Att göra fel och misslyckas

[nyttnick]

Just skam är väl en av de svåraste känslor att bli av med. Just för att det lätt gör att vi undviker att vädra känslorna inför andra. Jag har känt mycket skuld och skam även för saker som inte varit mitt ansvar/fel etc, tagit på mig saker.
För mig hjälper det att dra fram känslorna i ljuset. Att prata med någon om det gör nästan alltid så att iaf enormt mycket av det försvinner. Och för varje gång man gör det inser man ofta att det inte var så hemskt, vare sig ens misstag eller det man byggt upp inuti sig kring det.
Skam måste liksom vädras ut.
Utöver att man så klart kan jobba aktivt med att bemöta tankar/känslor på sundare sätt för sig själv med.

Ja, det är verkligen det tuffaste jag har att jobba med när det gäller mig själv. Helt klart.

Det du säger är ju vad flera andra har sagt. Det är väl kanske dit jag måste. Att vädra ut precis all min skam. Kanske inte för hela världen, men för någon.

 

[nyttnick]

Har inga tips eller lösningar då jag känner igen mig och själv jobbat med det i många år. Jag förstår rent intelligensmässigt att jag alla gör fel, att jag inte är sämre för det osv, men skulden och skammen finns kvar. För mig bottnar det i dålig självkänslan från min uppväxt där jag ofta upplevde att man inte fick göra fel. Som andra skriver hjälper det till viss del att vädra känslorna och säga dem högt, även om det inte tar bort det helt.

Ville mest säga att du inte är ensam

Nej, det är ju så. Intelligens och intelektuell förmåga att förstå det orimliga i skammen tar inte bort känslorna. Det är precis där jag har fastnat. Det är som två skilda världar utan en bro mellan dem. Och det är bron som måste byggas på något sätt.

 

[nyttnick]

Tack alla som tar sig tid att svara
Det är skönt att ni är många som verkar förstå, som inte bara avfärdar det med "att så kan du inte tänka". Bara det gör att jag känner mig lite starkare.

 

[Ullmerkott]

Jag har varit liknande. För mig har det nog grundat sig i ett svartvitt duktig-flicka-tänk om att det alltid finns ett RÄTT sätt och om man följer reglerna så blir allt bra. I skolan, på ridskolan, när man tog körkort mm har det präntats in att man måste göra på det RÄTTA sättet för annars kan saker går åt helvete. Och då tänker jag lätt att om det jag gjorde gav negativa konsekvenser för andra beror det på att jag gjort FEL och därmed är en dålig människa, typ.

Det som hjälpt mig är att vistas i sammanhang där det sällan finns ett solklart rätt, utan snarare en uppsjö av tillvägagångssätt som alla har sina fördelar, nackdelar och viss potential att gå åt helvete ordentligt. Det går helt enkelt inte att helgardera sig mot att något går snett. Och frågar man superrutinerade experter är de i många fall inte överens de heller. Man får alltså, med sin kunskap och erfarenhet i botten, helt enkelt välja något som känns rimligt och utvärdera. Oftast går det ju bra.

Jag brukar också försöka tänka att känslorna i grunden är något som hjälper mig att utvecklas, får mig att reflektera över om det gått att göra på något bättre sätt, och hindrar att jag upprepar misstag. Ibland kommer man ju fram till att det hade varit bättre om jag gjort x istället för y i den här situationen, och då har jag den kunskapen till nästa gång. Ibland kommer man fram till att x hade haft ännu större potential att gå åt skogen, så då får man vara nöjd med att jag gjorde y även om resultatet inte blev så bra som önskat.

Sen får man också tänka på sambandet mellan insats och resultat. Strävar man efter att totalt eliminera alla felkällor kan man lägga oändliga insatser och ändå aldrig komma hela vägen. Siktar man på att göra saker 90 % rätt kommer man att kunna uträtta otroligt mycket mer. Den som aldrig gjort fel har sannolikt inte gjort särskilt mycket nytta heller.

