Att verkligen VÄLJA att skaffa barn

[Miiikaela_]

Jag tror alltid att man skall vilja ha barn innan man skaffar det. Att det finns en vilja att förändra sitt liv, att ansvara över en liten varelse, att vilja vara en del av det. Helt enkelt så tror jag att man måste vilja skaffa barn innan man gör det. Man måste se sig själv som förälder och ha en vilja helt enkelt. Omställningen är stor, påfrestningen är stor och livet förändras men har man bara viljan att man vill ha barn så anser jag att man troligen löser det mesta

Sen tror jag å andra sidan inte att det finns någon bra tid för barn. Jag tror man gärna sitter och väntar på den rätta tiden, och den tror jag aldrig kommer. Visst kan det finnas mindre bra tillfällen att skaffa barn men den där tidpunkten som många verkar vänta på. Då allt bara skall kännas rätt och känslan av "Nu är tiden, nu ska vi ha barn, allt kommer bli perfekt nu" den tror jag inte infinner sig. Finns viljan och rätt partner så tänker jag att det löser sig. Jag tror också att de flesta behöver ha barn på g för att börja känna sig redo. Sen kan man nog inte förstå innebörden av att bli förälder innan man faktiskt är det. Antagligen (eftersom jag inte har några barn än) en alldeles fantastisk känsla om det är så att man vill ha barn. Jag är nämligen en sån som också ansåg att det bara var en norm, att jag inte ville ha barn, ville sköta mig själv och vara egoistisk helt enkelt. Det ändrades dock när jag träffade min nuvarande sambo.

 

[Tassetass]

Jag blir så glad av såna här trådar, ibland känner man sig så himla ensam i sina tankar! Jag har varit extremt osäker på det här med barn och tidigare känt att jag absolut inte ville ha barn. Så när jag ändå började fundera på det kände jag att jag verkligen måste veta VARFÖR jag skaffar barn innan jag gör det.

Efter fem år tillsammans med en man som verkligen ville ha barn var jag tvungen att göra ett val - lämna relationen så att han kunde få chansen till att få barn med någon annan, eller stanna och se barn som en möjlighet i framtiden. Jag valde efter mycket våndor att stanna i relationen och nu snart tre år senare (och ett missfall och ett utomkvedshavandeskap senare) har vi en bebis på fyra månader. För det första visste jag att jag aldrig skulle kunna hitta en finare man och bättre "pappamaterial" igen, alla mina brister täcker han upp och mer därtill. Det var en förutsättning för att ens fundera vidare på det här med barn.

Men det som till slut gjorde att jag tippade över och valde att skaffa barn var att jag insåg att jag verkligen ser fram emot att få följa ett barns uppväxt. Det är enormt häftigt att få se utvecklingen och att få visa världen för ett barn! Och då har jag inte hunnit visa så mycket av världen för mitt fyra månader gamla barn än, men bara att få se hur han lär sig saker och redan har en massa egna idéer är så häftigt!

Jag hade dock en jobbig graviditet med foglossning som gjorde att jag varken kunde gå, stå, sitta eller ligga utan smärta de sista tre månaderna och sömnbristen som kom av det... fy! Det är också enormt påfrestande att ha en liten bebis trots att det är väldigt roligt på samma gång. Och väldigt viktigt - man ska ha ork för de individer man sätter till världen! Det gör att jag tror att det stannar vid ett barn här, och det känns bra.

Alltså... Är du jag?

 

[Mabuse]

Jag tror alltid att man skall vilja ha barn innan man skaffar det. Att det finns en vilja att förändra sitt liv, att ansvara över en liten varelse, att vilja vara en del av det. Helt enkelt så tror jag att man måste vilja skaffa barn innan man gör det. Man måste se sig själv som förälder och ha en vilja helt enkelt. Omställningen är stor, påfrestningen är stor och livet förändras men har man bara viljan att man vill ha barn så anser jag att man troligen löser det mesta

