Bli av med utseendekomplex?

[cassiopeja]

Är det någon här som har haft väldigt svårt att förhålla sig till sitt eget utseende och lyckats nå till någon slags acceptans och ”slutit fred” med sitt utseende? Lyckades du på egen hand eller behövde du hjälp, och i så fall hur gjorde du?

Jag har i hela livet skämts väldigt mycket över mitt utseende eftersom jag ser konstig ut och enligt våra samhällsideal anses som ful (och det är inte på den nivån att det går att trolla bort med smink eller kirurgi). Jag har alltid genom livet fått nedlåtande kommentarer om mitt utseende från främmande människor, även i nutid (som äldre). I de förhållanden jag har haft så har männen sagt typ att de blev ihop med mig ”trots” mitt utseende. Jag har också en missbildad hud, så jag måste hela tiden tänka på att inte min hud syns, för andra människor uppfattar den som äcklig (som tur är har jag någorlunda normal hud i ansikte och på händer).

Jag har tyvärr aldrig lyckats hitta ett hållbart förhållningssätt till att jag ser ut som jag gör. När jag var yngre så hatade jag min kropp så mycket att jag självskadade, men som tur var lyckades jag ta mig ur det. Jag har dock levt i tron att problemet skulle gå över med åldern – att jag på något magiskt sätt skulle hitta ett bra förhållningssätt till mitt eget utseende och att jag skulle kunna känna mig bekväm i min kropp och slippa skammen. Men tyvärr har det inte skett. Jag är nu 54 år och tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att jag överhuvudtaget syns.

Jag råkade tex hamna på bild i bakgrunden på ett TV-program, och när jag såg mig själv på TV så slogs jag av en sån skamvåg att jag knappt kunde andas. Det tog en vecka innan jag blev människa igen… Jag försöker verkligen allt jag kan att inte låtsas om för andra att jag inte kan förhålla mig avslappnat till mitt utseende – säger aldrig nånting till någon om det. Men den inre skammen och smärtan är enormt jobbig.

Att jag ser märklig ut är inget jag kan förändra. Jag kommer aldrig att kunna bli snygg. Men jag skulle vilja kunna sluta fred med min fulhet. Och inte bry mig om folks reaktioner.
Är det möjligt att uppnå?

 

[EmmaW]

Ett sätt kan vara att man har mycket speglar hemma, så man ser sig själv ofta, tex om man sitter i soffan mycket så kan man ha en där. Man kan sätta dom på avstånd först om det känns jobbigt. Att kunna se sig själv i spegeln samt att man jobbar på sig själv, delvis är snäll mot sig själv kan hjälpa mycket när man vill förlika sig med sitt utseende. Det tar tid men låt det ta tid.

Sen vill jag bara sända en stor kram till dig. Oavsett hur man ser ut ska man inte behöva höra sånt du fått till dig och det säger mer om dom människorna än om dig. Jag tycker du varken ska skämmas eller känna som du gör, men jag förstår att det är en liten tröst i det hela och kanske inte betyder så mycket att just jag tycker det. Jag tycker också det är starkt av dig att starta den här tråden

 

[Wille]

Jag har dessvärre inget svar på din fråga, men vi har ju träffats rätt många gånger och jag tycker verkligen inte att du är ful. Det finns inte på kartan för mig att ordet ful skulle beskriva ditt utseende. Normalsnygg är ett bättre ord tycker jag.

 

[bettysmatte]

Är det någon här som har haft väldigt svårt att förhålla sig till sitt eget utseende och lyckats nå till någon slags acceptans och ”slutit fred” med sitt utseende? Lyckades du på egen hand eller behövde du hjälp, och i så fall hur gjorde du?

