Barnaskaran

[vemsomhelst123]

Exakt, det är samma lika åt alla håll.

Har haft situationer där jag haft en sprattlig valp under ena armen och ett gråtande barn under den andra och försökt att hålla isär dem utan att valpen blir rädd. Medan valpens ägare långsamt strosar närmre och skrockar milt att han är såå snäll så. (man bara, uppenbarligen jag har den under armen och lever än... det hjälper inte min unge som nyss hade den i näsan från ingenstans.)

Så det hjälper inte långt när man försöker uppfostra ett barn att älska och kunna hantera hundar när det blivit plötsligt vält på skolgården av en lös labrador sedan heller. -Vill bara hälsa. Mmm tro det när labradoren väger dubbelt så mycket som ungen.

(det är helt galet vad folk är konstiga med sina hundar nuförtiden.)

Nej, vi hade lite tur att vi fick en valp i nära familj när barnet var rätt litet. Det har lärt barnet att bara stå stilla tills hunden slutar med vad den än håller på med. Men det är en liten hund. Men jag är lika fascinerad över hur få föräldrar som har koll på hur man hälsar på ett djur. Vår ”passhund” är en sån som gärna kommer och viftar lite men blir klart obekväm om någon han inte känner kastar sig över honom. Jag tänker att det är så grundläggande att man sätter sig ner och hälsar ”nedifrån” på hundar och aldrig ”jagar” en hund som inte själv söker kontakt, nu skulle jag säga att just den här hunden är så bombsäker man kan bli med människor men han är otroligt tydlig med att han vill söka kontakt och inte tvärtom, men har förstått att många barn inte vet eller fått lära sig det, så inte konstigt att det blir krockar.

 

[Ruffe]

Angående 5-6 åringen som jagade och slog en främling med en pinne. Det kan väl ändå inte räknas som normalt barnbeteende. Att barnet var ute själv är nog mindre i ögonfallande enligt mig.

 

[Badger]

Jag hittar bara citat och texter om 6 år och uppåt i det du postat, det är ju heller inte konstigt eftersom samhället då anser att du kan gå till skolan själv i den åldern.

Så ena året kan de inte vara utom förälders synfält i sitt lugna radhuskvarter och nästa ska de åka till skolan helt själva med skolbussen?

Det är en jätteskillnad mellan att gå till skolan själv och att leka i ett tryggt kvarter själv med kamrater och veta att man när som helst kan gå hem till mamma eller till någon kamrats hus.

 

[Badger]

Jag tror att en del av oss har blivit lite skrämda av föräldrar som blir tvärarga om man säger åt deras barn. Jag fick en åthutning en gång när jag bara satte mig bredvid en fd väninnas barn och frågade vad hen lekte med.

Så jag pratar ogärna med andras barn alls. Trots att jag i grunden håller med dig.

Jag känner ganska lika när det gäller folks djur. Jag brukade alltid hälsa och umgås med folks djur när man var hemma hos dem, tex klappa katten. Men nu är det helt annorlunda och jag brukar inte röra. Det är så speciellt nu, -klarar du hålla kopplet, man gör såhär? (förr -här håll). Klarar du klappa katten, man gör såhär. (har delvis vuxit upp med hund och katt men)

Man kan få en åhutning om man sträcker fram handen mot hunden som går lös i huset och kom fram till en frivilligt. (och som självklart ser nöjd och glad ut)
Jag tror det är samma människor som är så överspända när det gäller barn och djur.

Säga till folks djur är värre än deras barn. Jag kan nog absolut sagt till ett och annat barn och om föräldern blir sur ta konflikten. Att inte jaga duvorna är tex viktigare ändå. Eller att barnet inte blir uttråkat så man kan bidra med lite ritmaterial (för föräldrarna tar inte med någonting att pyssla med, barnet ska bara liksom existera och stirra i luften i ngra timmar.)

Säga till ett djur är typ nära döden upplevelse i jämförelse med barn.

Om man nu skulle råka jämföra dessa.

