Att göra slut

[Inte_Ung]

Majoriteten av de män jag känner, i alla åldrar, skulle kunna beskrivas med de orden.

Det är ju trevligt.
Och jag önskar att alla kvinnor i en relation var tillsammans med en sådan man.

Sen behöver man faktiskt inte vara tillsammans med någon,

Det är ju olika med det.
Vissa har behov av att vara tillsammans med någon.
De vill leva i en relation.
Och då blir ju frågeställningen en annan.

 

[monster1]

Ny användare här, även om jag varit aktiv under ett annat alias länge!
Jag vet inte om jag vill vara tillsammans med min pojkvän, och det känns så hemskt att skriva. Och tänka. Önskar nästan att det hade varit något som hänt, men det är väl snarare det som är problemet. Inget händer.

Vi har varit tillsammans i ungefär 2.5 år, och under den tiden har jag bytt arbete och fått nästan 10k i löneförhöjning, jag har tagit examen från en utbildning och jag har nått mina första sparmål. Jag har ansökt till ännu en utbildning där jag gått vidare till sista steget efter arbetsprov, och får svar om några dagar om jag blivit antagen. Har även blivit head-huntad till ett ännu ett annat uppdrag. Med det sagt känner jag mig inte speciellt driven eller karriärmässig. Jag har planerat väl, hoppat på chanser när de dykt upp utan att egentligen vara helt hundra på om det kommer klaffa eller ej.

Vi lärde känna varandra genom ideellt engagemang. Jag såg en person som hade driv, mål och planer för livet, och vi var vänner i flera år innan vi blev tillsammans. Såhär 2.5 år senare så har absolut ingenting hänt. Han är kvar på samma plats i studier, har hankat sig fram på tim-anställningar och skjutit upp studierna och skyller nu hans situation på alla andra än sig själv. Det är chefer som är dumma, studievägledare som inte bryr sig, lärare som inte svarar.. Han tar noll och inget ansvar för sin situation. Han har heller aldrig planerat ett nyår, drar typ aldrig ihop ett gäng för att umgås, jag får sparka ut honom genom dörren för att umgås med sina egna vänner. Självfallet har han inte betalat in a-kassa eller börjat söka ordentliga jobb i tid... Jag är så trött på att vara, och rädd för att ännu mer bli, en i mängden av tjejer/kvinnor som får agera projektledareTM i sitt eget förhållande.

Känner mig bara så otroligt neutralt inställd till hans existens. Tycker jag är så dum som ens har de här tankarna när allt jag ville göra förr var att vara i ett förhållande. Nu ser jag bara mig själv i min framtid. Mitt hus, mina intressen. Vill ha barn, men vet inte om han någonsin kommer vara mogen för det. Han är bara så naivt inställd till verkligheten. Som sagt, önskar nästan att något hade hänt för att ha en anledning till att göra slut. Varför måste livet vara så svårt?!

Jag tänker att det är en ganska vanligt situation, att någon liksom fastnar ( i min erfarenhet är det oftast mannen) i ett läge och liksom står där och stampar. Det är inte konstigt om man blir tillsammans i en situation och känner gemenskap i den och sedan ändras situationen och gemenskapen är då inte densamma längre för man är inte på samma plats i livet längre. Jag skriver som jag brukar i de här trådarna, jag har aldrig ångrat att jag lämnat en relation, det enda jag ångrat är att jag inte gjorde det tidigare.

Tänker också att när man väl börjar känna så här har det gått rätt långt, man har varit less rätt länge. Livet är för kort för att man ska släpa med sig någon som inte paddlar för egen maskin igenom det.

 

[Vinur]

Jo visserligen.
Men så kommer det här:

Sådana män är inte så lätta att hitta

Så därför ska man nöja sig om det skaver?

Kanske, eller kanske inte så har han en depression, men då är det hans ansvar att söka hjälp. Du kan finnas där som om du orkar, se bara till att du inte dras med ner.

