Ätstörningsstöttning

[Fiorano]

Har en ny person i min närhet som har en ganska ordentlig ätstörning som hen även behandlas för. Eftersom takt och ton inte alltid är min forte och för att jag genuint bryr mig om hen så vill jag ha råd och tips om hur jag kan stötta och hjälpa hen. Vi träffas i situationer som kräver en del fysiskt och jag blir orolig att hen ska orka.

Hur ska jag agera kring mat och att äta för att orka? Och hur är jag en hyfsad förebild?

 

[Philosophia]

Har en ny person i min närhet som har en ganska ordentlig ätstörning som hen även behandlas för. Eftersom takt och ton inte alltid är min forte och för att jag genuint bryr mig om hen så vill jag ha råd och tips om hur jag kan stötta och hjälpa hen. Vi träffas i situationer som kräver en del fysiskt och jag blir orolig att hen ska orka.

Hur ska jag agera kring mat och att äta för att orka? Och hur är jag en hyfsad förebild?

Det brukar rekommenderas att man undviker att kommentera eller styra sådant som rör personens mat, kropp, vikt eller ätande. Dit hör också resonemang om att man behöver äta för att orka eller prestera. Det VET personen med säkerhet redan.

Om situationer uppstår där personen inte orkar eller blir yr eller på annat sätt mår dåligt vid den fysiska aktiviteten så ska du så klart uppmärksamma det och uppmana till att avbryta aktiviteten och ge stöd, precis som man bemöter vilken annan person som helst som mår dåligt. Du bör dock inte hålla på att förmana och påminna om att det beror på att hen inte äter.

Det är vad jag fick lära mig när en av mina systrar hade svår anorexia (hon är nu frisk och fri).

Sedan gäller så klart andra saker om man har särskilda roller, t.ex. om man är idrottstränare.

 

[Capybara]

Om hen går i behandling skulle jag nog säga att du inte ska göra eller säga något alls, förutom att praktisk handling ha en avslappnad inställning till mat och till kroppen. Det är förstås jättejättesvårt att svara utan att veta mer om er relation och de situationer ni träffas i (och jag menar inte att du ska berätta mer), men min erfarenhet av närstående med ätstörning är att även behandlingen (dvs. inte bara själva ätstörningen) tar så otroligt mycket mentalt space att det är värdefullt med situationer där den inte behöver vara i centrum.

Men just att visa att du äter mat för att orka, att vara avslappnad kring matintag, att inte prata om kalorier, cheat days eller något annat - det tycker jag är att vara en förebild.

 

[Tantan]

Har en ny person i min närhet som har en ganska ordentlig ätstörning som hen även behandlas för. Eftersom takt och ton inte alltid är min forte och för att jag genuint bryr mig om hen så vill jag ha råd och tips om hur jag kan stötta och hjälpa hen. Vi träffas i situationer som kräver en del fysiskt och jag blir orolig att hen ska orka.

Hur ska jag agera kring mat och att äta för att orka? Och hur är jag en hyfsad förebild?

Man kan ju fråga tänker jag. Hur vill du att jag gör? Sen vet man. Du är ju inte en del av vården runt.

 

[emma-vsm]

Jag tänker samma som övriga här. Med ett tillägg som jag tror har varit viktigt för personen i min närhet med samma problematik (friskförklarad fysiskt nu men psykiskt är det fortfarande utmaningar): att ha aktiviteten kravlös. Även om vi har bestämt något så är det helt okej att höra av sig och boka av om hen behöver vila eller göra nåt annat. Är dagsformen sämre men hen ändå vill komma anpassar vi aktiviteten. Inga måsten, hen har tillräckligt höga krav på sig själv ändå.

Jag har också tänkt mycket på att aktiviteten är en del av ett normalt, friskt liv, när mycket annat i hens liv kretsar kring sjukdomen. Därför har jag heller inte frågat jättemycket om sjukdomen och måendet, även om hen delat med sig en del. Och vi pratar om det som behövs för att avgöra ”vilken nivå” aktiviteten ska ligga på.

Eftersom personen var minderårig när vi lärde känna varandra fick jag då också till mig att jag kunde kontakta vårdnadshavare om jag blev orolig, det var personen själv med på men det har inte blivit aktuellt. Hen förmedlar själv till mig om vården har gett restriktioner osv.

