Att kämpa för jämställdhet

[Badger]

Det blir ju det omvända då eftersom det är jag som är bra på att leta och därmed är den som blir tillfrågad.

Tja, om du både vet var saker är, hushållet har en sax och den är "din" och du är bra på att leta så får nu nog ta till -jag vet inte kortet gissar jag. Som många föreslagit. Han kanske kan skaffa sig egna saker och ha dem där han hittar dem?

Vi är ju en som vet var saker är och en som är bra på att leta och frågan kommer ganska sällan, några gånger i veckan kanske, från den ene till den andre.

 

[starcraft]

Just det här med att ha koll på saker. Jag har koll säkert något inlärt. Inte alltid (speciellt inte när det gäller verktyg som sambon lägger någonstans utan för mig tydligt system) men ofta vet jag eller kan jag räkna ut vart något är någonstans. Men det vore ju trevligt om folk kunde hålla koll på sina prylar själva. Så vad gör man med dessa frågor om vart något finns eller hävdandet att det inte finns så man får ta sig dit och peka. När man berättar vad saker finns så skapar man ju en situation där folk använder en som en sökmotor berättar man inte så känns det ju fult att sitta där och veta när de irrar runt med huvudet under armen... Hur gör ni?

Om det känns som personen satt i system att fråga så svarar jag vet ej. Det slipper jag på hemmaplan. Mer frekvent förekommande på arbetsplatser och man lär sig fort vilka som inte försöker själva och tar den enkla vägen att fråga direkt trots att det inte ens är saker jag borde ha koll på.

 

[MiniLi]

Jag menar inte att exempelfiguren inte kan sköta hemmet.
Jag menar att rättvisa vad gäller arbetsinsats går att se på olika sätt.
Antingen - rättivsa att båda parter lägger lika mycket tid på hem-uppgifter.
Eller - rättvisa att båda parter får ungefär lika mycket möjlighet till fritid/egentid
eller så finns det säkert en massa andra alternativ också.

Men jag har svårt att se att det alltid ska vara mest rätt med millimeterlika.

Och jag tycker att det är jätteviktigt att jag och min partner hjälps åt med våra gemensamma åtaganden. Kalla det millimeterrättvisa om du vill, men det ökar iaf chanserna till riktig jämställdhet och det värdesätter jag extremt högt.

Jag skiter faktiskt fullständigt i om den ena jobbar mer. Vi hjälps åt oavsett.
Jag jobbar mer än heltid och det är mitt val. Min sambo har inte ngt med det valet att göra och ska definitivt inte straffas för mitt val genom ökad arbetsbelastning i hemmet.

Det finns liksom ingen anledning.

 

[WildWilma]

Mycket intressanta diskussioner och något som är värt att tänka mer på. Vi är nog mer jämställda än genomsnittet men långt från helt. Jag måste låta honom projektleda lite mer samt själv ta lite mer ansvar för bilen och tekniska saker. Min man behöver vara lite mer engagerad i matplaneringen.

Ett område där det helt klart är jag som tar mest ansvar är hundarna. Det är jag som äger dem men de är familjemedlemmar i vår "familj". Vi har inga barn. Det är jag som till absolut största delen matar dem (och ser till att det finns mat att ge dem) och ger dem omvårdnad (borsta, klippa klor mm.) och sköter alla veterinärkontakter mm. Rastningen är nog ganska lika, jag tar morgon och han kväll och däremellan går vi oftast tillsammans. Jag tränar och tävlar mycket med hundarna men min man är ofta med. Är jag bortrest matar han dem såklart men då efter mina instruktioner.

Hur skulle ni resonera kring det? Mina hundar mitt ansvar? eller familjemedlemmar som vi båda bör ta lika mycket ansvar för?

Just nu är det tidsmässigt ingen stor belastning för mig. Men om vi någon gång skaffar barn kan det ju vara betydligt tuffare vara ensam med ansvaret för "projektering" kring mat och vård för hundarna. Blir det någon skillnad i ett sådant läge?

 

[stjarnhimmel]

Mycket intressanta diskussioner och något som är värt att tänka mer på. Vi är nog mer jämställda än genomsnittet men långt från helt. Jag måste låta honom projektleda lite mer samt själv ta lite mer ansvar för bilen och tekniska saker. Min man behöver vara lite mer engagerad i matplaneringen.