 

[monster1]

Hur mår han, egentligen?
En depressionen kan se ut så där.
Börja med att ta reda på om det går att ordna upp.

Det kan den det kan också vara en uppsjö av andras saker. Men TS är ju inte sin pojkväns läkare eller anhörigvårdare. Om han har en depression är det hans uppgift att ta hjälp med den. Vill man verkligen leva med någon som inte tar ansvar för sig själv och sin egen del i saker?

 

[Tonto]

Hur mår han, egentligen?
En depressionen kan se ut så där.
Börja med att ta reda på om det går att ordna upp.

Fast det är inte TS ansvar. Då blir TS hans mamma...

 

[Bison]

Det där är ju en fråga om vad man vill ha i sitt liv.
Om man i stället önskar sig ett liv med en partner och med familj så måste man ju väga in även det i ekvationen när man väljer väg.
Det är svårt att hitta någon annan människa som man kan dela sitt liv med utan att bli allt för irriterad.

Om man som du, och även jag, lika gärna lever ensamma, så lägger man in det i ekvationen.
Nu så lever jag i en relation sedan 25 år med samma människa.
Vi har ett mentalt och intellektuellt behov av varandra som håller ihop oss.
Och det gör att vissa andra besvärande egenskaper blir lätta att överse med.

Jag skulle aldrig uppmuntra någon att fortsätta med en mansbebis.
Det finns tillräckligt många utbrända kvinnor som sitter fast i kvinnofällan som det är.
Det är jobbigt nog att ta hand om en bebis, att då dessutom behöva ta hand om en vuxen bebis också.

Nej, bara nej!
Ts, finns ett klassiskt uttryck för detta.
Kasta honom gumman!

 

[tuaphua]

Ny användare här, även om jag varit aktiv under ett annat alias länge!
Jag vet inte om jag vill vara tillsammans med min pojkvän, och det känns så hemskt att skriva. Och tänka. Önskar nästan att det hade varit något som hänt, men det är väl snarare det som är problemet. Inget händer.

Vi har varit tillsammans i ungefär 2.5 år, och under den tiden har jag bytt arbete och fått nästan 10k i löneförhöjning, jag har tagit examen från en utbildning och jag har nått mina första sparmål. Jag har ansökt till ännu en utbildning där jag gått vidare till sista steget efter arbetsprov, och får svar om några dagar om jag blivit antagen. Har även blivit head-huntad till ett ännu ett annat uppdrag. Med det sagt känner jag mig inte speciellt driven eller karriärmässig. Jag har planerat väl, hoppat på chanser när de dykt upp utan att egentligen vara helt hundra på om det kommer klaffa eller ej.

Vi lärde känna varandra genom ideellt engagemang. Jag såg en person som hade driv, mål och planer för livet, och vi var vänner i flera år innan vi blev tillsammans. Såhär 2.5 år senare så har absolut ingenting hänt. Han är kvar på samma plats i studier, har hankat sig fram på tim-anställningar och skjutit upp studierna och skyller nu hans situation på alla andra än sig själv. Det är chefer som är dumma, studievägledare som inte bryr sig, lärare som inte svarar.. Han tar noll och inget ansvar för sin situation. Han har heller aldrig planerat ett nyår, drar typ aldrig ihop ett gäng för att umgås, jag får sparka ut honom genom dörren för att umgås med sina egna vänner. Självfallet har han inte betalat in a-kassa eller börjat söka ordentliga jobb i tid... Jag är så trött på att vara, och rädd för att ännu mer bli, en i mängden av tjejer/kvinnor som får agera projektledareTM i sitt eget förhållande.

Känner mig bara så otroligt neutralt inställd till hans existens. Tycker jag är så dum som ens har de här tankarna när allt jag ville göra förr var att vara i ett förhållande. Nu ser jag bara mig själv i min framtid. Mitt hus, mina intressen. Vill ha barn, men vet inte om han någonsin kommer vara mogen för det. Han är bara så naivt inställd till verkligheten. Som sagt, önskar nästan att något hade hänt för att ha en anledning till att göra slut. Varför måste livet vara så svårt?!