Sen tror jag å andra sidan inte att det finns någon bra tid för barn. Jag tror man gärna sitter och väntar på den rätta tiden, och den tror jag aldrig kommer. Visst kan det finnas mindre bra tillfällen att skaffa barn men den där tidpunkten som många verkar vänta på. Då allt bara skall kännas rätt och känslan av "Nu är tiden, nu ska vi ha barn, allt kommer bli perfekt nu" den tror jag inte infinner sig. Finns viljan och rätt partner så tänker jag att det löser sig. Jag tror också att de flesta behöver ha barn på g för att börja känna sig redo. Sen kan man nog inte förstå innebörden av att bli förälder innan man faktiskt är det. Antagligen (eftersom jag inte har några barn än) en alldeles fantastisk känsla om det är så att man vill ha barn. Jag är nämligen en sån som också ansåg att det bara var en norm, att jag inte ville ha barn, ville sköta mig själv och vara egoistisk helt enkelt. Det ändrades dock när jag träffade min nuvarande sambo.

Jag håller inte riktigt med. Det finns ju så många barn och föräldrar i samhället, de flesta känner säkert någon som har barn, t ex, så jag tycker inte att det är så särskilt svårt att föreställa sig innebörden av att ha barn även om man inte själv har några. Inte konstigare än att de flesta som är singlar kan föreställa sig hur det skulle vara att ha en partner.

Jag tror inte heller att man behöver ha barn på g för att börja känna sig redo. Jag har flera i bekantskapskretsen som har behövt läkarhjälp för att bli med barn, eller där det dragit ut på tiden innan de blev gravida, och de har känt sig väldigt redo utan att ha barn på gång. Det är ju lite det ofrivillig barnlöshet handlar om.

Mitt intryck är att du grovt underskattar människors förmåga att föreställa sig situationer de inte själv befinner sig i just för ögonblicket.

Att allt kommer bli perfekt för att man får barn behöver man kanske inte känna (det verkar ju också rätt orealistiskt, vilket liv är perfekt?), däremot vet jag att man absolut kan hamna i ett läge där man känner att nu, nu är de viktigaste bitarna på plats (t ex partner, jobb och bostad), nu är det läge. Likaväl som att det finns lägen där det känns absolut olämpligt (t ex som studerande singel i studentrum). Att det aldrig blir rätt tidpunkt håller jag inte med om, vissa lägen passar bättre än andra.

 

[Miiikaela_]

Jag håller inte riktigt med. Det finns ju så många barn och föräldrar i samhället, de flesta känner säkert någon som har barn, t ex, så jag tycker inte att det är så särskilt svårt att föreställa sig innebörden av att ha barn även om man inte själv har några. Inte konstigare än att de flesta som är singlar kan föreställa sig hur det skulle vara att ha en partner.

Jag tror inte heller att man behöver ha barn på g för att börja känna sig redo. Jag har flera i bekantskapskretsen som har behövt läkarhjälp för att bli med barn, eller där det dragit ut på tiden innan de blev gravida, och de har känt sig väldigt redo utan att ha barn på gång. Det är ju lite det ofrivillig barnlöshet handlar om.

Mitt intryck är att du grovt underskattar människors förmåga att föreställa sig situationer de inte själv befinner sig i just för ögonblicket.

Att allt kommer bli perfekt för att man får barn behöver man kanske inte känna (det verkar ju också rätt orealistiskt, vilket liv är perfekt?), däremot vet jag att man absolut kan hamna i ett läge där man känner att nu, nu är de viktigaste bitarna på plats (t ex partner, jobb och bostad), nu är det läge. Likaväl som att det finns lägen där det känns absolut olämpligt (t ex som studerande singel i studentrum). Att det aldrig blir rätt tidpunkt håller jag inte med om, vissa lägen passar bättre än andra.

Då är vi väldigt olika. Jag förstår hur du tänker och givetvis kan du tänka dig in i en situation som du inte upplevt eller befinner dig i. Men jag tror ändå aldrig att du kan förstå en situation innan du är i den. En uppfattning kan du alltid ha men jag tror faktiskt inte att du kan veta exakt hur det känns fören du är där. Fören du går i skorna själv. För varje situation är unik och därmed hävdar jag att det är omöjligt att veta hur det är fören du är där själv. Det är få förunnat att veta exakt hur de kommer känna och uppleva saker på förhand.