 

[Lillefrun]

Vet personen om att du vet att hen är sjuk? Mina tankar
- inte jämföra vikter vad du väger eller vägt som minst. Inga bilder.
- inte prata om steg, sträcka, kalorier, träning vikt och kropp.
- är persen redan i behandling finns det redan ett matschema som hen ska följa. Erbjud en motivastionsväs men töm inte hela dig på energi. Du måste orka
Prata aldrig om när personen kropp förändrats, ett tidig stadie för då vill man inte höra nånting och det hjälper det inte att säga men oj vad fin du är.

 

[Lillefrun]

Jag ville mest vara ifred. Försökte få anhöriga och vänner att förstå att anorexinpratade jag om med ätstörningsvården och den världen så att det räckte. När jag bodde hemma var det ständigt bråk och tjafset fortsatte även när jag flyttade hemifrån men jag gick i behandling så mycket att jag kände att det var nog att när jag var med familj och kompisar så ville jag bara få vara jag

 

[Fiorano]

Man kan ju fråga tänker jag. Hur vill du att jag gör? Sen vet man. Du är ju inte en del av vården runt.

Det känns väldigt "invasivt" att fråga. Vi har inte känt varandra så länge så vill absolut inte skrämma hen med att trycka på ömma punkter det första jag gör.

 

[Fiorano]

Jag tänker samma som övriga här. Med ett tillägg som jag tror har varit viktigt för personen i min närhet med samma problematik (friskförklarad fysiskt nu men psykiskt är det fortfarande utmaningar): att ha aktiviteten kravlös. Även om vi har bestämt något så är det helt okej att höra av sig och boka av om hen behöver vila eller göra nåt annat. Är dagsformen sämre men hen ändå vill komma anpassar vi aktiviteten. Inga måsten, hen har tillräckligt höga krav på sig själv ändå.

Jag har också tänkt mycket på att aktiviteten är en del av ett normalt, friskt liv, när mycket annat i hens liv kretsar kring sjukdomen. Därför har jag heller inte frågat jättemycket om sjukdomen och måendet, även om hen delat med sig en del. Och vi pratar om det som behövs för att avgöra ”vilken nivå” aktiviteten ska ligga på.

Eftersom personen var minderårig när vi lärde känna varandra fick jag då också till mig att jag kunde kontakta vårdnadshavare om jag blev orolig, det var personen själv med på men det har inte blivit aktuellt. Hen förmedlar själv till mig om vården har gett restriktioner osv.

Aktiviteten är helt kravlös och på personens villkor! Berättar dock hur otroligt nöjd jag är med det hen gör. Har funderat lite på om det också kan kännas som ett "tvång" av att jag gör så. Men vill självklart visa uppskattning också. Personen är ung men vuxen.

 

[Fiorano]

Vet personen om att du vet att hen är sjuk? Mina tankar
- inte jämföra vikter vad du väger eller vägt som minst. Inga bilder.
- inte prata om steg, sträcka, kalorier, träning vikt och kropp.
- är persen redan i behandling finns det redan ett matschema som hen ska följa. Erbjud en motivastionsväs men töm inte hela dig på energi. Du måste orka
Prata aldrig om när personen kropp förändrats, ett tidig stadie för då vill man inte höra nånting och det hjälper det inte att säga men oj vad fin du är.

Ja hen har berättat som i förbifarten och jag gjorde ingen grej av det. Det var som lite uppenbart ändå, så anade att det fanns en problematik.

Bra handfasta tips!

 

[Angel]

Det som är viktigast är att förstå som utomstående tror jag är att en ätstörning i väldigt många fall inte handlar om mat utan om kontroll och rädsla för brist på kontroll. Jobbar personen på det så är det jättebra men det man kan göra är att försöka undvika överraskningar i matväg eftersom det i många fall upplevs väldigt obehaglig om det inte är sjävvalt. Och som tidigare nämnts undvik helt kommentarer om mat eller vikt, även välmenande kan slå väldigt fel.

 

[MiniLi]

Det beror nog på vilken nivå du vill lägga det på sas. Det allra viktigaste är att inte kommentera personens kropp, inte prata om din egen kropp, inte på något sätt prata negativt om mat och inte heller prata om vad som är nyttigt/hälsosamt osv.

