjuta på utan måste lösas akut om problem uppstår, sen får man reda ut själva röran vad, varför och vem som betalar i efterhand. I mitt jobb innebär det låga risker för personskador, men i värsta fall kan det innebära dödsfall om andra nära kollegor tabbar sig.
 
Mycket går att skjuta på även med det jag sysslar med, allt måste inte lösas här och nu och vad jag jobbar med är inte heller viktigt för tråden. Det finns dock en hel del saker som inte går att skjuta på utan måste lösas akut om problem uppstår, sen får man reda ut själva röran vad, varför och vem som betalar i efterhand. I mitt jobb innebär det låga risker för personskador, men i värsta fall kan det innebära dödsfall om andra nära kollegor tabbar sig.
Ja, jag var inte ute efter att få veta vad du jobbar med.

Det var mer ett generellt resonemang omkring just det här området. Jag träffar tyvärr alldeles för många som anser sig/sin avdelning/sin kompetens/sina underställda vara fullkomligt oumbärliga. Och då faktiskt utan att det kan innebära några dödsfall om någon tabbar sig.

Det kan vara något positivt i grunden; känslan av att jag/vi är väldigt viktiga för vår organisation; det skapar samhörighet, yrkesstolthet, känslan av att vara betydelsefull, lojalitet med arbetsgivaren, yrkesgruppen och kollegorna osv. MEN baksidan; när det blir för mycket av detta; då landar personerna i sjukskrivningar på grund av utmattningsdepression.

När jag möter människor som sliter utöver det normala (både jag och maken har vuxit upp med varsin sådan förälder.... gissa könet! ;) ) som offrar familjeliv, ledighet, semestrar, ja, nästan allt för att de "måste" för att "jobbet kräver det"; om vi då för ett seriöst samtal om det så brukar jag försöka lyfta att det ändå är så att OM du försvinner (går i pension, blir sjuk, säger upp dig eller .... dör) - då kommer organisationen/företaget att lösa det ändå! Det är också sällan någon som ligger på sjukhus får ett tacksamtal från företaget för allt man har gjort (ofta jobbar ju sådana personer även en massa timmar utan lön).

Och när jag själv känner stress över att jag inte gjort allt det jag föresatt mig; då tänker jag lite likadant; ingen är hjälpt av att jag bränner ut mig; de har större nytta av att få allt det jag KAN ge, men fortfarande ändå vara en människa med något slags livskvalitet utöver arbetsplikten.
 
Ja, jag var inte ute efter att få veta vad du jobbar med.

Det var mer ett generellt resonemang omkring just det här området. Jag träffar tyvärr alldeles för många som anser sig/sin avdelning/sin kompetens/sina underställda vara fullkomligt oumbärliga. Och då faktiskt utan att det kan innebära några dödsfall om någon tabbar sig.

Det kan vara något positivt i grunden; känslan av att jag/vi är väldigt viktiga för vår organisation; det skapar samhörighet, yrkesstolthet, känslan av att vara betydelsefull, lojalitet med arbetsgivaren, yrkesgruppen och kollegorna osv. MEN baksidan; när det blir för mycket av detta; då landar personerna i sjukskrivningar på grund av utmattningsdepression.

När jag möter människor som sliter utöver det normala (både jag och maken har vuxit upp med varsin sådan förälder.... gissa könet! ;) ) som offrar familjeliv, ledighet, semestrar, ja, nästan allt för att de "måste" för att "jobbet kräver det"; om vi då för ett seriöst samtal om det så brukar jag försöka lyfta att det ändå är så att OM du försvinner (går i pension, blir sjuk, säger upp dig eller .... dör) - då kommer organisationen/företaget att lösa det ändå! Det är också sällan någon som ligger på sjukhus får ett tacksamtal från företaget för allt man har gjort (ofta jobbar ju sådana personer även en massa timmar utan lön).

Och när jag själv känner stress över att jag inte gjort allt det jag föresatt mig; då tänker jag lite likadant; ingen är hjälpt av att jag bränner ut mig; de har större nytta av att få allt det jag KAN ge, men fortfarande ändå vara en människa med något slags livskvalitet utöver arbetsplikten.
Been there, done that, got the t-shirt.

