Att gå igenom en livskris och krishantering

[tuaphua]

Sambon hämtar idag. Fanns iallafall ett apotek som hade den hemma. Skönt att du blev hjälpt av medicinen det här var någon som också användes inför att en person ska få cellgifter enligt bipacksedeln.

Hoppas den funkar! Det är vidrigt att vara så illamående!

 

[Islandshästryttare]

Hoppas den funkar! Det är vidrigt att vara så illamående!

Ja att inte kunna äta gör mig verkligen helt slut.

 

[Islandshästryttare]

Funderar på vsrför läkare är så dåliga på att fånga upp hur man mår psykiskt. De har bara stuckit en bunt papper ned rehabövningar i handen på mig och lite lagom hotfullt sagt gå inte hem och lägg dig i ett mörkt rum. Precis som jag inte skulle vilja hjälpa mig själv eller inte förstår mitt eget bästa.

Jag har inte haft kraften att hjälpa mig själv när jag samtidigt kravlat runt i ett bottenträsk rent psykiskt och faktiskt haft dagar när jag starkt ifrågasatt meningen med livet. Det känns så djävla sorgligt och skrämmande att jag psykiskt på kort tid har fallit ner i de djupaste svackorna jag upplevt.

Tack gode gud för fysioterapeuten som insåg att jag inte reder ut det här helt på egen hand utan ordnat med hemrehab som börjar idag. Är också tacksam för min kompis som letade rätt på hur jag kunde komma i kontakt med kurator.

Vad jag hade önskat är att jag fått en fråga om hur det kändes att få diagnosen, om jag behövt psykologiskt stöd och vilken stöttning jag behövde för att komma igpng med rehab. Sedan tydlig information om vart jag vänder mig med frågor eller tillkommande symtom.

 

[SiZo]

Funderar på vsrför läkare är så dåliga på att fånga upp hur man mår psykiskt. De har bara stuckit en bunt papper ned rehabövningar i handen på mig och lite lagom hotfullt sagt gå inte hem och lägg dig i ett mörkt rum. Precis som jag inte skulle vilja hjälpa mig själv eller inte förstår mitt eget bästa.

Jag har inte haft kraften att hjälpa mig själv när jag samtidigt kravlat runt i ett bottenträsk rent psykiskt och faktiskt haft dagar när jag starkt ifrågasatt meningen med livet. Det känns så djävla sorgligt och skrämmande att jag psykiskt på kort tid har fallit ner i de djupaste svackorna jag upplevt.

Tack gode gud för fysioterapeuten som insåg att jag inte reder ut det här helt på egen hand utan ordnat med hemrehab som börjar idag. Är också tacksam för min kompis som letade rätt på hur jag kunde komma i kontakt med kurator.

Jag tror att det är lite för att de ser folk som mår dåligt helatiden, så de blir lite avtrubbade känns det som?

Kompisar är gud värt. Jag har en vän som ringer mig varje morgon när hon åker hemifrån till jobbet. En resa som på sin höjd tar 8 min. Och ibland pratar vi medans hon byter om. Men det hjälper något oerhört. Igår eftermiddag mådde jag riktigt illa. "Vad är meningen med livet" illa. 12 min samtal med henne så mådde jag så mycket bättre.

Man behöver inte prata i timtals, det räcker med 10 min för att hela livet ska kännas lättare.

Skönt att fysioterapeuten såg ditt problem iaf! Hoppas att kuratorn hjälper dig ännu mer.

 

[EmmaW]

Funderar på vsrför läkare är så dåliga på att fånga upp hur man mår psykiskt. De har bara stuckit en bunt papper ned rehabövningar i handen på mig och lite lagom hotfullt sagt gå inte hem och lägg dig i ett mörkt rum. Precis som jag inte skulle vilja hjälpa mig själv eller inte förstår mitt eget bästa.

Jag har inte haft kraften att hjälpa mig själv när jag samtidigt kravlat runt i ett bottenträsk rent psykiskt och faktiskt haft dagar när jag starkt ifrågasatt meningen med livet. Det känns så djävla sorgligt och skrämmande att jag psykiskt på kort tid har fallit ner i de djupaste svackorna jag upplevt.

Tack gode gud för fysioterapeuten som insåg att jag inte reder ut det här helt på egen hand utan ordnat med hemrehab som börjar idag. Är också tacksam för min kompis som letade rätt på hur jag kunde komma i kontakt med kurator.

Vad jag hade önskat är att jag fått en fråga om hur det kändes att få diagnosen, om jag behövt psykologiskt stöd och vilken stöttning jag behövde för att komma igpng med rehab. Sedan tydlig information om vart jag vänder mig med frågor eller tillkommande symtom.

