Att verkligen VÄLJA att skaffa barn

[Skugga]

Finns det fler än jag som verkligen TÄNKER (till förbannelse?), inte bara vill ha barn för att "det ska vara så"?

Hur motiverade ni era barn? Vilka för- och nackdelar såg ni innan, och hur blev det?


Exempel på frågeställningar som snurrar i mitt huvud:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det?
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen?
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen?
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå?
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet?
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra?
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr...
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap?


Jag har en turbulent tid med mycket tankar som snurrar och jag känner mig så ensam i min bekantskapskrets. De som har barn/är gravida har liksom ingen analys, utan bar "jag ville", "det hör ju till" som motivering. De flesta fattar inte ens frågan.

Är det jag som är helt dum i huvudet?

Här inne finns ju en massa kloka, analyserande och eftertänksamma människor - är jag ensam om de här tankarna?

 

[Oh_really]

Finns det fler än jag som verkligen TÄNKER (till förbannelse?), inte bara vill ha barn för att "det ska vara så"?

Hur motiverade ni era barn? Vilka för- och nackdelar såg ni innan, och hur blev det?


Exempel på frågeställningar som snurrar i mitt huvud:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det?
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen?
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen?
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå?
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet?
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra?
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr...
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap?


Jag har en turbulent tid med mycket tankar som snurrar och jag känner mig så ensam i min bekantskapskrets. De som har barn/är gravida har liksom ingen analys, utan bar "jag ville", "det hör ju till" som motivering. De flesta fattar inte ens frågan.

Är det jag som är helt dum i huvudet?

Här inne finns ju en massa kloka, analyserande och eftertänksamma människor - är jag ensam om de här tankarna?

Hehe, jag har valt bort barn av liknande skäl som du räknat upp. Samhället känns ostabilt, jag vill ha mycket energi till min unghäst, vill inte riskera karriär eller min psykiska hälsa då jag är ganska känslig för stress. Att vara mamma idag innebär ju inte så mycket tid med barnet, eftersom det ska vistas på dagis en stor del av sin uppväxt, och då tycker jag största nöjet i att vara mamma går förlorat.

När jag tagit upp det för andra (föräldrar, oftast) så har jag fått svaret:
"Men SÅ kan du inte tänka....!" utan närmare specifikation varför man inte kan tänka så.

 

[cirkus]

Har du ens läst mängden med jag-vill-inte-ha-barn trådar? Det finns hur många som helst som inte vill ha barn. Vill man inte så vill man inte. As simple as that. Jag tycker inte man behöver specifika anledningar.

 

[Tassetass]

Nej, du är inte helt dum i huvudet. Jag funderade också fram och tillbaka, upp och ner och fram och tillbaka igen innan jag tog steget och bestämde mig för att välja att skaffa barn med min karl. Jag grunnade på många av dina frågeställningar, undantaget cancer och häst, typ.

 

[Energi]

Finns det fler än jag som verkligen TÄNKER (till förbannelse?), inte bara vill ha barn för att "det ska vara så"?

Hur motiverade ni era barn? Vilka för- och nackdelar såg ni innan, och hur blev det?


Exempel på frågeställningar som snurrar i mitt huvud:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det?
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen?
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen?
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå?
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet?
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra?
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr...
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap?


Jag har en turbulent tid med mycket tankar som snurrar och jag känner mig så ensam i min bekantskapskrets. De som har barn/är gravida har liksom ingen analys, utan bar "jag ville", "det hör ju till" som motivering. De flesta fattar inte ens frågan.

Är det jag som är helt dum i huvudet?

Här inne finns ju en massa kloka, analyserande och eftertänksamma människor - är jag ensam om de här tankarna?

I mitt fall så har jag alltid vetat att jag VILL ha barn. Jag förstår din fråga men för mig, och jag tror många andra, så har inte dom här tankarna varit så medvetna. Det där diskussionen och listan över pros och cons har liksom skett någonstans i bakhuvudet hela tiden.

