Sar
Trådstartare
Jag stjäl ett inlägg från Anna Wahlgrens sida där en person berättar om sitt liv som icke-curlande mamma. Det skulle vara intressant att höra era åsikter. Jag har absolut inget emot att barn hjälper till men i detta fallet tycker jag mamman går lite väl långt. Hur ser det ut i er familj? jag har varit tvungen att korta texten något
Är det rimligt att hemmavarande barn under 18 ska tala om vad som gäller för mig som är 35 fyllda hur det ska fungera? Det är inte speciellt snällt mot dem ens! Jag föddes ju knappast heller med den kunskap och den erfarenhet som jag idag samlat på mig genom åren.
Varför skulle barnen av sig själva förstå och veta?
Det är ju därför de har föräldrar, som lär, leder, tränar, hjälper och stöttar dem, så att de med tiden, när de är flygfärdiga, fixar det därute, i vår tid som är allt annat än lätt att leva i!
Jag ser det så tydligt sedan vi flyttade ihop. Jag höll på att bli vansinnig på de nya små liven, käre gud vad mitt hårt prövade tålamod gick åt! Jag curlade, servade, passade upp… Maximalt osjälvständiga var de, ständigt vana att få allt ifrån underhållning till det praktiska ordnat åt sig, och inlindade i bomull som de var - som det hette förr: bortskämda snorungar. Jag slet mig i håret och höll på att faktiskt bli galen med jämna mellanrum. Det var bara kärleken till mannen som gjorde att jag orkade och fortsatte.
Fortfarande har vi samtal om att inte ge dem färdiga lösningar hela tiden. Vi måste låta dem tänka själva. Hur ska de annars lära sig använda huvudet? "Vad ska jag göra? Jag har ingenting att göra!” Klassiskt. ”Ingen aning”, är ett faktiskt ett bra svar, under tiden som man lugnt fortsätter med sitt. Om man låter det stanna där, kommer ungen strax på något.
I dag är de före detta små plågorisen på god väg in i en mycket skönare tillvaro, där de också själva känner hur mycket de faktiskt kan och klarar. Och jag inte bara tål dem, jag gillar dem – de är go’a ungar när de får chansen, som alla barn.
Och det är inte så svårt. Det är mycket svårare med "besvärliga" barn, de barn som vi själva är med och formar och skapar. De är det inte från början. De blir det för att de söker ledning, vill veta och inte får svar. Då blir barnen jobbiga, TILLS DE FÅR SVAR!
Att förändra ett beteende/vana tar mellan 2-5 dagar, beroende på hur konsekvent den vuxna är och hur gammalt barnet är.
Vad gäller sömnen har jag valt att lugna barnet i sängen, gå dit och tala om, i handling, att sängen är den skönaste bästa platsen nattetid, den egna sängen. Jag tar inte upp barnet. Genom att ta upp barnet skulle jag bekräfta dess eventuella oro/frågor. ”Joo, du har nog rätt, jag behöver nog skydda dig, jag förstår om du inte kan sova i din egen säng”, är vad man då i handling talar om för barnet. Inte nog med att barnet inte får sin nödvändiga, välbehövliga sömn, den arma föräldern får det ju inte heller! På morgonen är båda helt slut, och så går förmiddagen åt till att försöka ta igen nattens förlorade timmar. Har man då dessutom lite mer att stå i än att ta hand om den lilla älsklingen, är man snart inne i ett ekorrhjul av sömnbrist, som slår sig på allt och alla i närheten.
Och då är skulden inte långt borta.
Genom skulden ödelägger man barns inneboende förmåga. De är ju fantastiskt läraktiga, rena rama mönstereleverna, bara de ges förutsättningar! Att ge dem skammen och skulden i stället, bromsar och förhindrar deras naturliga önskan att lära och vilja att göra rätt och bra. Att låta dem ta konsekvenser av ett mindre fördelaktigt beteende är inte straff, det är hjälp och ledning för det som komma skall därute.