Tyvärr är det ganska vanligt i dag att man inte tar hänsyn till just delen, hur man mår i själen när sånt här händer, jag tror det är ett resultat av dom bristande resurser som finns vilket i sig verkligen inte är en ursäkt men tyvärr kan förklara en del av det. Sen har du utan tvekan mött väldigt oproffesionella läkare som generaliserat och inte inte velat ta riktigt i din diagnos. Det är verkligen inte ditt fel alls. Jag tror du kommer få ett annat bemötade av Karolinska, dom verkar ju intresserade av att faktiskt hjälpa dig som accepterat din egenremiss och varit behjälpliga med att boka om tider för att få det att fungera för dig. Jag tror det sätter press på sahlgrenska vilket jag tycker är bra.

 

[Islandshästryttare]

Jag tror att det är lite för att de ser folk som mår dåligt helatiden, så de blir lite avtrubbade känns det som?

Kompisar är gud värt. Jag har en vän som ringer mig varje morgon när hon åker hemifrån till jobbet. En resa som på sin höjd tar 8 min. Och ibland pratar vi medans hon byter om. Men det hjälper något oerhört. Igår eftermiddag mådde jag riktigt illa. "Vad är meningen med livet" illa. 12 min samtal med henne så mådde jag så mycket bättre.

Man behöver inte prata i timtals, det räcker med 10 min för att hela livet ska kännas lättare.

Skönt att fysioterapeuten såg ditt problem iaf! Hoppas att kuratorn hjälper dig ännu mer.

Vad fint att du har din vän som finns där för dig och att det kändes bättre efter ert samtal

Jag har också vänner som jag pratar med och bukefalister som ställer upp och som jag skriver pm med eller pratar med på telefon. Ni bukare vet vilka ni är, ni är guld värda Det är jag oändligt tacksam för. både bukefalister och andra vänner..Trots det har det inte räckt hela vägen vissa dagar. Jag är oändligt tacksam för min sambo utan honom vet jag inte om jag hade orkat fortsätta kämpa.

 

[EmmaW]

Jag tror att det är lite för att de ser folk som mår dåligt helatiden, så de blir lite avtrubbade känns det som?

Kompisar är gud värt. Jag har en vän som ringer mig varje morgon när hon åker hemifrån till jobbet. En resa som på sin höjd tar 8 min. Och ibland pratar vi medans hon byter om. Men det hjälper något oerhört. Igår eftermiddag mådde jag riktigt illa. "Vad är meningen med livet" illa. 12 min samtal med henne så mådde jag så mycket bättre.

Man behöver inte prata i timtals, det räcker med 10 min för att hela livet ska kännas lättare.

Skönt att fysioterapeuten såg ditt problem iaf! Hoppas att kuratorn hjälper dig ännu mer.

Såna vänner är guld värda, jag har också en sån vän, i dag pratar vi varje dag men när jag separerade och var i ganska dåligt skick på alla sätt och vis ringde min vän mig varje morgon och varje kväll oavsett vad. Det räddade mig verkligen där och då och som du säger, det behöver inte vara länge utan det kan räcka med några minuter som gör stor skillnad

 

[manda]

Utöver bristande resurser i vården tror jag också att det beror på vårt samhälles ableism - den outtalade föreställningen att sjuka kroppar är mindre värda. Att vi alla lite till mans/kvinns ser på sjukdom som någon sorts undantag, som avskilt från livet, när sanningen egentligen är att vi alla blir sjuka och/eller funktionsnedsatta någon gång, förr eller senare. Det finns en kulturell ”sanning” att vi är vår egen lyckas smed, och när en sjukdom drabbar (ofta relativt slumpmässigt) upplever vi att det inte stämmer. Att det inte är så att om jag vill vara frisk tillräckligt mycket, så kommer jag vara det. Vår kultur har gimmickar såsom att det omöjliga bara tar lite längre tid, the American dream vilket egentligen bara är ett annat sätt att säga mind over matter. När vi då hamnar i en situation dör vi inte kan tänka och vilja oss friska, är det kulturellt ”sant” att det är viljan som är den felande länken fasten situationen egentligen pekar på att det faktiskt inte är helt sant att det alltid blir som vi vill.