Jag tycker inte att det är sämre att bara gå på känslan. Jag får uppfattningen att du tycker det? Att det är negativt att skaffa barn "bara för att en vill". Uppfattar jag dig rätt?

 

[Skugga]

@cirkus

Problemet är ju inte att jag inte vill. Jag vill verkligen ha familj och får ont i kroppen av längtan efter barnvagn, godnattsagor och hetsig argumentation vid middagsbordet! Men jag känner mig ensam i min tvekan, i mitt velande. Jag inbillar mig att det hade varit enklare om jag varit säker på att jag inte ville. Jag har inga problem med att bryta mot normer och hade jag inte velat hade jag varit cool med det .

 

[Skugga]

@Tassetass

Varför vägde du över och valde barn?

 

[Teilani]

Jag gissar att din frågeställning grundar sig på nästan samma saker som jag funderade på.
Dvs, "Jag tror att jag vill ha barn, men jag känner ingen riktig barnlängtan." För hade du inte velat ha barn hade du inte behövt fundera så mycket
Jag var också väldigt tveksam och kunde inte riktigt motivera varför just jag borde föröka mig, eller bli en bra förälder. Jag hade mycket på gång i mitt liv och ville egentligen inte sakta ner. Samtidigt som jag kände mig lite rädd att missa tåget och ångra mig senare.

Vi väntade rätt länge, sonen föddes när jag fyllt 34, och det har gått bra.
Ja, det tar jättemycket tid när de är små.
Nej, du kan inte räkna med att få tillräckligt mycket sömn.
Ja, de blir sjuka och någon måste vabba, men det går utmärkt att dela på det!
Nej, det finns inga perfekta föräldrar, alla tappar tålamodet ibland. Men barn behöver föräldrar som är mänskliga inte ofelbara robotar.

Att du ställer de frågor du gör betyder att du klarar av att vara en bra förälder. Samt att du är medveten om att det inte är så jäkla lätt och förhoppningsvis har människor runt dig som kan stötta när det är som jobbigast.

Vi är jätteglada att vi valde barn, för det är fantastiskt roligt att se honom växa upp och få följa honom genom livet. Men vi kommer inte att försöka få fler, för vi ser fram emot att inte behöva gå upp 2-3 gånger per natt och natta om. Vi vill göra saker som inte är så bebisanpassade, rida och köra motorcykel. Samt att jag inte vill riskera min kropp en gång till. Jag hade tur första gången, med lätt graviditet och bra förlossning, men det tog ändå över ett år innan jag kände att jag var på banan igen (allt från sexlust till ridning var inte riktigt som det brukade)

Vet inte om detta var ett hjälpsamt inlägg, men det är hur jag känner och har känt.

 

[Skugga]

@Energi

Du ställer en för mig svår fråga. Jag är till min natur logisk och analytisk och kan ärligt erkänna att känslolivet inte värderats särskilt högt i min familj. Jag vet inte om jag tycker det är sämre att bara gå på känslan, men jag är ovan att välja känslan framför vad jag uppfattar som logiska argument.
Nu handlar det ju dessutom inte bara om mig. Jag funderar på att sätta en ny människa till världen - kan jag göra det bara för att jag VILL?

Förstår du min synvinkel? Jag tycker det är svårt att sätta ord på det här.

 

[Skugga]

Jag gissar att din frågeställning grundar sig på nästan samma saker som jag funderade på.
Dvs, "Jag tror att jag vill ha barn, men jag känner ingen riktig barnlängtan." För hade du inte velat ha barn hade du inte behövt fundera så mycket
Jag var också väldigt tveksam och kunde inte riktigt motivera varför just jag borde föröka mig, eller bli en bra förälder. Jag hade mycket på gång i mitt liv och ville egentligen inte sakta ner. Samtidigt som jag kände mig lite rädd att missa tåget och ångra mig senare.

