Att fylla femtio

[bettysmatte]

Jag orkade mer som yngre.

Det gjorde jag också, men all min ork försvann inte helt plötsligt vid 50....

 

[Wille]

Det gjorde jag också, men all min ork försvann inte helt plötsligt vid 50....

Vem har sagt något om att orken försvann plötsligt?

 

[Hermelin]

Men jag är för gammal för att orka jobba heltid vilket gör att jag inte kommer att ha ekonomin att rida.

Jo, men att du inte orkar jobba heltid har nog att göra med att din egna ork och hälsa. Inte att du kommer att fylla 50. Många som fyllt 50 jobbar heltid eller mer därtill.

 

[lizzie]

Jo, men att du inte orkar jobba heltid har nog att göra med att din egna ork och hälsa. Inte att du kommer att fylla 50. Många som fyllt 50 jobbar heltid eller mer därtill.

Exakt! Jag fyller 60 i sommar och har inga problem att jobba heltid. Har dessutom liten gård med 2 egna hästar som kräver sitt jobb.

Så bara för att man fyller 50 försvinner inte orken. Däremot så måste man investera mer tid i sin hälsa ju äldre man blir. Man kan inte leva på gamla lagrar.

Har man ingen ork så får man skaffa sig det genom träning. Även om det är segt som fan. Jag fick ett diskbråck från helvetet hösten 2021. Gick på kryckor i 7 månader och sliter fortfarande med att styrketräna för att få tillbaka styrkan i benen. Det hjälper ju inte att dra på sig offerkoftan liksom om man vill ha en förändring.

/Lizzie

 

[Tuvstarr]

Brukar folk bli firade så där bara av andra? Det har aldrig hänt mig, och jag kan inte riktigt komma ihåg att det skulle ha hänt folk kring mig heller, förutom barn då.

De jag känner som vill fira sina födelsedagar eller annat, de fixar själva ett kalas och bjuder in folk.

Är det inte någon idé från filmer att det går till så att det finns ett stort gäng vänner som ser till att ordna överraskningsfester för varandra?

Då jag fyllde jämnt senast beslöt jag mig för att jag vill fira, vilket jag annars aldrig gör. Så jag bjöd in nästan alla kvinnor jag känner som bor i relativ närhet, till en tjejkväll. Det var ett trettiotal personer, de flesta kunde inte, många var bortresta i semestertider eller hade annat program men vi blev en handfull som träffades hemma hos mig och åt gott. Jag känner inte heller så väldigt mycket folk, så de jag bjöd var allt från grannen som jag hejar på då vi ses och kollegan från för 15 år sedan. Ingen tyckte att det var konstigt att få inbjudan.

 

[tanten]

Jag var övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde tjugofem (fråga inte, det var en märklig upphakning.). Nu sitter jag mest och är lite förvånad över att jag nyss klarat mig till 40 och fortsätter leva varje dag, annars är ålder ingenting jag tänker på. Jag är ju jag oavsett, med allt det innebär.

Haha. Känner igen.
När jag var ung sas det allmänt band läkare och i förbundets tidning att den förväntade livslängden för en diabetiker var till ca 50. Så det låg i bakhuvudet att jag blir 50 och sen är det över.
Så fyllde jag till min förvåning 50. Och sen 60. Jag har liksom fått ett gäng bonusår

 

[Görel]

Exakt! Jag fyller 60 i sommar och har inga problem att jobba heltid. Har dessutom liten gård med 2 egna hästar som kräver sitt jobb.

Så bara för att man fyller 50 försvinner inte orken. Däremot så måste man investera mer tid i sin hälsa ju äldre man blir. Man kan inte leva på gamla lagrar.

Har man ingen ork så får man skaffa sig det genom träning. Även om det är segt som fan. Jag fick ett diskbråck från helvetet hösten 2021. Gick på kryckor i 7 månader och sliter fortfarande med att styrketräna för att få tillbaka styrkan i benen. Det hjälper ju inte att dra på sig offerkoftan liksom om man vill ha en förändring.

/Lizzie

Jag började träna i våras när jag fyllde 55. Det har gjort underverk med ork och rörlighet vilket i sin tur påverkat måendet. Har en medfödd ryggskada och några förvärvade som gjort mig halvt invalidiserad i perioder. Sen jag började träna är det borta till 90%.

 

[Otherside]

Jag orkade mer som yngre.

Men 50 ÄR inte en ålder då man automatiskt blir svagare/får mindre ork. Din fysiska kapacitet hänger ju ihop med ditt dåliga mående. Hade du fått må bättre hade 50 inte betytt nånting.

Så vad detta handlar om är ju ditt mående, inte din ålder. Även om det där med att "fylla jämna" fått en dramatik som gör att man börjar tänka och oroa sig. Helt i onödan. En slags trigger point.