Ni har väl glidit isär. Du vill annat än han vill.
Jag har gjort slut i liknande sits. Jag älskade dock mannen. Men vi hade utvecklats åt olika håll. Jag ville bo på annat ställe och lite annat.
Jag gjorde slut och han ville fortsätta och ändra sig/leva som jag ville. Jag vill aldrig att någon ska bli bitter eller att jag ska bli tjatig över att driva igenom hur jag ville leva. Så jag gjorde slut trots att han ville ändra sig. Jag tror inte det blir bra när man tvingar på ena parten ”den andras liv”.
När jag mötte honom rätt många år senare var han kvar på jobbet han avskydde och hade blivit gnällig om sista tiden vi var ihop.
Kändes lite som bekräftelse att jag gjort rätt efter jag träffade honom igen. Säkert bättre för honom med.

Jag tror du kommer känna en lättnad när du är fri.
Det är väl få av oss som vill nöja oss med ”snäll, omtänksam” etc när det är ngt som känns off.

 

[Inte_Ung]

Så därför ska man nöja sig om det skaver?

Nej man skall leta efter om det finns något annat sätt att få det att sluta skava.
Man kan kanske lösa problemet i stället för att lämna relationen?
Skava skall det inte göra.

 

[Inte_Ung]

Det kan den det kan också vara en uppsjö av andras saker. Men TS är ju inte sin pojkväns läkare eller anhörigvårdare. Om han har en depression är det hans uppgift att ta hjälp med den. Vill man verkligen leva med någon som inte tar ansvar för sig själv och sin egen del i saker?

Om det går att komma igenom och lösa problemet så behöver ju inte TS det.
Han kanske inte vet om att han är deprimerad utan har liksom bara stannat av det.
Jag tycker nog att det är värt att reda ut innan man ger upp och lämnar.

 

[Inte_Ung]

Fast det är inte TS ansvar. Då blir TS hans mamma...

Det där beror ju på.
Om relationen är värd den investeringen eller inte.
Det kan ju inte fortsätta så för evigt men att reda ut vad som verkligen är problemet innan man ger upp ser jag som rimligt.
Kanske är han på det viset i sin personlighet och då fungerar det ju inte.
Eller så mår han dåligt och det går att lösa så att förhållandet blir bättre.

 

[monster1]

Om det går att komma igenom och lösa problemet så behöver ju inte TS det.
Han kanske inte vet om att han är deprimerad utan har liksom bara stannat av det.
Jag tycker nog att det är värt att reda ut innan man ger upp och lämnar.

Hur ska det gå till då tänker du om inte TS tar på sig rollen att få honom till vården om det nu ens är depression? Om man nu inte längre känner sig attraherad av sin partner varför då ens försöka? Han kan väll göra det där själv, det är ju hans liv.

 

[Otherside]

Majoriteten av de män jag känner, i alla åldrar, skulle kunna beskrivas med de orden. De är ganska subjektiva. Sen behöver man faktiskt inte vara tillsammans med någon, är genomsnittet verkligen så dåligt att man inte kan vara attraherad av individen i det går det bra att inte vara tillsammans med denne. Även om individen kanske är bättre än snittet. Du dejtar ju individen, förhoppningsvis inte i relation till alla andra män?

Ja, jag tänker att det också beror på VARFÖR man vill hänga kvar i ett förhållande/hitta ett förhållande? Är man halv utan en partner? Ensam? Otrygg?

Sen är "attraktion" också nåt som oftast är starkast i början av ett förhållande. Man blir galet kär, vill bara HA honom/henne, man är passionerad. Just den känslan bleknar lite så småningom, man kan inte känna den där galenskapen för evigt. Den lugnar sig lite - och det som finns kvar i form av attraktion etc, räcker det då? Är man lite beroende av den där första förälskelsetrippen finns en risk att man letar vidare, hela tiden, för att få den där ljuvliga kicken. Byter ideligen. Eller efter några år i alla fall. Ser det ofta hos sk kändisar.....