Ett område där det helt klart är jag som tar mest ansvar är hundarna. Det är jag som äger dem men de är familjemedlemmar i vår "familj". Vi har inga barn. Det är jag som till absolut största delen matar dem (och ser till att det finns mat att ge dem) och ger dem omvårdnad (borsta, klippa klor mm.) och sköter alla veterinärkontakter mm. Rastningen är nog ganska lika, jag tar morgon och han kväll och däremellan går vi oftast tillsammans. Jag tränar och tävlar mycket med hundarna men min man är ofta med. Är jag bortrest matar han dem såklart men då efter mina instruktioner.

Hur skulle ni resonera kring det? Mina hundar mitt ansvar? eller familjemedlemmar som vi båda bör ta lika mycket ansvar för?

Just nu är det tidsmässigt ingen stor belastning för mig. Men om vi någon gång skaffar barn kan det ju vara betydligt tuffare vara ensam med ansvaret för "projektering" kring mat och vård för hundarna. Blir det någon skillnad i ett sådant läge?

Jag tänker att det beror på hur man vill göra. dvs om de är familjemedlemmar så bör väl alla ta lika stort ansvar. Men - då tycker jag även att alla har rätt att besluta saker om hundarna. Och hur blir det då om ni vill olika?
Om man däremot ser det som att hundarna är en persons hundar och att den har rätt att besluta så tycker jag inte man kan kräva att att en partner tar lila stort ansvar om hen inte vill det.

 

[Jenka]

Mycket intressanta diskussioner och något som är värt att tänka mer på. Vi är nog mer jämställda än genomsnittet men långt från helt. Jag måste låta honom projektleda lite mer samt själv ta lite mer ansvar för bilen och tekniska saker. Min man behöver vara lite mer engagerad i matplaneringen.

Ett område där det helt klart är jag som tar mest ansvar är hundarna. Det är jag som äger dem men de är familjemedlemmar i vår "familj". Vi har inga barn. Det är jag som till absolut största delen matar dem (och ser till att det finns mat att ge dem) och ger dem omvårdnad (borsta, klippa klor mm.) och sköter alla veterinärkontakter mm. Rastningen är nog ganska lika, jag tar morgon och han kväll och däremellan går vi oftast tillsammans. Jag tränar och tävlar mycket med hundarna men min man är ofta med. Är jag bortrest matar han dem såklart men då efter mina instruktioner.

Hur skulle ni resonera kring det? Mina hundar mitt ansvar? eller familjemedlemmar som vi båda bör ta lika mycket ansvar för?

Just nu är det tidsmässigt ingen stor belastning för mig. Men om vi någon gång skaffar barn kan det ju vara betydligt tuffare vara ensam med ansvaret för "projektering" kring mat och vård för hundarna. Blir det någon skillnad i ett sådant läge?

Min hund- mitt ansvar. Men det beror på hur man ser på hunden/vem som skaffat den. Det är min hund och sambon skulle nog helst vara utan. Däremot rastar han när jag inte är hemma osv. Det tycker jag är självklart utifrån att man hjälps åt i en familj.

Svårare som gravid (eller av annan anledning) om man tillfälligt inte kan ta hand om dem ordentligt.

 

[starcraft]

Mycket intressanta diskussioner och något som är värt att tänka mer på. Vi är nog mer jämställda än genomsnittet men långt från helt. Jag måste låta honom projektleda lite mer samt själv ta lite mer ansvar för bilen och tekniska saker. Min man behöver vara lite mer engagerad i matplaneringen.

Ett område där det helt klart är jag som tar mest ansvar är hundarna. Det är jag som äger dem men de är familjemedlemmar i vår "familj". Vi har inga barn. Det är jag som till absolut största delen matar dem (och ser till att det finns mat att ge dem) och ger dem omvårdnad (borsta, klippa klor mm.) och sköter alla veterinärkontakter mm. Rastningen är nog ganska lika, jag tar morgon och han kväll och däremellan går vi oftast tillsammans. Jag tränar och tävlar mycket med hundarna men min man är ofta med. Är jag bortrest matar han dem såklart men då efter mina instruktioner.

Hur skulle ni resonera kring det? Mina hundar mitt ansvar? eller familjemedlemmar som vi båda bör ta lika mycket ansvar för?

Just nu är det tidsmässigt ingen stor belastning för mig. Men om vi någon gång skaffar barn kan det ju vara betydligt tuffare vara ensam med ansvaret för "projektering" kring mat och vård för hundarna. Blir det någon skillnad i ett sådant läge?