 

[Mabuse]

Jag ber alltid om ursäkt, säkert för många gånger och ofta när det inte ens var mitt ansvar. Reder upp min egen röra gör jag alltid. Ibland hjälper det, men många gånger känner jag att när andra säger "Det är okej, alla gör fel, vi löser det" osv, då tror jag inte riktigt på att de menar det. Det är taskigt, både mot mig och dem, men något gör att jag inte riktigt litar på det.

Men jag förstår. Hade jag inte tagit tag i saker och försökt ställa till rätta så tror jag att jag hade gått under helt.

Men vad är det för typ fel du gör, då? Är det att du sagt ngt dumt till nån, slarvat på jobbet, missat att betala en räkning, försökt med misslyckats kapitalt med en arbetsuppgift…?

För jag tänker att det beror väl lite på vad det är för sorts fel också.

 

[lilstar]

Jag ber alltid om ursäkt, säkert för många gånger och ofta när det inte ens var mitt ansvar. Reder upp min egen röra gör jag alltid. Ibland hjälper det, men många gånger känner jag att när andra säger "Det är okej, alla gör fel, vi löser det" osv, då tror jag inte riktigt på att de menar det. Det är taskigt, både mot mig och dem, men något gör att jag inte riktigt litar på det.

Men jag förstår. Hade jag inte tagit tag i saker och försökt ställa till rätta så tror jag att jag hade gått under helt.

Detta låter kanske taskigt, men det är sjukt irriterande med personer som ber överdrivet mycket om ursäkt. En kompis till mig är sån och jag blir så trött när hon sagt förlåt för något för hundrade gången i en konversation. Det är som en reflex i henne att alltid be om ursäkt för säkerhets skull om hon uppfattar att hon möjligen kan ha gjort något fel. Det resulterar i att man själv börjar trippa på tå för att inte råka få henne att känna sig dålig och misslyckad. Ofta är ursäkterna för saker som antingen ingen bryr sig om, inte är något fel eller bara rör henne själv.

I hennes fall tror jag det grundar sig i emotionellt frånvarande föräldrar med höga förväntningar. Jag tycker mycket om henne men det är inte trevligt att tvingas bli en del av hennes säkerhetsbeteende. På sätt och vis blir det ju att hon lämpar över ansvaret för sina oroskänslor på mig som ska förlåta eller berätta att det inte är hennes fel.

 

[nyttnick]

Detta låter kanske taskigt, men det är sjukt irriterande med personer som ber överdrivet mycket om ursäkt. En kompis till mig är sån och jag blir så trött när hon sagt förlåt för något för hundrade gången i en konversation. Det är som en reflex i henne att alltid be om ursäkt för säkerhets skull om hon uppfattar att hon möjligen kan ha gjort något fel. Det resulterar i att man själv börjar trippa på tå för att inte råka få henne att känna sig dålig och misslyckad. Ofta är ursäkterna för saker som antingen ingen bryr sig om, inte är något fel eller bara rör henne själv.

I hennes fall tror jag det grundar sig i emotionellt frånvarande föräldrar med höga förväntningar. Jag tycker mycket om henne men det är inte trevligt att tvingas bli en del av hennes säkerhetsbeteende. På sätt och vis blir det ju att hon lämpar över ansvaret för sina oroskänslor på mig som ska förlåta eller berätta att det inte är hennes fel.

Jag menar inte i antal förlåt. Jag menar att jag ber om ursäkt för sådant folk säger att jag har gjort, fast jag vet att det inte är sant. För i stunden tänker jag alltid att den andra personen säkert har rätt i att jag har gjort en massa saker. Det sitter i från mitt manipulativa ex. Jag tror liksom inte på mig själv när jag tänker att "Det där stämmer nog inte", utan jag tänker snarare att andra brukar ha koll på läget, så lika bra att be om ursäkt eftersom det är en ursäkt de vill ha.