Jag får ofta credit för barnen på bortaplan; folk säger olika positiva saker till mig om dem, så något måste jag ju göra rätt. Det tristaste är den negativa attityd jag ibland möts av. På direkta frågor om hur jag gjort, eller vad, i olika situationer svarar jag förstås, men då svaren inte riktigt passar in eller känns för obekväma att genomföra, så förstår jag inte varför jag får frågor.
”Hur gjorde du med 13-åringen, när han…” eller: ”Hur bär du dig åt för att få dem att hjälpa till? Hjälper småbarnen också till?” Och då räknar de våra 8-åringar som småbarn, som för mig är skolbarn, inte så små, medan 4-åringen är ett "småbarn". Men visst hjälper även han till, efter ålder, mognad, förmåga.
11-åringen städar på fredagar, dammsuger, skurar golven. Alla barnen har en dag i veckan i köket att självständigt, utan min inblandning ta hand om dukning, avdukning, och hela köket, torka och få undan tills det skiner. Det gör fyra dagar för mig som jag kan ägna tid åt annat. 4-åringen har ingen egen dag ännu, men assisterar de andra istället. Dagishämtning av ovannämnda 4-åring faller på 8-årig storebror, så även lämning vissa gånger då mannen, som annars tar med honom på morgonen, inte kan eller är bortrest. Det frigör ytterligare tid för mig. Tvättstugan är mannens avdelning.
Så vad blir över till mig? Så vad gör jag då, kan man ju undra - faktum är att många gör det.
Skolbiten faller helt på mig, föräldramöten, kvartsamtal till fem barn. Inklusive fyra barns läxor, prov m.m. All handling, all matlagning - men 13-åringen står absolut på tur att lära sig den biten. För sju personer blir det ett ganska stort matkonto. Storhandlandet sköter jag med hjälp av mina pojkar, 11- och 13 åringen, de packar, bär och lyfter in i bilen; min enda syssla när jag storhandlar är att köra dit bilen, bestämma innehållet på listan och öppna plånboken när det ska betalas. Smidigt, enkelt, aldrig tjat. Det tar inte ens speciellt lång tid.
Om barnen ska erhålla veckopeng, max 20 kr/unge/vecka, ska de hålla ordning på sitt eget, sköta sin dag i köket, och sköta dagishämtning. Storstädningen av golven ger en extra slant. Dottern, min 8-åring, har just fått i uppdrag att sköta toaletterna, det är fyra stycken, och att utan gnäll åka med mig och handla. Om de där bitarna tuffar på utan gnissel får man veckopeng, annars inte. Det är ett enkelt val för dem.
Ibland hamnar vi i konflikt om datorn. Då blir det antingen den tid jag sagt eller ingenting; det är enkelt. De TV-spel som finns är hårt reducerade, framförallt till tiden, och man spelar bara när det nödvändiga är färdigt. Det händer att dateriet försvinner i flera veckor. Det gäller främst mina söner och är något de själva ordnar åt sig genom att inte respektera det som är sagt. Alltså tar jag bort den helt. Gud, vad arga de blir på mig då, men tyvärr, det är tråkigt men inget jag kan göra så mycket åt! Det är jag som bestämmer tills de fyller 18 år, och så länge de fortfarande bor hemma, så är det mina regler som måste gälla.
Visst kan man mötas på halva vägen ibland, kompromissa eller ha önskemål, men det måste vara de vuxna som har hand om besluten.
Egna val och möjlighet att träna ansvar är också en viktig frihet för dem.
Till exempel om rummet ska vara klart innan vi ska iväg nånstans, så tjatar jag inte att de ska sätta igång, utan informerar om när vi åker och att om det inte är klart då, får man tyvärr stanna hemma. Sedan är det fritt att bestämma när man ska göra jobbet. Klokast är dock att sätta igång rätt snart, så man hinner, så att man får åka med på det roliga sedan.
Det är ju faktiskt inte speciellt krångligt eller ens svårt att fostra och leda barn, via uppmuntran, glädje och konsekvenser - och att självklart vara konsekvent också när man tror att taket ska rasa av högljudda protester. Att någonstans tro på och vara lugn i det man gör och stå för de beslut som fattas.
