För mig handlade det också om att hamna på rätt häst, och att hitta känslan där för att sedan få fram samma känsla med andra hästar. Visst hade hästar gått i bra form med mig innan, men jag minns så tydligt hästen det verkligen släppte med, det ridpasset, där jag kände att jag faktiskt själv fick känslan och verkligen förstod vad som hände.
Det spännande med det ridpasset var att jag satt på en häst som jag verkligen inte trodde att något skulle fungera med. Jag var ärligt rädd för att rida den gången. Det jag sett av hästen innan var "springa okontrollerat full fart åt vilket håll som helst med huvudet rätt upp i luften och benen sprattlande åt alla håll". Och jag var på ridlektion där vi skulle hoppa, vilket jag var rädd för även på lugn och stabil häst... Men nej, hur jag än tiggde och bad så fick jag inte byta häst den lektionen, och än idag är jag så glad för det.
Eftersom jag räknade med att hästen skulle vara smått okontrollerbar så ägnade jag hela framridningen åt att försöka kommunicera med den och styra runt den. Jag testade mig fram hur mycket jag kunde styra med sitsen när vi skrittade runt där på lång tygel. Kunde jag få hästen att korta steget? länga steget? kunde jag stanna? Kunde jag få hästen att gå något steg innanför spåret? Få hästen att gå ut mer i hörnen eller få den att gena lite extra i något hörn? I princip hela framridningen satt jag och testade mig fram. Jag och hästen blev väl synkade och jag kunde sitta avslappnat i bra balans samtidigt som hästen verkligen lyssnade och var uppmärksam. Efter en liten stund började hon gå i balanserad och bra form så fort jag bad henne korta steget och när jag sedan kortade upp tyglarna så behöll hon sin fina form.
Hela det ridpasset kändes det som att jag bara behövde tänka på vad som skulle göras för att hon skulle göra det. Hon flöt fram, så mjukt och kraftfullt. Och de andra i min ridgrupp, de stirrade och fattade inte vad som hände. Den där "vilda, galna hästen" var plötsligt lugn och lyssnade på minsta vink från mig.
När jag senare satt på andra hästar så gjorde jag likadant. Jag red fram och kollade hur lite som krävdes för att få en reaktion. Inte "hur mycket måste jag ta i?" utan "hur små hjälper kan jag ge?". Aldrig bara åka häst, hela tiden testa sig fram, testa kommunikationen, göra något för hästen lite "oväntat" så att inte hästen bara går på autopilot (vilket åtminstone jag upplevde var vanligt med ridskolehästar och liknande, vissa lyssnade mer på ridläraren än på ryttaren
).
Sedan påverkar även sadeln, vilket jag upplever att många sällan tänker på. Red jag hästar som hade en sadel som gjorde det omöjligt för mig att sitta avslappnat och bekvämt, då kunde jag glömma att få ut någon bra ridning av det hela. Ju duktigare man är, desto mindre roll spelar det kanske, men jag behövde absolut något att känna mig trygg och stabil i. Minns att jag någon gång red i en sadel som gjorde så att det kändes som att jag satt på en lång planka en meter ovanför hästen. Det var hemskt och gjorde allt så mycket svårare.