En till aspekt är att eftersom vi ofta skiljer på ”oss” och ”vår kropp” så finns inte riktigt insikten att när vi blir rejält sjuka så påverkas ofta också det allmänna drivet, de exekutiva funktionerna, den mentala klarheten. Att ha verkställighetsförmågs som om man hade 100% av sin förmåga och kapacitet, i ett läge där man kanske har 5-10-20% av sin kapacitet är inte riktigt realistiskt i de allra flesta fall. Att vi lägger så himla mycket tilltro till vilja, att bara man vill så går det, är verkligen skadligt för den som blir sjuk på ett sätt så även viljan blir begränsad. Och vilja är ju egentligen inget personlighetsdrag eller helt oberoende av fysisk kapacitet, utan om all fysisk ork går till basalmetsbolism, kunna ta sig till toa och vända sig i sängen, så betyder ju det att även hjärnan som är ett fysiskt organ och ansvarigt för vårt driv, exekutiva funktioner och sinnesstämning inte kan fungera fullt ut med handlingskraft och välmående. Kroppen prioriterar alltid det mest grundläggande, och humör, mående och exekutiva funktioner ingår inte där. Men vår kultur ser personlighet och mående mycket mer frikopplad från fysisk kapacitet och därför blir man väldigt ensam, när verkligheten visar för en, hur starkt länkat till fysisk kapacitet det är att kunna prestera, även kognitivt, måendemässigt och mentalt.

Glad att ana i det du nu skriver att du ser att det inte i grunden handlar om ifall din vilja att ”hjälpa dig själv” är tillräckligt stark utan om att ges förutsättningar.

Om man en dag har 5-10-20% av sin vanliga kapacitet, så ger man faktiskt allt om man ger 5-10-20% av vad man vanligen kan (och då gäller det såklart både att få avlastning så all det där lilla ”allt” faktiskt kan gå till det viktigaste, men ofta hamnar ”allt” på livsadmin/vårdadmin).

 

[Görel]

Har tyvärr samma upplevelse där också. Låg inne på rehabavdelning på sjukhus i en vecka. Inte en enda gång frågades hur jag mådde psykiskt. Däremot gnällde man på att jag bara deltagit i den gemensamma gymnastiken en gång. När jag sa att det var för mycket människor, för hög musik och för mycket rörelser tittade man på mig som att jag var konstig. Och jag blev inte tillfrågad om jag ville prata med någon.

Det är bedrövligt att man i dagens samhälle där sambandet mellan psykisk och fysisk hälsa är välkänt, fortfarande separerar dem vid behandling. Jag fick också stöd av en fantastisk sjukgymnast som kom hem till mig och förstod hur jag hade det.

 

[Islandshästryttare]

Har tyvärr samma upplevelse där också. Låg inne på rehabavdelning på sjukhus i en vecka. Inte en enda gång frågades hur jag mådde psykiskt. Däremot gnällde man på att jag bara deltagit i den gemensamma gymnastiken en gång. När jag sa att det var för mycket människor, för hög musik och för mycket rörelser tittade man på mig som att jag var konstig. Och jag blev inte tillfrågad om jag ville prata med någon.

Det är bedrövligt att man i dagens samhälle där sambandet mellan psykisk och fysisk hälsa är välkänt, fortfarande separerar dem vid behandling. Jag fick också stöd av en fantastisk sjukgymnast som kom hem till mig och förstod hur jag hade det.

Ja det är helt bedrövligt. När jag på läkarbesök informerade om att jag fått atarax för jag hade så mycket ångest att jag sovit uruselt i två veckor frågade läkaren mig om jag hade någon psykisk sjukdom. Att diagnosen i sig utlöst en krisreaktion fanns tydligen inte i hennes föreställningsvärld . Hon ville inte förlänga min sjukskrivning heller trots att jag knappt kunde gå med rullator utan verkade tycka det var helt rimligt att jag skulle återgå till heltid efter sjukskrivningen gick ut på söndagen den veckan. Det kastade in mig i en ännu djupare psykisk kris eftersom hon dessutom meddelade att jag inte skulle få fler läkarbesök. Fysioterapeuten ordnade under besöket hos henne med förlängd sjukskrivning och läkaren hon talade med blev helt bestört över att läkaren jag träffat inte ville hjälpa till med sjukskrivning.

 

[Islandshästryttare]

Tagit medicin mot illamårnde nu hoppss jag det håller sig borta några timmar så jag kan äta lunch och få stöd i att testa de rehabövningar som inte fungerat när fysio kommer vid 13.

 

[Islandshästryttare]

Känner ändå att jag har lite hopp idag eftersom fysioterapeut ska komma hit. Får jag ordning på rehaben och kontinuerligt stöd med den ska det ju vara en väg till att bli bättre. Jag hoppas att hon lyssnar på vad mina behov är.