Jag tycker att man är en bra förebild om man visar att man äter helt normalt. Om ni äter tillsammans så se till att du har en fullt normalstor portion mat eller kanske till och med lite extra. Du kan visa att du gärna äter sånt som ofta är svårt för personer med ätstörning, och gärna prata positivt om maten såsom att du tycker att det är gott och liknande. Om ni umgås längre stunder kan du se till att du äter ett mellanmål när personen ser, och liksom normaliserar och avdramatiserar hela grejen. Typ ”jag börjar bli hungrig så jag ska nog äta en macka, vill du ha något?”

Det är ofta väldigt viktigt för den som är sjuk att se att andra äter på ett normalt sätt. En av de svåraste sakerna som personer med ätstörning ofta möter är att vården säger en sak om vad som är normalt ätande, och sen har de kanske otur och har en massa människor i omgivningen som sitter där med små portioner, hoppar över måltider, skippar pasta/fika osv.

Om personen skulle berätta att den ska träna på något särskilt så kan du vara en rollmodell genom att visa att det som personen tycker är svårt faktiskt är helt normalt. Det kan tex vara om personen försöker träna på att tex äta fikabröd - då kan du själv visa att du äter sånt eller till och med erbjuda att ni kan äta tillsammans.

Jag håller inte riktigt med en del andra råd du fått. Jag tycker absolut att man kan och bör prata om att det är viktigt att äta för att orka aktiviteten, och kanske till och med fråga om personen har ätit om ni ska göra någon fysisk aktivitet tillsammans. En av de värre sakerna man kan göra (enligt mig) är att stå tyst bredvid och titta på om personen tex håller på med en fysisk aktivitet och du vet att den inte ätit som den borde innan. Att vara tyst är för en person med ätstörning som att samtycka, och det kan verkligen ge ätstörningen kraft. Det är ju ungefär som att stå bredvid och titta eller till och med skåla när personen du vet är alkoholist tar sig ett glas på fest..

Annars det vanliga när någon har det jobbigt. Fråga hur personen mår osv.

Och om personen själv har berättat för dig om ätstörningen så tror jag inte det vore påträngande att du frågar hur du kan stötta och om det är något den vill att du ska göra eller inte göra.

 

[emma-vsm]

Aktiviteten är helt kravlös och på personens villkor! Berättar dock hur otroligt nöjd jag är med det hen gör. Har funderat lite på om det också kan kännas som ett "tvång" av att jag gör så. Men vill självklart visa uppskattning också. Personen är ung men vuxen.

Det är ju säkert olika men jag berättar också hur glad jag är att hen hittade hit! Vilket uppskattas Mer fokus på personens egenskaper och vad dom bidrar med, än prestation och vad hen uträttar om du fattar, men bekräftelse är väl sällan fel tänker jag.

 

[Manji]

Jag tror det finns ett stort spann på vad som kan vara triggande/jobbigt och det kan också variera beroende på mående. En del i behandlingen är att inte bli triggad (agera destruktivt/ätstört). I ett fullvärdigt liv låter man inte en enskild meningar/händelser/intryck värdera en och bestämma riktning.

Med det sagt tror jag det bästa bara är att vara sig själv så länge man är en vettig människa. Är man en sån som gillar att kommentera vad andra äter, inte äter, ser ut, gör, inte gör osv kan man ju undvika det i alla fall. Sånt där normalt hyfs egentligen.

Jag tycker det är jätteskönt att "alla" vet om mina problem, men jag pratar ogärna om det och jag vill verkligen inte att människor anpassar sig för att passa det störda i mig.

 

[nullo-modo]

Personen får redan hjälp så skulle hålla det utanför och umgås vi länge så det blir mat så blir det mina vanliga stora grovarbetar portioner.

 

[Tantan]

Det beror nog på vilken nivå du vill lägga det på sas. Det allra viktigaste är att inte kommentera personens kropp, inte prata om din egen kropp, inte på något sätt prata negativt om mat och inte heller prata om vad som är nyttigt/hälsosamt osv.

Jag tycker att man är en bra förebild om man visar att man äter helt normalt. Om ni äter tillsammans så se till att du har en fullt normalstor portion mat eller kanske till och med lite extra. Du kan visa att du gärna äter sånt som ofta är svårt för personer med ätstörning, och gärna prata positivt om maten såsom att du tycker att det är gott och liknande. Om ni umgås längre stunder kan du se till att du äter ett mellanmål när personen ser, och liksom normaliserar och avdramatiserar hela grejen. Typ ”jag börjar bli hungrig så jag ska nog äta en macka, vill du ha något?”

