RIA
Trådstartare
Trodde aldrig jag skulle behöva starta en tråd om detta men jag behöver ösa ur mig allt, och så behöver jag råd om hur jag ska göra med min mamma.
Min son Tim fick ju diagnosen autism förra året som några av er säkert kommer ihåg. Vi var på habiliteringen första gången i slutet på oktober och då fick han den. Vi berättade sedan för min mans familj och dom blev så klart ledsna men behandlade Tim precis som vanligt, förutom då att dom fick mer förståelse för att han inte är som andra. Så det är bara positivt!
Men jag vågade inte berätta för min mamma, hon är en sån som alltid har rätt och alla andra fel. Så hon fick aldrig reda på något på en gång. Sedan så åkte jag och barnen och hälsade på henne i början på december förra året.
Tänkte att jag skulle försöka berätta för henne då.
Jag öppnar samtalet med att berätta att eftersom Tim inte pratar så har vi varit i kontakt med sjukhuset och sa att han skulle få träffa en logoped för att få hjälp med språket.
Då säger hon att det är bra det, han är ju bara lite sen men det är aldrig fel att få lite hjälp så att han kan komma igång och prata snart.
Sen, innan jag hinner säga något mer så säger hon att när vi var uppe i somras då min lillasyster tog studenten så hade Emelie (min ena brors tjej) sag till mamma att han påminde om hennes pojke på jobbet som hon passade (hon är personlig assistent åt en kille med autism) som har autism och då hade mamma skällt ut henne sa hon till mig. För att autism det har han inte. Tim är ju smart, inte en "sån där".
Å sen körde hon på det spåret ett tag och jag gjorde så gott jag kunde för att dölja tårarna som hade kunnat rinna vilken sekund som helst.
Jag började prata om annat för att dölja mina känslor för det hon sa till mig.
Jag vågade inte berätta då för henne, så jag bytte samtalsämne.
Sedan så hade habläkaren inte skrivit ner Tims diagnos på papper och sedan slutat så vi fick göra om hela utredningen men det gick bra och 2 veckor senare kom diagnosen hem på papper.
Jag försökte sen lägga fram det på ett bättre sätt och berättade i februari i år att han fått theralen utskrivet till natten. Det är rogivande för er som inte vet, han är hyperaktiv när han ska sova men det är bättre nu. Hon tyckte inte om det hon fick höra men erkände att han har ju sömnproblem. det märkte hon när vi var på besök.
Sedan så tänkte jag ta tjuren vid hornen och berätta för henne, hät kommer ett litet utdrag från min blogg som jag skrivit, orkar inte skriva om det:
-Mamma, jag måste berätta en sak för dig.
*jaha, vaddå?
-Du vet ju att vi varit hos läkaren med Tim, å han har fått en diagnos.
*Har han det?
-Ja, han har fått diagnosen autism.
*VA?!? Har han det? Oh skit. vad synd.
*Då kommer han ju aldrig att börja prata. Va jobbigt ni kommer få det.
-Det är redan jobbigt.
*Men det kommer bli ännu jobbigare.
*Å så får ni skaffa personlig assistent till honom.
-Det ska vi inte.
*Men sen när han blir äldre.
-Ja, men det är ju en annan sak.
*Nä men vad synd att han det, jaha...
*Men han är fortfarande världens goaste unge!
*Hur fick ni reda på att har det?
-Han har varit under en utredning med specialpedagog, kurator, psykolog, överläkare och logoped som tittat på honom.
*När fick dom reda på det?
-I oktober
*I OKTOBER???
-Ja
*Det är alltid mammans fel om barnen får det.
-Nej, det är det inte
*Jo, det stod i illustrerad vetenskap.
Å sen fortsatte samtalet så om att det är mitt fel...Detta var i februari.
Sen så ringde hon efter några dagar och sa att hon förstår att det är jobbigt med Tim. Det märkte hon ju själv när vi var på besök i december. Han är extra krävande och det märker alla som träffar honom. Så hon sa att vill vi komma bort lite så tar hon honom gärna. Helst ville hon ha honom i en hel månad men det sa jag att det får hon inte. En vecka kan jag gå med på. För han trivs hos sin mormor, han känner igen henne och tycker om henne.