Vi väntade rätt länge, sonen föddes när jag fyllt 34, och det har gått bra.
Ja, det tar jättemycket tid när de är små.
Nej, du kan inte räkna med att få tillräckligt mycket sömn.
Ja, de blir sjuka och någon måste vabba, men det går utmärkt att dela på det!
Nej, det finns inga perfekta föräldrar, alla tappar tålamodet ibland. Men barn behöver föräldrar som är mänskliga inte ofelbara robotar.

Att du ställer de frågor du gör betyder att du klarar av att vara en bra förälder. Samt att du är medveten om att det inte är så jäkla lätt och förhoppningsvis har människor runt dig som kan stötta när det är som jobbigast.

Vi är jätteglada att vi valde barn, för det är fantastiskt roligt att se honom växa upp och få följa honom genom livet. Men vi kommer inte att försöka få fler, för vi ser fram emot att inte behöva gå upp 2-3 gånger per natt och natta om. Vi vill göra saker som inte är så bebisanpassade, rida och köra motorcykel. Samt att jag inte vill riskera min kropp en gång till. Jag hade tur första gången, med lätt graviditet och bra förlossning, men det tog ändå över ett år innan jag kände att jag var på banan igen (allt från sexlust till ridning var inte riktigt som det brukade)

Vet inte om detta var ett hjälpsamt inlägg, men det är hur jag känner och har känt.

Tack för dina tankar. Orden värmer mig. Idén att om jag INTE hade velat, då hade det varit enkelt verkar vi dela.

 

[Mabuse]

Finns det fler än jag som verkligen TÄNKER (till förbannelse?), inte bara vill ha barn för att "det ska vara så"?

Hur motiverade ni era barn? Vilka för- och nackdelar såg ni innan, och hur blev det?


Exempel på frågeställningar som snurrar i mitt huvud:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det?
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen?
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen?
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå?
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet?
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra?
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr...
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap?


Jag har en turbulent tid med mycket tankar som snurrar och jag känner mig så ensam i min bekantskapskrets. De som har barn/är gravida har liksom ingen analys, utan bar "jag ville", "det hör ju till" som motivering. De flesta fattar inte ens frågan.

Är det jag som är helt dum i huvudet?

Här inne finns ju en massa kloka, analyserande och eftertänksamma människor - är jag ensam om de här tankarna?

Jag funderade ordentligt innan vi bestämde oss för att skaffa barn, eftersom det ändå är ett stort ansvar och man inte kan backa när man väl har barnen. Det tror jag väldigt många gör. Du måste såklart hitta dina egna svar, men såhär tänkte jag:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det? Vi hade redan gift oss, och det hade jag inte gjort om jag inte var rätt säker på att jag ville dela mitt liv med min man och att det skulle fungera.
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i? Instabil? Det har väl aldrig varit så tryggt och välbeställt i Sverige som nu?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen? Jag älskade inte mitt liv som det var, jag saknade barn.
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen? Det är värt det, oftast går det ju också bra.
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå? Rädslor går att övervinna, och en sjukhusrädsla vore ju bra att bli av med oavsett.
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet? Om jag tänker på mina vänner, så är de helt ok människor med ok liv, och deras föräldrar har varit på en massa olika sätt. Det verkar som man måste bete sig riktigt illa, vara missbrukare eller annat, för att det verkligen ska ge barnen ordentliga men så att de inte kan ha ett bra liv.
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra? Självklart finns det ett rätt läge, men det hade ju kommit, det var därför det var dags.
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr... Återknyter till relationen - vi kan väl prata med varandra, och vi hade redan en bra plan för hur vi skulle dela på föräldraledighet, vab och annat, som vi också har hållit.
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl? Vilka andra skäl finns det egentligen?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn. Jag älskar inte barn, särskilt inte småbarn, men ens egna barn känner man ju, klart jag tycker om dem.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst? Där kanske man får välja, barnen eller hästen? Vad vill jag helst ha?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap? Tja, är du beredd att fresta på karriären, kroppen och hästen, hur gärna vill du ha barn? Jag visste att jag inte var lycklig utan barn, så det var lätt värt det.

