Hej brudar! Jag hängde ju i den här tråden för nåt år sedan, tänkte börja försöka hänga här lite då ni är så fantastiskt stöttande och fina människor.
Som ni kanske kanske kommer ihåg så hade jag en del ätstörningsproblematik, men först i oktober förra året blev jag diagnostiserad med bulimi.
I början av januari mådde jag lite bättre (mina antidepp funkade kanon!) och började träna med min syster några dagar i veckan, började äta normalt och började muskla på mig. Hade gått från mager i oktober (min fantastiska extramamma sa att NU RÄCKER DET och fick mig att söka hjälp, har varit sjukskriven till dess) till helt normalviktig (vågen stod på 73 kg till mina 174-75 cm).
Tyvärr fick jag en kommentar av en jag inte träffat på ett tag att jag var "jättesmal i oktober, men nu.. för mycket godis?" så nu är kaoset igång igen. Spyr som en räv varje kväll, skulle ha sovit hos min mamma i natt men började kräkas och för att hon inte skulle vakna tog jag hunden och åkte hem. Och kräktes lite till. Idag åt jag 2 äpplen och 2 bananer innan jag spårade ut och åt en fjärdedels pizza och 1 chokladkaka. Gick förbi min spegel i hallen och började störttjuta. Det enda jag ser är en fettklump. Min familjeläkare vill att jag försöker börja jobba 25% i mars men jag har redan nu megaångest och panik över att bara behöva vara nära fikarummet. Jag jobbar ju inom vården och folk där vet nu om min bulimi och det är skitjobbigt. Sover inte alls såvida jag inte har tränat skiten ur mig på dagen, vilket jag har svårt för då jag känner mig så sjukt fet när jag går på träning. Har till och med problem med att rida mina hästar för jag ORKAR inte. Och jag känner mig åt helvete för tung.
Såhär såg jag ut för prick ett år sedan, så vill jag se ut igen! Även om mitt huvud säger att jag var nog lite fet där, fast det är ungefär så jag ser ut i dagsläget..
Foto:
http://zannasfoto.se
Här är jag i april 2014, lite sjukare än i februari/mars.
i somras, nykär och relativt frisk. fattar fortfarande inte att jag kunde lägga ut den här bilden pga asfet. MEN nu ser ni. haha
När jag blev diagnostiserad och kom hem till mina föräldrar med pappret i handen och sa att jag hade bulimi, då sa min pappa "Jaha, tror du på det själv?". Lång historia, men jag är uppfostrad i att man mår bra. Oavsett.
Har någon varit i samma sits? Hur ska man få bort hjärnspökena? Vad ska jag äta? VART/HUR ska man börja för att träna för att må BRA och inte för att bli så smal som möjligt? Jag ska försöka få tag på ätstörningsenheten imorgon, min remiss dit verkar inte ha kommit fram. Just nu har jag kontakt med psykolog och kurator på psyk och VC
Förlåt för rörigt inlägg, det kanske är helt fel forum.. Men jag är bara så less och har sån kvällsångest..
Edit: oj det var ju en del med ätstörningar här. hoppas ni orkar skriva någon rad, det är alltid skönt när någon förstår en. Som min extramamma, som ser utan att jag behöver säga något att jag har kräkts även om jag gjort det dagen innan..