Att skaffa ett syskon..

[TryAgain]

Hej!

Vi har en dotter på 1.5 år och har pratat ett tag om att skaffa ett barn till.
När hon först kom till världen, sveptes vi in i ett lyckorus och kunde inte ens tänka tanken om ett syskon, trots att folk undrade om vi skulle skaffa en till.
Vi var bergsäkra på att vi bara ville ha ett barn.
Min sambo var den som ändrade sig först.
Någonstans i mig, har jag nog också kännt att ett barn till skulle vara underbart. Jag är bara så rädd att det jag har med min dotter förändras.
Jag känner både lycka och lite rädsla inför ett nytt barn.

Är detta normalt?

Det är en så märklig känsla, att känna lycka och längtan efter en till, men samtidigt känna sig lite rädd.

Jag var mycket orolig under min första graviditet.
Allt gick däremot över förväntan, en härlig graviditet, en snabb förlossning och en fantastiskt snäll dotter!
Så nu kan man ju bara förvänta sig det motsatta......?!

Vi har som sagt börjat 'försöka'.
De senaste dagarna har jag haft en sådan molande värk i magen, tror hela tiden, att nu kommer mensen för tidigt, eller så har jag värsta ägglossningen på gång. Vi kan ju knappast ha prickat in på första försöket. Även om vi vill ha en till, så har vi inte slavisk sex varje kväll, jag brukar somna med lillan innan kl.20.00 på kvällarna
Jag har inte ätit något preventivmedel sedan förlossningen.

Hur lång tid tog det för er att bli gravida andra gången?
Hur gammal var er första när ni blev gravida?
Hur tog han/hun det?
Hur blir det efteråt? Svartsjuka? Hur kan man dela upp tiden rättvist, från att ha gett barn nummer ett alla dygnets vakna timmar, till att måste dela upp med ett syskon.....?

 

[TinyWiny]

Sv: Att skaffa ett syskon..

Vad jag känner igen mej
När sonen var född var jag övertygad om att jag inte skulle ha fler barn eftersom jag inte trodde att det var möjligt att älska två människor så mycket. Men det är möjligt

Hos oss var det också sambon som ändrade sig först och ville ha en till och efter lite betänke tid så insåg jag att ja, jag ville också ha en till. I motsats till dej så hade jag en jobbig graviditet och en jobbig förlossnng så jag tänkte att det kan ju inte bli samma sak en gång till. Jag ansåg också att min son helt klart var värd allt det jobbiga och jag hade kunnat gå igenom det så många gånger det hade behövts för att få honom.

Jag blev gravid på första försöket och bf var tre dagar efter sonen skulle fylla två år. Nu "valde" dottern att komma sex och en halv vecka för tidigt och så här i efterhand var det ju bra så att de inte fyller år i samma vecka även om det var tufft då.
Jag hade en graviditet där lillasyster ville komma ut redan i vecka 20 så jag fick ligga still fram till veckan innan hon föddes då värkarna helt plötsligt upphörde. Detta innebar ju att sonen också fick tillbringa många timmar inne innan hans pappa kom hem och kunde ta med honom ut. Sonen var inte alls ledsen för det utan han lekte brevid mej i sängen och var enormt snäll. Han lärde sig att klä sig själv i stort sett så liten han var. Jag kunde ju inte springa uppe utan han fick ju försöka själv och för honom var det lika kul som vilken annan lek som helst. Han körde bilar över min mage och pratade och sjöng för bebisen där inne

Min son var aldrig svartsjuk, jag hade tur och fick en liten goding som sov sig igenom sina första fem månader med avbrott för ammning i fem minuter var tredje timme. Jag hade alltså all tid ändå att ge till sonen. Sonen har ju heller inga minnen av att vara ensambarn utan för honom så har ju lillasyster alltid funnits. Det ser jag som en fördel med att få barnen relativt tätt.

 

[TryAgain]

Sv: Att skaffa ett syskon..

JA! Precis så känns det, att inte kan man väl älska en till lika mycket?!?!?!
Det låter ju så fånigt, men jag är rädd att det innebär att jag måste älska dottern mindre, eller att en eventuell ny liten inte blir lika älskad.. Eller hemska tanke, tänk kom man bara fokuserar på den lilla nya och dottern blir bortglömd?

Nu kan jag ju inte heller bara ta för givet att jag ens blir gravid igen.
Det finns det ju inga garantier för.

Mycket funderingar blir det i alla fall.
Men det är så härligt att höra hur sambon har vänt och vill ha en till!
Samtidigt som han alltid säger att det är ju helt upp till mig, eftersom att det är jag som måste gå igenom allt en gång till

Så skönt att din son var så lätt och snäll under din svåra graviditet, och att allt gick bra med lillasyster!