Jag tycker det verkar självklart att fundera på de sakerna du räknar upp, om man är en reflekterande människa. Och när man har svaren på de frågorna vet man om man vill ha barn eller inte. Det är ju ett stort beslut.

 

[Badger]

Finns det fler än jag som verkligen TÄNKER (till förbannelse?), inte bara vill ha barn för att "det ska vara så"?

Hur motiverade ni era barn? Vilka för- och nackdelar såg ni innan, och hur blev det?


Exempel på frågeställningar som snurrar i mitt huvud:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det?
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen?
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen?
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå?
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet?
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra?
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr...
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap?


Jag har en turbulent tid med mycket tankar som snurrar och jag känner mig så ensam i min bekantskapskrets. De som har barn/är gravida har liksom ingen analys, utan bar "jag ville", "det hör ju till" som motivering. De flesta fattar inte ens frågan.

Är det jag som är helt dum i huvudet?

Här inne finns ju en massa kloka, analyserande och eftertänksamma människor - är jag ensam om de här tankarna?

Jag valde och det var genomtänkt och det blev barn när jag var 35 och det var precis lagom. Och visst logik, men när det väl var dag så var det färdigtänkt utan att en lista var avprickad och det kändes att nu fanns utrymme och möjlighet att släppa ett par saker och lust till lite stressigare vardag. (och lite diskret tjat från mannen i några år)

Btw Tror världen har varit instabil för närapå alla de som levt i den i alla tider, det är inte just nu.

 

[Tassetass]

@Tassetass

Varför vägde du över och valde barn?

*varning för svammel deluxe*

Det var nog summan av flera små delar, tror jag. För det första träffade jag en man som jag upplevde som bra föräldramaterial, en faktor som tidigare hade saknats och som var viktig för mig, jag ville dela föräldraskapet med någon. Sen var det många och långa diskussioner, bland annat här på buke, som fick mig att inse att barn och föräldraskap inte kommer i en färdigstöpt mall. Man kan faktiskt känna och göra lite hur man vill, man måste inte känna att barn är livets mening och att livet inte blir komplett förrän man blir förälder. Det gjorde att jag fundera på vad föräldraskapet egentligen innebär för mig och landade i att den stora grejen är att få följa en ny liten människa genom livet. Människor är häftiga, livet är häftigt och på något sätt utgör ett barns uppväxt lite av essensen av detta.

För min del hade jag lika gärna kunnat adoptera som att skaffa ett biologiskt barn, just för att det är den lilla människan som är intressant och inte att det nödvändigtvis är mitt DNA som ärvts ner. Dessutom finns det så många små kottar i världen som behöver ett nytt hem, jag hade gärna blivit den som fått följa en av dessa genom livet (adoption var dock inget alternativ för min make).

Nu är min avkomma bara fem månader gammal, så jag är lite av rookie på området, men hittills tycker jag att det är rätt trevligt. Jag älskar min dotter, jag tycker att hon är en störtskön liten typ. Allt är inte roligt, periodvis är det himla slitigt, men relationen med henne gör att det är värt det. Ordvalet är medvetet, jag ser det inte som att det är värt allt slit för att vara förälder eller för att få ha barn, utan HON är värd det. Kanske är det semantik, men för mig innebar den insikten en viktig förändring av perspektiv. Att vara förälder eller ha barn har inget egenvärde för mig, det är inget jag längtat efter, men att lära känna en alldeles pinfärsk liten människa och bygga en stark relation som förhoppningsvis ska vara hela livet, det var nog det som gjorde att jag ändå ville skaffa barn.

Nu måste jag plugga vidare, kan pladdra mer sen.

 

[lil-sis]

Jag funderade tills jag fyllde 30 och snart blir jag 35 och ännu ingen bulle i ugnen.
Jag har haft gott om tid att fundera och beslutet är verkligen inte baserat på ett "man ska" utan snarare nyfikenhet på hur det är och det finns ju bara ett sätt att ta reda på det

Om det blir något blir det bara ett. Jag vill inte ha fler. Sambon har tre sedan tidtagare.