Min 13-åring hade problem med tider ett tag. Det resulterade i ett val: antingen ingenting alls, eller hålla och passa tiderna. Vid två tillfällen provade han att använda familjens telefon i långa stunder för dyra mobilsamtal till sina kamrater. Det resulterade i han fick använda sina egna knappa resurser till stora delar av familjens telefonräkning när den kom. Inte populärt kan jag tillägga, men problemet har aldrig kommit tillbaka. När barnen släpat hem kompisar för att tömma kylen på limpa och litervis med mjölk har de fått handla nytt för egna pengar. Vi har omöjligt råd att hålla kvarterets ungar med mellanmål.
Och vi har mycket kul också! Det är inte bara gränser, konsekvenser och evighetssysslor. Humorn är ett gott hjälpmedel i samvaron med barnen. Tokroligt, knasigt, galet - så lite gör barn glada. Man behöver inte stå på huvudet och göra av med en massa pengar för att ha kul, roa och underhålla. Grimaser, knäppa kommentarer, hoppa på ett ben mitt i stan, prata tvärtom… Det finns mycket gratis, som bara den egna uppfinningsrikedomen drar gränser för.
Vid ett tillfälle började det regna, när vi just tänkt oss en heldag med picknick en bit bort. Vi hade den iallafall, på vardagsrumsgolvet med filt och allt, medan regnet öste ner som värst. Vi hade högläsning i stället, jag läste flera kapitel, jag föredrar den sortens lugna ”underhållning” tillsammans framför det tvivelaktiga innehåll som barnkanalerna serverar.
Att göra sig i ordning på kvällarna med tvätt och tandborstning tar de hand om själva. Sedan ger jag varje unge en egen stund på sängkanten. Det är oftast då som förtroendena kommer, när det stillnar om kvällen och vi har en odelad stund tillsammans. De stunderna svarar jag inte i telefon eller gör annat. Den tiden är vår ohackade tid. Min man finns inte tillgänglig i veckorna, så vardagen med barnen faller på mig. Då gäller det att sy ihop det hela utan att slita ihjäl sig på kuppen, och helst också ha trevligt under tiden. När det åter är lugnt i lägret, vid 8-tiden för alla, 9 för 13-åringen när han tränar, är tiden åter min egen. Kvällarna behöver jag inte ägna åt hushållssysslor, eftersom allt sådant klaras av tillsammans på dagtid.
Är det rimligt att hemmavarande barn under 18 ska tala om vad som gäller för mig som är 35 fyllda hur det ska fungera? Det är inte speciellt snällt mot dem ens! Jag föddes ju knappast heller med den kunskap och den erfarenhet som jag idag samlat på mig genom åren.
Varför skulle barnen av sig själva förstå och veta?
Det är ju därför de har föräldrar, som lär, leder, tränar, hjälper och stöttar dem, så att de med tiden, när de är flygfärdiga, fixar det därute, i vår tid som är allt annat än lätt att leva i!
Jag ser det så tydligt sedan vi flyttade ihop. Jag höll på att bli vansinnig på de nya små liven, käre gud vad mitt hårt prövade tålamod gick åt! Jag curlade, servade, passade upp… Maximalt osjälvständiga var de, ständigt vana att få allt ifrån underhållning till det praktiska ordnat åt sig, och inlindade i bomull som de var - som det hette förr: bortskämda snorungar. Jag slet mig i håret och höll på att faktiskt bli galen med jämna mellanrum. Det var bara kärleken till mannen som gjorde att jag orkade och fortsatte.
Fortfarande har vi samtal om att inte ge dem färdiga lösningar hela tiden. Vi måste låta dem tänka själva. Hur ska de annars lära sig använda huvudet? "Vad ska jag göra? Jag har ingenting att göra!” Klassiskt. ”Ingen aning”, är ett faktiskt ett bra svar, under tiden som man lugnt fortsätter med sitt. Om man låter det stanna där, kommer ungen strax på något.
I dag är de före detta små plågorisen på god väg in i en mycket skönare tillvaro, där de också själva känner hur mycket de faktiskt kan och klarar. Och jag inte bara tål dem, jag gillar dem – de är go’a ungar när de får chansen, som alla barn.
