Ja, jag var inte ute efter att få veta vad du jobbar med.
Det var mer ett generellt resonemang omkring just det här området. Jag träffar tyvärr alldeles för många som anser sig/sin avdelning/sin kompetens/sina underställda vara fullkomligt oumbärliga. Och då faktiskt utan att det kan innebära några dödsfall om någon tabbar sig.
Det kan vara något positivt i grunden; känslan av att jag/vi är väldigt viktiga för vår organisation; det skapar samhörighet, yrkesstolthet, känslan av att vara betydelsefull, lojalitet med arbetsgivaren, yrkesgruppen och kollegorna osv. MEN baksidan; när det blir
för mycket av detta; då landar personerna i sjukskrivningar på grund av utmattningsdepression.
När jag möter människor som sliter utöver det normala (både jag och maken har vuxit upp med varsin sådan förälder.... gissa könet!

) som offrar familjeliv, ledighet, semestrar, ja, nästan allt för att de "måste" för att "jobbet kräver det"; om vi då för ett seriöst samtal om det så brukar jag försöka lyfta att det ändå är så att OM du försvinner (går i pension, blir sjuk, säger upp dig eller .... dör) - då kommer organisationen/företaget att lösa det ändå! Det är också sällan någon som ligger på sjukhus får ett tacksamtal från företaget för allt man har gjort (ofta jobbar ju sådana personer även en massa timmar utan lön).
Och när jag själv känner stress över att jag inte gjort allt det jag föresatt mig; då tänker jag lite likadant; ingen är hjälpt av att jag bränner ut mig; de har större nytta av att få allt det jag KAN ge, men fortfarande ändå vara en människa med något slags livskvalitet utöver arbetsplikten.