Jag tänker att frågan om starkt eller vekt ledarskap inte säger så mycket om politikens innehåll och riktning.Skäms också över Sverige och har tidigare tänkt på det mer som svagt ledarskap och den traditionellt svårbrutna USA-svensk höger-alliansen, men har alltmer övergått till att se regeringens konsekventa acceptans för brott mot folkrätten tillsammans med sådant som deras förakt för besvärliga demokratiska yttringar som aktivism, deras vurm för övervakningssamhället och så vidare som ganska oroande på ett annat sätt. Snäppet värre än att det här är vekt är ju att det är en medveten strategi från Sveriges sida som öppnar upp för att ta efter just mer auktoritära länders syn på vad man kan göra. En avvägd normförskjutning. Det är en regering som styr med SD trots allt.
Tillägg: fast egentligen spelar det kanske ingen roll, vekt eller medvetet, vilket som så blir resultatet en normförskjutning.
Men den här regeringen visar ju, tycker jag, prov på en närmast exempellös ryygradslöshet å ena sidan. Min personliga idé är att nuvarande statsminister inte har någon skam i kroppen. Och jag tror att han mår bäst när han hejar på den starkaste, oavsett vad. (Återspeglas tex i vaga uttalanden om Venezuela.)
Men sen tror jag att mycket är medveten politik. Den här regeringen VILL ha en mycket svagare och mer urvattnad demokrati än det vi är vana vid i Sverige. Och den här regeringen vill ha en mer etniskt homogen befolkning. Och på de punkterna levererar de ju.
Jag ser på många sätt det här som en del av den amerikanisering av Sverige som man pratade om med oro när jag var barn. De som oroade sig fick rätt. USA var farligt för oss redan då, och är det fortsatt. (Sen tar ju Trump i lite extra, som grädde på moset.)