Däremot har jag kollegor som är som du beskriver och runt dem slutar jag att prata helt, för det känns som att allt jag säger landar fel.

 

[nyttnick]

Men vad är det för typ fel du gör, då? Är det att du sagt ngt dumt till nån, slarvat på jobbet, missat att betala en räkning, försökt med misslyckats kapitalt med en arbetsuppgift…?

För jag tänker att det beror väl lite på vad det är för sorts fel också.

Det kan vara nästan vad som helst. Från att jag glömmer att ringa när jag lovat. Missade ett viktigt läkarbesök när dottern var liten, för jag tog fel på tid (grät hela eftermiddagen eftersom det handlade om hennes framtid och de kunde visst inte klämma fram ett nytt besök inom rimlig tid. Det löste sig senare, men det visste jag ju inte då). Jag råkade trilla och knäa mitt första barn i ögat så att vi hamnade på ögonkliniken. Misslyckats med att säkra lasten på släpkärran så att del av den flög av. Det träffade ingen, men det kunde ha gått värre. Fick inte räkningen på bilskatten - hade kommit bort i posten, så jag blev stoppad av en hel piketbuss med poliser en morgon. Jag har varit uppspelt i samtal och råkat avslöja saker som ska bli en överraskning. Som 9-åring sa jag en jättetaskig sak till en klasskamrat. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på vad jag sa. Jag skäms supermycket över att ha skaffat barn med barnens pappa t exempel. Det är det största misstaget och samtidigt den största välsignelsen och därför skäms jag för att jag önskar att det aldrig hade hänt. Känns som att jag önskar bort mina barn, fast det är det sista jag gör.
Ibland är det att jag säger något som jag menar som en komplimang som tas emot fel. Då skäms jag. Jag kan skämmas när jag råkar kalla kollegans barn för "hon" fast jag vet att barnet vill kallas för "hen" och barnet är inte ens närvarande.

Men i alla fall när jag känner som jag gör är det för att det känns som att jag är korkad, dum, inte fattar bättre och dessutom har en oavsiktlig negativ inverkan på min omgivning, när jag egentligen bara vill omgivningen väl. Typ.

Det finns miljoner saker till.

 

[nyttnick]

Jag har varit liknande. För mig har det nog grundat sig i ett svartvitt duktig-flicka-tänk om att det alltid finns ett RÄTT sätt och om man följer reglerna så blir allt bra. I skolan, på ridskolan, när man tog körkort mm har det präntats in att man måste göra på det RÄTTA sättet för annars kan saker går åt helvete. Och då tänker jag lätt att om det jag gjorde gav negativa konsekvenser för andra beror det på att jag gjort FEL och därmed är en dålig människa, typ.

Det som hjälpt mig är att vistas i sammanhang där det sällan finns ett solklart rätt, utan snarare en uppsjö av tillvägagångssätt som alla har sina fördelar, nackdelar och viss potential att gå åt helvete ordentligt. Det går helt enkelt inte att helgardera sig mot att något går snett. Och frågar man superrutinerade experter är de i många fall inte överens de heller. Man får alltså, med sin kunskap och erfarenhet i botten, helt enkelt välja något som känns rimligt och utvärdera. Oftast går det ju bra.

Jag brukar också försöka tänka att känslorna i grunden är något som hjälper mig att utvecklas, får mig att reflektera över om det gått att göra på något bättre sätt, och hindrar att jag upprepar misstag. Ibland kommer man ju fram till att det hade varit bättre om jag gjort x istället för y i den här situationen, och då har jag den kunskapen till nästa gång. Ibland kommer man fram till att x hade haft ännu större potential att gå åt skogen, så då får man vara nöjd med att jag gjorde y även om resultatet inte blev så bra som önskat.