Jag har i hela livet skämts väldigt mycket över mitt utseende eftersom jag ser konstig ut och enligt våra samhällsideal anses som ful (och det är inte på den nivån att det går att trolla bort med smink eller kirurgi). Jag har alltid genom livet fått nedlåtande kommentarer om mitt utseende från främmande människor, även i nutid (som äldre). I de förhållanden jag har haft så har männen sagt typ att de blev ihop med mig ”trots” mitt utseende. Jag har också en missbildad hud, så jag måste hela tiden tänka på att inte min hud syns, för andra människor uppfattar den som äcklig (som tur är har jag någorlunda normal hud i ansikte och på händer).

Jag har tyvärr aldrig lyckats hitta ett hållbart förhållningssätt till att jag ser ut som jag gör. När jag var yngre så hatade jag min kropp så mycket att jag självskadade, men som tur var lyckades jag ta mig ur det. Jag har dock levt i tron att problemet skulle gå över med åldern – att jag på något magiskt sätt skulle hitta ett bra förhållningssätt till mitt eget utseende och att jag skulle kunna känna mig bekväm i min kropp och slippa skammen. Men tyvärr har det inte skett. Jag är nu 54 år och tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att jag överhuvudtaget syns.

Jag råkade tex hamna på bild i bakgrunden på ett TV-program, och när jag såg mig själv på TV så slogs jag av en sån skamvåg att jag knappt kunde andas. Det tog en vecka innan jag blev människa igen… Jag försöker verkligen allt jag kan att inte låtsas om för andra att jag inte kan förhålla mig avslappnat till mitt utseende – säger aldrig nånting till någon om det. Men den inre skammen och smärtan är enormt jobbig.

Att jag ser märklig ut är inget jag kan förändra. Jag kommer aldrig att kunna bli snygg. Men jag skulle vilja kunna sluta fred med min fulhet. Och inte bry mig om folks reaktioner.
Är det möjligt att uppnå?

Det handlar inte om dysmorfofobi då?
https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/angest/dysmorfofobi--bdd/

 

[cassiopeja]

Ett sätt kan vara att man har mycket speglar hemma, så man ser sig själv ofta, tex om man sitter i soffan mycket så kan man ha en där.

Det är en intressant tanke! Jag är bekant med metoden att utsätta sig medvetet för det man har problem med för att träna på ett ändrat förhållningssätt, men har inte tänkt på det för just den här situationen.
(Det låter dock fruktansvärt i mina öron... )

 

[cassiopeja]

Jag har dessvärre inget svar på din fråga, men vi har ju träffats rätt många gånger och jag tycker verkligen inte att du är ful. Det finns inte på kartan för mig att ordet ful skulle beskriva ditt utseende. Normalsnygg är ett bättre ord tycker jag.

Tack! Jag vet att det finns människor som "ser med hjärtat" och som gillar mig för min personlighet, men problemet för mig är den gigantiska skamtsunamin som drabbar mig när jag nångång hamnar i en situation där jag tvingas inse att jag faktiskt HAR ett utseende... För det mesta lyckas jag faktiskt förtränga att jag har ett utseende - det är typ så långt jag har kommit när jag har försökt att arbeta med problemet på egen hand....

 

[EmmaW]

Det är en intressant tanke! Jag är bekant med metoden att utsätta sig medvetet för det man har problem med för att träna på ett ändrat förhållningssätt, men har inte tänkt på det för just den här situationen.
(Det låter dock fruktansvärt i mina öron... )

Det är fruktansvärt i början, det blir bättre med tiden

 

[cassiopeja]

Det handlar inte om dysmorfofobi då?
https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/angest/dysmorfofobi--bdd/

Jag skulle säga att det gjorde det när jag var yngre för då hade jag verkligen ett gigantiskt självhat som jag också levde ut, men nu lever jag mestadels ett vanligt liv - lider bara av väldigt stark skam men agerar inte på den (vad jag är medveten om i alla fall ). Så nej jag tror inte att det är så illa som BDD.

 

[tanten]

Här är en till
Jg ser inte ut som normen för en kvinnokropp.Är dessutom lite överviktig.
Antagligen hade jag inte haft några bekymmer om om inte om varit. Blev retad i lågstadiet för att jag var så ful.
Levde i 20 år med en man som redan i början av förhållandet deklarerade ärligt att jag inte var så snygg men klädde mig så det inte märktes...

