imorgon bodypump. Jag har ALDRIG varit med om att någon har skrattat åt en annan på gruppträningar. Beroende på pass så antingen peppar man varandra eller ignorerar.Hmm.. Komplicerad fråga. Alltså jag har rätt rejäl social fobi, enorm ångest över min egen kropp och sjuk vinnarskalle. Det första gör att jag tycker det är sjukt obehagligt att interagera med människor i en situation där jag inte själv känner att jag är 110% bekväm och har 120% koll på vad som kommer att hända.
Det andra gör att jag är helt övertygad om att alla andra på platsen kommer skratta och viska bakom min rygg om hur grotesk och klumpig jag är, hur fruktansvärt motbjudande det är att se mig träna/röra mig och hånskratta när/om jag inte klarar av övningarna. (Mycket av det hänger kvar sedan skolan, då det var just så.)
Och det sistnämnda gör att jag, i kombination med de andra punkterna, inte klarar av att prova på nya saker när någon ser. OM jag däremot är bekväm med vad som ska hända, vilka övningar som ska göras, vilka rörelser som ska utföras osv - att jag vet att jag klarar av dem. DÅ är det lugnt. Men annars så går det inte. För att jag är så sjukt rädd för att misslyckas (och med det bli skrattad och hånad åt.).
Hej och hå, självutlämning pågår!
Enda fördelen med det är väl att jag smittar dotra med vattkoppor isf, men jag vill inte vara sjuk ju! Jag har insett att det kanske inte är helt otroligt ändå att jag har nån form av stressreaktion. Men det är svårt att ta in, jag är ju inte en person som blir stressad eller utbränd?! Eller? Nu har jag ju inte fått svar på proverna än men det skadar ändå inte att fundera lite över livssituationen.
Jag måste nog tagga ner lite i allmänhet. Inse att jag inte kan göra allt och att den enda som sätter krav på prestation är jag själv. Mer än 100 % universitetsstudier, hästen 3 dagar i veckan och numera även stallpass, pendling ett par timmar om dagen, kalorirestriktion och dåligt samvete över det jag äter, stress över utebliven träning, tar mig inte tid att träffa vänner, mörkt och kallt, stress över att jag inte har sommarjobb... Inte konstigt att det inte håller i längden egentligen
Känner att jag bara har problem att skriva om här för tillfället men det känns så tryggt att ni finns här och lyssnar. Bara det gör att allt känns lite lättare
Nä hörni, det blir ingen träning idag heller. Halsen gjorde ont i morse och jag känner mig lite på gränsen till förkyld sådär, och dessutom fick jag just ett lite chockande mail från min handledare för examensarbetet. Har inte hört från människan på snart två månader, och plötsligt (klockan 03.24 i natt) har han kommit på att det nog vore bra om jag är klar med hela dataanalysen och har skickat in kapitlet med mina findings till honom nästa onsdag. Om nio dagar. Aaah! Han kunde inte ha nämnt det här lite tidigare, typ när jag mailade honom för drygt tre veckor sedan och frågade vad som förväntades av mig framöver? Grr, typiskt lärare!
Nä, så istället för att stressa en massa över detta och försöka hinna med allt annat också så ska jag på väg hem gå förbi affären, köpa hem en massa färsk frukt och sedan isolera mig och sitta och skriva hela kvällen så att jag får undan en del. Försöka vända pressen till något positivt istället för att bli stressad och panikslagen, liksom.
Träna får jag göra på onsdag, då borde jag må lite bättre både mentalt och fysiskt!
Usch, jag fick migrän sent i går kväll utan uppenbar anledning. Känner mig bakis idag och vet inte om det är på väg tillbaka, mår för tillfället inte sådär jättebra även om huvudvärken är ganska knapp.
Mmm vad jag älskar att arbeta med datorn som första redskap sådana här dagar... Hoppas verkligen jag orkar åka och rida ikväll som planerat.
On the plus side så har jag mätt att det bara är 2,4 (!) km mellan mitt hem och jobbet. Det är ju lite pinsamt att jag tar bussen varje dag, eller bilen om jag har ärenden/ska till gymmet direkt efter (det ligger lite off). Om jag bara promenerar hem (just nu känns det extremt tungt att börja dagen med 30 min promenad) blir det över 4 mil på en månad.
Hej på er! Illa när man halkat ur tråden så rejält att mitt första inlägg blir på sida 34...
