Att göra fel på jobbet...

[aprilmaj]

Åh, Dalí

Jag gillar inte hans konst = tavlor, men jag gillar hans sätt att tänka. Så uppfriskande

 

[Raderad medlem 6459]

Jag gillar inte hans konst = tavlor, men jag gillar hans sätt att tänka. Så uppfriskande

Fullkomligt OT men jag ÄLSKAR hans konst. ÅH, finns typ inget bättre.

Sorry @snow ! Inte meningen att OT:a. Är för övrigt övertygad om att du är suverän på ditt jobb och att du sköter det fullkomligt bra utifrån de förutsättningar du får.

 

[snow]

Jag tror generellt att kvinnliga akademiker är ödmjukare än manliga dito. Tänk att du är man. Hur skulle en man i samma situation resonera?

Salvador Dali sa ungefär: “Have no fear of perfection – you´ll never reach it.”

(Ovanligt för en man. Tycker jag.)

Alltså det är ju just det! När jag tar upp den här sortens känslor med min sambo så fattar han verkligen inte. "Vadå 'göra fel', det är ju så där det går till när man jobbar? Man kommer på nya grejer hela tiden och sen är det inte mycket mer med det." Jag försöker förklara att jag känner ansvar och prestationsångest men han tittar bara oförstående på mig. Det finns inte i hans värld att tänka så.

Nu har ju jag i princip pluggat hela mitt vuxna liv (att vara doktorand är någon sorts mellanting mellan studier och arbete skulle jag säga), medan min sambo jobbat mycket mer. Så länge man studerar svarar man ju i princip bara mot sig själv, och gentemot andra studenter i t.ex. grupparbeten har jag alltid känt mig som en av de starkare. Det är en ny situation för mig att vara junior och tilldelas uppgifter som ligger utanför min comfort zone. Kanske blir man säkrare på sitt värde när man jobbat ett tag och märkt att det funkar?

 

[snow]

Fullkomligt OT men jag ÄLSKAR hans konst. ÅH, finns typ inget bättre.

Sorry @snow ! Inte meningen att OT:a. Är för övrigt övertygad om att du är suverän på ditt jobb och att du sköter det fullkomligt bra utifrån de förutsättningar du får.

Haha, ingen fara! Känns ju fint att jag genom att vräka ur mig om mina upplevda misslyckanden ändå på något vänster inger yrkesmässigt förtroende hos Bukefalos-medlemmarna

 

[Petruska]

Du är doktorand. Det betyder att du är under utbildning och alltså ska ha handledning i det du ännu inte löser själv.

Sen tror jag inte att det är så illa med det där felet, eftersom mer seniora forskare också kommer att stå som författare (om jag fattar rätt). Det vill de ju inte om det inte är bra nog för dem.

Sen är det helt enkelt extremt ovanligt att man lyckas bevara "duktig flicka som är så smart-självbilden" genom forskarutbildningen. Jämförelsematerialet är plötsligt ett helt annat. Det är bara en av de många saker som ger självförtroendekriser när man är doktorand.

 

[Raderad medlem 6459]

Haha, ingen fara! Känns ju fint att jag genom att vräka ur mig om mina upplevda misslyckanden ändå på något vänster inger yrkesmässigt förtroende hos Bukefalos-medlemmarna

Det råkar faktiskt vara så att du genomgående här inne framstår som smart, kompetent och otroligt sympatisk. Så när du skriver om dina upplevda misslyckanden tänker jag automatiskt att du förmodligen gör jättebra ifrån dig men har för höga krav, får dåliga instruktioner eller dylikt.

 

[aprilmaj]

"Vadå 'göra fel', det är ju så där det går till när man jobbar? Man kommer på nya grejer hela tiden och sen är det inte mycket mer med det."

TÄNK på det. Är det inte rimligt? Det är inte en början och ett definitivt slut, utan det pågår hela tiden. Det går inte att upptäcka nya saker förrän de är upptäckta s a s. Hur skulle du kunna veta saker innan de är fakta? Du fattar beslut utifrån de förutsättningar som finns, den kunskap som finns. Sedan kommer utvecklingen att fortskrida vartefter, men varken du eller någon annan är helt säker på i vilken riktning.

 

[snow]

Du är doktorand. Det betyder att du är under utbildning och alltså ska ha handledning i det du ännu inte löser själv.

Sen tror jag inte att det är så illa med det där felet, eftersom mer seniora forskare också kommer att stå som författare (om jag fattar rätt). Det vill de ju inte om det inte är bra nog för dem.

Sen är det helt enkelt extremt ovanligt att man lyckas bevara "duktig flicka som är så smart-självbilden" genom forskarutbildningen. Jämförelsematerialet är plötsligt ett helt annat. Det är bara en av de många saker som ger självförtroendekriser när man är doktorand.