Jag är så gammal nu att känslorna inte är något att göra åt.
Det som tröstar mig är att jag vet att jag är trevlig

Det enda riktgt konkreta av min skam är att jag vägrar vara med på bild. Mår fysiskt illa om någon tar kort på mig och skickar (i all välmening) Säkerligen hade jag varit hjälpt av terapi men har aldrig haft ekonomin att göra det.

Så det är min enda slutsats - ta hjälp av terapeut.

 

[Wille]

Tack! Jag vet att det finns människor som "ser med hjärtat" och som gillar mig för min personlighet, men problemet för mig är den gigantiska skamtsunamin som drabbar mig när jag nångång hamnar i en situation där jag tvingas inse att jag faktiskt HAR ett utseende... För det mesta lyckas jag faktiskt förtränga att jag har ett utseende - det är typ så långt jag har kommit när jag har försökt att arbeta med problemet på egen hand....

Nu pratade jag ju bara om ditt utseende, inte din personlighet. (Ja, du är väldigt trevlig och har en fin personlighet, men det hör inte riktigt till tråden.)

 

[manda]

Jag har inte haft den omfattningen av jobbiga känslor kring mitt utseende men i mitt behov av att bli vän med mig själv har jag använt meditationstekniker. Framförallt antar mouna, inre stillhet, som handlar om att utveckla förmåga att särskilja en själv från perception/sinnesintryck och tankar, lära känna sin ”tankemaskin” som fenomen/system och även innehållet (tankar, känslor de är ihopkopplade med och grunder till de olika antaganden vi gör).

(Det finns väl liknande mindfulnessövningar kring att tänka sig tankarna som barkbåtar som åker förbi på en å under bron en står på, eller som moln på himlen, men ofta är min upplevelse att de missar ”starten”, själva arbetet för att särskilja sinnesintryck och uppmärksamhet, tanke och känsla av jag så att det blir en intellektuell övning snarare en etablering av ett annat perspektiv. Min erfarenhet är att som tankeexperiment är det verkningslöst men som strukturerad teknik att skilja perception, kognition och självuppfattning är det effektivt.

Tillägg: säg till om du vill ha länk till bra guidade varianter. På svenska eller engelska.

 

[cassiopeja]

Nu pratade jag ju bara om ditt utseende, inte din personlighet. (Ja, du är väldigt trevlig och har en fin personlighet, men det hör inte riktigt till tråden.)

Jag spann nog vidare i tanken och tänkte mer på att för somliga människor går det ihop. Jag har pratat med personer som säger att om de gillar någons personlighet så tycker de automatiskt att den är snygg, oavsett hur den ser ut. Och en del säger som du, och en del säger att jag är ful, så det var mest en reflektion över att jag rent logiskt inser att smaken är som baken och skönheten sitter i betraktarens ögon - jag inser ju det rent logiskt, men dumt nog kan jag ändå inte sluta skämmas...
(det var alltså inte menat som att jag fiskade efter bekräftelse på att jag skulle vara särskilt trevlig, om det kunde tolkas så! men tack för dina fina ord )

 

[Wille]

Jag spann nog vidare i tanken och tänkte mer på att för somliga människor går det ihop. Jag har pratat med personer som säger att om de gillar någons personlighet så tycker de automatiskt att den är snygg, oavsett hur den ser ut. Och en del säger som du, och en del säger att jag är ful, så det var mest en reflektion över att jag rent logiskt inser att smaken är som baken och skönheten sitter i betraktarens ögon - jag inser ju det rent logiskt, men dumt nog kan jag ändå inte sluta skämmas...
(det var alltså inte menat som att jag fiskade efter bekräftelse på att jag skulle vara särskilt trevlig, om det kunde tolkas så! men tack för dina fina ord )

Aha, du menar så!

Jag vet inte varför folk har ett behov av att tala om att någon är ful. Jag tror att de egentligen inte tycker det men de behöver trycka ner andra för att lyfta sig själva. Osäkra människor alltså.

