Sv: Svar på tal.
Men.
Jag tror inte att du har förstått riktigt alltså. Hon är aldrig i stallet så hästen står mest just nu. Hon anser det besvärligt att vara i stallet, och har klagat väldigt mycket över att hennes dotter har tappat intresset. SÅ. Det är nog knappast därför.
Återigen, mamman köpte hästen åt dottern (ellr dottern köpte hästen för sparade pengar, sak samma, jag antar att mamma betalar för hästen iaf). Dottern ledsnar och mamma tar sitt föräldraansvar (barn må äga hästar på papper men det är föräldrarna som ska ha det yttersta ansvaret när deras barn äger djur) genom att försöka ordna så bra som möjligt för hästen ändå. Lite väl hårt att begära att mamma plötsligt ska bli hästmänniska. Skulle någon tvinga mig att börja spela golf skulle jag bli tvärsur.
Och genom att inte släppa en T-märkt häst hur som helst så tar mamman lika fullt ett ansvar. Och även om hon tycker det är besvärligt att vara i stallet så verkar hon varit det när dottern var intresserad, men det är lite skillnad på det och få ta över hela ansvaret ju. Och om hästen får en delfodervärd/medryttare så avlastas mamma och är på en nivå som är rolig igen, samtidigt som hon fortsätter se till hur hästen har det.
Hästen är T-märkt för försökringspengarnas skull. -av hennes föregående (första) ägare.
Inga pengar i världen kan köpa en FRISK häst en T-märkning. Du kan få en veterinär att skriva ett icke sanningsenligt intyg, men du har svårt att få veterinärer att gång på gång behandla (och fakturera för det) envisa ledinflammationer om de inte finns där. Och det är i slutändan FÖRSÄKRINGSBOLAGET som bestämmer om hästen ska märkas. Och det krävs en del grundgrejer för att bolaget ska göra det, de ska anse det vara mer värt att lösa ut livvärdet än stå och betala och betala och betala för behandlingar som inte hjälper t ex. Och oftast har man lagt ut väldigt mycket i behandlings och veterinärkostnader innan en häst blir T-märkt pga ledinflammationerna.
Och SJÄLVKLART Triangelmärker man för pengarna, det är själva vitsen. Jag triangelmärkte min herre i maj och jag skulle ljuga om det INTE var för att få ut hans livförsäkring. Där står jag med en häst som är hagpensionär/promenadpensionär vid nio års ålder. Som jag har en livförsäkring som jag betalat för. Jag vill behålla hästen, men samtidigt vill jag ju ha ut pengarna i livvärdet. I mitt fall inte för att köpa en ny häst, utan för att försöka skapa en buffert igen. Han var livförsäkrad för 30 000 kr, jag hade lagt 60 000 kr på honom sista året, minst 30 000 av dem var i kostnader direkt relaterade till att försöka få honomf risk från det han T-märktes för. Men jag kunde ju gjort hagpensionär av honom ochs truntat i att blanda in försäkringsbolaget, men varför skulle jag? Så självklart var det PENGARNA jag ville åt..
Sen kan man T-märka lite väl snabbt ibland, för ägaren inte orkar hålla på och behandla och hatta och bekosta mer utan vill ha lös pengar att köpa en ny häst för, men det går inte på en FRISK häst eller en häst med en vanlig ledinflammation som försvinner med standardbehandling. Så nog hade hästen problem utöver det vanliga då den T-märktes. Även om dessa kanske med tiid hade kunnat bli bättre/blev mycket bättre.
Att vara hästägare är enligt mig ett mkt stort ansvar. Man har ett ansvar mot hästen att agera
lyhört. För det finns även mkt att hämta från andra åsikter/ståndpunkter.
Jag måste säga att du uttrycker dig väldigt konstigt.
När du skriver "MINA" hästar låter det som om de vore objekt, och att du verkar veta bäst oavsett.
Enligt mig kan man aldrig bli färdiglärd och alltdi veta bäst.
-konfunderad-
Jag skrev att JAG bestämmer över MINA hästar ja. Samtidigt som jag såklart kan (och gör det) ta in synpunkter från andra. Tränare, equiatriker, veterinärer, vänner etc. Men hur mycket info och synpunkter jag än tar in så är det JAG som i slutändan fattar beslutet (om det inte av djurskyddsskäl är så att veterinärn bestämmer) och det fattar jU JAG utefter den information JAG fått och hur JAG behandlat den.