 

[SiZo]

Jag känner ganska lika när det gäller folks djur. Jag brukade alltid hälsa och umgås med folks djur när man var hemma hos dem, tex klappa katten. Men nu är det helt annorlunda och jag brukar inte röra. Det är så speciellt nu, -klarar du hålla kopplet, man gör såhär? (förr -här håll). Klarar du klappa katten, man gör såhär. (har delvis vuxit upp med hund och katt men)

Säga till folks djur är värre än deras barn. Jag kan nog absolut sagt till ett och annat barn och om föräldern blir sur ta konflikten. Att inte jaga duvorna är tex viktigare ändå. Eller att barnet inte blir uttråkat så man kan bidra med lite ritmaterial på läktaren (för föräldrarna tar inte med någonting att pyssla med, bara tänker att 2-6 åringen ska sitta och stirra rakt fram en timma utan att röra sig eller prata)

Säga till ett djur är typ nära döden upplevelse i jämförelse med barn.

Om man nu skulle råka jämföra dessa.

Jag tror att såntdär är väldigt individuellt.
Skulle någon annan behöva säga till mina hundar så skulle det kännas supermärkligt. Vad har jag satt dem i för situation i då liksom? Men så är mina hundar 11,5 - antalet gånger jag behöver säga till på ett år kan jag räkna på en hand gissar jag. De vet hur man uppför sig. Förutom när det gäller att vara tyst. Ena hunden pratar konstant, och andra säger inte ett ljud. Hon förstår iaf turtagning, så om jag pratar med henne så är hon tyst - tills jag blir tyst. Då är det hennes tur att prata

Barn är ju generellt lite friare än vad hundar är och kan hitta på mer upptåg tänker jag.

 

[SiZo]

Det förstår jag absolut!

Har oftast vänt mig direkt till föräldern när ett barn passerat gränserna för vad som är ok (vänder mig bara direkt till barnet om det är akut) och det är känsliga marker man vandrar in i…

Ja här handlade inte ens om något som hade hänt. Hen lekte med en lastbil, jag satte mig bredvid och frågade vad hen lekte med, och fick mig en åthutning. Jag har ingen aning om vad den bottnade i.

 

[Badger]

Nej, vi hade lite tur att vi fick en valp i nära familj när barnet var rätt litet. Det har lärt barnet att bara stå stilla tills hunden slutar med vad den än håller på med. Men det är en liten hund. Men jag är lika fascinerad över hur få föräldrar som har koll på hur man hälsar på ett djur. Vår ”passhund” är en sån som gärna kommer och viftar lite men blir klart obekväm om någon han inte känner kastar sig över honom. Jag tänker att det är så grundläggande att man sätter sig ner och hälsar ”nedifrån” på hundar och aldrig ”jagar” en hund som inte själv söker kontakt, nu skulle jag säga att just den här hunden är så bombsäker man kan bli med människor men han är otroligt tydlig med att han vill söka kontakt och inte tvärtom, men har förstått att många barn inte vet eller fått lära sig det, så inte konstigt att det blir krockar.

Jag skulle säga att iofs barn och djur har den likheten att folk är så oerhört ovana att hantera endera idag jämfört med typ "förr" och folk har ett så stort kontrollbehov och jag, mitt, mina centrum att det blir väldigt svårt för dem att kontrollera barnet eller hunden hela tiden. (tyvärr ett kontrollbehov som inte sträcker sig över tex inte jaga duvor, utan bara till inte bli skadad när man jagar duvor och att hunden/barnet inte ska behöva interagera med någon annan människa när de jagar duvor/besvärar någon annan.)

Dvs det finns ju så många som får barn som aldrig någonsin umgåtts med barn eller sett någon uppfostra barn och det finns folk som får hund som aldrig någonsin gjort det heller. För barn och djur är inte riktigt del i samhället längre utan inomhus och speciellt djur ganska få.

Så det är ju inte alls konstigt hur få barn som vet hur man hälsar på en hund, om man betänker hur det stora flertalet djurägare och föräldrar är. Dvs djurägaren vill absolut inte att någon människa interagerar med deras djur och föräldrar vill absolut inte att någon människa/djur interagerar med deras barn.

Man ska ju ha tur om man har många släktingar med avslappnad attityd som gör att man kan gå ut med deras hund på semestern och barnet hålla kopplet osv. Vi har hälften -hos mig, avslappnade släktingar med barn och djur och det är supertrevligt. Vi har på andra sidan superöverspända djurägare och barninnehavare och det blir inte mycket interaktion mellan barnen och absolut inte interaktion barn djur, ägaren är överspänd och det är bättre att bara inte prata med dennes barn eller djur.