Jag ser själv rätt medioker ut, men känner inte att det spelar någon roll. Jag skulle inte bli en bättre människa om jag vore snyggare.

 

[monster1]

Jag skulle säga att det gjorde det när jag var yngre för då hade jag verkligen ett gigantiskt självhat som jag också levde ut, men nu lever jag mestadels ett vanligt liv - lider bara av väldigt stark skam men agerar inte på den (vad jag är medveten om i alla fall ). Så nej jag tror inte att det är så illa som BDD.

Har du gått i terapi för att bearbeta?

 

[Habina]

Jag tycker fortfarande att jag ser oerhört ful ut. Dessutom är jag tjock och det är oerhört fel i vårt samhälle. När jag mådde väldigt dåligt för drygt tio år sen och svälte mig själv gick jag ner 30 kg. Då fick jag massor av komplimanger från alla möjliga håll för att jag ”blivit så fin”. Underförstått var jag alltså ful tidigare.

Nu är kilona sen länge tillbaka men jag har lärt mig att min hjärna ser mig som större än vad jag är (tänk typ sumo-brottare vs stl 46).

Tyvärr tror jag @EmmaW är något på spåren, för det som hjälpt mig till lite mer acceptans är att jag filmar all min träning med hästarna och då hamnar även jag på film. Att se mig själv interagera med hästar som inte bryr sig ett skvatt om hur jag ser ut, det hjälper.

Sen tror jag att jag alltid kommer känna mig fel utifrån de normer som finns i samhället.

 

[Jamtland]

Jag upplever att samma typ av "träning" som den med speglarna funkar vad gäller bild och film också.

Jag tyckte det var oerhört jobbigt att se mig själv på bild eller film men har turen att det var/ är så pass "lite" att jag oftast kan bestämma mig för att vara med för att bota mig ifrån det liksom.

Frågar någon "får jag ta en bild?" så skyndar jag mig att svara "Ja, självklart" fast olusten kryper i kroppen. Det blir lättare och lättare men det är lång väg kvar...

 

[Migo]

Lära sig bli medveten om och identifiera tankespiraler som inte är konstruktiva, hjälper mycket. Terapi är underskattat!

 

[Jordgubben från Skåne]

Är det någon här som har haft väldigt svårt att förhålla sig till sitt eget utseende och lyckats nå till någon slags acceptans och ”slutit fred” med sitt utseende? Lyckades du på egen hand eller behövde du hjälp, och i så fall hur gjorde du?

Jag har i hela livet skämts väldigt mycket över mitt utseende eftersom jag ser konstig ut och enligt våra samhällsideal anses som ful (och det är inte på den nivån att det går att trolla bort med smink eller kirurgi). Jag har alltid genom livet fått nedlåtande kommentarer om mitt utseende från främmande människor, även i nutid (som äldre). I de förhållanden jag har haft så har männen sagt typ att de blev ihop med mig ”trots” mitt utseende. Jag har också en missbildad hud, så jag måste hela tiden tänka på att inte min hud syns, för andra människor uppfattar den som äcklig (som tur är har jag någorlunda normal hud i ansikte och på händer).

Jag har tyvärr aldrig lyckats hitta ett hållbart förhållningssätt till att jag ser ut som jag gör. När jag var yngre så hatade jag min kropp så mycket att jag självskadade, men som tur var lyckades jag ta mig ur det. Jag har dock levt i tron att problemet skulle gå över med åldern – att jag på något magiskt sätt skulle hitta ett bra förhållningssätt till mitt eget utseende och att jag skulle kunna känna mig bekväm i min kropp och slippa skammen. Men tyvärr har det inte skett. Jag är nu 54 år och tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att jag överhuvudtaget syns.

