Att ha en relation med någon som har barn sedan tidigare

[Amha]

Självklart älskar man sina adopterade barn som sina egna. Den relationen kan man ju få till en partners barn också, men att se det som en självklarhet att "det räcker väl med mina barn" tycker jag är missunnsamt.

Den stora grejen i det fallet är väl att barnen har en mamma. Den rollen kan och bör väl inte en bonusförälder ta då. En sak om det inte finns en mamma, då kanske barnen är tacksamma att ha en som kan ta den rollen. Det är ju stor skillnad på att vara förälder till ett barn och att vara en viktig vuxen i barnets liv. I det senare fallet har man troligtvis även förlorat barnen i en separation. Det är inte lika troligt i ett fall där man faktiskt är förälder till barnet på pappret också.

Ts: det finns en tråd på förälder som handlar om att flytta ihop med en ny partner när man har tonårsbarn. Jag vet inte om det finns något inlägg där som kan ge dig något. Jag tycker att du verkar vara en jättefin person som tänker till men du ska nog inte vända dig helt ut och in. Risken är ju att du far illa av det.

 

[hastflicka]

Nejmen alltså, adopterade barn är föräldrarnas egna. Min mamma var adopterad (flyktingbarn under kriget). Hennes adoptivmamma var min mormor. Min systerson är adopterad, jag är hans moster.

Om den ena partern känner att hen inte vill ha (fler) barn så tror jag inte det är någon bra idé att göra det för den andras skull. Tycker inte det har med missunnsamhet att göra. Däremot är det möjligt att det gör att förhållandet inte funkar på längre sikt.

Att ens antyda att man inte kan alska ett adopterat barn lika mycket som ett man "tillverkat" sjalv ... eller ett bonusbarn ... ar som att saga att man inte kan alska barn nummer 2, (eller flera) lika mycket som man alskar barn nummer ett. Det fungerar inte sa.

 

[Sockerbit]

Tack allihop för tips och tankar!

Det är urfina barn, men det är ju inte mina barn - till de som drog parallellen till adoptivbarn, dessa barn var ju redan två föräldrar. Inte för att de är mindre värda i min värld för det, men det går för min del inte att ersätta eventuella egna barn med "lånebarn". Sen är de ju givetvis en stor och viktig pusselbit i mannens liv och jag vill att det ska funka så bra som möjligt.

Sedan jag sist skrev ur vi hängt en hel del, isen är bruten och sist så frågade flickorna sin pappa om han inte kunde fråga om jag kunde cykla med och kolla på deras koja i skogen. Lite blyga ännu men de vill gärna att jag är med och tycker inte att det är konstigt att jag befinner mig i deras hem så att säga... Jag har haft en ganska avslappnad inställning till barnen på så vis att jag varit vänlig men inte så påträngande eller vad man ska säga, de har fått komma till mig snarare än att jag lagt näsan i blöt i deras business, de har fått "bjuda" in mig i deras aktiviteter om de velat att jag är med. Och det verkar som det funkar fint, vilket är en stor lättnad. Det har ju även underlättar relationen till deras pappa då jag inte känner mig riktigt så osäker på situationen längre.

 

[Inte_Ung]

Barn är andra människor, bara av det litet mindre formatet.
Det går alldeles utmärkt att ha en djup och kärleksfull relation till andra människor, man kallar det att ha vänner.
Så kan man lämpligtvis hantera även barn.

 

[MJLee]

@Sockerbit Jag tycker du har helt rätt inställning, inget påträngande försök att 'köpa' barnens gillande. Bara tyck om dem som de är på deras villkor utan att låta dem ta över ditt hem så kommer allt att fungera bra. Och jag lovar, när (jag säger när inte om du fortfarande är tillsammans med deras pappa) de blir tonåringar och tycker pappa och mamma är typ tristast och mest värdelösa i världen och inte fattar någonting. Då kan det vara skönt med en annan vuxen man kan lita på, som kan lyssna på och förstå hur hemskt livet som tonåring är och att ingen annan i världshistorien har det sååååå jobbigt.

Vid behov bjuder du på en kopp te, lyssnar till alla funderingar och tankar, bidrar med lite sunt förnuft (och ett dolt leende) och får sedan en kantig tonårskram och får höra hur mycket bättre du är än mamma och pappa! Har du tur får du en varm och innerlig relation med dem som inte är beroende av deras pappa. Inte som mamma, men som en vuxen vän och del av familjen!

Lycka till

 

[ylvalill]

Tack allihop för tips och tankar!

Det är urfina barn, men det är ju inte mina barn - till de som drog parallellen till adoptivbarn, dessa barn var ju redan två föräldrar. Inte för att de är mindre värda i min värld för det, men det går för min del inte att ersätta eventuella egna barn med "lånebarn". Sen är de ju givetvis en stor och viktig pusselbit i mannens liv och jag vill att det ska funka så bra som möjligt.

Sedan jag sist skrev ur vi hängt en hel del, isen är bruten och sist så frågade flickorna sin pappa om han inte kunde fråga om jag kunde cykla med och kolla på deras koja i skogen. Lite blyga ännu men de vill gärna att jag är med och tycker inte att det är konstigt att jag befinner mig i deras hem så att säga... Jag har haft en ganska avslappnad inställning till barnen på så vis att jag varit vänlig men inte så påträngande eller vad man ska säga, de har fått komma till mig snarare än att jag lagt näsan i blöt i deras business, de har fått "bjuda" in mig i deras aktiviteter om de velat att jag är med. Och det verkar som det funkar fint, vilket är en stor lättnad. Det har ju även underlättar relationen till deras pappa då jag inte känner mig riktigt så osäker på situationen längre.