Det där var slarvigt uttryckt av mig. Kanske inte barn på g i bemärkelsen på bakning utan snarare mentalt var det jag syftade på. Har man aktivt börjat försöka och tyvärr kanske inte kan få barn eller behöver hjälp på vägen så anser jag det som lite samma "som på g" men jag håller med om att det var helt fel uttryckt av mig.

Jag tänker ändå vidhålla att jag inte tror det finns något perfekt eller rätt läge för en så pass stor förändring som barn innebär. Jag tror inte det finns det. Sen skrev jag ju precis som du att det finns bättre och sämre lägen. Däremot finns det aldrig i mitt tycke det perfekta läget. För i min värld finns det nästan alltid saker i livet som skulle kunna vara bättre (därmed inte alls sagt att de sakerna ger bättre föräldrar, bättre förutsättningar, bättre barndom etc). Jag kommer alltid tänka att jag kanske kan klättra ett steg högre på karriärstegen, bo bättre/större/mer barnvänligt, resa mer, ta hand om min egen "frihet" ett tag till etc tec. Jag vet flera som är på samma bana i min närhet men förstår också att det säkert finns människor som upplever det hela annorlunda. Sen pratar jag utifrån mig och jag har som sagt inga barn själv så jag kanske pratar helt i nattmössan vad vet jag!

 

[Tassetass]

Sen kan man nog inte förstå innebörden av att bli förälder innan man faktiskt är det.

Bullshit, säger jag. Barn är inte teoretisk fysik.

Dessutom tror jag att innebörden i "att bli förälder" skiljer sig så mycket åt mellan människor att man inte ens kan tala om någon specifik innebörd.

 

[Skugga]

Jag blir så glad av såna här trådar, ibland känner man sig så himla ensam i sina tankar! Jag har varit extremt osäker på det här med barn och tidigare känt att jag absolut inte ville ha barn. Så när jag ändå började fundera på det kände jag att jag verkligen måste veta VARFÖR jag skaffar barn innan jag gör det.

Efter fem år tillsammans med en man som verkligen ville ha barn var jag tvungen att göra ett val - lämna relationen så att han kunde få chansen till att få barn med någon annan, eller stanna och se barn som en möjlighet i framtiden. Jag valde efter mycket våndor att stanna i relationen och nu snart tre år senare (och ett missfall och ett utomkvedshavandeskap senare) har vi en bebis på fyra månader. För det första visste jag att jag aldrig skulle kunna hitta en finare man och bättre "pappamaterial" igen, alla mina brister täcker han upp och mer därtill. Det var en förutsättning för att ens fundera vidare på det här med barn.

Men det som till slut gjorde att jag tippade över och valde att skaffa barn var att jag insåg att jag verkligen ser fram emot att få följa ett barns uppväxt. Det är enormt häftigt att få se utvecklingen och att få visa världen för ett barn! Och då har jag inte hunnit visa så mycket av världen för mitt fyra månader gamla barn än, men bara att få se hur han lär sig saker och redan har en massa egna idéer är så häftigt!

Jag hade dock en jobbig graviditet med foglossning som gjorde att jag varken kunde gå, stå, sitta eller ligga utan smärta de sista tre månaderna och sömnbristen som kom av det... fy! Det är också enormt påfrestande att ha en liten bebis trots att det är väldigt roligt på samma gång. Och väldigt viktigt - man ska ha ork för de individer man sätter till världen! Det gör att jag tror att det stannar vid ett barn här, och det känns bra.

Jag är också väldigt glad för den här tråden!!

Haha, ja, det där kan jag verkligen hålla med om! Inte så mycket "men tänk vad mysigt att köpa barnkläder!" som ""Fatta vad häftigt att följa (tex) språkutvecklingen!"

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tänker ändå vidhålla att jag inte tror det finns något perfekt eller rätt läge för en så pass stor förändring som barn innebär. Jag tror inte det finns det.

Nä men det finns nog perfekt läge inom rimliga gränser. Jag tänker mig ett OK jobb, schysst boende, stadig relation, stor barnlust känns rätt optimalt. När jag har uttryckt på Buke att det är mina förutsättningar för att skaffa barn har folk skrivit som du "man kan inte vänta på det perfekta tillfället". Som om OK jobb, schysst boende, bra relation och barnlust är ouppnåeligt. För min del spelar det nog ingen roll om det "funkar" även om läget inte är optimalt. För min del är det just rätt läge som gäller för att skaffa barn, annars blir det inget.