Du måste få hjälp, både medicinskt och terapeutiskt, så du kan ta dig ur ditt dåliga mående och få hjulen att snurra. Du skriver otroligt bra, du är kunnig, du har visioner och planer. Nåt måste röjas ur vägen för att du ska köra igång och börja leva det liv du egentligen vill leva.

 

[Wille]

Jag tror min mentala trötthet inte går att träna bort.

Igår var jag till psykologen och sen handlade jag mat. Var trött när jag kom hem och fick lägga mig. Och när jag jobbade i somras fanns ingen ork kvar till matlagning, diskning och sånt. Det är liksom inte fysiskt ansträngande att diska men jag orkade inte.

 

[Tuvstarr]

Vad gäller att få uppskattning pga prestationer i tävlingar så tror jag att det inte riktigt funkar så. Jag tävlade själv på ganska hög nivå som ung, och inte fick jag uppskattning av andra för det. Klasskamraterna tyckte mest att mitt hästeri var fånigt, och då det kom någon notis i lokaltidningen om att jag tagit medalj brydde sig ingen, eller kommenterade det i varje fall inte.

Mitt ena barn har tävlat inom en annan idrott med utmärkt framgång, och de reaktioner som kommit har mest varit från mina bekanta. Det har då inte handlat om hur bra det gått, utan hur roligt det är att barnet är aktiv och har hittat sin grej i en lite ovanligare gren.
Kompisarna i skolan har väl mest reagerat med jaha, är du hemma från tävlingsresan nu, vad bra, vi måste fixa det här grupparbetet i veckan.

 

[Görel]

Jag tror min mentala trötthet inte går att träna bort.

Igår var jag till psykologen och sen handlade jag mat. Var trött när jag kom hem och fick lägga mig. Och när jag jobbade i somras fanns ingen ork kvar till matlagning, diskning och sånt. Det är liksom inte fysiskt ansträngande att diska men jag orkade inte.

Du känner ingen skillnad om du äter ordentligt och nyttigt? Själv blir jag mer och mer påverkad av vad jag äter allt eftersom jag blir äldre.

 

[Wille]

Vad gäller att få uppskattning pga prestationer i tävlingar så tror jag att det inte riktigt funkar så. Jag tävlade själv på ganska hög nivå som ung, och inte fick jag uppskattning av andra för det. Klasskamraterna tyckte mest att mitt hästeri var fånigt, och då det kom någon notis i lokaltidningen om att jag tagit medalj brydde sig ingen, eller kommenterade det i varje fall inte.

Mitt ena barn har tävlat inom en annan idrott med utmärkt framgång, och de reaktioner som kommit har mest varit från mina bekanta. Det har då inte handlat om hur bra det gått, utan hur roligt det är att barnet är aktiv och har hittat sin grej i en lite ovanligare gren.
Kompisarna i skolan har väl mest reagerat med jaha, är du hemma från tävlingsresan nu, vad bra, vi måste fixa det här grupparbetet i veckan.

Så du uppskattade inte applåderna när du vunnit priser?

Du känner ingen skillnad om du äter ordentligt och nyttigt? Själv blir jag mer och mer påverkad av vad jag äter allt eftersom jag blir äldre.

Ingen aning. Tycker jag är trött oavsett. Och startsvårigheter har jag alltid haft. Och svårigheter att hålla ordning. Känner mig också överväldigad av allt jag behöver hålla reda på. Det är också tröttande.

 

[Bison]

50 är ingen ålder, du kan fortfarande plugga, rida, tävla och förverkliga drömmar.
Såg att du funderade på Skåne. Varför inte? Där har du dessutom fler hästar och troligtvis större möjligheter att ta upp ridningen.

Jag har flera kollegor över 50, den som är överlägset piggast och har mest energi är 64, mer drag i honom i han som är 20

Skulle jag utredas skulle jag högst troligt få en diagnos, jag är ett weirdo som aldrig riktigt passat in någonstans. Men jag känner att det inte skulle tillföra något för mig. Med ålder har jag accepterat den jag är och hittat lösningar och valt att leva mitt liv som jag vill och som gör att jag mår bra.
Att du fått en diagnos gör dig inte annorlunda än tidigare, du har klarat att jobba och rida, du kan klara det igen.

 

[Tuvstarr]

Så du uppskattade inte applåderna när du vunnit priser?

Visst, men det är ju något som räcker en minut ungefär, applåder och ett ärevarv. Det känns givetvis trevligt, men mest därför att ritten varit lyckad och hästen och jag sammarbetat bra. Jag tänkte aldrig som så att folk tänkte eller tyckte något annat om mig pga en rosett.