Sen får man också tänka på sambandet mellan insats och resultat. Strävar man efter att totalt eliminera alla felkällor kan man lägga oändliga insatser och ändå aldrig komma hela vägen. Siktar man på att göra saker 90 % rätt kommer man att kunna uträtta otroligt mycket mer. Den som aldrig gjort fel har sannolikt inte gjort särskilt mycket nytta heller.

Duktig-flicka-tänket är djupt rotat hos mig också. Men jag tror inte (kan dock ha fel i det) att jag är så svartvit i mitt tänkande om rätt och fel, men jag känner igen mig i att om jag påverkat någon del av min omgivning negativt så är det likställt med att vara en dålig människa. Inte när andra gör det såklart, men när jag gör det. Allt jag tänker handlar om mig, inte om andra. Jag har oceaner av tålamod och förståelse för alla andra såklart.

Det svåra i det hela är att det är liksom inte en prestationsgrej. Jag har inga problem i att vara medioker prestationsmässigt, vill inte stå i centrum, är helt okej med att inte ta plats, behöver väldigt lite bekräftelse - är jag nöjd så räcker det, även om ingen annan sett eller märkt vad jag gjort.
Men jag klarar inte av känslan av att vara dum och att min dumhet faktiskt ger -eller kunde ha gett - en negativ konsekvens för någon annan. Jag har mycket lättare att fucka upp för mig själv, som byggprojekt när jag gör en felberäkning som leder till att det blir till att åka och köpa nytt material t ex. Helt ok.

 

[nyttnick]

Detta låter kanske taskigt, men det är sjukt irriterande med personer som ber överdrivet mycket om ursäkt. En kompis till mig är sån och jag blir så trött när hon sagt förlåt för något för hundrade gången i en konversation. Det är som en reflex i henne att alltid be om ursäkt för säkerhets skull om hon uppfattar att hon möjligen kan ha gjort något fel. Det resulterar i att man själv börjar trippa på tå för att inte råka få henne att känna sig dålig och misslyckad. Ofta är ursäkterna för saker som antingen ingen bryr sig om, inte är något fel eller bara rör henne själv.

I hennes fall tror jag det grundar sig i emotionellt frånvarande föräldrar med höga förväntningar. Jag tycker mycket om henne men det är inte trevligt att tvingas bli en del av hennes säkerhetsbeteende. På sätt och vis blir det ju att hon lämpar över ansvaret för sina oroskänslor på mig som ska förlåta eller berätta att det inte är hennes fel.

Och ska jag vara riktigt utlämnande nu, vilket kanske är bra med tanke på alla tips i tråden, så fick just det här meddelandet pulsen att börja slå.

"Åh nej, jag menade inte så. Tror de att jag är en sån person nu? Jag vet ju precis vad som menas och jag håller med om att den sortens personer är skitjobbiga. Hur kunde jag formulera mig så dumt så att jag uppfattas på det viset, det är ju inte sådan jag är" osv... och så skäms jag igen.

Det är ju det här jag menar med att det är helt orimligt och stört. Jag fattar ju det. Och nu säger jag ju bara det här eftersom det är det här vi diskuterara i tråden. Hade det hänt i verkligheten så hade du aldrig kunnat gissa att det hände inuti mig. Jag hade varit superlugn, kanske dragit ett leende och lugnt formulerat om mig så att du förstått vad jag menat. Vi hade gått åt varsit håll, du skulle inte ägnat det här en tanke till, för det hade inte varit en konflikt. Jag hade, trots att det här inte påverkade dig negativt gått därifrån och tänkt "dum dum dum dum åh vad jag är dum, jag skäms" och ältat det. Trots att det egentligen inte är ett fel eller ett misslyckande. Fast jag hade ändå tyckt att jag gjort fel. Jag sa ju något fel.