(spinner lite vidare på det du skriver)

 

[Miiikaela_]

Bullshit, säger jag. Barn är inte teoretisk fysik.

Dessutom tror jag att innebörden i "att bli förälder" skiljer sig så mycket åt mellan människor att man inte ens kan tala om någon specifik innebörd.

Du får absolut tycka att det är bullshit. Jag tror ändå många har svårt att förstå exakt vad barn innebär fören det finns ett barn. Sen är vi alla olika och som sagt, precis som jag skrev så tror jag inte att det är så. Jag har inga barn och jag skriver ingen fakta.

Absolut är innebörden av att bli förälder olika för person till person. Vi ser alla olika på både barn, föräldraskap osv. Innebörden kan omöjligt vara densamma!

 

[Miiikaela_]

Nä men det finns nog perfekt läge inom rimliga gränser. Jag tänker mig ett OK jobb, schysst boende, stadig relation, stor barnlust känns rätt optimalt. När jag har uttryckt på Buke att det är mina förutsättningar för att skaffa barn har folk skrivit som du "man kan inte vänta på det perfekta tillfället". Som om OK jobb, schysst boende, bra relation och barnlust är ouppnåeligt. För min del spelar det nog ingen roll om det "funkar" även om läget inte är optimalt. För min del är det just rätt läge som gäller för att skaffa barn, annars blir det inget.

(spinner lite vidare på det du skriver)

Det är precis vad jag menar, självklart finns det bra eller mindre bra läget och absolut kan vissa känna att nu är det dags. Annars hade inte människor skaffat barn alls. Men i min värld så finns det ingen optimalt läge men så fort jag känner att situationen är "tillräckligt" god med mina mått mätt så kommer det bara att vara att köra för min del. För då kommer det troligen aldrig bli ett bättre tillfälle. Alltså som du säger, nu eller aldrig!

 

[Skugga]

Bullshit, säger jag. Barn är inte teoretisk fysik.

Dessutom tror jag att innebörden i "att bli förälder" skiljer sig så mycket åt mellan människor att man inte ens kan tala om någon specifik innebörd.

Nu börjar vi diskutera riktigt djupa grejer!

Jag förstår vad ni menar (tror jag)!

Å ena sidan - kan någon människa någonsin förstå vad en annan människa upplever? Vi är ju inte samma - vi har olika kroppar, bakgrunder, miljöer, tankar, känslor...

Å andra sidan - hur fantastisk är inte vår förmåga till inlevelse, föreställning om ni så vill, empati...?

Jmfr tex med olika sjukdomstillstånd. Jag har haft cancer. Kan någon annan förstå vad jag gått igenom? Någon som aldrig varit sjuk? Någon som aldrig haft cancer? Någon som aldrig har haft "min" cancer? Någon som aldrig... varit mig?

Jag tror att javisst! Vi kan förställa oss, sätta oss in i, försöka förstå... MEN (och det är ett stort men) - vi är olika! Vi får aldrig förutsätta att vi upplever saker på samma sätt.

Så visst, jag kan föreställa mig, sätta mig in i, hur jag tror det kommer bli förälder. Jag kan ha mer eller mindre bra underbyggda argument - men veta hur JAG kommer uppleva föräldraskapet - det kan jag ju inte veta innan jag är där.

Sorry hörrni, nu drog jag iväg på riktigt...

 

[Miiikaela_]

Nu börjar vi diskutera riktigt djupa grejer!

Jag förstår vad ni menar (tror jag)!

Å ena sidan - kan någon människa någonsin förstå vad en annan människa upplever? Vi är ju inte samma - vi har olika kroppar, bakgrunder, miljöer, tankar, känslor...

Å andra sidan - hur fantastisk är inte vår förmåga till inlevelse, föreställning om ni så vill, empati...?

Jmfr tex med olika sjukdomstillstånd. Jag har haft cancer. Kan någon annan förstå vad jag gått igenom? Någon som aldrig varit sjuk? Någon som aldrig haft cancer? Någon som aldrig har haft "min" cancer? Någon som aldrig... varit mig?