Och det är inte så svårt. Det är mycket svårare med "besvärliga" barn, de barn som vi själva är med och formar och skapar. De är det inte från början. De blir det för att de söker ledning, vill veta och inte får svar. Då blir barnen jobbiga, TILLS DE FÅR SVAR!
Att förändra ett beteende/vana tar mellan 2-5 dagar, beroende på hur konsekvent den vuxna är och hur gammalt barnet är.
Vad gäller sömnen har jag valt att lugna barnet i sängen, gå dit och tala om, i handling, att sängen är den skönaste bästa platsen nattetid, den egna sängen. Jag tar inte upp barnet. Genom att ta upp barnet skulle jag bekräfta dess eventuella oro/frågor. ”Joo, du har nog rätt, jag behöver nog skydda dig, jag förstår om du inte kan sova i din egen säng”, är vad man då i handling talar om för barnet. Inte nog med att barnet inte får sin nödvändiga, välbehövliga sömn, den arma föräldern får det ju inte heller! På morgonen är båda helt slut, och så går förmiddagen åt till att försöka ta igen nattens förlorade timmar. Har man då dessutom lite mer att stå i än att ta hand om den lilla älsklingen, är man snart inne i ett ekorrhjul av sömnbrist, som slår sig på allt och alla i närheten.
Och då är skulden inte långt borta.
Genom skulden ödelägger man barns inneboende förmåga. De är ju fantastiskt läraktiga, rena rama mönstereleverna, bara de ges förutsättningar! Att ge dem skammen och skulden i stället, bromsar och förhindrar deras naturliga önskan att lära och vilja att göra rätt och bra. Att låta dem ta konsekvenser av ett mindre fördelaktigt beteende är inte straff, det är hjälp och ledning för det som komma skall därute.
Jag får ofta credit för barnen på bortaplan; folk säger olika positiva saker till mig om dem, så något måste jag ju göra rätt. Det tristaste är den negativa attityd jag ibland möts av. På direkta frågor om hur jag gjort, eller vad, i olika situationer svarar jag förstås, men då svaren inte riktigt passar in eller känns för obekväma att genomföra, så förstår jag inte varför jag får frågor.
”Hur gjorde du med 13-åringen, när han…” eller: ”Hur bär du dig åt för att få dem att hjälpa till? Hjälper småbarnen också till?” Och då räknar de våra 8-åringar som småbarn, som för mig är skolbarn, inte så små, medan 4-åringen är ett "småbarn". Men visst hjälper även han till, efter ålder, mognad, förmåga.
11-åringen städar på fredagar, dammsuger, skurar golven. Alla barnen har en dag i veckan i köket att självständigt, utan min inblandning ta hand om dukning, avdukning, och hela köket, torka och få undan tills det skiner. Det gör fyra dagar för mig som jag kan ägna tid åt annat. 4-åringen har ingen egen dag ännu, men assisterar de andra istället. Dagishämtning av ovannämnda 4-åring faller på 8-årig storebror, så även lämning vissa gånger då mannen, som annars tar med honom på morgonen, inte kan eller är bortrest. Det frigör ytterligare tid för mig. Tvättstugan är mannens avdelning.
Så vad blir över till mig? Så vad gör jag då, kan man ju undra - faktum är att många gör det.
Skolbiten faller helt på mig, föräldramöten, kvartsamtal till fem barn. Inklusive fyra barns läxor, prov m.m. All handling, all matlagning - men 13-åringen står absolut på tur att lära sig den biten. För sju personer blir det ett ganska stort matkonto. Storhandlandet sköter jag med hjälp av mina pojkar, 11- och 13 åringen, de packar, bär och lyfter in i bilen; min enda syssla när jag storhandlar är att köra dit bilen, bestämma innehållet på listan och öppna plånboken när det ska betalas. Smidigt, enkelt, aldrig tjat. Det tar inte ens speciellt lång tid.
Om barnen ska erhålla veckopeng, max 20 kr/unge/vecka, ska de hålla ordning på sitt eget, sköta sin dag i köket, och sköta dagishämtning. Storstädningen av golven ger en extra slant. Dottern, min 8-åring, har just fått i uppdrag att sköta toaletterna, det är fyra stycken, och att utan gnäll åka med mig och handla. Om de där bitarna tuffar på utan gnissel får man veckopeng, annars inte. Det är ett enkelt val för dem.