 

[Mabuse]

Duktig-flicka-tänket är djupt rotat hos mig också. Men jag tror inte (kan dock ha fel i det) att jag är så svartvit i mitt tänkande om rätt och fel, men jag känner igen mig i att om jag påverkat någon del av min omgivning negativt så är det likställt med att vara en dålig människa. Inte när andra gör det såklart, men när jag gör det. Allt jag tänker handlar om mig, inte om andra. Jag har oceaner av tålamod och förståelse för alla andra såklart.

Det svåra i det hela är att det är liksom inte en prestationsgrej. Jag har inga problem i att vara medioker prestationsmässigt, vill inte stå i centrum, är helt okej med att inte ta plats, behöver väldigt lite bekräftelse - är jag nöjd så räcker det, även om ingen annan sett eller märkt vad jag gjort.
Men jag klarar inte av känslan av att vara dum och att min dumhet faktiskt ger -eller kunde ha gett - en negativ konsekvens för någon annan. Jag har mycket lättare att fucka upp för mig själv, som byggprojekt när jag gör en felberäkning som leder till att det blir till att åka och köpa nytt material t ex. Helt ok.

Det låter som att det handlar om att inte vara till besvär eller ställa till krångel eller problem för andra? Att det är nästan oförlåtligt i dina ögon.

Om du gör det, alltså. Märkligt nog så tycker du inte andra borde leva i evig skam om de ställer till det för dig?

Om det är så, så skulle jag nog påminna mig själv att det här är inte rimligt när skamkänslorna för nåt du gjorde för tio år sen kommer.

 

[Enya]

Jag tror jag förstår hur du menar! Det är liksom inte de där stora felen bara som man gör utan även de där små dumma sakerna som inget betyder egentligen som man skäms över, saker som hände när man var liten och som man gjorde för att man var just liten- som alla barn gör liksom, fel som sker för att man är glömsk eller trött eller vad som, och som inte är hela världen, men som ändå får en att skämmas otroligt. För mig vet jag inte om det handlar om något duktig flicka syndrom eller "att vara perfekt" för jag vet ju att ingen är perfekt och att vi alla gör perfekt, de här kraven har jag ju inte på någon annan människa förutom på mig, jag skäms inte över andra, jag är betydligt mer förlåtande mot andra. Men när jag gör fel är det otroligt jobbigt för jag vill inte göra fel, jag gör mitt bästa för att göra rätt, tar väldigt illa vid mig när jag gör fel.

Jag har gått i terapi under en längre tid och fått lära mig att "stå upp för mig själv" lite mer, att inte bara säga "ok" eller "ja" trots att jag inte håller med eller att bara titta ner och be om ursäkt när något är tokigt. Det kostar på i relationer omkring mig, när folk är vana vid att köra över mig med att deras åsikter är viktigast och att de kan tillrättavisa mig om jag har en åsikt de inte gillar. Men på samma gång har det lärt mig att inte ta skit på samma nivå längre. Att bara stå för de fel jag rent faktiskt gör, men inte de fel andra påstår att jag gör tex. När någon arbetskamrat påstår att jag gjort något fel och jag vet att jag inte har utan hon missuppfattat. Tidigare hade jag tagit på mig det, mått otroligt dåligt, bett om ursäkt och ältat det inom mig och ev med en närstående. Nu säger jag däremot ifrån direkt att det inte stämmer, det tas sällan emot bra eftersom folk är så vana vid att kunna köra över mig, men jag ger mig inte. Det jag gör fel är mina fel att stå för och hantera och korrigera och be om ursäkt för, det andra har gjort fel, missförstått osv är deras att hantera, vill de inte acceptera att jag säger emot fräser jag till slut ifrån ordentligt, jag blir arg och vägrar ta deras skit. Ska jag skämmas numera ska det åtminstone vara mitt skit jag skäms för. Det känns faktiskt lite lättare på sätt och vis, även om det även skapat avstånd till andra människor. Kan man inte köra över någon är man inte lika omtyckt längre har jag märkt.

 

[Mineur]

@nyttnick Vill bara säga att jag känner igen mig mer och mer ju fler inlägg du skriver, du är definitivt inte ensam om det här!