Skaffade ni hundarna tillsammans eller är det din ”hobby”? Om ni skaffade de tillsammans med tanke som familjemedlemmar så bör ju ansvaret delas lika. Är det dina hundar och ditt intresse så är det rimligt att det är ditt ansvar, även om man hjälps åt så klart. Barn är förhoppningsvis någonting man beslutat att skaffa tillsammans = ansvar delas lika. Är det bonusbarn så är ansvaret förälderns, men man hjälpa så klart åt för att få vardagen att fungera.

 

[WildWilma]

Skaffade ni hundarna tillsammans eller är det din ”hobby”? Om ni skaffade de tillsammans med tanke som familjemedlemmar så bör ju ansvaret delas lika. Är det dina hundar och ditt intresse så är det rimligt att det är ditt ansvar, även om man hjälps åt så klart. Barn är förhoppningsvis någonting man beslutat att skaffa tillsammans = ansvar delas lika. Är det bonusbarn så är ansvaret förälderns, men man hjälpa så klart åt för att få vardagen att fungera.

Vi har skaffat dem som resultat av gemensamma beslut men jag har betalt och står som ägare. De tillhör mig om vi skulle gå skilda vägar. Mannen vill dock gärna ha hund och nyttjar dem främst som sällskapshundar och motionssällskap medan jag även tränar och tävlar med dem. Men han skulle aldrig på egen hand ha en så krävande ras. Men även en sällskapshund ska ju äta och få klorna klippta. Han är dock den som främst aktiverar den ena hunden som jag inte tävlar så mycket med. Vi delar på kostnaderna för mat, hundvakt och vård för hundarna.

I dagsläget är det inget problem för mig att ta det ansvaret jag gör. Jag tänker mer på att med barn i huset är det typ 100 ggr mer att hålla ordning på och att det då kanske blir tuff att ta 50% av det och sen hela ansvaret för hundarnas mat och omvårdnad utöver det. Men det märker vi ju om det någon gång skulle vara aktuellt.

 

[TinyWiny]

Mycket intressanta diskussioner och något som är värt att tänka mer på. Vi är nog mer jämställda än genomsnittet men långt från helt. Jag måste låta honom projektleda lite mer samt själv ta lite mer ansvar för bilen och tekniska saker. Min man behöver vara lite mer engagerad i matplaneringen.

Ett område där det helt klart är jag som tar mest ansvar är hundarna. Det är jag som äger dem men de är familjemedlemmar i vår "familj". Vi har inga barn. Det är jag som till absolut största delen matar dem (och ser till att det finns mat att ge dem) och ger dem omvårdnad (borsta, klippa klor mm.) och sköter alla veterinärkontakter mm. Rastningen är nog ganska lika, jag tar morgon och han kväll och däremellan går vi oftast tillsammans. Jag tränar och tävlar mycket med hundarna men min man är ofta med. Är jag bortrest matar han dem såklart men då efter mina instruktioner.

Hur skulle ni resonera kring det? Mina hundar mitt ansvar? eller familjemedlemmar som vi båda bör ta lika mycket ansvar för?

Just nu är det tidsmässigt ingen stor belastning för mig. Men om vi någon gång skaffar barn kan det ju vara betydligt tuffare vara ensam med ansvaret för "projektering" kring mat och vård för hundarna. Blir det någon skillnad i ett sådant läge?

Min hund mitt ansvar. Att han är en familjemedlem har inget med ansvarsbiten att göra. Mina bonusbarn är också familjemedlemmar men jag hade inget ansvar mer än normalt vuxenansvar, inget föräldraansvar, för dem när de var omyndiga. Min sambo har normalt vuxenansvar för hunden men ansvaret för honom vilar på mig som hundägare och det är jag som betalar allt som rör både honom, hästarna och katten. Min hund kan hänga med sambon om det är lämpligt men han tränar inte med hunden, går inga promenader och matar inte om jag inte ber om det och jag säger då tid och mängd. Han tar självklart hand om honom om jag skulle hamna på sjukhus eller dylikt men då tar han ju hand om hästarna och katten som också bara är mina och som han inte tar hand om annars och då efter instruktioner från mig. Ens personliga intressen ser jag ingen anledning till att ens partner ska behöva ta hand om ifall det inte krisar.
När min förra hund blev mycket sjuk var sambon självklart med på alla veterinärbesök för han var lika orolig och ledsen som jag och han har varit med de flesta gångerna hästarna behövt åka till klinik men han har bara varit med på en avlivning av tre. På tandkoller och vaccineringar har han bara varit med en gång och då av nyfikenhet när hästarna fick tänderna fixade.

 

[escodobe]

Det bli liksom så uppenbart att Barn är en mycket försvårande faktor för jämställdhet.
Hur kan någon läsa en sån här tråd och inte vara för delad Föräldraledighet? Hur ska männen annars fatta att de är föräldrar och inte barnvakter?