Samtidigt måste man ju känna NÅT! Jag hade aldrig kunnat leva med någon som jag tyckte var helt oattraktiv, fysiskt och mentalt.

Så, vad ts känner vet jag inte. Är det den fysiska attraktionen som falnat eller den mentala, det där intellektuella, som är lika viktigt? Om inte mer.

 

[Inte_Ung]

Hur ska det gå till då tänker du om inte TS tar på sig rollen att få honom till vården om det nu ens är depression? Om man nu inte längre känner sig attraherad av sin partner varför då ens försöka? Han kan väll göra det där själv, det är ju hans liv.

Därför att det kan löna sig i längden.
Om man nu gillar den där snubben till att börja med, så kan man ju lägga en liten insats på att laga den om den är trasig.
Om han nu är så pacifiserad att han inte klarar av det själv.
Ibland så kan en depression se ut så där.
Att allt liksom bara avstannar.
Och då kan man inte "göra själv".
Om han piggnar till så är ju chansen stor att attraktionen återkommer.

Den har ju funnits där tidigare.

 

[Tonto]

Därför att det kan löna sig i längden.
Om man nu gillar den där snubben till att börja med, så kan man ju lägga en liten insats på att laga den om den är trasig.
Om han nu är så pacifiserad att han inte klarar av det själv.
Ibland så kan en depression se ut så där.
Att allt liksom bara avstannar.
Och då kan man inte "göra själv".
Om han piggnar till så är ju chansen stor att attraktionen återkommer.

Den har ju funnits där tidigare.

Ja men han skyller på alla andra, tar inget ansvar. TS känner sig redan som en mamma. Varför ska TS vara ansvarig för att han ska må bättre, TS vill också ha barn, och snubben kan inte ens ta ansvar för sig själv. Ska TS då tvinga iväg pojkvännen till grejer för att han inte ska vara helt menlös? Det blir ännu mer mamma. Folk måste ta ansvar för sina egna liv. Någon annan kan inte fixa deras depression.

 

[stjarnhimmel]

Jag har gjort slut i en liknskde situation. Han var också snäll. De flesta människor är snälla.
Men- jag kände att jag i relationen blev en annan person än vad jag är. Han hade inget driv alls, jag fick ta tag i allt oavsett om det var matlagning, städning, boka semester etc. När vi ptatade om det efter ett tag så sa han att han ville vata med en tjej som var den som bestämde all. Han ville bara få hänga på och bli omhändertagen. Exakt de orden sa han och då tappade jag attraktionen.

Jag är inte alls pedant själv men när hans sätt att leva gjorde att jag tyckte att det blev äckligt så funkade det inte längre. För när någon inte bryr sig om att det finns stora mängder möglig mat i kylskåpet eller inte tar upp mat som man tappar på golvet eller soffan/ bordet. Ja antingen får jag låta det vara fastän det kommer flugor och stora fläckar som inte går bort. Eller så får jag ta bort det själv eller tjata på honom.

Och jag insåg att jag inte ville leva så. Så fundera om:
Hur känns det om han inte förändras utan är likadan om tio år? Dessutom om ni bor ihop och har barn.

 

[monster1]

Därför att det kan löna sig i längden.
Om man nu gillar den där snubben till att börja med, så kan man ju lägga en liten insats på att laga den om den är trasig.
Om han nu är så pacifiserad att han inte klarar av det själv.
Ibland så kan en depression se ut så där.
Att allt liksom bara avstannar.
Och då kan man inte "göra själv".
Om han piggnar till så är ju chansen stor att attraktionen återkommer.

Den har ju funnits där tidigare.

Människor är ju inte renoveringsobjekt. Så pacificerad verkar han ju inte vara, han är ju inte sängliggande utan jobbar och gör saker, bara undviker det han borde göra för att komma vidare.

 

[Inte_Ung]

Folk måste ta ansvar för sina egna liv. Någon annan kan inte fixa deras depression.