 

[nyttnick]

Det låter som att det handlar om att inte vara till besvär eller ställa till krångel eller problem för andra? Att det är nästan oförlåtligt i dina ögon.

Om du gör det, alltså. Märkligt nog så tycker du inte andra borde leva i evig skam om de ställer till det för dig?

Om det är så, så skulle jag nog påminna mig själv att det här är inte rimligt när skamkänslorna för nåt du gjorde för tio år sen kommer.

Fast det är inte oförlåtligt i mina ögon. Det är liksom här det riktigt skeva kommer in. Jag kan både resonera vettigt och påminna mig själv om hur orimligt det är. Tro mig, det gör jag. Jag kan intellektuellt vinna varenda diskussion jag för med mig själv, men skamkänslorna kommer trots allt. Det var lite det jag menade tidigare med att det är nog inte så lätt att förstå om man inte funkar som jag gör. Just den här delen av mig lever sitt eget liv och har alltid gjort. Och jag är väldigt intresserad av att förstå både varför och hur jag ska kontrollera det.

 

[nyttnick]

@nyttnick Vill bara säga att jag känner igen mig mer och mer ju fler inlägg du skriver, du är definitivt inte ensam om det här!

Tack för att du skriver det

 

[Thaliaste]

Fast det är inte oförlåtligt i mina ögon. Det är liksom här det riktigt skeva kommer in. Jag kan både resonera vettigt och påminna mig själv om hur orimligt det är. Tro mig, det gör jag. Jag kan intellektuellt vinna varenda diskussion jag för med mig själv, men skamkänslorna kommer trots allt. Det var lite det jag menade tidigare med att det är nog inte så lätt att förstå om man inte funkar som jag gör. Just den här delen av mig lever sitt eget liv och har alltid gjort. Och jag är väldigt intresserad av att förstå både varför och hur jag ska kontrollera det.

Hur står det till med din grundtrygghet? Känner du att du har ett självklart värde som människa, eller känner du att du hela tiden måste "kompensera" för att du finns, för att du är, för det du gör?

Kände du dig villkorslöst älskad/accepterad under din uppväxt? Har du erfarenhet av mobbning eller utfrysning, att det är osäkert om du får tillhöra gruppen eller inte?

Du väljer själv om du vill svara och i så fall hur uttömmande, jag vet att det är utelämnade frågor jag ställer ❤

 

[nyttnick]

Jag tror jag förstår hur du menar! Det är liksom inte de där stora felen bara som man gör utan även de där små dumma sakerna som inget betyder egentligen som man skäms över, saker som hände när man var liten och som man gjorde för att man var just liten- som alla barn gör liksom, fel som sker för att man är glömsk eller trött eller vad som, och som inte är hela världen, men som ändå får en att skämmas otroligt. För mig vet jag inte om det handlar om något duktig flicka syndrom eller "att vara perfekt" för jag vet ju att ingen är perfekt och att vi alla gör perfekt, de här kraven har jag ju inte på någon annan människa förutom på mig, jag skäms inte över andra, jag är betydligt mer förlåtande mot andra. Men när jag gör fel är det otroligt jobbigt för jag vill inte göra fel, jag gör mitt bästa för att göra rätt, tar väldigt illa vid mig när jag gör fel.