Det är ofta väldigt viktigt för den som är sjuk att se att andra äter på ett normalt sätt. En av de svåraste sakerna som personer med ätstörning ofta möter är att vården säger en sak om vad som är normalt ätande, och sen har de kanske otur och har en massa människor i omgivningen som sitter där med små portioner, hoppar över måltider, skippar pasta/fika osv.

Om personen skulle berätta att den ska träna på något särskilt så kan du vara en rollmodell genom att visa att det som personen tycker är svårt faktiskt är helt normalt. Det kan tex vara om personen försöker träna på att tex äta fikabröd - då kan du själv visa att du äter sånt eller till och med erbjuda att ni kan äta tillsammans.

Jag håller inte riktigt med en del andra råd du fått. Jag tycker absolut att man kan och bör prata om att det är viktigt att äta för att orka aktiviteten, och kanske till och med fråga om personen har ätit om ni ska göra någon fysisk aktivitet tillsammans. En av de värre sakerna man kan göra (enligt mig) är att stå tyst bredvid och titta på om personen tex håller på med en fysisk aktivitet och du vet att den inte ätit som den borde innan. Att vara tyst är för en person med ätstörning som att samtycka, och det kan verkligen ge ätstörningen kraft. Det är ju ungefär som att stå bredvid och titta eller till och med skåla när personen du vet är alkoholist tar sig ett glas på fest..

Annars det vanliga när någon har det jobbigt. Fråga hur personen mår osv.

Och om personen själv har berättat för dig om ätstörningen så tror jag inte det vore påträngande att du frågar hur du kan stötta och om det är något den vill att du ska göra eller inte göra.

Jag jobbar lite med detta, och vi har som regel att vi kan fråga om personen har ätit men inte vad. Ska aktivitet utföras kan man fråga om personen har ätit så den orkar, eller påminna efter aktivitet. Där slutar mitt ansvar, men jag upplever det som schysst och normalt.

 

[Kaninkokerskan]

Jag tycker att det är jobbigt när folk pratar om mat och livsmedel som nyttigt eller onyttigt samt pratar om kropp och vikt. Vill dock påpeka att det är extremt lätt att bli medberoende så ta det försiktigt om ni kommer att umgås mycket och kanske på ett mer privat sätt.

 

[constellations]

Jag skulle säga, med det sagt inte att jag har ”rätt”, gör eller säg ingenting särskilt. Var som du är bara - du är ju uppenbarligen eftertänksam i och med att du skriver det här inlägget, så jag tror inte att du behöver bekymra dig över rätt/fel. Det är ändå så individuellt.
Tänker att det som är viktigt för alla rent generellt är att få visat/berättat om någon bryr sig om en, och tycker om en helt förutsättningslöst, typ.

Jag har i olika perioder haft anorexi, bulimi och har nu sedan ett antal år sk selektiv ätstörning vilket för mig innebär att jag har svårt att bli hungrig och ännu svårare att hitta mat jag ”kan” få i mig - vilket kan variera mycket på kort tid. Jag är mycket tacksam om jag slipper höra massa åsikter om mat; vad man ska/borde äta, när, hur mycket, hur ofta, vad som är onyttigt osv.

När det pratas mycket om mat och jag blir ”påtvingad” att äta/äta mer än vad jag kan/vill så känner jag mig bara så himla avvikande. Fel och dålig. Sjuk. För mig är det en hemsk känsla. Det bästa jag vet är personer som har en avslappnad inställning till mat/hälsa, gör som de själva vill kring vad de äter/hur mycket, odramatiskt erbjuder men aldrig prackar på.

Att inte prata om att äta goda saker som att man ”unnar sig” dvs egentligen inte ”borde” äta, och inte fokusera så på nyttigt och onyttigt tycker jag kan vara bra att tänka på. Men det tycker jag typ alla borde för vem blir egentligen lycklig av sånt snack ändå

Eftersom personen går i behandling så är man ofta ganska ”nöjd”/ev trött på den typen av samtal .. men visar du att du verkligen bryr dig om personen så kommer den över tid förmodligen också känna att den kan prata med dig om den vill/behöver.