Vi tänkte här hemma att det kunde vara skönt att få komma bort lite, att få vara en "normal" familj bara för ett litet tag. För det är man inte med ett autistiskt barn. Så Tim fick vara hos sin mormor en vecka i början på april och vi andra 3 åkte iväg på en liten semester. Kan ju säga att det var underbart avkopplande att inte behöva titta till Tim hela tiden, att vi bara kunde slappna av i 5 minuter gjorde mycket och vi blev ett par utvilade föräldrar igen.
Sedan så kom vi hem igen, å jag lånade min systers dator och hittade hennes blogg på nätet eftersom den var uppe då jag fick låna datorn. Nyfiken som jag var så läste jag ju lite. Hade den varit hemlig hade hon väl stängt ner innan. När vi kom hem igen från mamma så stod det i hennes blogg att Tim inte triva hemma och att det är en lång historia. Jag fattade då att mamma och övriga snackar om oss och Tim. Mamma och hennes kille har ett flertal gånger sagt att han inte alls har autism och att läkarna har fel, att han bara är lite sen. Att vi inte duger som föräldrar till Tim, men till Isabelle dög vi åt då. Detta var i mitten på April.
Sedan så var vi på kalas i lördags hos min bror. Hans tös fyllder 3 år (Tim fyller också 3 i år, och det är STOR skillnad på dom!). Mamma och dom andra var också där.
Min ena syster ville prata med mig för hon hade något att säga mig.
Å här kommer ett till utdrag från bloggen för orkar inte skriva igen;
Å när vi ändå var själva så passade jag på att fråga henne vad mamma säger om mig och Tim. Hon sa att hon pratar massa skit om mig. Att hon ska skicka socialen på oss för vi kan inte ta hand om Tim. Att Tim är som han är för att vi aldrig lärt honom något. Att vi tex inte sagt lampa till honom när han var 6 månader och pekade på lampan samtidigt.
Att Tim inte alls har autism utan han är som han är för att vi inte bryr oss om honom.
Att jag inte bryr mig om honom och att Isabelle kommer bli likadan när jag tröttnat på henne också för jag har tydligen tröttnat på Tim.
Sedan på vägen hem när dom åkt så fick jag ett sms från henne, hon skrev att dom, mamma och hennes kille, snackade skit om mig. Att jag bara spelade när jag höll på med Tim på kalaset. Att ge sitt barn en kram och leka flygplan är tydligen bara att spela, även att mata och prata är att jag spelar det med...Jag vet inte varifrån hon får allt. Men klart jag blir ledsen. Å så tror hon jag vill komma upp till dom och hälsa på i sommar.
Så tårarna rullade dom 2 timmar det tar att köra hem från kalaset, min man sa att jag visst är en bra mamma och den bästa mamman åt våra barn och att han vet att jag älskar dom även om min mamma påstår annat. Sa att i så fall är han en dålig pappa eftersom vi uppfostrar och tar hand om våra barn tillsammans.
Jag funderar på att prata med kuratorn på habiliteringen om min mamma och kanske be henne eller läkaren att ringa min mamma och bekräfta att han visst har en diagnos. Men det kanske är en dum idé?
Jag klarar inte av att höra hela tiden om hur dålig mamma jag är, att mina barn mår dåligt och blir autistiska för att jag inte bryr mig m.m. av min egna mamma hela tiden.
Jag vet inte längre vad jag ska göra, det spelar ingen roll vad jag säger åt henne så tror hon inte på diagnosen utan säger bara att läkarna har fel. Å att jag är en dålig mamma som inte lärt mitt barn något.
Å så sa min syster att Isabelle kommer bli likadan som Tim sa hon att min mamma sagt. Å jag har börjat söka "fel" på henne nu för tänk om det är så
Jag är väl en hemsk mamma som gjort min barn autistisk
Vet att det blev långt men behövde få skriva av mig lite, har du råd att ge så snälla ge mig det.