Jag har gått i terapi under en längre tid och fått lära mig att "stå upp för mig själv" lite mer, att inte bara säga "ok" eller "ja" trots att jag inte håller med eller att bara titta ner och be om ursäkt när något är tokigt. Det kostar på i relationer omkring mig, när folk är vana vid att köra över mig med att deras åsikter är viktigast och att de kan tillrättavisa mig om jag har en åsikt de inte gillar. Men på samma gång har det lärt mig att inte ta skit på samma nivå längre. Att bara stå för de fel jag rent faktiskt gör, men inte de fel andra påstår att jag gör tex. När någon arbetskamrat påstår att jag gjort något fel och jag vet att jag inte har utan hon missuppfattat. Tidigare hade jag tagit på mig det, mått otroligt dåligt, bett om ursäkt och ältat det inom mig och ev med en närstående. Nu säger jag däremot ifrån direkt att det inte stämmer, det tas sällan emot bra eftersom folk är så vana vid att kunna köra över mig, men jag ger mig inte. Det jag gör fel är mina fel att stå för och hantera och korrigera och be om ursäkt för, det andra har gjort fel, missförstått osv är deras att hantera, vill de inte acceptera att jag säger emot fräser jag till slut ifrån ordentligt, jag blir arg och vägrar ta deras skit. Ska jag skämmas numera ska det åtminstone vara mitt skit jag skäms för. Det känns faktiskt lite lättare på sätt och vis, även om det även skapat avstånd till andra människor. Kan man inte köra över någon är man inte lika omtyckt längre har jag märkt.

Precis så!

Jag har inte svårt att sätta gränser och är jag helt säker på min sak kan jag stå upp för mig. Men vid minsta osäkerhet så lägger jag mig hellre platt och ber om ursäkt. Jag kan mycket väl senare komma fram till att det ändå inte var mitt fel, men dels gnager ett litet litet tvivel om att det är jag som missuppfattat allt (resultat av många års gaslighting) och dels så blir det en ny form av skam - att skämmas för att jag tog på mig något som inte var mitt att ta på mig.

Men alltså ni hör ju. Det är ju inte konstigt att jag inte orkar med mig själv!

Sen är det ju så att jag är ju inte fast i de här looparna 24/7 och 365 dagar om året. Inte ens nästan. Jag har många dagar som bara rullar på och funkar som för de allra flesta, de allra flesta dagarna faktiskt. Men det gör ju inte att det blir mindre jobbigt när det slår till.

 

[nyttnick]

Hur står det till med din grundtrygghet? Känner du att du har ett självklart värde som människa, eller känner du att du hela tiden måste "kompensera" för att du finns, för att du är, för det du gör?

Kände du dig villkorslöst älskad/accepterad under din uppväxt? Har du erfarenhet av mobbning eller utfrysning, att det är osäkert om du får tillhöra gruppen eller inte?

Du väljer själv om du vill svara och i så fall hur uttömmande, jag vet att det är utelämnade frågor jag ställer ❤

Helt okej att du frågar. Jag har nog alltid känt att jag har haft en ganska bra självkänsla, men sämre självförtroende om det är förståeligt?
Jag har aldrig tvekat på mitt värde som peron som yngre, men jag var blyg, plugghäst och absolut ocool på alla sätt och vis. Mobbing - inte regelrätt, men absolut ett utanförskap på ett sätt, men jag hade ju ändå mina kompisar, så ändå inte på ett annat.
Familj och släkt har älskat mig villkorslöst och alltid backat mig till 1000%, inga konstigheter där.

Men som vuxen kanske det har svängt. Inte att familj och släkt inte längre älskar mig villkorslöst, det är samma som innan.

Om jag innan var dålig på att säga nej, sätta gränser och stå upp för mig själv så ändrades det radikalt när jag fick barn. Ökat självförtroende att prata, ta plats i en grupp (när jag verkligen har något att bidra med) osv.

Men självkänslan dog ju totalt med varje vecka som gick i min relation. Jag bara förstod inte det. Inte ens efter att det tagit slut förstod jag det förrän i terapin när terapeuten pratade om gaslighting, narcissism, normaliseringsprocess (jag tyckte att jag var bra på att ta jobbiga samtal och göra mig hörd i relationen, men när jag fick hjälp att se tillbaka på det så vändes varje liten sak jag tog upp tillbaka på mig. Så i slutändan - om jag förklarade att något exet gjorde faktiskt fick mig att må dåligt eller känna mig osedd etc. så slutade det alltid med att allt var mitt fel, att jag utsatt honom för trauma, han grät och jag bad om ursäkt osv. Även om det bara hade varit en snäll fråga om vi inte kunde hjälpas åt med tvätten nästa dag eller något liknande).