Du kan på den här sidan hitta två läger ang min T-märkta valack. Det ena lägret anser T-märkningen var rätt, det andra lägret anser att han skulle avlivats. Där har du en massa synpunkter, men det måste ju ändå vara jag som djurägare som tar ställning till det. Jag kan ju inte räkna ole dole doff och konstatera att 'okej, avlivningsförespråkarna vann' och fast JAG tror/tycker att hästen skulle kunna T-märkas avliva den. Eller vice versa. (naturlöigtvis fanns det inte bara bukefalister som tyckte till if rågan, utan veterinär, hovslagare, equiatriker och vänner som känenr hästen i fråga).
Nu är det så att det tyvärr inte går kollektivtrafik dit. Stallet där hästen för närvarande står uppstallad ligger ca 3,5 mil hemifrån mig.
Stallet jag erbjuder ligger ca 2mil hemifrån mig. Så OM jag nu hade varit "bekväm" av mig, hade jag nog itne föreslagit henne att lämna bort hästen på foder hos mig!
Så det är ingen cykeltur direkt. Och nej, jag har ingen moped.
SKAFFA en moped då? Du kräver en massa av andra, men vad är du själv beredd att göra? En moped får du för ett par tusen, bensinen blir en kostnad med, men ställ mot vad det kostar att ha en häst på (halv)foder så borde det inte ta lång tid att spara ihop till det och sen ta hästen på (halv)foder?
-om det ändå vore en mil.
Åk kollektivt så långt det går, och lös den sista biten på annat sätt då?
jag vet inte om du är bekant med det. Eller om du ens fått erfara vad en "dålig" hästägare är.
Varför jag reagerar så kraftigt, är just för att jag märker hur lite det handlar om att hon faktist vill hästens bästa.
Jag har mött mer dåliga hästägare än jag tycker är bekvämt. Jag anser dock inte att det du beskriver ÄR en dålig hästägare.
Jag har sett massa hästar säljas för en spottstyver till första bästa av föräldrarna när dottern ledsnat. jag hars ett dotterns gamla ponny gå kvar på gården och bli fet, ha förvuxna hovar och bara kastas åt mat, år efter år efter att dottern flyttat hemifrån. Helt enkelt för föräldrarna INTE tog sitt ansvar utan MISSRIKTAT månade om hästen och inte kunde tänka sig sälja eller avliva den.
När jag var 12 - 13 - 14 år hade jag dock helt hållit med i det du säger, men jag har lärt mig att livet och valen i livet inte är så svartvita som det ser ut.
Om en ägare beklagar sig över att ha fått ta sin dotters häst. Inte dyker upp i stallet särskilt ofta, eller rider ännu mer sällan, ser jag det inte som att ägaren bryr sig om hsten.
VARFÖR ska mamman tvingas på ett hästintresse när dottern ledsna`t? Hästen var/är ju uppenbarligen DOTTERNS intresse och mamma hade/har en sponsorfunktion. Att då kräva att mamma plötsligt ska pådyvlas ett hästintresse bara för dottern ledsnat är väl väl magstarkt? Jag har haft hästar sen jag föddes, och tills jag började tjäna gna pengar sponsrat av snälla föräldrar. De tyckte om hästarna och intresserade sig för dem etc. Men DE hade inte skaffat någon häst om inte JAG haft det intresset. Och jag skulle aldrig begärt att DE skulle behålla hästen och ta ansvar för den så om jag ledsnade.
Jag bor på mammas gård (fast jag är 27) och har mina hästar där. Mamma tycker väldigt mycket om dem, kallar dem sina barnbarn *s* och kan utan problem ta hand om dem om jag åker bort eller så. Men om jag skulle dö imorgon så skulle hon skicka valacken till himlen och sälja åringen. (Och det är så jag vill ha det), för HON må tycka om hästarna och tycka de är trevliga och gärna gå ner och pula i dem godis, klappa dem och sånt, men hon har INGET behov av att vara hästägare på heltid.
Jag var nämligen sen tidigare inte bekant med att man avlivade fullt friska hästar, när det faktiskt fanns möjligheter att sätta hästen i ett omsorgsfullt hem.
En T-märkt häst är inte fullt frisk..
