Beach 2014, VIII

[cili]

Varning för himla långt inlägg, men jag måste skriva av mig och förhoppningsvis få någon typ av input.

Jag har nån slags identitetskris tror jag. Vem är jag? Vad vill jag? Vart vill jag? Säkert pga min långa sjukdoms-/skadeperiod, för mycket tid att tänka.
Det känns som att jag inte gör annat än sitter hemma och fördriver tid, medan alla andra gör hundra saker. Jag har inget att se fram emot, inget att längta till. Så nu behöver jag er hjälp att spåna lite.
Jag vill ju komma igång med träningen och bli fit och snygg. Just nu är jag mest inne i "jag tränar inte, därför vill jag inte äta för då blir jag tjock". Och jag vet ju att det inte funkar så, så jag försöker trotsa det där efter bästa förmåga. Man blir ju inte friskare och får ett bättre immunförsvar om man inte äter, men tankarna finns ändå där i huvudet.
Ingenting känns roligt. Det är kallt och jävligt ute, då går mina knän sönder. Gymmet här har jag inte tagit mig iväg för att kolla på än (ville inte smitta dom med magsjuka), men kanske kan göra det idag.
Jag har fem PT-timmar kvar i Gbg, men det känns onödigt att ta dom när jag knappt orkar gå 4 km i bra tempo.
Känns som att hela jag är ett enda negativt moln, och jag vet inte hur jag ska bryta det. De folk jag känner här i närheten frågar mest om vi ska baka ihop, och visst, jag kan baka, men jag får ju ångest om jag äter resultatet. Jag vill ut och röra på mig, men att göra det själv här känns inte motiverande.

Helst av allt vill jag bara åka bort. Se något nytt, göra något, hitta inspiration. Men var? och hur?
Som det ser ut nu blir hela jullovet skittrist för min del. Julaftonskvällen lär väl spenderas hos mormor och morfar som vanligt, nyår med mina katter som jag inte vill lämna ensamma mitt i alla fyrverkerier (det var längesen vi bodde inne i en stad, tror inte att dom reagerar nämnvärt men jag vill inte chansa). Övriga dagar: tomma.
Det känns som att alla andra är ute och reser och gör massa roliga saker, medan jag sitter och zappar på tvn. Som att jag inte längre har någon hobby (och det har jag väl inte direkt heller, inte besökt gymmet på två månader och det är väl ungefär lika längesen jag satt på en häst).
Jag ser liksom inte längre någon mening med mitt liv (med det menar jag inte att "jag kan lika gärna ta slut på det", för så känner jag inte, jag vill ju skaffa en mening). Jag går till skolan, pluggar, skriver tentor. När skolan är slut åker jag hem, däckar i soffan, orkar inte laga mat, sover dåligt på natten, går upp tidigt och åker till skolan igen. Helgen känns mest som en förlängd eftermiddag.
Känns som att jag är nere i världens depression, fast utan att må dåligt på så sätt. Jag känner mig inte deprimerad, jag har bara inte lust eller ork till någonting.
Ännu värre blir det av att dejten/pojkvännen/vadhannuskakallas pratar om sina planerade resor. Dels för att jag då inte ens kommer kunna nå honom på telefon (han bor tre timmar härifrån, så det blir ingen större skillnad i hur ofta vi ses öga mot öga), dels för att jag och mitt liv känns så sjukt tråkigt i jämförelse. Egentligen vill jag inte höra ett ord om det. Självklart unnar jag honom att åka till värmen och ha kul, det är inte det, men jag blir så deppig av att höra om det (det vet han givetvis inte, jag vill ju inte förstöra hans entusiasm och förväntan). Man får höra om så roliga planer och kan själv bara kontra med "jag ska sitta i soffan och klappa katten", kul.
Och trots att jag sitter här med fler vänner inom räckhåll än någonsin känner jag mig bara så himla ensam. Jag har inte ens lust att ses längre, för jag blir bara ännu mer besviken på hur mitt eget liv ser ut när dom pratar om saker dom gjort.
Det enda jag kan känna att jag vill göra (utöver att dra iväg någonstans) är att rida och träna poledance, men jag får inget napp på min medryttarannons och närmsta poledancestället har inga nickelfria stänger samt ligger i Gbg.