Ibland hamnar vi i konflikt om datorn. Då blir det antingen den tid jag sagt eller ingenting; det är enkelt. De TV-spel som finns är hårt reducerade, framförallt till tiden, och man spelar bara när det nödvändiga är färdigt. Det händer att dateriet försvinner i flera veckor. Det gäller främst mina söner och är något de själva ordnar åt sig genom att inte respektera det som är sagt. Alltså tar jag bort den helt. Gud, vad arga de blir på mig då, men tyvärr, det är tråkigt men inget jag kan göra så mycket åt! Det är jag som bestämmer tills de fyller 18 år, och så länge de fortfarande bor hemma, så är det mina regler som måste gälla.
Visst kan man mötas på halva vägen ibland, kompromissa eller ha önskemål, men det måste vara de vuxna som har hand om besluten.
Egna val och möjlighet att träna ansvar är också en viktig frihet för dem.
Till exempel om rummet ska vara klart innan vi ska iväg nånstans, så tjatar jag inte att de ska sätta igång, utan informerar om när vi åker och att om det inte är klart då, får man tyvärr stanna hemma. Sedan är det fritt att bestämma när man ska göra jobbet. Klokast är dock att sätta igång rätt snart, så man hinner, så att man får åka med på det roliga sedan.
Det är ju faktiskt inte speciellt krångligt eller ens svårt att fostra och leda barn, via uppmuntran, glädje och konsekvenser - och att självklart vara konsekvent också när man tror att taket ska rasa av högljudda protester. Att någonstans tro på och vara lugn i det man gör och stå för de beslut som fattas.
Min 13-åring hade problem med tider ett tag. Det resulterade i ett val: antingen ingenting alls, eller hålla och passa tiderna. Vid två tillfällen provade han att använda familjens telefon i långa stunder för dyra mobilsamtal till sina kamrater. Det resulterade i han fick använda sina egna knappa resurser till stora delar av familjens telefonräkning när den kom. Inte populärt kan jag tillägga, men problemet har aldrig kommit tillbaka. När barnen släpat hem kompisar för att tömma kylen på limpa och litervis med mjölk har de fått handla nytt för egna pengar. Vi har omöjligt råd att hålla kvarterets ungar med mellanmål.
Och vi har mycket kul också! Det är inte bara gränser, konsekvenser och evighetssysslor. Humorn är ett gott hjälpmedel i samvaron med barnen. Tokroligt, knasigt, galet - så lite gör barn glada. Man behöver inte stå på huvudet och göra av med en massa pengar för att ha kul, roa och underhålla. Grimaser, knäppa kommentarer, hoppa på ett ben mitt i stan, prata tvärtom… Det finns mycket gratis, som bara den egna uppfinningsrikedomen drar gränser för.
Vid ett tillfälle började det regna, när vi just tänkt oss en heldag med picknick en bit bort. Vi hade den iallafall, på vardagsrumsgolvet med filt och allt, medan regnet öste ner som värst. Vi hade högläsning i stället, jag läste flera kapitel, jag föredrar den sortens lugna ”underhållning” tillsammans framför det tvivelaktiga innehåll som barnkanalerna serverar.
Att göra sig i ordning på kvällarna med tvätt och tandborstning tar de hand om själva. Sedan ger jag varje unge en egen stund på sängkanten. Det är oftast då som förtroendena kommer, när det stillnar om kvällen och vi har en odelad stund tillsammans. De stunderna svarar jag inte i telefon eller gör annat. Den tiden är vår ohackade tid. Min man finns inte tillgänglig i veckorna, så vardagen med barnen faller på mig. Då gäller det att sy ihop det hela utan att slita ihjäl sig på kuppen, och helst också ha trevligt under tiden. När det åter är lugnt i lägret, vid 8-tiden för alla, 9 för 13-åringen när han tränar, är tiden åter min egen. Kvällarna behöver jag inte ägna åt hushållssysslor, eftersom allt sådant klaras av tillsammans på dagtid.
