N
Noip
Sv: Barn eller slut?
TS
jag känner så jäkla väl igen den där längtan efter närhet. Att spritta till av förvåning av en kram eller puss. Att fånle av glädje då han plötsligt vill ha sex eller håller om mig i sömnen.
Det tragiska är att man så fort vänjer sig vid en tillvaro som är fattig på närhet och bara längtar efter de där små grejerna som väl är standard och "norm" i vanliga sunda kärleksrelationer.
Att ha lite olika behov av sex och kärleksbevis är väl vanligt, men att leva i ett ständigt tillstånd av saknad är nedbrytande!
Jag har just lämnat ett sånt förhållande, då jag inte kunde påverka mitt mående. Jag försökte anpassa mig, vara nöjd med mindre, tänkte att jamen han älskar mig nog även om han inte visar det.. men så kom det fram att det gorde han visst inte. Det känslolösa tillståndet ströp alla vardagliga känslor förutom de mest intensiva och spännande. Det krävdes till slut för mkt för att han skulle titta upp och se mig. Jag blev en inventarie.. Och han såg efter andra kvinnor, men omedvetet.
Ändå blev jag så jävla glad över en kram, att han tog min hand nån gång.
Nu har jag insett hur dåligt jag mått och hur min självkänsla krackelerat av att ha det så här. Nu efteråt vill han prata med familjerådgivare etc, men är helt omedveten om sitt beteende. ser det INTE som han varit kärlekslös. han säger att han ju jobbade och inte "hade tid" för annat. Känslorna är fortfarande inte där.
Jag skulle råda dig att hellre bryta och skaffa barn med en man med känslolivet i behåll, alternativt dra din sambo till doktorn så de får byta medicin eller på djupet gå igenom problemen, så du slipper fara illa känslomässigt. Ställ krav, och ta det från det.
Det är finlir det här med ömhet och närhet, det är saker som för de flesta sker naturligt, på instinkt. Men med mediciner och psykiska problem funkar inte instinkterna och det blir lätt mekaniskt eller ingenting.
Jag vill inte ha schema på sex och kramar, utan vill vara med någon som ser mig, ser att jag behöver en kram, och sedan slösar med dem tills jag är nöjd!
Men jag ska inte säga nått eg. Jag fick ju mina barn, och är otroligt glad över dem, även om jag nu sitter som ensamstående...
Det är kanske inte så kul att ha delad vårdnad om ett barn med någon som fattas känslomässigt heller... Tänk på hur det skulle vara också.
Barn behöver många kramar!
TS
jag känner så jäkla väl igen den där längtan efter närhet. Att spritta till av förvåning av en kram eller puss. Att fånle av glädje då han plötsligt vill ha sex eller håller om mig i sömnen.
Det tragiska är att man så fort vänjer sig vid en tillvaro som är fattig på närhet och bara längtar efter de där små grejerna som väl är standard och "norm" i vanliga sunda kärleksrelationer.
Att ha lite olika behov av sex och kärleksbevis är väl vanligt, men att leva i ett ständigt tillstånd av saknad är nedbrytande!
Jag har just lämnat ett sånt förhållande, då jag inte kunde påverka mitt mående. Jag försökte anpassa mig, vara nöjd med mindre, tänkte att jamen han älskar mig nog även om han inte visar det.. men så kom det fram att det gorde han visst inte. Det känslolösa tillståndet ströp alla vardagliga känslor förutom de mest intensiva och spännande. Det krävdes till slut för mkt för att han skulle titta upp och se mig. Jag blev en inventarie.. Och han såg efter andra kvinnor, men omedvetet.
Ändå blev jag så jävla glad över en kram, att han tog min hand nån gång.
Nu har jag insett hur dåligt jag mått och hur min självkänsla krackelerat av att ha det så här. Nu efteråt vill han prata med familjerådgivare etc, men är helt omedveten om sitt beteende. ser det INTE som han varit kärlekslös. han säger att han ju jobbade och inte "hade tid" för annat. Känslorna är fortfarande inte där.
Jag skulle råda dig att hellre bryta och skaffa barn med en man med känslolivet i behåll, alternativt dra din sambo till doktorn så de får byta medicin eller på djupet gå igenom problemen, så du slipper fara illa känslomässigt. Ställ krav, och ta det från det.
Det är finlir det här med ömhet och närhet, det är saker som för de flesta sker naturligt, på instinkt. Men med mediciner och psykiska problem funkar inte instinkterna och det blir lätt mekaniskt eller ingenting.
Jag vill inte ha schema på sex och kramar, utan vill vara med någon som ser mig, ser att jag behöver en kram, och sedan slösar med dem tills jag är nöjd!
Men jag ska inte säga nått eg. Jag fick ju mina barn, och är otroligt glad över dem, även om jag nu sitter som ensamstående...
Det är kanske inte så kul att ha delad vårdnad om ett barn med någon som fattas känslomässigt heller... Tänk på hur det skulle vara också.
Barn behöver många kramar!