Att det här vänder förr eller senare vet jag ju. Men jag vill vända det nu direkt, frågan är bara hur.
Jag äter redan D-vitamin, så det är tyvärr inte brist på sådant som är orsaken.

 

[Ninnurur]

@cili - jag har inget bra råd till dig tyvärr, men du vet att det alltid finns sängplats här om du vill ha nån minisemester. Det finns ett till fluff vid Fluffet som går att låna för en mystur. Vi har jullov tills 12/1, kommer ju hem 25/12 och däremellan är schemat helt tomt!

 

[cili]

@cili - jag har inget bra råd till dig tyvärr, men du vet att det alltid finns sängplats här om du vill ha nån minisemester. Det finns ett till fluff vid Fluffet som går att låna för en mystur. Vi har jullov tills 12/1, kommer ju hem 25/12 och däremellan är schemat helt tomt!

Just Uppsala är dessvärre starkt förknippat mest stress och ångest, skulle inte kunna slappna av där. Räcker ju med att jag ser en bil stripad med jobbets dekaler i Gbg för att det ska kännas som att en iskall hand kramar om hjärtat

 

[Ninnurur]

Just Uppsala är dessvärre starkt förknippat mest stress och ångest, skulle inte kunna slappna av där. Räcker ju med att jag ser en bil stripad med jobbets dekaler i Gbg för att det ska kännas som att en iskall hand kramar om hjärtat

Mjo, jag var rädd för det. Tänk om jag kunde packa med dig till egypten!

 

[Mineur]

Varning för himla långt inlägg, men jag måste skriva av mig och förhoppningsvis få någon typ av input.

Jag har nån slags identitetskris tror jag. Vem är jag? Vad vill jag? Vart vill jag? Säkert pga min långa sjukdoms-/skadeperiod, för mycket tid att tänka.
Det känns som att jag inte gör annat än sitter hemma och fördriver tid, medan alla andra gör hundra saker. Jag har inget att se fram emot, inget att längta till. Så nu behöver jag er hjälp att spåna lite.
Jag vill ju komma igång med träningen och bli fit och snygg. Just nu är jag mest inne i "jag tränar inte, därför vill jag inte äta för då blir jag tjock". Och jag vet ju att det inte funkar så, så jag försöker trotsa det där efter bästa förmåga. Man blir ju inte friskare och får ett bättre immunförsvar om man inte äter, men tankarna finns ändå där i huvudet.
Ingenting känns roligt. Det är kallt och jävligt ute, då går mina knän sönder. Gymmet här har jag inte tagit mig iväg för att kolla på än (ville inte smitta dom med magsjuka), men kanske kan göra det idag.
Jag har fem PT-timmar kvar i Gbg, men det känns onödigt att ta dom när jag knappt orkar gå 4 km i bra tempo.
Känns som att hela jag är ett enda negativt moln, och jag vet inte hur jag ska bryta det. De folk jag känner här i närheten frågar mest om vi ska baka ihop, och visst, jag kan baka, men jag får ju ångest om jag äter resultatet. Jag vill ut och röra på mig, men att göra det själv här känns inte motiverande.