 

[Return_to_the_moon]

Just det här med att ha koll på saker. Jag har koll säkert något inlärt. Inte alltid (speciellt inte när det gäller verktyg som sambon lägger någonstans utan för mig tydligt system) men ofta vet jag eller kan jag räkna ut vart något är någonstans. Men det vore ju trevligt om folk kunde hålla koll på sina prylar själva. Så vad gör man med dessa frågor om vart något finns eller hävdandet att det inte finns så man får ta sig dit och peka. När man berättar vad saker finns så skapar man ju en situation där folk använder en som en sökmotor berättar man inte så känns det ju fult att sitta där och veta när de irrar runt med huvudet under armen... Hur gör ni?

Ett av mina ex frågade mig ständigt var saker låg. Det var definitivt för att han var för lat för att tänka själv. Hans mamma var en sån person som alltid förklarade för folk var allt låg så han tyckte väl att jag skulle överta den rollen.
När han frågade mig svarade jag bara att han fick hålla reda på sånt själv och undrade varför just jag skulle ha koll på var alla grejer låg.

 

[AraSlei]

Jag är en sådan som ofta frågar min sambo var saker är Han har en fantastisk förmåga att minnas var den där grejen vi använde för 1 år sedan är just nu. Han är mycket mer ordningssam än mig, jag är så tankspridd och kan ibland lyckas slarva bort nyckeln mellan bilen och dörren typ.
Sedan ska jag erkänna att jag slentrianfrågar också, utan att tänka innan. Frågan följs lika ofta upp av ett "förresten det var inget, jag kom på var den är!", som att han svarar "nä du, jag vet faktiskt inte. Du får hålla koll på dina nycklar själv!"

 

[kryddelydd]

Mycket intressanta diskussioner och något som är värt att tänka mer på. Vi är nog mer jämställda än genomsnittet men långt från helt. Jag måste låta honom projektleda lite mer samt själv ta lite mer ansvar för bilen och tekniska saker. Min man behöver vara lite mer engagerad i matplaneringen.

Ett område där det helt klart är jag som tar mest ansvar är hundarna. Det är jag som äger dem men de är familjemedlemmar i vår "familj". Vi har inga barn. Det är jag som till absolut största delen matar dem (och ser till att det finns mat att ge dem) och ger dem omvårdnad (borsta, klippa klor mm.) och sköter alla veterinärkontakter mm. Rastningen är nog ganska lika, jag tar morgon och han kväll och däremellan går vi oftast tillsammans. Jag tränar och tävlar mycket med hundarna men min man är ofta med. Är jag bortrest matar han dem såklart men då efter mina instruktioner.

Hur skulle ni resonera kring det? Mina hundar mitt ansvar? eller familjemedlemmar som vi båda bör ta lika mycket ansvar för?

Just nu är det tidsmässigt ingen stor belastning för mig. Men om vi någon gång skaffar barn kan det ju vara betydligt tuffare vara ensam med ansvaret för "projektering" kring mat och vård för hundarna. Blir det någon skillnad i ett sådant läge?

Helt klart "dina hundar ditt huvudansvar".

 

[MiniLi]

Vi har skaffat dem som resultat av gemensamma beslut men jag har betalt och står som ägare. De tillhör mig om vi skulle gå skilda vägar. Mannen vill dock gärna ha hund och nyttjar dem främst som sällskapshundar och motionssällskap medan jag även tränar och tävlar med dem. Men han skulle aldrig på egen hand ha en så krävande ras. Men även en sällskapshund ska ju äta och få klorna klippta. Han är dock den som främst aktiverar den ena hunden som jag inte tävlar så mycket med. Vi delar på kostnaderna för mat, hundvakt och vård för hundarna.

I dagsläget är det inget problem för mig att ta det ansvaret jag gör. Jag tänker mer på att med barn i huset är det typ 100 ggr mer att hålla ordning på och att det då kanske blir tuff att ta 50% av det och sen hela ansvaret för hundarnas mat och omvårdnad utöver det. Men det märker vi ju om det någon gång skulle vara aktuellt.