 

[Badger]

Jag tror att såntdär är väldigt individuellt.
Skulle någon annan behöva säga till mina hundar så skulle det kännas supermärkligt. Vad har jag satt dem i för situation i då liksom? Men så är mina hundar 11,5 - antalet gånger jag behöver säga till på ett år kan jag räkna på en hand gissar jag. De vet hur man uppför sig. Förutom när det gäller att vara tyst. Ena hunden pratar konstant, och andra säger inte ett ljud. Hon förstår iaf turtagning, så om jag pratar med henne så är hon tyst - tills jag blir tyst. Då är det hennes tur att prata

Barn är ju generellt lite friare än vad hundar är och kan hitta på mer upptåg tänker jag.

Jag har faktiskt nu när du säger det sagt till hundar.

Då har du försatt dem i situationen att du går med den lilla hunden lös (inte valpen denna gång) och hunden har bestämt sig för att hälsa på ett barn. (som blir rädd iom tidigare situationer)

och matte piper endera kom Lillan kom Lillan och ditt barn är dumt i huvudet som är rädd för Lillan och försöka med vaga gester fånga Lillan som surmulet vägrar o morrar. När du pipit åt hunden och ryat åt barnet tillräckligt länge kan jag absolut titta rakt på Lillan och mycket barskt säga -nu går du till Matte! och så gör Lillan det och blir kopplad. (sedan kanske jag påpekar någonting om rådjuren och säsongen.)

Likaså om en labrador vält kattskyddet och på min veranda ätit upp alla mina pajer på avsvalning kan jag verkligen ryta till. Men då hör ju inte ägaren för ingen ägare syns till.

Sedan självklart umgås jag helt normalt med släktens hundar och varför jag inte skulle säga saker till hunden när jag och hunden umgås? Varför skulle jag inte prata med någon jag umgås med? Eller varför skulle jag inte konversera med en hund om den är i andra änden i ett koppel och vi är ute och går.

Om mitt barn umgicks med en hund skulle jag självklart interagera muntligt med barn och hund. Om ett främmande barn interagerar med hunden jag har i ett koppel interagerar jag muntligt med barn och hund.

Tycker det är jättekonstigt, det här med att man inte får interagera muntligt med folks barn eller hundar.
Som om de inte vore djurliga, mänskliga på något vis utan byråer.

 

[vemsomhelst123]

Så ena året kan de inte vara utom förälders synfält i sitt lugna radhuskvarter och nästa ska de åka till skolan helt själva med skolbussen?

Det är en jätteskillnad mellan att gå till skolan själv och att leka i ett tryggt kvarter själv med kamrater och veta att man när som helst kan gå hem till mamma eller till någon kamrats hus.

Mitt barn har fått vara själv ute sen hen var 4-5 när vi varit i såna miljöer (tex bilfritt radhusområde med lekplats i mitten och fri sikt från huset). Däremot får hen inte gå helt själv till skolan än (mitt i storstad) utan vi följer med till övergångsstället med skymd sikt och går sista biten själv. Jag tycker det är rätt många även större barn som fortfarande har en förälder med till skolan. Tror inget annat barn i barnets förskoleklass går själv ens från skolgården och in..

 

[SiZo]

Jag har faktiskt nu när du säger det sagt till hundar.

Då har du försatt dem i situationen att du går med den lilla hunden lös (inte valpen denna gång) och hunden har bestämt sig för att hälsa på ett barn. (som blir rädd iom tidigare situationer)

och matte piper endera kom Lillan kom Lillan och ditt barn är dumt i huvudet som är rädd för Lillan och försöka med vaga gester fånga Lillan som surmulet vägrar o morrar. När du pipit åt hunden och ryat åt barnet tillräckligt länge kan jag absolut titta rakt på Lillan och mycket barskt säga -nu går du till Matte! och så gör Lillan det och blir kopplad. (sedan kanske jag påpekar någonting om rådjuren och säsongen.)

Likaså om en labrador vält kattskyddet och på min veranda ätit upp alla mina pajer på avsvalning kan jag verkligen ryta till. Men då hör ju inte ägaren för ingen ägare syns till.

Sedan självklart umgås jag helt normalt med släktens hundar och varför jag inte skulle säga saker till hunden när jag och hunden umgås? Varför skulle jag inte prata med någon jag umgås med? Eller varför skulle jag inte konversera med en hund om den är i andra änden i ett koppel och vi är ute och går.