Ibland så behöver man hjälp om man har en depression.
Eftersom att man inte kan själv.

Varför ska TS vara ansvarig för att han ska må bättre,

Det kan bara TS svara på.
Om han är värd besväret eller inte.
Har han tillräckligt med potential för övrigt?

För min egen del så är det ganska så få som har tillräckligt med mental och intellektuell kapacitet för att jag skall stå ut i längden.
Då är den typen av insats inte något som jag skulle tveka inför.
Det är så få människor som man klickar med i sitt liv.
Men om det inte fanns så skulle det aldrig ha blivit något från början.

 

[Inte_Ung]

Människor är ju inte renoveringsobjekt. Så pacificerad verkar han ju inte vara, han är ju inte sängliggande utan jobbar och gör saker, bara undviker det han borde göra för att komma vidare.

Eller så är de det.
För att få något riktigt läckert i slutändan.

 

[Inte_Ung]

När vi ptatade om det efter ett tag så sa han att han ville vata med en tjej som var den som bestämde all. Han ville bara få hänga på och bli omhändertagen. Exakt de orden sa han och då tappade jag attraktionen.

Det gäller ju att vara kompatibla, vilket ni inte var.
En person med ett stort kontrollbehov som vill ha allt på "sitt sätt" hade nog trivts med det där.
Den hade delat ut order och pekat med hela handen.
Och njutit av det.

 

[Veligast]

Har han stöttat dig i dina medgångar? Eller ingår du i de han beskyller för att ha orsakat hans situation?

För mig skulle det vara avgörande. Min egen erfarenhet av de som anklagar andra för sina motgångar är att de inte kan glädjas med andras medgångar.

Jo men ganska stöttande. Han har väl varit glad när jag rett ut saker, men ibland har det känts som att det funnits en liten illa dold avund i att jag har "tur" som fått jobb. Han har inte hintat om att jag skulle ha något att göra med det, utan mer personer knutna till exempelvis arbete eller studier.

Hur mår han, egentligen?
En depressionen kan se ut så där.
Börja med att ta reda på om det går att ordna upp.

Självfallet mår han inte bra eftersom hans situation inte är bra. Har inte upplevt honom deprimerad utan mer naiv? "Jag trodde att jag skulle ha fått jobb här" och så har han typ inte ens pratat med chefen om det.

Jo visserligen.
Men så kommer det här:

Sådana män är inte så lätta att hitta

Skulle säga att alla män i min vänskapskrets kan beskrivas med de orden.

Ja, jag tänker att det också beror på VARFÖR man vill hänga kvar i ett förhållande/hitta ett förhållande? Är man halv utan en partner? Ensam? Otrygg?

Sen är "attraktion" också nåt som oftast är starkast i början av ett förhållande. Man blir galet kär, vill bara HA honom/henne, man är passionerad. Just den känslan bleknar lite så småningom, man kan inte känna den där galenskapen för evigt. Den lugnar sig lite - och det som finns kvar i form av attraktion etc, räcker det då? Är man lite beroende av den där första förälskelsetrippen finns en risk att man letar vidare, hela tiden, för att få den där ljuvliga kicken. Byter ideligen. Eller efter några år i alla fall. Ser det ofta hos sk kändisar.....

Samtidigt måste man ju känna NÅT! Jag hade aldrig kunnat leva med någon som jag tyckte var helt oattraktiv, fysiskt och mentalt.

Så, vad ts känner vet jag inte. Är det den fysiska attraktionen som falnat eller den mentala, det där intellektuella, som är lika viktigt? Om inte mer.

För att svara på det sista så är det nog det främsta just den mentala och intellektuella delen. Har alltid attraherats av människor som är kreativa, vill göra saker, kan saker. Det spelar ingen roll om det är ett arbete eller en hobby, utan bara du har "din grej". Älskar när man ser lågan i ögonen när någon berättar om sina intressen eller något de brinner för. Här har vi knappt några samtal som inte innebär att jag håller låda i tjugo minuter om något roligt som hände på jobbet eller på en kurs.