Oavsett vem som står som ägare så låter det som att det är gemensamma hundar som ni skaffat tillsammans. Rasvalet har ju inget med basal skötsel att göra. Jag tycker att det är rimligt att dela på även hundansvaret i den situationen du beskriver

 

[Pontevecchio]

Vi har skaffat dem som resultat av gemensamma beslut men jag har betalt och står som ägare. De tillhör mig om vi skulle gå skilda vägar. Mannen vill dock gärna ha hund och nyttjar dem främst som sällskapshundar och motionssällskap medan jag även tränar och tävlar med dem. Men han skulle aldrig på egen hand ha en så krävande ras. Men även en sällskapshund ska ju äta och få klorna klippta. Han är dock den som främst aktiverar den ena hunden som jag inte tävlar så mycket med. Vi delar på kostnaderna för mat, hundvakt och vård för hundarna.

I dagsläget är det inget problem för mig att ta det ansvaret jag gör. Jag tänker mer på att med barn i huset är det typ 100 ggr mer att hålla ordning på och att det då kanske blir tuff att ta 50% av det och sen hela ansvaret för hundarnas mat och omvårdnad utöver det. Men det märker vi ju om det någon gång skulle vara aktuellt.

vi har två katter som var mina innan vi flyttade ihop. Ansvaret är mitt, jag ringer veterinär, ser efter klor osv. Men min man sköter dem, mer sen barnet kom. Han matar, fixar vatten och plockar fästingar.

 

[Pontevecchio]

Det bli liksom så uppenbart att Barn är en mycket försvårande faktor för jämställdhet.
Hur kan någon läsa en sån här tråd och inte vara för delad Föräldraledighet? Hur ska männen annars fatta att de är föräldrar och inte barnvakter?

jag trodde folk skiljde sig under första året för att det var slitigt att få barn. Nu inser jag att morsorna drar för de ruttnar på den inkompetenta mannen.

 

[Sedna]

jag trodde folk skiljde sig under första året för att det var slitigt att få barn. Nu inser jag att morsorna drar för de ruttnar på den inkompetenta mannen.

Ja, kvinnor tar initiativet till ca 70% av alla skilsmässor. Det talar sitt tydliga språk tycker jag.

 

[Lazy Lady]

Mycket intressanta diskussioner och något som är värt att tänka mer på. Vi är nog mer jämställda än genomsnittet men långt från helt. Jag måste låta honom projektleda lite mer samt själv ta lite mer ansvar för bilen och tekniska saker. Min man behöver vara lite mer engagerad i matplaneringen.

Ett område där det helt klart är jag som tar mest ansvar är hundarna. Det är jag som äger dem men de är familjemedlemmar i vår "familj". Vi har inga barn. Det är jag som till absolut största delen matar dem (och ser till att det finns mat att ge dem) och ger dem omvårdnad (borsta, klippa klor mm.) och sköter alla veterinärkontakter mm. Rastningen är nog ganska lika, jag tar morgon och han kväll och däremellan går vi oftast tillsammans. Jag tränar och tävlar mycket med hundarna men min man är ofta med. Är jag bortrest matar han dem såklart men då efter mina instruktioner.

Hur skulle ni resonera kring det? Mina hundar mitt ansvar? eller familjemedlemmar som vi båda bör ta lika mycket ansvar för?

Just nu är det tidsmässigt ingen stor belastning för mig. Men om vi någon gång skaffar barn kan det ju vara betydligt tuffare vara ensam med ansvaret för "projektering" kring mat och vård för hundarna. Blir det någon skillnad i ett sådant läge?

Har man skaffat djur tillsammans så sköter man dom tillsammans.
Vi har 2hundar och 50får plus några vaktlar och vi gör nog så gott som 50/50 med alla djuren, fast maken kör vattentanken med traktorn. (Jag hatar att köra traktor, framförallt med last så det har blivit hans jobb.) Hundarna använder vi båda, jag till lydnad/utställning/jakt och maken till jakt så dom är ett gemensamt intresse och vi lägger lika med tid på dem. Både vad gäller skötsel och träning.

Vi har skaffat djuren ihop och då är det ju bådas ansvar, det finns liksom inga andra alternativ heller eftersom vi har barn också. Sen kanske vi inte gör allt på samma sätt men det spelar ju liksom ingen roll. Det viktigaste är att man hjälps åt och att det blir gjort.

 

[sjoberga]

SD tycker att jämställdhetsdebatten har präglats av för mycket feministiska förtecken.

Dubbelsuck.

 

[vallhund]

SD tycker att jämställdhetsdebatten har präglats av för mycket feministiska förtecken.

Dubbelsuck.

Nu har dom en ny talesperson i jämstäldhetsfrågor:
https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/har-ar-nya-profilerna-som-ska-lyfta-sd-/
Vart tog kvinnan vägen som skulle valturnera med JÅ, hon som tänkte bli nagelskulptris?