Det anses hälsobefrämjande att ha djur om man är djurmänniska. Jag har hundar och utan dem hade jag inte levt, det finns ingen mening att leva utan hund för mig. Jag brukar säga att min husky är mitt antidepressiva. Nu råkade det bli så att mitt antidepressiva behövde ångestdämpande så därför har jag två hundar annars hade jag bara haft en.

Men jag har haft hund hela mitt liv och förutom valpen som dog vid 6 månaders åldern av sitt hjärtfel, som jag visste om, så har ingen av mina hundar skadat sig eller varit sjuka någonsin. De har dött i hög ålder av cancer och bara besökt veterinär för vaccinering genom åren. Och jag har haft flera med tanke på att jag är 45 år gammal nu. Jag har låg inkomst och har satt gräns för vad jag klarar och har även hundarna vettigt försäkrade. Hamnar jag på försörjningsstöd stannar de förstås kvar, utan tvekan och jag kommer göra mitt bästa att lösa situationer som kan uppstå om de skadar sig eller blir sjuka och behöver veterinärvård. När ekonomin och försäkringen säger stopp till slut är avlivning ett alternativ och jag kör med devisen att en död hund lider inte. Det är inte egoistiskt. Det är trots allt något som kanske aldrig en kommer att behöva ske, något som aldrig har skett för mig tidigare så jag målar inte fan på väggen i förväg.
Jag ser försörjningsstöd som en bra grej när livet krisar och ett djur som ett bra stöd för människors psykiska och fysiska hälsa, de kan ha ett bra liv trots deras ägares knapra ekonomi, bara man inte låter det lida när det blir sjukt.
Och jag vet att djur inte är en mänsklig rättighet och att jag borde skämmas som tycker så här. Det gör jag. Men jag lever i alla fall. utan djur hade jag varken skämts eller levt och många ser det ju som jag.