 

[cirkus]

@cirkus

Problemet är ju inte att jag inte vill. Jag vill verkligen ha familj och får ont i kroppen av längtan efter barnvagn, godnattsagor och hetsig argumentation vid middagsbordet! Men jag känner mig ensam i min tvekan, i mitt velande. Jag inbillar mig att det hade varit enklare om jag varit säker på att jag inte ville. Jag har inga problem med att bryta mot normer och hade jag inte velat hade jag varit cool med det .

Aaaha.
Du är inte ensam. De allra flesta känner nog en viss ångest inför att bilda familj, det är stora comittments det handlar om och en miljon aspekter. Sen är ingenting skrivet i sten. Relationen - den kan spricka även utan barn och den kan bli starkare både med och utan barn. Den kommer garanterat att utvecklas oavsett barn. jag blev ensam med mina barn redan när jag var gravid - det gick det med.

 

[Skugga]

Jag funderade ordentligt innan vi bestämde oss för att skaffa barn, eftersom det ändå är ett stort ansvar och man inte kan backa när man väl har barnen. Det tror jag väldigt många gör. Du måste såklart hitta dina egna svar, men såhär tänkte jag:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det? Vi hade redan gift oss, och det hade jag inte gjort om jag inte var rätt säker på att jag ville dela mitt liv med min man och att det skulle fungera.
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i? Instabil? Det har väl aldrig varit så tryggt och välbeställt i Sverige som nu?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen? Jag älskade inte mitt liv som det var, jag saknade barn.
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen? Det är värt det, oftast går det ju också bra.
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå? Rädslor går att övervinna, och en sjukhusrädsla vore ju bra att bli av med oavsett.
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet? Om jag tänker på mina vänner, så är de helt ok människor med ok liv, och deras föräldrar har varit på en massa olika sätt. Det verkar som man måste bete sig riktigt illa, vara missbrukare eller annat, för att det verkligen ska ge barnen ordentliga men så att de inte kan ha ett bra liv.
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra? Självklart finns det ett rätt läge, men det hade ju kommit, det var därför det var dags.
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr... Återknyter till relationen - vi kan väl prata med varandra, och vi hade redan en bra plan för hur vi skulle dela på föräldraledighet, vab och annat, som vi också har hållit.
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl? Vilka andra skäl finns det egentligen?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn. Jag älskar inte barn, särskilt inte småbarn, men ens egna barn känner man ju, klart jag tycker om dem.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst? Där kanske man får välja, barnen eller hästen? Vad vill jag helst ha?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap? Tja, är du beredd att fresta på karriären, kroppen och hästen, hur gärna vill du ha barn? Jag visste att jag inte var lycklig utan barn, så det var lätt värt det.

Jag tycker det verkar självklart att fundera på de sakerna du räknar upp, om man är en reflekterande människa. Och när man har svaren på de frågorna vet man om man vill ha barn eller inte. Det är ju ett stort beslut.

No offense, men jag tror att du och jag är ganska olika.

Just den här självklarheten finns inte hos mig. Det är ungefär de här svaren jag finner hos min bekantskapskrets när jag lyfter mina frågor.

"Klart du kommer älska dina egna barn, det gör alla!"
"Nä, du behöver inte vara skraj, de allra flesta får inga men!"
"De allra flesta graviditeter går hur bra som helst!"

Nu har jag redan haft en graviditet som slutade i cancer, kanske därför jag är extra stark i mitt "katastroftänkande"?

Å andra sidan - hade jag inte haft mitt katastroftänkande innan, utan inrett barnrummet och valt namn innan första ultraljudet, då vetefan om jag (mentalt) hade överlevt diagnosen.

Nu svamlade jag iväg från mitt eget ämne...

