Jag skulle helt vårdslöst helt enkelt gissa på psykisk sjukdom. Jag tror inte att de vetat vad de gjort, alltså nåt slags "god tro". Jag har grubblat som tusan men har ingenstans sett en vettig förklaring faktiskt.
Dessutom stärktes jag lite i min tro i går när jag såg intervjun med dem. Mamman grät först på slutet. Ända fram till dess var jag lite häpen över hur lugnt de båda satt och svarade på intervjufrågor, när den bistra verkligheten är att de inte fått träffat fyra av sina fem barn på över ett år, de får bara ha övervakade telefonsamtal med dem. Jag hade förväntat mig två till synes traumatiserade blöta fläckar, men icke. (Med reservation för att jag naturligtvis vet att trauman kan sig uttryck på olika sätt)