Det kan jag verkligen tänka mig! Jag har fått jobba jättemycket mentalt bara för att klara av att springa 5 eller 10 km, det kommer inte naturligt för mig. Jag var den som gav upp jättetidigt på beep-testet i skolan eftersom jag mentalt inte pallade när det blev lite jobbigt, och jag avskydde löpsträckor längre än 200 meter eftersom jag inte kunde se målet tydligt. Så att jag idag kan ge mig ut och springa eller cykla i 1,5 timme är ganska stort för mig
Har du cyklat Vätternrundan många gånger? Är det kul eller bara svinjobbigt?
Då vet du vad det handlar om! Längden eller tiden är egentligen oväsentlig, mekanismen för att flytta sina egna mentala gränser är densamma. Sen är det såklart olika för olika människor beroende på vad man är van vid osv.
Jag har faktiskt bara cyklat en gång, haha, när jag var 18 år. Delvis för att det faktiskt inte är såååå kul
, men mest för träningsmängden som krävs. Själva loppet är enligt mig inte det jobbigaste, när det väl är dags så bara GÖR man, men för att kunna få en "bra" tid (jag cyklade på 12 h den enda gången men skulle förmodligen ha kapacitet för sub 10 h i dagsläget om jag gav mig f-n på det samt tränade ordentligt) behöver man träna rätt mycket långdistanscykling och det är väldigt tidskrävande. Sen är det så med cykling att du tjänar otroligt mycket kraft, tid och energi på att ligga i klunga. Det är som natt och dag mot att ligga själv och nöta. På Vätternrundan kan man antingen köra i en organiserad klunga (då har man bestämt innan vilka man ska cykla med, och kanske tränat ihop), eller så försöker man hitta folk att cykla med under loppets gång. Du kan alltid hålla ett snabbare snittempo på samma ansträngningnivå om du ligger i klunga vs om du ligger själv.Jag tror att @fryckan har cyklat flera gånger så hon kanske vill berätta hur hon upplevde det
under "övervakning" dock iom att det va första gången 