Min son Tim fick ju diagnosen autism förra året som några av er säkert kommer ihåg. Vi var på habiliteringen första gången i slutet på oktober och då fick han den. Vi berättade sedan för min mans familj och dom blev så klart ledsna men behandlade Tim precis som vanligt, förutom då att dom fick mer förståelse för att han inte är som andra. Så det är bara positivt!
Men jag vågade inte berätta för min mamma, hon är en sån som alltid har rätt och alla andra fel. Så hon fick aldrig reda på något på en gång. Sedan så åkte jag och barnen och hälsade på henne i början på december förra året.
Tänkte att jag skulle försöka berätta för henne då.
Jag öppnar samtalet med att berätta att eftersom Tim inte pratar så har vi varit i kontakt med sjukhuset och sa att han skulle få träffa en logoped för att få hjälp med språket.
Då säger hon att det är bra det, han är ju bara lite sen men det är aldrig fel att få lite hjälp så att han kan komma igång och prata snart.
Sen, innan jag hinner säga något mer så säger hon att när vi var uppe i somras då min lillasyster tog studenten så hade Emelie (min ena brors tjej) sag till mamma att han påminde om hennes pojke på jobbet som hon passade (hon är personlig assistent åt en kille med autism) som har autism och då hade mamma skällt ut henne sa hon till mig. För att autism det har han inte. Tim är ju smart, inte en "sån där".
Å sen körde hon på det spåret ett tag och jag gjorde så gott jag kunde för att dölja tårarna som hade kunnat rinna vilken sekund som helst.
Jag började prata om annat för att dölja mina känslor för det hon sa till mig.
Jag vågade inte berätta då för henne, så jag bytte samtalsämne.
Sedan så hade habläkaren inte skrivit ner Tims diagnos på papper och sedan slutat så vi fick göra om hela utredningen men det gick bra och 2 veckor senare kom diagnosen hem på papper.
Jag försökte sen lägga fram det på ett bättre sätt och berättade i februari i år att han fått theralen utskrivet till natten. Det är rogivande för er som inte vet, han är hyperaktiv när han ska sova men det är bättre nu. Hon tyckte inte om det hon fick höra men erkände att han har ju sömnproblem. det märkte hon när vi var på besök.
Sedan så tänkte jag ta tjuren vid hornen och berätta för henne, hät kommer ett litet utdrag från min blogg som jag skrivit, orkar inte skriva om det:
-Mamma, jag måste berätta en sak för dig.
*jaha, vaddå?
-Du vet ju att vi varit hos läkaren med Tim, å han har fått en diagnos.
*Har han det?
-Ja, han har fått diagnosen autism.
*VA?!? Har han det? Oh skit. vad synd.
*Då kommer han ju aldrig att börja prata. Va jobbigt ni kommer få det.
-Det är redan jobbigt.
*Men det kommer bli ännu jobbigare.
*Å så får ni skaffa personlig assistent till honom.
-Det ska vi inte.
*Men sen när han blir äldre.
-Ja, men det är ju en annan sak.
*Nä men vad synd att han det, jaha...
*Men han är fortfarande världens goaste unge!
*Hur fick ni reda på att har det?
-Han har varit under en utredning med specialpedagog, kurator, psykolog, överläkare och logoped som tittat på honom.
*När fick dom reda på det?
-I oktober
*I OKTOBER???
-Ja
*Det är alltid mammans fel om barnen får det.
-Nej, det är det inte
*Jo, det stod i illustrerad vetenskap.
Å sen fortsatte samtalet så om att det är mitt fel...Detta var i februari.
Sen så ringde hon efter några dagar och sa att hon förstår att det är jobbigt med Tim. Det märkte hon ju själv när vi var på besök i december. Han är extra krävande och det märker alla som träffar honom. Så hon sa att vill vi komma bort lite så tar hon honom gärna. Helst ville hon ha honom i en hel månad men det sa jag att det får hon inte. En vecka kan jag gå med på. För han trivs hos sin mormor, han känner igen henne och tycker om henne.