Allt du säger är ju sant. Men jag närmar mig slutet (har ett drygt år kvar) på min forskarutbildning och då säger min domedagshjärna "aha men tror du att du kommer sluta göra missar bara för att du börjar jobba som forskare 'på riktigt' eller?" Jag förstår ju att även mer seniora forskare kan göra fel; att det både är mänskligt och kanske t.o.m. inbyggt i yrket eftersom vi ska undersöka sådant som inte riktigt har ett facit. Problemet är att jag ändå inte vill att det ska hända mig . Jag reagerar så himla känslomässigt på de här upplevda misstagen att jag undrar hur det kommer gå när jag inte har min doktorandtitel att falla tillbaka på som ursäkt inför mig själv sas.

Det råkar faktiskt vara så att du genomgående här inne framstår som smart, kompetent och otroligt sympatisk. Så när du skriver om dina upplevda misslyckanden tänker jag automatiskt att du förmodligen gör jättebra ifrån dig men har för höga krav, får dåliga instruktioner eller dylikt.

TÄNK på det. Är det inte rimligt? Det är inte en början och ett definitivt slut, utan det pågår hela tiden. Det går inte att upptäcka nya saker förrän de är upptäckta s a s. Hur skulle du kunna veta saker innan de är fakta? Du fattar beslut utifrån de förutsättningar som finns, den kunskap som finns. Sedan kommer utvecklingen att fortskrida vartefter, men varken du eller någon annan är helt säker på i vilken riktning.

Jag känner typ att jag borde ha fattat det som de andra forskarna redan visste. Dvs jag borde ha försett mig själv med bättre förutsättningar. Det var inte förrän jag efter många om och men ställde en rak fråga som jag fick svar svart på vitt hur en viss beräkning skulle göras. Då kände jag mest "facepalm, vad korkad jag är som inte förstod detta på en gång". Att jag inte har definitiva svar osv är jag okej med; det ingår liksom i yrket . Det är den här känslan av "gud, hur kan jag inte ha fattat det här på en gång?!" som stör mig något enormt.

 

[Petruska]

Allt du säger är ju sant. Men jag närmar mig slutet (har ett drygt år kvar) på min forskarutbildning och då säger min domedagshjärna "aha men tror du att du kommer sluta göra missar bara för att du börjar jobba som forskare 'på riktigt' eller?" Jag förstår ju att även mer seniora forskare kan göra fel; att det både är mänskligt och kanske t.o.m. inbyggt i yrket eftersom vi ska undersöka sådant som inte riktigt har ett facit. Problemet är att jag ändå inte vill att det ska hända mig . Jag reagerar så himla känslomässigt på de här upplevda misstagen att jag undrar hur det kommer gå när jag inte har min doktorandtitel att falla tillbaka på som ursäkt inför mig själv sas.







Jag känner typ att jag borde ha fattat det som de andra forskarna redan visste. Dvs jag borde ha försett mig själv med bättre förutsättningar. Det var inte förrän jag efter många om och men ställde en rak fråga som jag fick svar svart på vitt hur en viss beräkning skulle göras. Då kände jag mest "facepalm, vad korkad jag är som inte förstod detta på en gång". Att jag inte har definitiva svar osv är jag okej med; det ingår liksom i yrket . Det är den här känslan av "gud, hur kan jag inte ha fattat det här på en gång?!" som stör mig något enormt.

Det låter faktiskt som att du har ett litet jobb att göra med dig själv.

 

[Stereo]

Det är den här känslan av "gud, hur kan jag inte ha fattat det här på en gång?!" som stör mig något enormt.

Lyssna på @Petruska här. Jag kände väldigt mycket så i början av min yrkesbana och kan fortfarande känna så ibland, och det hämmar mig. Jag får prestationsångest och vågar eller orkar inte ta tag i nya intressanta saker jag skulle kunna lära mig. Det är superdumt!

Jag har fått lära mig att hantera den känslan - för de misstag jag har gjort i jobbet (många!) har ingen någonsin reagerat på över huvud taget. Som en kollega lite lakoniskt (och "icke-PK") konstaterade efter en dundermiss jag gjorde för ett par år sen, "vi har alla våra retard moments". Och så var det bra med det.

 

[snow]

Det låter faktiskt som att du har ett litet jobb att göra med dig själv.

Lyssna på @Petruska här. Jag kände väldigt mycket så i början av min yrkesbana och kan fortfarande känna så ibland, och det hämmar mig. Jag får prestationsångest och vågar eller orkar inte ta tag i nya intressanta saker jag skulle kunna lära mig. Det är superdumt!

Jag har fått lära mig att hantera den känslan - för de misstag jag har gjort i jobbet (många!) har ingen någonsin reagerat på över huvud taget. Som en kollega lite lakoniskt (och "icke-PK") konstaterade efter en dundermiss jag gjorde för ett par år sen, "vi har alla våra retard moments". Och så var det bra med det.

Haha, åh, jag vet att ni har rätt men det är ändå så svårt! Önskar ibland att jag var mer som min sambo som ser sig själv och sin kunskap som så himla självklar. Jag kanske får peppra mig själv med att jag när jag står där med den där doktorshatten har bevisat att jag kan något, och sen bara acceptera att allt jag gör inte kommer vara felfritt jämt.