 

[Skugga]

*varning för svammel deluxe*

Det var nog summan av flera små delar, tror jag. För det första träffade jag en man som jag upplevde som bra föräldramaterial, en faktor som tidigare hade saknats och som var viktig för mig, jag ville dela föräldraskapet med någon. Sen var det många och långa diskussioner, bland annat här på buke, som fick mig att inse att barn och föräldraskap inte kommer i en färdigstöpt mall. Man kan faktiskt känna och göra lite hur man vill, man måste inte känna att barn är livets mening och att livet inte blir komplett förrän man blir förälder. Det gjorde att jag fundera på vad föräldraskapet egentligen innebär för mig och landade i att den stora grejen är att få följa en ny liten människa genom livet. Människor är häftiga, livet är häftigt och på något sätt utgör ett barns uppväxt lite av essensen av detta.

För min del hade jag lika gärna kunnat adoptera som att skaffa ett biologiskt barn, just för att det är den lilla människan som är intressant och inte att det nödvändigtvis är mitt DNA som ärvts ner. Dessutom finns det så många små kottar i världen som behöver ett nytt hem, jag hade gärna blivit den som fått följa en av dessa genom livet (adoption var dock inget alternativ för min make).

Nu är min avkomma bara fem månader gammal, så jag är lite av rookie på området, men hittills tycker jag att det är rätt trevligt. Jag älskar min dotter, jag tycker att hon är en störtskön liten typ. Allt är inte roligt, periodvis är det himla slitigt, men relationen med henne gör att det är värt det. Ordvalet är medvetet, jag ser det inte som att det är värt allt slit för att vara förälder eller för att få ha barn, utan HON är värd det. Kanske är det semantik, men för mig innebar den insikten en viktig förändring av perspektiv. Att vara förälder eller ha barn har inget egenvärde för mig, det är inget jag längtat efter, men att lära känna en alldeles pinfärsk liten människa och bygga en stark relation som förhoppningsvis ska vara hela livet, det var nog det som gjorde att jag ändå ville skaffa barn.

Nu måste jag plugga vidare, kan pladdra mer sen.

Alltså, TACK! Du tar mina tankar och sätter på papper. Jag tror jag vill adoptera dig.

 

[Skugga]

Btw Tror världen har varit instabil för närapå alla de som levt i den i alla tider, det är inte just nu.

Du har rätt. Jag ska försöka komma ihåg det.

 

[cirkus]

Det är ganska stor skillnad på katastroftänk och realisttänk.

Att svaren från dina vänner blir så är väl inte så konstigt, det finns ju utrymme för katastrofer också i dom svaren. Vissa låter katastroferna ta hela rummet medan för andra blir dom undantaget som man får hantera vartefter. Med det sagt så tror jag att du kanske ska se på hur mkt utrymme själva katastrofftänket har (kanske inte bara gäller barnfrågan) och om du finner den hindrande i ditt liv eller ngt som tillför nånting

Att inte inreda barnrum och bestämma namn och allting innan är nog oerhört olika, både vad det gäller hur man är som person och över tid. När jag fick barn var det verkligen inte lika hysteriskt som det är nu. Så jag tycker det normala är att inte hålla på så mycket innan.

 

[Skugga]

Det är ganska stor skillnad på katastroftänk och realisttänk.

Jag tar med mig det här.

Säkert är det så! Jag hör mellan raderna "sluta tänk så himla mycket, allt löser sig". Jag är överlag en väldigt positiv människa, även om det inte låter så här - men jag vill ändå veta vad som kan gå snett. Den typen som åker på resan, men har koll på nödutgången? Jag gillar det en dressyrtränare sa en gång: "Förbered dig på det värsta, men förvänta dig det bästa".

Och ja, allt löser sig ju, på ett eller annat sätt. Men av alla saker man skulle kunna ångra i sitt liv, så är verkligen föräldraskapet en sån grej jag inte vill känna så över. Jag vill inte bli den där bittra morsan, eller den som lever genom ungarna.

Så svårt