Jag tror att javisst! Vi kan förställa oss, sätta oss in i, försöka förstå... MEN (och det är ett stort men) - vi är olika! Vi får aldrig förutsätta att vi upplever saker på samma sätt.

Så visst, jag kan föreställa mig, sätta mig in i, hur jag tror det kommer bli förälder. Jag kan ha mer eller mindre bra underbyggda argument - men veta hur JAG kommer uppleva föräldraskapet - det kan jag ju inte veta innan jag är där.

Sorry hörrni, nu drog jag iväg på riktigt...

Precis det jag menade, men du kunde säga det på ett vettigt sätt. Jag håller med!

 

[Mabuse]

Du får absolut tycka att det är bullshit. Jag tror ändå många har svårt att förstå exakt vad barn innebär fören det finns ett barn. Sen är vi alla olika och som sagt, precis som jag skrev så tror jag inte att det är så. Jag har inga barn och jag skriver ingen fakta.

Absolut är innebörden av att bli förälder olika för person till person. Vi ser alla olika på både barn, föräldraskap osv. Innebörden kan omöjligt vara densamma!

Det finns säkert de som har svårt att förstå. Men det du skrev från början var att man inte kan, alltså att det inte är möjligt för någon att förstå vad det innebär att vara förälder innan man är det. Och det är ju uppenbart inte sant - du kanske inte kan föreställa dig det, men bevisligen finns det ju gott om människor som kan det. Alltså är det inte sant att man inte kan föreställa sig vad det innebär, för det existerar ju människor, ganska många, som kan det. Även om det också finns de som inte tycker att de kan.

 

[Miiikaela_]

Det finns säkert de som har svårt att förstå. Men det du skrev från början var att man inte kan, alltså att det inte är möjligt för någon att förstå vad det innebär att vara förälder innan man är det. Och det är ju uppenbart inte sant - du kanske inte kan föreställa dig det, men bevisligen finns det ju gott om människor som kan det. Alltså är det inte sant att man inte kan föreställa sig vad det innebär, för det existerar ju människor, ganska många, som kan det. Även om det också finns de som inte tycker att de kan.

Läs igen, jag skrev nämligen "Sen kan man nog inte förstå innebörden av att bli förälder innan man faktiskt är det. " vilket på något sätt inte är ett fakta utlåtande som du får det att låta som. Som att du vill säga att mitt troende i frågan är felaktigt.

 

[Mabuse]

Läs igen, jag skrev nämligen "Sen kan man nog inte förstå innebörden av att bli förälder innan man faktiskt är det. " vilket på något sätt inte är ett fakta utlåtande som du får det att låta som. Som att du vill säga att mitt troende i frågan är felaktigt.

Ja, det var ju det jag reagerade på? Självklart kan ett troende vara felaktigt. Om jag skriver "Man kan nog inte skriva med vänster hand", så är ju den tron uppenbart felaktig, eftersom det finns gott om människor som kan skriva med vänster hand, även om jag inte kan det, och min tro är att ingen annan kan det heller.

Däremot är det ju fullt möjligt att känna att man själv inte kan förstå det: "Sen kan jag nog inte förstå..." Och det kan ju ingen annan säga något om, det vet du ju bäst själv. Man och jag betyder inte samma sak.

 

[Tassetass]

Nu börjar vi diskutera riktigt djupa grejer!

Jag förstår vad ni menar (tror jag)!

Å ena sidan - kan någon människa någonsin förstå vad en annan människa upplever? Vi är ju inte samma - vi har olika kroppar, bakgrunder, miljöer, tankar, känslor...

Å andra sidan - hur fantastisk är inte vår förmåga till inlevelse, föreställning om ni så vill, empati...?

Jmfr tex med olika sjukdomstillstånd. Jag har haft cancer. Kan någon annan förstå vad jag gått igenom? Någon som aldrig varit sjuk? Någon som aldrig haft cancer? Någon som aldrig har haft "min" cancer? Någon som aldrig... varit mig?

Jag tror att javisst! Vi kan förställa oss, sätta oss in i, försöka förstå... MEN (och det är ett stort men) - vi är olika! Vi får aldrig förutsätta att vi upplever saker på samma sätt.