Om mitt barn umgicks med en hund skulle jag självklart interagera muntligt med barn och hund. Om ett främmande barn interagerar med hunden jag har i ett koppel interagerar jag muntligt med barn och hund.

Tycker det är jättekonstigt, det här med att man inte får interagera muntligt med folks barn eller hundar.
Som om de inte vore djurliga, mänskliga på något vis utan byråer.

Nu missförstod du nog. Det är en enorm skillnad på att prata med och att säga till.

Att folk pratar med mina hundar har jag absolut inget emot, om vi känner varandra. Känner vi inte varandra och du pratar med min hund så får du en utskällning - men inte av mig
Min ena hund har mycket bestämda sociala regler, och man pratar inte med henne utan att ha pratat med mig först.

 

[Badger]

Ja här handlade inte ens om något som hade hänt. Hen lekte med en lastbil, jag satte mig bredvid och frågade vad hen lekte med, och fick mig en åthutning. Jag har ingen aning om vad den bottnade i.

Vad sa föräldern?
Men som sagt, har upplevt liknande med hund.

 

[Badger]

Mitt barn har fått vara själv ute sen hen var 4-5 när vi varit i såna miljöer (tex bilfritt radhusområde med lekplats i mitten och fri sikt från huset). Däremot får hen inte gå helt själv till skolan än (mitt i storstad) utan vi följer med till övergångsstället med skymd sikt och går sista biten själv. Jag tycker det är rätt många även större barn som fortfarande har en förälder med till skolan. Tror inget annat barn i barnets förskoleklass går själv ens från skolgården och in..

Ja precis samma här, fri släppt i området från 4-5, även på cykel. Men definitivt följd till skolbussen! när 6 år. Det är ju helt olika saker.
Till skolbussen är ju runt 800 meter och en väg med övergångsställe där folk får köra 40 km/h, och där det går bussar.

Cykla själv till skolan från 9 eller när det nu var de inte fick skolbuss längre.

 

[Badger]

Nu missförstod du nog. Det är en enorm skillnad på att prata med och att säga till.

Att folk pratar med mina hundar har jag absolut inget emot, om vi känner varandra. Känner vi inte varandra och du pratar med min hund så får du en utskällning - men inte av mig
Min ena hund har mycket bestämda sociala regler, och man pratar inte med henne utan att ha pratat med mig först.

Ok!

Men lite konstigt av din hund, om en hund kommer och nosar på mig så pratar jag med hunden inte med ägaren i andra änden av kopplet. Det är hunden som nosar och det är ägaren som låter den så jag tolkar deras handling så att jag interagerar med den av de två som interagerar med mig.

 

[Skojamindoja]

Ja precis samma här, fri släppt i området från 4-5, även på cykel. Men definitivt följd till skolbussen! när 6 år. Det är ju helt olika saker.
Till skolbussen är ju runt 800 meter och en väg med övergångsställe där folk får köra 40 km/h, och där det går bussar.

Cykla själv till skolan från 9 eller när det nu var de inte fick skolbuss längre.

Jag är uppväxt på landet, så vi var helt frisläppta när vi var små. Dock hårt drillade redan som riktigt små om att vi inte fick gå själva till sjön, och det gjorde vi aldrig heller. Eller ut på vägen. Mina kusiner som är drygt tio år yngre än jag var helt annorlunda och det var tvunget att låsa grindar och hålla på, men vi höll oss liksom alltid i närområdet.

Mamma följde mig till bussen när jag började skolan och hämtade mig när bussen kom tillbaka. När min bror började skolan när jag var åtta ansågs vi tillräckligt stora för att gå själva till bussen. Vi fick börja cykla när jag gick i fyran och min bror i tvåan, det var också då vi slapp fritids. Tycker det är ganska rimligt.

 

[Bison]

Jag säger till både barn och hundar vid behov.
När jag jobbade som tågvärd sa jag väldigt ofta till både ungar och föräldrar, många verkar tro att det är någon öppen förskola där ungarna kan göra precis vad de vill samtidigt som föräldern bara sitter och glor i sin mobil

Kunde även säga till hundägare om hunden låg mitt i gången, var modell isbjörn och skulle sitta i sätet osv.

Har hänt ibland att jag fått säga åt lösa hundar när jag varit ute och ridit, jakthundar på vift ler tidigare grannes glada labbar som gärna ville följa med oss ut på tur

Senast häromdagen sa jag till två ungar som lekte med en radiostyrd bil på gatan när jag kom på cykel. De hade noll koll på sin omgivning och jag fick tvärnita för att inte krocka med bilen.
De fick en skarp tillsägelse om att gatan inte är en lämplig lekplats

 

[SiZo]

Ok!