Sen är det säkert som du konstaterat @Stereo att andra faktiskt inte bryr sig så himla mycket om just MINA misstag. Det kanske är att överdriva sin egen betydelse att tro att andra håller en för felfri och sen blir besvikna när man inte är det

 

[labb]

Matematiken inom statistikområdet är bitvis riktigt svår, det är allmänt känt

 

[Petruska]

Haha, åh, jag vet att ni har rätt men det är ändå så svårt! Önskar ibland att jag var mer som min sambo som ser sig själv och sin kunskap som så himla självklar. Jag kanske får peppra mig själv med att jag när jag står där med den där doktorshatten har bevisat att jag kan något, och sen bara acceptera att allt jag gör inte kommer vara felfritt jämt.

Sen är det säkert som du konstaterat @Stereo att andra faktiskt inte bryr sig så himla mycket om just MINA misstag. Det kanske är att överdriva sin egen betydelse att tro att andra håller en för felfri och sen blir besvikna när man inte är det

Nu är du kvinna och verkar ha valt att ge dig på en akademisk karriär och du lider - surprise, surprise - av dåligt akademiskt självförtroende. Och vi får gång efter annan höra att just det dåliga självförtroendet är vad som bromsar kvinnors akademiska karriär. Jag brukar säga, så fort tillfälle ges, att det större problemet i akademin inte är kvinnornas dåliga självförtroende utan männens fullständigt omotiverade hybris.

Ingenting, jag upprepar ingenting, i det akademiska systemet är utformat för att stärka kvinnor. Det är så det är. Vi måste ha hud av läder och nerver av stål.

Möjligen kan du ha stöd i att läsa Agnes Wold och Yvonne Hirdman.

 

[BornAgain]

Nu vet jag inte om jag slarvläst...men beskriver du inte något som i grunden är något väldigt bra? Inte att dina handledare och medförfattare puttat ut dig ensam i djupt vatten - men ditt eget sätt att tänka. Du granskar datan, drar slutsatser, granskar din granskning, gör en ny granskning och drar nya slutsatser som du vågar presentera. Är du satt att hantera en stor svårhanterlig datamängd kanske ni behöver ha en metoddiskussion i gruppen - men jag kan inte se att det är ditt fel. Det låter som om det är brister i grundmaterialet eller att det inte är lika "medgörligt" som man räknat med (kanske öppet för fler tolkningar). Och även om du gjort fel - att granska sitt eget arbete och upptäcka det!

Ah den akademiska världen - de som behöver ett mått ödmjukhet saknar det helt, och de andra har i överflöd. Be inte om ursäkt. Det är bra att vara ödmjuk och självkritisk - men det gör det också lättare för andra att köra över en.

 

[mandalaki]

Du är garanterat inte så dålig som du tror. Du har ju fått mer och mer uppgifter på dig, då litar de på dig. Och att lita på någon innebär också att den får utrymme för att göra fel.

Det är "bara" ditt (kvinnliga) dåliga självförtroende som talar, det där med duktig flicka spökar för dig.

 

[Petruska]

Det är "bara" ditt (kvinnliga) dåliga självförtroende som talar, det där med duktig flicka spökar för dig.

Jag tror att det är värre än så. Jag tror (är övertygad om) att det finns saker runtom TS i akademin, som gör sitt bästa för att hålla TS självförtroende fortsatt lågt. Det är alltså en slags social fråga också, inte enbart hjärnspöken.

 

[mandalaki]

Jag tror att det är värre än så. Jag tror (är övertygad om) att det finns saker runtom TS i akademin, som gör sitt bästa för att hålla TS självförtroende fortsatt lågt. Det är alltså en slags social fråga också, inte enbart hjärnspöken.

Ja, jag såg din kommentar om hybrisen. Varför skulle den vara mindre där ...

 

[Sleepy]

männens fullständigt omotiverade hybris.

*dubbelgilla*

 

[mandalaki]

*dubbelgilla*

För många år sedan läste jag om en undersökning av barns inställning till sina egna förmågor. Flickor underskattade sina, pojkar överskattade sina. De var ÅTTA år. Gissningsvis ackumulerar det där - och peakar i universitetsvärlden ...

@Petruska Jag menade inte enbart hjärnspöken. De förstärks säkert väldigt mycket i er värld.

 

[Tassetass]

För många år sedan läste jag om en undersökning av barns inställning till sina egna förmågor. Flickor underskattade sina, pojkar överskattade sina. De var ÅTTA år. Gissningsvis ackumulerar det där - och peakar i universitetsvärlden ...

@Petruska Jag menade inte enbart hjärnspöken. De förstärks säkert väldigt mycket i er värld.

Vill också minnas någon undersökning där föräldrar till riktigt pyttesmå barn fick uppskatta sina barns förmågor. Föräldrarna underskattade flickornas förmågor och överskattade pojkarnas...