Jag kan lugnt säga att när 24 timmar inte längre räckte till och min chef ändå ansåg att jag enbart gjorde vad som förväntades av mig så var det långt ifrån populärt när jag satte ner foten och sa nej. Hade man kunnat sänka min lön hade det säkert gjorts, nu gör jag det jag ska utan att försöka göra allt annat som också förväntades av mig, bara för att jag får saker gjorda och levererar men på min egen bekostnad. Det som behöver lösas på kontoret i diverse olika projekt får andra ta, jag sliter inte ihjäl mig för att falla med någon fånig flagga i topp. Jag jobbar för att leva, lever inte för att jobba.
 
Jag jobbar i vad jag anser är en enormt sårbar organisation (utan att anse att jag är oumbärlig). Tex om bilolyckan jag var med om i februari slutat värre för mig än den gjorde hade det blivit extremt mycket svårare och definitivt dyrare att genomföra ett tidsbegränsat program (dvs det gick bara att utföra under en begränsad tid pga fysiska förutsättningar). Jag gillar inte att set ser ut så men cheferna har inte sett det som ett problem och då är det inte så mycket jag kan göra.

Jag har jobbat och haft jour 24h per dygn i lite mer än en månad, utan hjälp. Jag gör inte om det igen kan jag säga, det gick enbart pga adrenalin, vilja och koffeindricka :crazy:
 
Ja, så finns det ju en del arbetsplatser som fungerar så. Hos oss kan vi inte heller ta in tillfälliga vikarier och ha någon nytta av dem. Däremot kan vissa delar av jobbet vänta; det finns inte mycket val i en liten grupp; det KAN ju hända att vi alla är frånvarande någon dag och då finns inte mycket val.

Det låter som att ni är totalt oumbärliga. Är ni heller inte särskilt många så blir det ju oerhört sårbart. Beroende på vilken bransch det är så låter det ju abnormt att en deadline inte kan skjutas på ens några timmar; i så fall; hur gör ni med helgledighet? Eller har ni bemanning dygnet runt?

En arbetsgivare bör ju försöka förhindra att det uppstår sådana arbetsmiljöer.

Jag har flytt från sådana jobb. Min själ älskar att vara en i mängden av sisådär 500 som kan göra nästan exakt samma sak.

Jobbade i små butiker förr, där någon annans sjukskrivning innebar att jag fick jobba dubbla pass eller stänga butiken när jag inte orkade längre. Obra.

(Och det hade definitivt inget med min dåvarande övervikt att göra, för att anknyta till trådstarten.)
 
Jag har flytt från sådana jobb. Min själ älskar att vara en i mängden av sisådär 500 som kan göra nästan exakt samma sak.

Jobbade i små butiker förr, där någon annans sjukskrivning innebar att jag fick jobba dubbla pass eller stänga butiken när jag inte orkade längre. Obra.

(Och det hade definitivt inget med min dåvarande övervikt att göra, för att anknyta till trådstarten.)

Jag förstår hur du tänker. Jag ser det hos mig själv och andra som har jobb där en hel del hänger på att organisationen är rätt så beroende av att jag verkligen är på plats. Det är i sig själv en "tyngd" som kan tynga en även utanför arbetstid att ha det ansvaret.

Jag blev chef för 2 år sedan och det innebär en betydligt större stress över just ansvarsbiten; huvudansvaret för våra frågor landar ju hos mig. Och därför blir det betydligt svårare att "släppa jobbet" när man är ledig; det gäller hela tiden att hitta balansen och ta ett steg tillbaka och analysera när/om jag börjar känna mig otillräcklig. Jag skulle lätt kunna jobba 80 timmar i veckan och ändå känna samma känsla. Det är verkligen en fråga om prioritering och att tala om för dem som vill ha mina/våra tjänster att "nej, det kan vi inte göra" eller "ja, vi kan göra det, men tidsplanen blir x antal veckor".