Helst av allt vill jag bara åka bort. Se något nytt, göra något, hitta inspiration. Men var? och hur?
Som det ser ut nu blir hela jullovet skittrist för min del. Julaftonskvällen lär väl spenderas hos mormor och morfar som vanligt, nyår med mina katter som jag inte vill lämna ensamma mitt i alla fyrverkerier (det var längesen vi bodde inne i en stad, tror inte att dom reagerar nämnvärt men jag vill inte chansa). Övriga dagar: tomma.
Det känns som att alla andra är ute och reser och gör massa roliga saker, medan jag sitter och zappar på tvn. Som att jag inte längre har någon hobby (och det har jag väl inte direkt heller, inte besökt gymmet på två månader och det är väl ungefär lika längesen jag satt på en häst).
Jag ser liksom inte längre någon mening med mitt liv (med det menar jag inte att "jag kan lika gärna ta slut på det", för så känner jag inte, jag vill ju skaffa en mening). Jag går till skolan, pluggar, skriver tentor. När skolan är slut åker jag hem, däckar i soffan, orkar inte laga mat, sover dåligt på natten, går upp tidigt och åker till skolan igen. Helgen känns mest som en förlängd eftermiddag.
Känns som att jag är nere i världens depression, fast utan att må dåligt på så sätt. Jag känner mig inte deprimerad, jag har bara inte lust eller ork till någonting.
Ännu värre blir det av att dejten/pojkvännen/vadhannuskakallas pratar om sina planerade resor. Dels för att jag då inte ens kommer kunna nå honom på telefon (han bor tre timmar härifrån, så det blir ingen större skillnad i hur ofta vi ses öga mot öga), dels för att jag och mitt liv känns så sjukt tråkigt i jämförelse. Egentligen vill jag inte höra ett ord om det. Självklart unnar jag honom att åka till värmen och ha kul, det är inte det, men jag blir så deppig av att höra om det (det vet han givetvis inte, jag vill ju inte förstöra hans entusiasm och förväntan). Man får höra om så roliga planer och kan själv bara kontra med "jag ska sitta i soffan och klappa katten", kul.
Och trots att jag sitter här med fler vänner inom räckhåll än någonsin känner jag mig bara så himla ensam. Jag har inte ens lust att ses längre, för jag blir bara ännu mer besviken på hur mitt eget liv ser ut när dom pratar om saker dom gjort.
Det enda jag kan känna att jag vill göra (utöver att dra iväg någonstans) är att rida och träna poledance, men jag får inget napp på min medryttarannons och närmsta poledancestället har inga nickelfria stänger samt ligger i Gbg.

Att det här vänder förr eller senare vet jag ju. Men jag vill vända det nu direkt, frågan är bara hur.
Jag äter redan D-vitamin, så det är tyvärr inte brist på sådant som är orsaken.

Usch kära du, vad tråkigt det är att läsa det här! Det gör mig ont att du känner dig så nere, samtidigt som jag kan tänka mig ungefär hur det känns. Utan att ha någon vidare kunskap inom området så tycker jag att det låter lite som att du är på väg in i en depression - har för mig att det ofta kan karaktäriseras av att man känner just ingenting, att man är orklös och viljelös till exakt allt. Tror du att det skulle hjälpa att prata med någon professionellt? Någon som kan hjälpa dig att bena ut, definiera och strukturera upp tankarna lite? Som kan hjälpa dig att tänka positivt och se till allt du har?

Med tanke på att du just flyttat flera mil, fixat bra boende, påbörjat en ny utbildning, ordnat dig ett nytt liv på en ny plats och dessutom hittat en dejt på vägen så tycker jag att du har all rätt att vara stolt och nöjd med dig själv, men jag förstår att du kanske har svårt att se det så. Jag känner dock igen mig rätt mycket från hur jag kände det framåt slutet av min första termin på utbildningen - jag mådde också rätt dåligt och var på god väg att bara kasta in handduken och flytta tillbaka hem igen. Fattade inte alls hur jag kunde vara så dum att jag beslutade mig för att flytta hit. Ett par månader senare hade jag dock hunnit landa lite mer i det, gjort mig mer hemmastadd och tyckte det var riktigt trevligt. I dag är jag fantastiskt nöjd med mitt beslut och skulle inte göra någonting annorlunda. Kan det kanske vara så för dig också, att hjärnan inte riktigt hunnit med i alla förändringar och att det är det som får dig att känna dig lite vilsen och nere?

Jag kommer att befinna mig i Malmöområdet 19 dec - 9 jan och före samt efter det är jag här i Glasgow, och beroende på hur långt du vill resa är du väldigt välkommen att hälsa på mig en sväng om du vill! Glasgow är snäppet trevligare än Malmö, det får jag nog säga... Men allvarligt talat - är det något av intresse är det bara att PM:a!