Så visst, jag kan föreställa mig, sätta mig in i, hur jag tror det kommer bli förälder. Jag kan ha mer eller mindre bra underbyggda argument - men veta hur JAG kommer uppleva föräldraskapet - det kan jag ju inte veta innan jag är där.

Sorry hörrni, nu drog jag iväg på riktigt...

Veta kan man aldrig, och total förståelse kan nog aldrig uppstå mellan två människor just eftersom - som du själv påpekar - alla är olika. Men om absolut vetskap och absolut förståelse är målet med, ptja, egentligen vad som helst, då är det ju lika bra att ge upp på en gång.

Med det sagt är jag faktiskt rätt nöjd med att den bild av föräldraskap som jag hade innan avkomman kom till världen stämmer väldigt bra. Fick höra från både en och tre att "Åååh, när hon väl är född, DÅ kommer du känna att livet börjar!" eller "När du blir mamma kommer du inte förståååå vad du gjorde med all tid!" och sådana saker. Jag begrep inte det resonemanget innan och jag begriper det inte nu heller. Det är också sådana människor som ofta kom med "Man kan aaaaldrig förstå det här innan man själv får barn". Jo tack, det gick utmärkt.

 

[Saril]

Alltså... Är du jag?

Haha! Jag har faktiskt följt er i vårtråden eftersom jag själv fick barn i slutet på maj. Har läst det mesta du skrivit där och tänkt mer än en gång att jag tycker du verkar ha väldigt mycket tankar som liknar mina (och tyvärr en ganska liknande graviditet...) Jag orkar bara inte skriva, men när det kom en sån här tråd var jag liksom bara tvungen

Och såklart håller jag även med dig angående folks kommentarer. Den extremt starka kärleken jag känner för mitt barn hade jag faktiskt svårt att föreställa mig innan. Men resten? Nej. Jag är relativt ofta (några gånger i veckan) borta hemifrån i flera timmar, åker iväg heldagar ibland också. Precis som maken också gör. Hade jag inte känt mig trygg nog att låta min man ta hand om vårt gemensamma barn hade jag heller inte skaffat barn med honom.

 

[lady_vip]

Nä men det finns nog perfekt läge inom rimliga gränser. Jag tänker mig ett OK jobb, schysst boende, stadig relation, stor barnlust känns rätt optimalt. När jag har uttryckt på Buke att det är mina förutsättningar för att skaffa barn har folk skrivit som du "man kan inte vänta på det perfekta tillfället". Som om OK jobb, schysst boende, bra relation och barnlust är ouppnåeligt. För min del spelar det nog ingen roll om det "funkar" även om läget inte är optimalt. För min del är det just rätt läge som gäller för att skaffa barn, annars blir det inget.

(spinner lite vidare på det du skriver)

Håller med. Om jag skulle bli gravid nu måste vi 1.flytta och 2.bli jäkligt fattiga. Så nejtack.

Men visst, jag ser ju 16-åringar som tycker läget är perfekt. Och visst, mitt bästa läge var nog någonstans mellan 18-23 när jag inte hade så många bekymmer, men det var uteslutet då.

 

[Kattennizze]

Nä men det finns nog perfekt läge inom rimliga gränser. Jag tänker mig ett OK jobb, schysst boende, stadig relation, stor barnlust känns rätt optimalt. När jag har uttryckt på Buke att det är mina förutsättningar för att skaffa barn har folk skrivit som du "man kan inte vänta på det perfekta tillfället". Som om OK jobb, schysst boende, bra relation och barnlust är ouppnåeligt. För min del spelar det nog ingen roll om det "funkar" även om läget inte är optimalt. För min del är det just rätt läge som gäller för att skaffa barn, annars blir det inget.

(spinner lite vidare på det du skriver)

När jag fick barn så hade jag inget bra boende, inget jobb, men en stor barnlängtan och en stadig relation. Jobbet har löst sig, vilket jag visste, men inte boendet. Men jag hade egentligen inget val eftersom jag fick göra IVF. Dessutom har jag en kronisk sjukdom. Det är ingen bra kombination egentligen men jag har fått lösa det efterhand. Men man ska vara medveten om att det tar väldigt mycket energi att göra saker i omvänd ordning.