Visst, de jag kände som tävlade inom samma gren lärde ju känna varandra och blev i vissa fall vänner, men den vänskapen uppstod ju precis lika gärna mellan dem som bara gick kurser eller red för tränare tilsammans, utan att någonsin tävla.
Och lika mycket umgicks vi de gånger min ritt misslyckats totalt och jag kom sist eller blev utesluten. Då fick man en kram liksom, och en frågan om man var okej då man trillat av. Det var den gemenskapen som var trevlig.

 

[Tonto]

Så du uppskattade inte applåderna när du vunnit priser?

Folk applåderar ytterst lite och halvhjärtat på dom flesta tävlingar jag vunnit, så nej, det skulle jag nog inte säga att jag gjorde när jag vann. Folk gör det för att dom ska applådera, inte för att dom uppskattar en.

Men å andra sidan så var jag ett störigt barn/tonåring som inte brydde mig om jag vann om det inte kändes bra.
Minns en gång när det gick pissdåligt på en tävling och jag var jätteledsen och pappa kom springandes och berättade att jag vunnit och skulle in på prisutdelning och sa "Då kan det ju inte ha gått dåligt!" och jag surt svarade "Bara för att alla andra var sämre än mig så betyder det inte att det gick bra."

 

[Wille]

50 är ingen ålder, du kan fortfarande plugga, rida, tävla och förverkliga drömmar.
Såg att du funderade på Skåne. Varför inte? Där har du dessutom fler hästar och troligtvis större möjligheter att ta upp ridningen.

Jag har flera kollegor över 50, den som är överlägset piggast och har mest energi är 64, mer drag i honom i han som är 20

Skulle jag utredas skulle jag högst troligt få en diagnos, jag är ett weirdo som aldrig riktigt passat in någonstans. Men jag känner att det inte skulle tillföra något för mig. Med ålder har jag accepterat den jag är och hittat lösningar och valt att leva mitt liv som jag vill och som gör att jag mår bra.
Att du fått en diagnos gör dig inte annorlunda än tidigare, du har klarat att jobba och rida, du kan klara det igen.

Jag har numera en utmattning i bagaget. Och med den så blir livet nog inte som förut. Och min ångest drar en sjujäkla massa energi hela tiden.

 

[Tiffany]

Här är en till som är betydligt äldre än du. Och jag har heller aldrig tävlat i hoppning eller dressyr trots att hästarna varit en stor del av mitt liv.
Ekonomin fanns inte. Men hästarna har gett mig stor glädje ändå. Allt behöver inte vara prestationer.
Och firandet det får man bjuda in till själv. Det behöver inte vara så märkvärdigt men vill du bli firad så bjud in!

 

[tornblomma]

Haha. Känner igen.
När jag var ung sas det allmänt band läkare och i förbundets tidning att den förväntade livslängden för en diabetiker var till ca 50. Så det låg i bakhuvudet att jag blir 50 och sen är det över.
Så fyllde jag till min förvåning 50. Och sen 60. Jag har liksom fått ett gäng bonusår

Min mormor har alltid, sen hon var rätt ung sagt "om jag lever då så ska jag...". Hon har liksom alltid reserverat sig
När jag var liten fattade jag aldrig detta utan frågade "Men NÄR SKA mormor egentligen dö"!!?
Nu är mormor 88 år, har rökt sen hon var 12, har ingen hemtjänst och livet går vidare. Hon glor på Netflix, röker under fläkten och dricker vin all day long. Dessutom har hon bättre lungröntgen är mig Jag tänker ofta att halva hennes liv har gått åt till att invänta döden

 

[Tuvstarr]

Så jag spinner vidare på det här med att uppskatta folk pga deras prestationer på tävlingar, så jag är kanske inte rätt person att bedöma ifall folk gör det, eftersom jag inte gör det själv.

Jag har liksom enormt dålig koll på folk över huvudtaget. Jag hade aldrig någon idol då jag var yngre, inga plancher på varken popstjärnor eller ryttare satt upptejpade i mitt rum. Jag kunde ju helt klart tycka att någon jag kände var jätteduktig på att ha hand med med heta hästar, eller att en klasskamrat sjöng helt underbart bra. Men att min syn på dem skulle ha ändrats om de vunnit priser kan jag inte riktigt tänka mig.

Jag har än i dag inte det minsta hum om vem som vinner Idol eller let's dance eller vad det nu finns för tävlingar, ryttarna känner jag bara till namnet på dem som de talas mest om i media, utan att riktigt ha någon aning om vilka de egentligen är.

Och någon som vinner en juniorklass någonstans, visst, jag applåderar artigt och tycker att det var ju bra ridit/spelat/sjungit, och glömmer personen en halv minut senare.

 

[Bison]

Jag har numera en utmattning i bagaget. Och med den så blir livet nog inte som förut. Och min ångest drar en sjujäkla massa energi hela tiden.

Det går att få hjälp med