 

[Kiwifrukt]

@cili, usch vad tråkigt och jobbigt det låter. Jag tycker @Mineur sammanfattade det hela så bra, att jag egentligen inte vet vad mer jag kan tillägga, mer än att jag på sätt och vis känner igen mig lite i det du skriver. Jag har haft en himla massa krångel runt stallet och hästarna egentligen ända sen 2007 (sen har det självfallet funnits bra perioder däremellan också, annars hade jag aldrig orkat eller ens velat fortsätta), men det har varit sjukdomar, skador, dödsfall och uppå det problem med hästägare när jag hade foderhäst och framför allt, allt annat än roliga stallägare som varit antingen för fega/för lata för att ta tag i problemen som de som stallägare egentligen borde ta tag i, eller varit så lynniga att det är svårt att ha med såna människor att göra. Nu bytte jag stall i slutet på oktober, och i början var det så sinnessjukt skönt att stå i ett stall med "normala" människor (och "normala" hästar som min häst faktiskt trivs med, jag som trodde att hon var ett asocialt monster som aldrig skulle kunna gå annat än i egen hage...) att allting annat liksom halkade efter. Nu har jag landat mer, och det har liksom kommit ifatt mig. Känslorna jag inte hade tid eller energi att känna när vi satt mitt uppe i det kommer ikapp, och tillsammans med stress för skolan och grupparbetet from hell har det golvat mig totalt. Du har ju också varit igenom en hel del stora förändringar sista tiden med flytt, ny utbildning, krabbet med boendet i början, det kanske "bara" kommer ifatt dig nu?

 

[zassoo]

Idag har jag:

- Promenerat i skogen 30 min
- Gjort knäböj med tunga krukor Haha, kändes i rumpan! Fulla med tung jord också.
- Huggit ved, bra för armar och bål
- Yogat i 50 min

 

[GoLightly]

Har träningsvärk i mage och höfter (?) efter ridningen igår, annars har det inte blivit så mycket träning i veckan mer än lite korta promenader och lite styrka hemma någon gång. Nästa vecka ska jag försöka peppa mig själv till att springa lite igen!

 

[Jenka]

Stor kram @cili! Jag tycker också det låter som depression (även om jag knappast är varken läkare eller psykolog).

Kl
Dagen började bra med promenad, hundträning och gym. Har även försökt få tag på första julklappen och köpt nya d-vitaminer. Tyvärr blev den sämre sen så nu känner jag mig mest ledsen och försöker bli kvitt ångesten. Ledig 2 dagar nu iallafall, välbehövligt.

 

[Mineur]

Aj. Aj. Aj. Mera aj. Satan i gatan vilken träningsvärk jag har i ländrygg, baksida lår, framsida lår, högersida lår, vänstersida lår, rumpa rumpa och rumpa. Den har liksom smugit sig fram under dagen - kände mig helt okej i morse men har blivit mer och mer rörelsehindrad all eftersom. Dum som jag var tänkte jag att ett pass Insanity skulle råda bot på detta. Jag tänkte fel. Nu har jag ännu mera ont och funderar på om träningsvärk är ett giltigt skäl att sjukskriva sig från jobbet imorgon?

 

[fryckan]

Där ser man! Är snö ett måste, eller kan man liksom göra det på vanlig barmark med cykel och så också som du skriver? Och följdfråga; har du snö där du bor just nu? I så fall är jag officiellt avundsjuk.

Man kan köra på barmark också, det är det vi gjort hittills. Det finns snö här (bor i Östersund) men det är koncentrerat till skidspår som kunde pistas då det kom mycket snö ett tag men nu har det mesta smält bort igen

 

[zassoo]

Vaknade med nackspärr Första gången nånsin jag har det. Inte en trevlig upplevelse kan jag lova! Det är inte någon extrem nackspärr men det gör jävligt ont ändå så fort jag inte har huvudet i neutral position.