Men lite konstigt av din hund, om en hund kommer och nosar på mig så pratar jag med hunden inte med ägaren i andra änden av kopplet. Det är hunden som nosar och det är ägaren som låter den så jag tolkar deras handling så att jag interagerar med den av de två som interagerar med mig.

Mja, nu lägger du in något som jag inte har skrivit.
Hon nosar inte på främmande människor. Så situationen som du beskriver är väldigt långt ifrån vad jag beskriver.

 

[SiZo]

Vad sa föräldern?
Men som sagt, har upplevt liknande med hund.

"Du behöver inte uppfostra honom". Tvärarg på en millisekund.

Så jag bemötte inte alls utan körde grå-stenmetoden.

 

[Hoarfrost]

Jag skulle säga att iofs barn och djur har den likheten att folk är så oerhört ovana att hantera endera idag jämfört med typ "förr" och folk har ett så stort kontrollbehov och jag, mitt, mina centrum att det blir väldigt svårt för dem att kontrollera barnet eller hunden hela tiden. (tyvärr ett kontrollbehov som inte sträcker sig över tex inte jaga duvor, utan bara till inte bli skadad när man jagar duvor och att hunden/barnet inte ska behöva interagera med någon annan människa när de jagar duvor/besvärar någon annan.)

Dvs det finns ju så många som får barn som aldrig någonsin umgåtts med barn eller sett någon uppfostra barn och det finns folk som får hund som aldrig någonsin gjort det heller. För barn och djur är inte riktigt del i samhället längre utan inomhus och speciellt djur ganska få.

Så det är ju inte alls konstigt hur få barn som vet hur man hälsar på en hund, om man betänker hur det stora flertalet djurägare och föräldrar är. Dvs djurägaren vill absolut inte att någon människa interagerar med deras djur och föräldrar vill absolut inte att någon människa/djur interagerar med deras barn.

Man ska ju ha tur om man har många släktingar med avslappnad attityd som gör att man kan gå ut med deras hund på semestern och barnet hålla kopplet osv. Vi har hälften -hos mig, avslappnade släktingar med barn och djur och det är supertrevligt. Vi har på andra sidan superöverspända djurägare och barninnehavare och det blir inte mycket interaktion mellan barnen och absolut inte interaktion barn djur, ägaren är överspänd och det är bättre att bara inte prata med dennes barn eller djur.

Vad märkligt?
Eller ja, det beror ju givetvis till hur man säger till. Hade någon sagt till min katt genom att ryta, kasta saker, hårt putta bort eller på annat sätt vara allmänt otrevlig mot henne hade denne fått en utskällning/förklaring att så gör man inte. Hade någon hanterat henne på annat olämpligt sätt hade jag ju också sagt till om jag såg att hon for illa av det.
Jag är trots allt hennes väktare här i livet och har tagit på mig uppgiften att förvalta hennes väl och ve. Med djur kan man inte heller förklara att "Ja alltså den där idioten som sparkade bort dig var en idiot bara". Det kan man med barn.

Däremot är hon skitjobbig, det vet jag, och gör mycket saker man inte får. Jag blir bara glad när andra säger till henne. Alla mina vänner och bekanta som träffar henne får säga till henne och hantera henne precis som de vill (eftersom de är vettiga personer) och fungerar inte deras tillsägning får jag gå in och säga till för att freda och få situationen så friktionsfri som det går.

Min filosofi är att djur jag äger ska i möjligaste mån vara så pass "väluppfostrade" att det går att lämna dem till vettiga människor och lita på att det kommer funka, för det är också mitt jobb som mina djurs väktare att se till at om något går åt helvete för mig och jag inte längre kan ta hand om dem ska det funka hos en annan människa.
Så har det funkat för mig och alla jag känner som har djur.

Jag hade nog haft samma filosofi om jag hade barn. Nu vill jag inte ha det, men ändå.
Barn jag passat/hängt med har jag sagt till och hanterat som jag tyckt varit lämpligt. Ingen av deras föräldrar har blivit upprörda det minsta. Eftersom jag har noll erfarenhet gissar jag att jag har både gjort och sagt klumpiga saker under tiden.