 

[turbofling]

Sv: Att skaffa ett syskon..

Vi var säkra redan från början på att vi ville ha minst två barn, men när jag väl var gravid kom mina funderingar på om jag verkligen ville det. Det var jobbigt på slutet att vara gravid med ett litet barn (storasyster var 19 mån när lillasyster kom). Men nu ångar jag det inte alls, visst är det tufft ibland att räcka till för båda, men jag tycker samtidigt att min kärlek till storasyster blivit ännu större (hur nu det var möjligt).

Det har fungerat förvånandvärt bra mellan syskonen, lite hårda tag ibland från storasyster bara. Jobbigast var första månaden när lillasyster ville amma konstant på kvällarna, pappan fick ta alla läggningar och jag tyckte det var jobbigt. Men storasyster hade inget emot det.

Lillasyster blev till på andra försöket, använde bara kondom som skydd mellan barnen innan vi började försöka igen.

 

[jerseyko]

Sv: Att skaffa ett syskon..

Hur lång tid tog det för er att bli gravida andra gången?
Ett oskyddat
Hur gammal var er första när ni blev gravida?
1½ år ganska precis på dagen!
Hur tog han/hun det?
Han var ju så liten, men när magen började växa pratade vi mkt om bebisen och han gosade mkt med magen, visste att det var en lillasyster där.
Hur blir det efteråt? Svartsjuka? Hur kan man dela upp tiden rättvist, från att ha gett barn nummer ett alla dygnets vakna timmar, till att måste dela upp med ett syskon.....?
Tycker jag absolut inte, det är mera nu när syrran blivit 1 år och rör sig och visar sin egna vilja att ha saker.
I början så gjorde jag allt som vanligt med storebror men med lillasyrran kanske vid bröstet eller i bärsjalen.
Jag har ingen koll alls på hur många timmar jag lägger på sonen eller på dottern, bara de får alls sin tid de behöver och att båda två faktiskt accepterar att man ibland får vänta.

 

[Freyja_bus]

Sv: Att skaffa ett syskon..

kl

Jag har ca 19 månader mellan mina döttrar, minsta är nu 5 månader. Både jag och min man visstre redan innan My (nr 1) blev till att vi ville ha två barn tätt. Vi skyddade oss därför inte mellan barnen, och Maja blev till på andra ägglossningen.

Maja var alltså välplanerad, men ändå hade jag svårt att känna mig riktigt glad över att jag väntade henne till och från under graviditeten. I början tyckte jag att det var jobbigt med all oro (som jag inte kände med första). Om något skulle gå fel den här gången så visste jag ju på sätt och vis vad jag skulle gå miste om. När den första "missfallsrisktiden" var över och det hemska illamåendet så småningom försvann så mådde jag toppen hela graviditeten (mådde bra med My med fram till slutet då jag fick hemska njurbesvär och hade förvärkar från v 30), med undantag av en liten period runt v 22-25 då jag växte mycket och hade mycket sammandragningar. Jag tyckte inte att det var så jobbigt att vara gravid och ha en liten, förutom illamåendet som var hemskt i 9 veckor, men annars gick det faktiskt hur bra som helst.

När jag hade värkar med Maja så visste jag fortfarande inte om jag verkligen ville ha ett barn till (även fast jag ju egentligen visste det, men det var jobbigt känslomässigt). Hur skulle jag kunna älska en till lika mycket? Jag satt och sa till min man att han fick ta hand om den nya bebisen så att jag kunde vara med My istället... =) Men när Maja väl föddes var det inga som helst problem att älska henne precis lika villkorslöst och överväldigande som jag älskar My. Jag älskar My för att My är My och Maja för att Maja är Maja... helt galet vad mycket kärlek som kan rymmas i ett hjärta!

My har inte visat någon svartsjuka ännu. Hon har såklart velat ha min tid vid vissa tillfällen när jag inte har kunnat, men hon har inte gjort kopplingen att det är "Majas fel" att jag inte kan vara med henne när hon vill. Maja sov sig igenom sina första månader (dagtid alltså), så jag hade massor av tid för My så jag tror inte att hon kände att det blev någon stor omställning. Nu är Maja en precis lika självklar familjemedlem som mamma och pappa för My.

Det har varit tufft, och är det fortfarande, men så är det nog alltid när man har småbarn. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt, och är jättenöjd och förvånad över hur bra allting faktiskt har gått. Jag trodde nog att det skulle bli jobbigare. Det som varit tuffast för mig är sömnen eftersom Maja sover väldigt dåligt på nätterna och eftersom My fortfarande har en del stökiga, oroliga perioder då det strular med sömnen.

Jag känner mig så väldigt lycklig över min fina lilla familj!

//julia