Nu måste jag verkligen se över mina kuddar....

 

[Emtherlia]

Hej alla beachisar! Jag vet att jag varit a-wall men tänkte komma tillbaka till tråden nu

Har haft en riktigt tränings-/mat-dipp och inte orkat bry mig. Nu har jag dock skaffat ett träningskort eftersom jag inte klarar av att motivera mig själv. Så nu går jag på lite yoga, bodybalance och core för att komma igång lite smått.

Denna hösten har gjort mig helt orkeslös och lite halvdeppig, så mycket mörker! Men hoppas det blir ljusare snart och att jag kommer igång.

Hur har ni andra det? Mår ni bra?

 

[Ninnurur]

Hej alla beachisar! Jag vet att jag varit a-wall men tänkte komma tillbaka till tråden nu

Har haft en riktigt tränings-/mat-dipp och inte orkat bry mig. Nu har jag dock skaffat ett träningskort eftersom jag inte klarar av att motivera mig själv. Så nu går jag på lite yoga, bodybalance och core för att komma igång lite smått.

Denna hösten har gjort mig helt orkeslös och lite halvdeppig, så mycket mörker! Men hoppas det blir ljusare snart och att jag kommer igång.

Hur har ni andra det? Mår ni bra?

Den här hösten har nog kunnat ta knäcken på vem som helst... Själv tränar jag bra men har typ gett upp maten. Hinner inte göra nåt vettigt innan vi åker på semester ändå, så det får bli nystart efter jul/nyår!

 

[Emtherlia]

Den här hösten har nog kunnat ta knäcken på vem som helst... Själv tränar jag bra men har typ gett upp maten. Hinner inte göra nåt vettigt innan vi åker på semester ändå, så det får bli nystart efter jul/nyår!

Vi har haft hela 2 soltimmar under november…

Vad skönt att du håller igång träningen, jätteduktigt!

 

[Ninnurur]

Vi har haft hela 2 soltimmar under november…

Vad skönt att du håller igång träningen, jätteduktigt!

Vi hade typ 30 min. Uppsala var typ sämst i Sverige...

Träningen är ju iaf kul, det är typ det enda roliga känns det som.

 

[Fagelungen]

Varning för himla långt inlägg, men jag måste skriva av mig och förhoppningsvis få någon typ av input.

Jag har nån slags identitetskris tror jag. Vem är jag? Vad vill jag? Vart vill jag? Säkert pga min långa sjukdoms-/skadeperiod, för mycket tid att tänka.
Det känns som att jag inte gör annat än sitter hemma och fördriver tid, medan alla andra gör hundra saker. Jag har inget att se fram emot, inget att längta till. Så nu behöver jag er hjälp att spåna lite.
Jag vill ju komma igång med träningen och bli fit och snygg. Just nu är jag mest inne i "jag tränar inte, därför vill jag inte äta för då blir jag tjock". Och jag vet ju att det inte funkar så, så jag försöker trotsa det där efter bästa förmåga. Man blir ju inte friskare och får ett bättre immunförsvar om man inte äter, men tankarna finns ändå där i huvudet.
Ingenting känns roligt. Det är kallt och jävligt ute, då går mina knän sönder. Gymmet här har jag inte tagit mig iväg för att kolla på än (ville inte smitta dom med magsjuka), men kanske kan göra det idag.
Jag har fem PT-timmar kvar i Gbg, men det känns onödigt att ta dom när jag knappt orkar gå 4 km i bra tempo.
Känns som att hela jag är ett enda negativt moln, och jag vet inte hur jag ska bryta det. De folk jag känner här i närheten frågar mest om vi ska baka ihop, och visst, jag kan baka, men jag får ju ångest om jag äter resultatet. Jag vill ut och röra på mig, men att göra det själv här känns inte motiverande.