 

[manda]

Känner ändå att jag har lite hopp idag eftersom fysioterapeut ska komma hit. Får jag ordning på rehaben och kontinuerligt stöd med den ska det ju vara en väg till att bli bättre. Jag hoppas att hon lyssnar på vad mina behov är.

Hoppas det jag med. För mig har fysio (och AT) i hemmet gjort stor skillnad! När det knappt går att sitta upp är det orimligt att både försöka transportera sig OCH kunna göra någon sorts fysio eller för dem att i annan miljö bedöma hur hemmiljön fungerar/behöver anpassas. Att bli följd i rätt miljö och utan att göra av med mer ork än vad som finns på att ta sig till vården, är en möjliggörare. (Det tog sex år att få till så jag förstår din kamp.)

 

[Cattis_E]

Funderar på vsrför läkare är så dåliga på att fånga upp hur man mår psykiskt. De har bara stuckit en bunt papper ned rehabövningar i handen på mig och lite lagom hotfullt sagt gå inte hem och lägg dig i ett mörkt rum. Precis som jag inte skulle vilja hjälpa mig själv eller inte förstår mitt eget bästa.

Jag har inte haft kraften att hjälpa mig själv när jag samtidigt kravlat runt i ett bottenträsk rent psykiskt och faktiskt haft dagar när jag starkt ifrågasatt meningen med livet. Det känns så djävla sorgligt och skrämmande att jag psykiskt på kort tid har fallit ner i de djupaste svackorna jag upplevt.

Tack gode gud för fysioterapeuten som insåg att jag inte reder ut det här helt på egen hand utan ordnat med hemrehab som börjar idag. Är också tacksam för min kompis som letade rätt på hur jag kunde komma i kontakt med kurator.

Vad jag hade önskat är att jag fått en fråga om hur det kändes att få diagnosen, om jag behövt psykologiskt stöd och vilken stöttning jag behövde för att komma igpng med rehab. Sedan tydlig information om vart jag vänder mig med frågor eller tillkommande symtom.

Har hittills följt tråden i tysthet, har varit lite mycket här.

Men jag lider verkligen med dig!
Jag har erfarenhet av att ha varit nere i det där eländiga hålet, även om det var åratal sedan nu.

Men om du behöver ytterligare någon att prata med så kanske jag kan bidra på något vis trots att vi inte känner varandra.

Stor kram

 

[Islandshästryttare]

Hoppas det jag med. För mig har fysio (och AT) i hemmet gjort stor skillnad! När det knappt går att sitta upp är det orimligt att både försöka transportera sig OCH kunna göra någon sorts fysio eller för dem att i annan miljö bedöma hur hemmiljön fungerar/behöver anpassas. Att bli följd i rätt miljö och utan att göra av med mer ork än vad som finns på att ta sig till vården, är en möjliggörare. (Det tog sex år att få till så jag förstår din kamp.)

Åh det ger mig lite till hopp faktiskt. Tack för att du delar din upplevelse det betyder mycket. Arbetsterapeut har varit hemma några gånger och jag har fått en del hjälpmedel och hon har även följt upp hur det fungerar. Det underlättar livet.

 

[Islandshästryttare]

Har hittills följt tråden i tysthet, har varit lite mycket här.

Men jag lider verkligen med dig!
Jag har erfarenhet av att ha varit nere i det där eländiga hålet, även om det var åratal sedan nu.

Men om du behöver ytterligare någon att prata med så kanske jag kan bidra på något vis trots att vi inte känner varandra.

Stor kram

Tack jag skickar pm någon dag! Att ha flera att höra av sig till är guld värt. Kram

 

[Islandshästryttare]

Kändes bra med fysioterapeuten. Kommer få hembesök en gång i veckan för stöd med träningen..Det var mitt eget önskemål och det tog hon till sig. Det känns bra att hon lyssnade på mina behov.

 

[Islandshästryttare]

Mår illa och tagit medicin mot det nyss. Mår mer illa ju mer jag rör mig. Blä.

 

[Islandshästryttare]

Medicinen mot illamående fungerar hyfsat, jag kan äta iallafall. Men vid vissa rehabövnimgar blir jag ändå illamående..Lite jobbigt.

 

[Jamtland]

Medicinen mot illamående fungerar hyfsat, jag kan äta iallafall. Men vid vissa rehabövnimgar blir jag ändå illamående..Lite jobbigt.

Skönt ändå att få lite respit från illamåendet?

Och ibland (i alla fall för mig) så hjälper vetskapen att något hjälper mot illamåendet att dämpa illamåendet lite?