Jag har i alla fall hunnit med en vecka på Madeira med bland annat en massa vandring, fått problem med axeln, fått axeln bra mha naprapat och kommit igång med träningen ordentligt. Försöker sköta maten också och ner lite i vikt men träningen är i störst fokus för tillfället. Förra veckan blev det två besök på gymmet och två skidturer (den ena med draghjälp av hunden). Träningsvärk idag...
Idag en dryg timmes promenad och 30 min yoga. Och massage
Ikväll blir det broccolipaj till middag.
Nu blir det pommes och ceviche så snart sambon kommer hem, vet inte om det är en bra kombo men det är vad vi har hemma Har läst om stress på 1177.se idag och jag har i stort sett alla symptom...Usch, jag vet hur det känns! Inte ens när jag fick (eller ja, efteråt) en panikångestattack ville jag inse att JAG faktiskt var så stressad och mådde så dåligt att jag fick panikångest. Det är skitjobbigt upptäcka att man inte är odödlig, liksom.
Fördelen är väl att man lättare ser symptomen nästa gång, men det är inte lätt att avvärja ändå. Man kan bli precis lika dålig igen fast man märkte det inte för att t.ex. allt är nytt, allt är kul, man vill så mycket men dygnet har alltid bara 24 timmar.
Var lite snäll mot dig själv!
Och visst är det gött att skriva av sig. Det gjorde inte jag när jag mådde dåligt, jag höll inne allt tills det brast. Och då brast det rejält.
Tillägg: är mycket glad att detta tas på allvar på nuvarande arbetsplats då vår jobbsituation kan vara lite speciell. Snart kommer vi ha ett föredrag och seminarium om just stress och hur vi kan arbeta för en mindre stressad jobbtillvaro. Det är omöjligt att inte känna både negativ och positiv stress ganska ofta ändå, men jag vet att problemet tas på allvar om det blir ohållbart.
Jag kände också så. Jag har alltid fått beröm av arbetsgivare/arbetskamrater för att jag är bra på att hantera stress, så det fanns liksom inte i min världsbild att jag kunde vara stressad. Jag, som inte kan bli stressad, typ. Men det kan man, och man kan påverkas utan att man direkt tänker på det. Jag har sagt det förut, jag hade seriöst dött om jag hade haft det pendlingsavståndet som du har. Bara det hade fullständigt ätit upp mig, det är en av anledningarna till att jag envisas med att ha bil, vardagen hade blivit så grymt försvårad om jag hade varit tvungen att lita på kollektivtrafiken. Nu när jag flyttade min häst i höstas hamnade jag dock i ett stall som ligger ganska hyfsat när jag i framtiden ska flytta hemifrån, det kommer vara möjligt både att leta efter en lägenhet på cykelavstånd från stallet, och att kunna åka buss från stan. Men för att kunna flytta måste jag ha ett jobb först, och så länge jag bor ute på vischan hos mamma och pappa hade det aldrig gått utan bil.
Och jag förstår dig precis när det gäller stressen över att inte ha något sommarjobb. Jag har aktivt sökt jobb sen årsskiftet 2012/2013, även om jag inte blev klar med skolan förrän i juni -13. Jag har blivit kallad till en intervju under den tiden, för ett sommarvikariat som jag sen inte fick (vilket i sig inte är några konstigheter, de hade fyra platser och tre av dem tillsattes av personer som jobbat där året innan), annars får jag bara ett "tack för din ansökan, men vi har gått vidare med annan sökande". Kul. Not. Nu har jag ju sommarjobbat ändå, men med ett underbetalt skitjobb för ungdomar i högstadie-gymnasieåldern, där chefen är mindre rolig. Det är så klart bättre än inget, men jag känner inte riktigt att jag pallar den mannen en sommar till, plus att vår kollega (det var jag och min lillasyster, samt en tjej till i hennes ålder i somras, och det gick enbart p.g.a. att vi hade kul ihop och att syrrans bästa kompis inte fick något sommarjobb så hon kunde hoppa in om det krisade) fick ett annat jobb, så hon kommer inte vara där i sommar. Och han kommer liksom inte anställa någon ny, förra gången fick vi en person som egentligen var föräldraledig med ett litet barn och som jobbade två pass på hela sommaren...
På den fronten har jag dock lite mindre stress än du eftersom jag har en sambo som kan försörja mig om det kniper 
. Lyckades dock övertyga om att jag åtminstone måste få komma in för ett nytt recept.