 

[SiZo]

Vad märkligt?
Eller ja, det beror ju givetvis till hur man säger till. Hade någon sagt till min katt genom att ryta, kasta saker, hårt putta bort eller på annat sätt vara allmänt otrevlig mot henne hade denne fått en utskällning/förklaring att så gör man inte. Hade någon hanterat henne på annat olämpligt sätt hade jag ju också sagt till om jag såg att hon for illa av det.
Jag är trots allt hennes väktare här i livet och har tagit på mig uppgiften att förvalta hennes väl och ve. Med djur kan man inte heller förklara att "Ja alltså den där idioten som sparkade bort dig var en idiot bara". Det kan man med barn.

Däremot är hon skitjobbig, det vet jag, och gör mycket saker man inte får. Jag blir bara glad när andra säger till henne. Alla mina vänner och bekanta som träffar henne får säga till henne och hantera henne precis som de vill (eftersom de är vettiga personer) och fungerar inte deras tillsägning får jag gå in och säga till för att freda och få situationen så friktionsfri som det går.

Min filosofi är att djur jag äger ska i möjligaste mån vara så pass "väluppfostrade" att det går att lämna dem till vettiga människor och lita på att det kommer funka, för det är också mitt jobb som mina djurs väktare att se till at om något går åt helvete för mig och jag inte längre kan ta hand om dem ska det funka hos en annan människa.
Så har det funkat för mig och alla jag känner som har djur.

Jag hade nog haft samma filosofi om jag hade barn. Nu vill jag inte ha det, men ändå.
Barn jag passat/hängt med har jag sagt till och hanterat som jag tyckt varit lämpligt. Ingen av deras föräldrar har blivit upprörda det minsta. Eftersom jag har noll erfarenhet gissar jag att jag har både gjort och sagt klumpiga saker under tiden.

Jag håller med. Sen har mina två saker som jag vet att vissa inte gillar alls. Dels hoppar båda på mig, och det är inlärt. När jag tar på selen så ska de stå mot mig så att jag slipper böja mig ner till golvet, och likadant när jag ska ge dem godis, jag vill inte böja mig ner till marken, så de får hoppa upp o hämta godisen helt enkelt.

Och de får vara på alla ytor utom bord, så de har inget koncept av att inte få vara i soffan/sängen/stolen. Är vi iväg offentligt så tar jag med mig en filt som jag lägger i soffan/stolen så att de kan sitta på stol utan att de skitar ner.

Men för hundfolk är detta generellt inte ett problem alls. Det är om man umgås med någon som genuint inte tycker om hundar som det blir problematiskt - men sådana brukar jag sålla bort rätt omgående ändå.

 

[Hoarfrost]

Jag håller med. Sen har mina två saker som jag vet att vissa inte gillar alls. Dels hoppar båda på mig, och det är inlärt. När jag tar på selen så ska de stå mot mig så att jag slipper böja mig ner till golvet, och likadant när jag ska ge dem godis, jag vill inte böja mig ner till marken, så de får hoppa upp o hämta godisen helt enkelt.

Och de får vara på alla ytor utom bord, så de har inget koncept av att inte få vara i soffan/sängen/stolen. Är vi iväg offentligt så tar jag med mig en filt som jag lägger i soffan/stolen så att de kan sitta på stol utan att de skitar ner.

Men för hundfolk är detta generellt inte ett problem alls. Det är om man umgås med någon som genuint inte tycker om hundar som det blir problematiskt - men sådana brukar jag sålla bort rätt omgående ändå.

Jag tycker ju ofta hundar är läskiga, har tidigare haft en väldigt jobbig hundfobi som botades av världens finaste gråhund.
Nu är det just hundar som hoppar, skäller och är "burdusa" jag tycker är läskiga. Trots det blev jag superbra kompis med en terriertik som var allt jag tycker är läskigt för några somrar sedan.

Hon lärde sig ganska snabbt att jag är en kul person men hoppar man, skäller och är bufflig vill inte jag vara med. Resultatet var att hon var så med precis alla andra, men med mig travade hon fram med sin leksak, satte sig och tittade på mig och så lekte vi tillsammans sen. Jag blev hennes favoritperson den sommaren
Så det funkar ju även om de inte är vana vid hur en viss person hanterar dem. Men då är jag ju bara hundrädd, jag gillar egentligen hundar jättemycket paradoxalt nog.