Det skulle kunna ha förklarat en hel del, men det gör ju inte det. Eftersom jag kände samma typ av skam redan som liten. Så länge jag kan minnas faktiskt. Och jag vet att mina föräldrar har jobbat jättehårt för att stärka mig.

 

[lilstar]

@nyttnick Vill bara säga att jag känner igen mig mer och mer ju fler inlägg du skriver, du är definitivt inte ensam om det här!

Jag känner också igen mig en hel del. Inte det oändliga ältandet, men den där extrema överreaktionen på att känna att man har gjort fel.

Det har blivit mycket bättre men nyligen gjorde jag ett dumt misstag som kunde ha gått hyfsat illa. Det gick dock bra och den enda riktiga konsekvensen blev att en granne blev lite sur (men jag bad om ursäkt direkt) och min sambo blev besviken på mig eftersom han tyckte att han sagt till mig om det. Jag ägnade resten av dagen åt att ordna så att det inte skulle kunna hända igen, så misstaget blev ju rättat med råge. Ändå mådde jag så fruktansvärt dåligt och kände ett enormt behov av att straffa mig själv för att jag var en så hemsk person. Helt oproportionerlig reaktion.

 

[Thaliaste]

Helt okej att du frågar. Jag har nog alltid känt att jag har haft en ganska bra självkänsla, men sämre självförtroende om det är förståeligt?
Jag har aldrig tvekat på mitt värde som peron som yngre, men jag var blyg, plugghäst och absolut ocool på alla sätt och vis. Mobbing - inte regelrätt, men absolut ett utanförskap på ett sätt, men jag hade ju ändå mina kompisar, så ändå inte på ett annat.
Familj och släkt har älskat mig villkorslöst och alltid backat mig till 1000%, inga konstigheter där.

Men som vuxen kanske det har svängt. Inte att familj och släkt inte längre älskar mig villkorslöst, det är samma som innan.

Om jag innan var dålig på att säga nej, sätta gränser och stå upp för mig själv så ändrades det radikalt när jag fick barn. Ökat självförtroende att prata, ta plats i en grupp (när jag verkligen har något att bidra med) osv.

Men självkänslan dog ju totalt med varje vecka som gick i min relation. Jag bara förstod inte det. Inte ens efter att det tagit slut förstod jag det förrän i terapin när terapeuten pratade om gaslighting, narcissism, normaliseringsprocess (jag tyckte att jag var bra på att ta jobbiga samtal och göra mig hörd i relationen, men när jag fick hjälp att se tillbaka på det så vändes varje liten sak jag tog upp tillbaka på mig. Så i slutändan - om jag förklarade att något exet gjorde faktiskt fick mig att må dåligt eller känna mig osedd etc. så slutade det alltid med att allt var mitt fel, att jag utsatt honom för trauma, han grät och jag bad om ursäkt osv. Även om det bara hade varit en snäll fråga om vi inte kunde hjälpas åt med tvätten nästa dag eller något liknande).

Det skulle kunna ha förklarat en hel del, men det gör ju inte det. Eftersom jag kände samma typ av skam redan som liten. Så länge jag kan minnas faktiskt. Och jag vet att mina föräldrar har jobbat jättehårt för att stärka mig.

Då låter det som att du i alla fall har en bra grund för dig själv, det är positivt.

Jag tänker att den toxiska relationen troligtvis har förstärkt ditt mönster och gjort det ännu svårare för dig att lita på ditt förnuft, men om du haft det sen du var liten trots omtänksamma föräldrar så är det nog något annat i grunden.

Hur är dina förväntningar på andra? "Dömer" du andra hårt, förväntar du dig att man i allmänhet ska göra allt man kan för att inte begå misstag?