Jag håller hårt på 40-timmarsveckan; med konsekvensen att jag ofta känner att jag inte riktigt räcker till. Men då försöker jag tänka att jag faktiskt är anställd, inte slav och att om jag som standard börjar jobba 50 timmar i veckan så är det lätt att flytta gränsen till 50 - 60 - 70 timmar också. Jag gör så mycket som jag kan/hinner och det får faktiskt räcka! (Att jag dessutom jobbar som personalchef lägger en annan aspekt på det; tycker jag. Genom yrkesrollen ser jag det inte som god personalpolitik att organisationer direkt eller indirekt kräver att anställda ska vara ständigt tillgängliga/oumbärliga.)
 
Jag förstår hur du tänker. Jag ser det hos mig själv och andra som har jobb där en hel del hänger på att organisationen är rätt så beroende av att jag verkligen är på plats. Det är i sig själv en "tyngd" som kan tynga en även utanför arbetstid att ha det ansvaret.

Jag blev chef för 2 år sedan och det innebär en betydligt större stress över just ansvarsbiten; huvudansvaret för våra frågor landar ju hos mig. Och därför blir det betydligt svårare att "släppa jobbet" när man är ledig; det gäller hela tiden att hitta balansen och ta ett steg tillbaka och analysera när/om jag börjar känna mig otillräcklig. Jag skulle lätt kunna jobba 80 timmar i veckan och ändå känna samma känsla. Det är verkligen en fråga om prioritering och att tala om för dem som vill ha mina/våra tjänster att "nej, det kan vi inte göra" eller "ja, vi kan göra det, men tidsplanen blir x antal veckor".

Jag håller hårt på 40-timmarsveckan; med konsekvensen att jag ofta känner att jag inte riktigt räcker till. Men då försöker jag tänka att jag faktiskt är anställd, inte slav och att om jag som standard börjar jobba 50 timmar i veckan så är det lätt att flytta gränsen till 50 - 60 - 70 timmar också. Jag gör så mycket som jag kan/hinner och det får faktiskt räcka! (Att jag dessutom jobbar som personalchef lägger en annan aspekt på det; tycker jag. Genom yrkesrollen ser jag det inte som god personalpolitik att organisationer direkt eller indirekt kräver att anställda ska vara ständigt tillgängliga/oumbärliga.)

Jag bränner ut mig, snabbt. Har huvudskyddsombud på mitt jobb ett tag och det tog bara ett par månader innan jag blev sjukskriven.
 
Jag ser fetma, stor viktuppgång som symptom (ibland biverkning) på något annat så frågan är väl varför den anställda går/gått upp i vikt? Får man sparka ngn som drabbats av tex stress och ångest? Hur möter man en anställd som drabbas av psykisk ohälsa? :)

Ja, eller har blivit SAMBO och är lycklig och därför har gått upp i vikt?
 
Jag ser fetma, stor viktuppgång som symptom (ibland biverkning) på något annat så frågan är väl varför den anställda går/gått upp i vikt?
Jag har gått upp 17 kg sedan jag blev sambo med min sambo.
Det beror på att han serverar fantastiska 3 rätters måltider nästan hela tiden och att det alltid finns god öl hemma.

Jag har gått från BMI 19 till BMI 25 (just i dag, före bokföringen och deklarationen var det 24).
Så orsaken är i mitt fall är en stor överdrift av vällevnad.
Jag äter gott och lever gott helt enkelt.

Nu så skall jag läsa resten av denna intressanta tråd.
Ovanstående bokföring har hållit mig sysselsatt dygnet runt i en full arbetsvecka.
 
Så jag väger över 30 kg för mycket så jag är nog en dålig anställd.
Jag har upptäckt att jag nästan helt slipper infektioner nu när jag väger litet mera.
Så därför låter jag det vara.
Bättre rund och frisk än slimmad och sjuk.

(Nu så blev jag inte rund utan stabbig, men det är en annan fråga.)
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Oseriös avel 2023
  • Somna in hemma
  • Valp 2025

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp