Djuren är fantastiskaVad fint med kattkärlekJag saknar att ha djur, men får inte ha några där jag bor nu och vet inte om jag hade haft ork att ta hand om några som det är nu ändå. Hoppas det känns bättre när du har fått lite mer ordning i lägenheten och det känns mer som hemma.
Tråkigt att du har sådan erfarenhet av sjukvården. Jag har aldrig sökt hjälp när jag har mått dåligt utan försökt fixa det själv, men har funderat på om det kanske hade kunnat gå snabbare med professionell hjälp. Det verkar som att du ändå är väldigt medveten om ditt mående vilket borde göra det lättare att komma tillbaka.
Förstår precis hur du menar angående hästarna, jag hoppas att det dyker upp någon i din närhet som söker medryttare snart, finns ju inget bättre än hästar när man mår dåligt
Dom ger så mycket, men kräver inte mycket tillbaka. Just nu får dom fri tillgång till mat (som dom tycker är äcklig... så dom blir superlyckliga när jag kommer med blötmat istället), så det enda måstet jag har när det gäller dom är att rensa lådor. Tror inte att ett annat djur (tänker då hund/häst, eftersom jag inte riktigt tål burdjur) hade funkat lika bra med min stress, eftersom man då får flera måsten (rasta, motionera, mocka, fodra o.s.v. varje dag oavsett hur man mår). Är himla glad för mina katter, utan dom hade det varit betydligt mörkare.Ja jag har full insikt i hur jag mår. Jag kommer inte gräva ner mig och vilja dö, det finns inte på kartan. Men jag vet också att jag måste få må skit för att sen kunna må bättre. Jag kan ignorera nästan hur mycket skräp som helst och hålla mig en bra bit över ytan, tills den där droppen som får allt att rinna över kommer, då rasar det fullständigt. Men jag vet ju att det blir bra igen rätt snart (riktigt piss brukar det bara kännas i nån eller några få dagar).
En bekant sa för ett bra tag sen att jag beter mig som att jag är bipolär, men där tror jag att han har fel. Jag dippar ju bara när det hänt något och ser inga maniska perioder i mitt beteende.