Jag råkade tex hamna på bild i bakgrunden på ett TV-program, och när jag såg mig själv på TV så slogs jag av en sån skamvåg att jag knappt kunde andas. Det tog en vecka innan jag blev människa igen… Jag försöker verkligen allt jag kan att inte låtsas om för andra att jag inte kan förhålla mig avslappnat till mitt utseende – säger aldrig nånting till någon om det. Men den inre skammen och smärtan är enormt jobbig.

Att jag ser märklig ut är inget jag kan förändra. Jag kommer aldrig att kunna bli snygg. Men jag skulle vilja kunna sluta fred med min fulhet. Och inte bry mig om folks reaktioner.
Är det möjligt att uppnå?

en sak jag tycker är viktig oavsett hur man tycker att man ser ut, är hur man pratar till sig själv. Det hjälper oerhört mycket bara genom att inte säga nedlåtande och "fula" ord om sig själv. Att man lite byter ut dessa ord som man absolut aldrig skulle säga till en annan människa men som vi mer än gärna kan säga till oss själva.

 

[Tonto]

Är det någon här som har haft väldigt svårt att förhålla sig till sitt eget utseende och lyckats nå till någon slags acceptans och ”slutit fred” med sitt utseende? Lyckades du på egen hand eller behövde du hjälp, och i så fall hur gjorde du?

Jag har i hela livet skämts väldigt mycket över mitt utseende eftersom jag ser konstig ut och enligt våra samhällsideal anses som ful (och det är inte på den nivån att det går att trolla bort med smink eller kirurgi). Jag har alltid genom livet fått nedlåtande kommentarer om mitt utseende från främmande människor, även i nutid (som äldre). I de förhållanden jag har haft så har männen sagt typ att de blev ihop med mig ”trots” mitt utseende. Jag har också en missbildad hud, så jag måste hela tiden tänka på att inte min hud syns, för andra människor uppfattar den som äcklig (som tur är har jag någorlunda normal hud i ansikte och på händer).

Jag har tyvärr aldrig lyckats hitta ett hållbart förhållningssätt till att jag ser ut som jag gör. När jag var yngre så hatade jag min kropp så mycket att jag självskadade, men som tur var lyckades jag ta mig ur det. Jag har dock levt i tron att problemet skulle gå över med åldern – att jag på något magiskt sätt skulle hitta ett bra förhållningssätt till mitt eget utseende och att jag skulle kunna känna mig bekväm i min kropp och slippa skammen. Men tyvärr har det inte skett. Jag är nu 54 år och tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att jag överhuvudtaget syns.

Jag råkade tex hamna på bild i bakgrunden på ett TV-program, och när jag såg mig själv på TV så slogs jag av en sån skamvåg att jag knappt kunde andas. Det tog en vecka innan jag blev människa igen… Jag försöker verkligen allt jag kan att inte låtsas om för andra att jag inte kan förhålla mig avslappnat till mitt utseende – säger aldrig nånting till någon om det. Men den inre skammen och smärtan är enormt jobbig.

Att jag ser märklig ut är inget jag kan förändra. Jag kommer aldrig att kunna bli snygg. Men jag skulle vilja kunna sluta fred med min fulhet. Och inte bry mig om folks reaktioner.
Är det möjligt att uppnå?

Jag blev grovt mobbad för mitt utseende när jag var yngre och har alltid tyckt att jag ser hemsk/ful/äcklig/missbildad ut men har med åldern slutat påverkas så extremt av det även om jag fortfarande får ångest över att någon ska fotografera mig.

 

[Johanna1988]

Tack! Jag vet att det finns människor som "ser med hjärtat" och som gillar mig för min personlighet, men problemet för mig är den gigantiska skamtsunamin som drabbar mig när jag nångång hamnar i en situation där jag tvingas inse att jag faktiskt HAR ett utseende... För det mesta lyckas jag faktiskt förtränga att jag har ett utseende - det är typ så långt jag har kommit när jag har försökt att arbeta med problemet på egen hand....

Jag håller med om speglar, flera och att hitta något (om utseendet, din kropp) som är positivt, tre saker varje dag. Stå gärna naken i spegeln med. Jättesvårt i början, men det hjälper.