Vi tänkte här hemma att det kunde vara skönt att få komma bort lite, att få vara en "normal" familj bara för ett litet tag. För det är man inte med ett autistiskt barn. Så Tim fick vara hos sin mormor en vecka i början på april och vi andra 3 åkte iväg på en liten semester. Kan ju säga att det var underbart avkopplande att inte behöva titta till Tim hela tiden, att vi bara kunde slappna av i 5 minuter gjorde mycket och vi blev ett par utvilade föräldrar igen.
Sedan så kom vi hem igen, å jag lånade min systers dator och hittade hennes blogg på nätet eftersom den var uppe då jag fick låna datorn. Nyfiken som jag var så läste jag ju lite. Hade den varit hemlig hade hon väl stängt ner innan. När vi kom hem igen från mamma så stod det i hennes blogg att Tim inte triva hemma och att det är en lång historia. Jag fattade då att mamma och övriga snackar om oss och Tim. Mamma och hennes kille har ett flertal gånger sagt att han inte alls har autism och att läkarna har fel, att han bara är lite sen. Att vi inte duger som föräldrar till Tim, men till Isabelle dög vi åt då. Detta var i mitten på April.
Sedan så var vi på kalas i lördags hos min bror. Hans tös fyllder 3 år (Tim fyller också 3 i år, och det är STOR skillnad på dom!). Mamma och dom andra var också där.
Min ena syster ville prata med mig för hon hade något att säga mig.
Å här kommer ett till utdrag från bloggen för orkar inte skriva igen;
Å när vi ändå var själva så passade jag på att fråga henne vad mamma säger om mig och Tim. Hon sa att hon pratar massa skit om mig. Att hon ska skicka socialen på oss för vi kan inte ta hand om Tim. Att Tim är som han är för att vi aldrig lärt honom något. Att vi tex inte sagt lampa till honom när han var 6 månader och pekade på lampan samtidigt.
Att Tim inte alls har autism utan han är som han är för att vi inte bryr oss om honom.
Att jag inte bryr mig om honom och att Isabelle kommer bli likadan när jag tröttnat på henne också för jag har tydligen tröttnat på Tim.
Sedan på vägen hem när dom åkt så fick jag ett sms från henne, hon skrev att dom, mamma och hennes kille, snackade skit om mig. Att jag bara spelade när jag höll på med Tim på kalaset. Att ge sitt barn en kram och leka flygplan är tydligen bara att spela, även att mata och prata är att jag spelar det med...Jag vet inte varifrån hon får allt. Men klart jag blir ledsen. Å så tror hon jag vill komma upp till dom och hälsa på i sommar.
Så tårarna rullade dom 2 timmar det tar att köra hem från kalaset, min man sa att jag visst är en bra mamma och den bästa mamman åt våra barn och att han vet att jag älskar dom även om min mamma påstår annat. Sa att i så fall är han en dålig pappa eftersom vi uppfostrar och tar hand om våra barn tillsammans.
Jag funderar på att prata med kuratorn på habiliteringen om min mamma och kanske be henne eller läkaren att ringa min mamma och bekräfta att han visst har en diagnos. Men det kanske är en dum idé?
Jag klarar inte av att höra hela tiden om hur dålig mamma jag är, att mina barn mår dåligt och blir autistiska för att jag inte bryr mig m.m. av min egna mamma hela tiden.
Jag vet inte längre vad jag ska göra, det spelar ingen roll vad jag säger åt henne så tror hon inte på diagnosen utan säger bara att läkarna har fel. Å att jag är en dålig mamma som inte lärt mitt barn något.
Å så sa min syster att Isabelle kommer bli likadan som Tim sa hon att min mamma sagt. Å jag har börjat söka "fel" på henne nu för tänk om det är så
Jag är väl en hemsk mamma som gjort min barn autistisk
Vet att det blev långt men behövde få skriva av mig lite, har du råd att ge så snälla ge mig det.
!