Det är stor skillnad på egna barn (biologiska eller adopterade gör jag ingen skillnad på) och bonusbarn, och kan man inte tänka sig att vara utan egna barn så kanske man ska tänka sig för innan man blir för djup involverad i en man som inte vill ha fler barn. Jag har själv två bonusbarn (numera vuxna) som är helt fantastiska människor. Jag är glad att ha fått varit "extra vuxen" i deras liv, men de har två föräldrar. Skulle jag försökt vara extra förälder hade det garanterat lett till (ytterligare) konflikter mellan de riktiga föräldrarna. Det kan vara svårt nog ändå att vara två föräldrar till ett barn, särskilt när kärleken inte längre finns där. Jag ser mina bonusbarn som en del av min familj och som mina mycket nära vänner och älskar dem som det, men det går inte att jämföra med mina egna barn.

Personligen tyckte jag att det var väldigt enkelt (om än väldigt nervöst) att komma in i mina bonusbarns liv. Det var lite "smekmånad" över det rätt länge. Förr eller senare blir det dock konflikter och hur allvarliga de blir tror jag är mycket beroende på hur ärlig och öppen man vågat vara från början med sina egna behov och önskningar. Så här med den fasen av livet i backspegeln så är det verkligen inget jag skulle vilja ha ogjort, men jag vet ändå inte om jag skulle valt att göra det igen.

 

[Guldaskig]

Jag har varit i en liknande situation och jag valde att lämna vilket jag inte ångrar en sekund. Nu verkar du ha det väldigt mycket lättare med exet än vad jag hade i och för sig. Upplevde också att jag behövde anpassa mig mer till hans liv än han till mitt. Kanske inte så konstigt eftersom han hade barn och hus och allt det där men det passade inte mig.

Mitt ex sa dock likadant som din pojkvän, att han inte ville ha fler barn. Jag sa då precis som du gör, att jag vill inte heller ha barn just nu men kanske sen. I efterhand kändes det bara som en dum ursäkt att skjuta problemet framför sig. Även om jag fortfarande inte vill ha barn just nu så vet jag att jag vill ha det någon gång i framtiden.

 

[gulan]

Mitt ex sa dock likadant som din pojkvän, att han inte ville ha fler barn. Jag sa då precis som du gör, att jag vill inte heller ha barn just nu men kanske sen. I efterhand kändes det bara som en dum ursäkt att skjuta problemet framför sig. Även om jag fortfarande inte vill ha barn just nu så vet jag att jag vill ha det någon gång i framtiden.

Jag tror precis som du! De allra flesta unga kvinnor som blir kära och hamnar i den här situationen svarar så. Undrar vad mannen ifråga skulle svara om man istället sa -helt Ok, skulle du stötta mig om jag om några år gjorde insemination? Jag menar då bor kanske vi ihop och delar ett liv. Du har dina barn som du är nöjd med och jag får mitt barn som jag vill ha.

 

[Guldaskig]

Jag tror precis som du! De allra flesta unga kvinnor som blir kära och hamnar i den här situationen svarar så. Undrar vad mannen ifråga skulle svara om man istället sa -helt Ok, skulle du stötta mig om jag om några år gjorde insemination? Jag menar då bor kanske vi ihop och delar ett liv. Du har dina barn som du är nöjd med och jag får mitt barn som jag vill ha.

Väldigt intressant tanke. För precis så är det ju, kör han sitt race vill jag köra mitt. Svår situation som jag är glad att jag tog mig ur. Det där med barn tog upp så mycket av mina tankar, att jag var tvungen att ta ställning till det då, när jag inte ens ville ha barn just då. Bestämma en så, för mig, viktig sak om framtiden kändes otroligt jobbigt.

 

[gulan]

Väldigt intressant tanke. För precis så är det ju, kör han sitt race vill jag köra mitt. Svår situation som jag är glad att jag tog mig ur. Det där med barn tog upp så mycket av mina tankar, att jag var tvungen att ta ställning till det då, när jag inte ens ville ha barn just då. Bestämma en så, för mig, viktig sak om framtiden kändes otroligt jobbigt.

Ja det är ett ställningstagande som kan bli jobbigt. Jag vill inte döma de som har barn och känner att det får räcka nu. Ungarna kanske börjar bli lite mer självständiga och de vuxna får lite mer tid. Jag och min dotter hamnade framför något program om reproduktion. Hon är bara 18 år och tänker inte på barn nu men sa att senare vill jag ju det. Jag sa: - Men tänk om du är tillsammans med någon ett par år, så tar det slut, singel i något/några år, nytt förhållande i 2år, osv. Helt plötsligt är du 33 och vill ha barn. Tror inte du att det är lätt hänt att du mer aktivt letar en eventuell pappa istället för partner? Kanske, men nu finns ju insemination , svarade hon. Jag skuttade till i soffan och svarade, vilken bra ide, och om jag kan stöttar jag dig ekonomiskt!
gulan

 

[Mabuse]

Som sagt, luta dig tillbaka och njut av åkturen! Ta det som det kommer, leta inte efter solkurvorna, släng spaden, sluta gå i lera och sörja utan snör på dig skrillorna och ut på isen och ha det glatt! Låt det bära eller brista men ta den smällen när det kommer och känn vinden i seglen så länge

Fast sådär skulle åtminstone jag aldrig kunna ha det i en partnerrelation, då måste man nog ha en lite allmän flyta-med-och-se-vad-som-händer-attityd till livet, utan bestämda mål eller önskemål, Finns det saker man vill ha, och mål man vill uppnå, så skulle åtminstone jag känna att det jag gör nu åtminstone inte hindrar mig på väg mot målet, för att kunna njuta av nuet.