Att bemöta en ledsen/upprörd främling

[athena_arabians]

Ja väldigt vanligt att folk tar upp telefonen och filmar istället. Var något drunkningstillbud förra året räddningstjänsten fick ta hjälp av polisen för att mota bort alla som stod och filmade och hindrade dem från att komma fram och påbörja insatsen för att rädda personen. För naturligtvis hade ingen försökt att hjälpa personen i vattnet alla var fullt upptagna, med att filma. fanns livboj på en stolpe två meter ifrån närmaste person som filmade . Den hade ingen ens noterat. Läste intervju med en brandman som var med på platsen han var med rätta otroligt upprörd. Verkar som att hjärnfunktionen försvinner mer och mer på folk och förmågan att tänka inte existerar. Enligt brandmannen var det numera ett väldigt vanligt problem att folk står i vägen för att filma vid olyckor av olika slag.

Jag har stått beredd med en brandsläckare vid en bil som voltat. Jag ger mig fan på att jag finns på film från det tillfället med tanke på de som kröp förbi i motsatt riktning.

Det var något av det värsta jag varit med om, en person var fast i bilen och jag stod vid tanklocket som var trasigt och det rann bränsle. Lättnaden när brandkåren anlände var oerhörd.

 

[vemsomhelst123]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

Jag är en sån som alltid frågar. Ffa en gång tror jag att jag gjorde en viktig insats när jag helt resolut sa till en man som absolut inte mådde bra att vi går och tar en kaffe du och jag och stannade tills hans kompis som jag fick honom att ringa kommit. Det var lite obehagligt, han var inte nykter och ville helst bjuda hem mig men vi var ju i stan bland folk så kändes ändå säkert och han kändes harmlös och gick med på cafét bredvid istället. Har även blivit frågad av apotekspersonal på ett väldigt fint sätt när jag var med om en cykelolycka som tydligt gravid och bröt en hand samt slog i ansiktet vad som egentligen hade hänt, upplevde inte att vården alls frågade på samma sätt. Nu var det ju inget annat, men hade det varit det hade kanske en sån fråga varit det som hade räddat någon.

 

[Islandshästryttare]

Jag har stått beredd med en brandsläckare vid en bil som voltat. Jag ger mig fan på att jag finns på film från det tillfället med tanke på de som kröp förbi i motsatt riktning.

Det var något av det värsta jag varit med om, en person var fast i bilen och jag stod vid tanklocket som var trasigt och det rann bränsle. Lättnaden när brandkåren anlände var oerhörd.

Usch det är verkligen helt fruktansvärt. Tycker man borde kunna bli anmäld för blåljussabotage i de fall man står i vägen för räddningstjänsten och filmar. Utöver att man kan bli polisanmäld och åtalad för själva filmningen om den är integritetskränkande.