Helst av allt vill jag bara åka bort. Se något nytt, göra något, hitta inspiration. Men var? och hur?
Som det ser ut nu blir hela jullovet skittrist för min del. Julaftonskvällen lär väl spenderas hos mormor och morfar som vanligt, nyår med mina katter som jag inte vill lämna ensamma mitt i alla fyrverkerier (det var längesen vi bodde inne i en stad, tror inte att dom reagerar nämnvärt men jag vill inte chansa). Övriga dagar: tomma.
Det känns som att alla andra är ute och reser och gör massa roliga saker, medan jag sitter och zappar på tvn. Som att jag inte längre har någon hobby (och det har jag väl inte direkt heller, inte besökt gymmet på två månader och det är väl ungefär lika längesen jag satt på en häst).
Jag ser liksom inte längre någon mening med mitt liv (med det menar jag inte att "jag kan lika gärna ta slut på det", för så känner jag inte, jag vill ju skaffa en mening). Jag går till skolan, pluggar, skriver tentor. När skolan är slut åker jag hem, däckar i soffan, orkar inte laga mat, sover dåligt på natten, går upp tidigt och åker till skolan igen. Helgen känns mest som en förlängd eftermiddag.
Känns som att jag är nere i världens depression, fast utan att må dåligt på så sätt. Jag känner mig inte deprimerad, jag har bara inte lust eller ork till någonting.
Ännu värre blir det av att dejten/pojkvännen/vadhannuskakallas pratar om sina planerade resor. Dels för att jag då inte ens kommer kunna nå honom på telefon (han bor tre timmar härifrån, så det blir ingen större skillnad i hur ofta vi ses öga mot öga), dels för att jag och mitt liv känns så sjukt tråkigt i jämförelse. Egentligen vill jag inte höra ett ord om det. Självklart unnar jag honom att åka till värmen och ha kul, det är inte det, men jag blir så deppig av att höra om det (det vet han givetvis inte, jag vill ju inte förstöra hans entusiasm och förväntan). Man får höra om så roliga planer och kan själv bara kontra med "jag ska sitta i soffan och klappa katten", kul.
Och trots att jag sitter här med fler vänner inom räckhåll än någonsin känner jag mig bara så himla ensam. Jag har inte ens lust att ses längre, för jag blir bara ännu mer besviken på hur mitt eget liv ser ut när dom pratar om saker dom gjort.
Det enda jag kan känna att jag vill göra (utöver att dra iväg någonstans) är att rida och träna poledance, men jag får inget napp på min medryttarannons och närmsta poledancestället har inga nickelfria stänger samt ligger i Gbg.

Att det här vänder förr eller senare vet jag ju. Men jag vill vända det nu direkt, frågan är bara hur.
Jag äter redan D-vitamin, så det är tyvärr inte brist på sådant som är orsaken.

Styrkekram! Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än vad de andra sagt för klokt.
Det är bra att du logiskt vet att man inte blir tjock när man inte kan träna, för så är det ju inte. Speciellt inte om man är sjuk, då använder kroppen mer energi. Försök ge kroppen vad den vill ha, den vet oftast vad den behöver.
Man behöver inte prestera (träna) för att förtjäna att äta, det är egentligen helt galet! Överlag borde begreppet "att unna sig" i samband med mat och träning att bannlysas!
Man måste inte förtjäna att äta, det är en mänsklig rättighet alla innehar!

 

[zassoo]

Nackspärren sitter fortfarande i Lite bättre än imorse men inte bra, känner mig lite lätt handikappad. Hoppas det går över snart... Ska egentligen rida imorgon men vet inte hur bra det är att köra bil, rida och göra stalljobb när jag är såhär. Blä! Avvaktar till imorgon.

 

[Fagelungen]

@zassoo Hoppas det lättar snart!
Och för alla andra sjuka/skadade i tråden kommer massa krya på er-pepp från mig!!

 

[imrahil]

Skidpremiär idag, solen sken och det var mycket folk ute och åkte.
Blev glatt överraskad när jag plötsligt fick snurr på tekniken och kunde diagonala ordentligt, det har jag haft svårt för tidigare. Vet inte hur lång sträcka jag åkte, men ungefär två timmar.
Imorgon blir det någon form av löpning.