Blir man en helt annan person när man fått barn?

Jag håller ju med övriga som skriver att alla typer av (stora) erfarenheter påverkar och potentiellt förändrar en som person. Sen med barn är ju förändringen på något sätt livslång och liksom ständigt pågående med nya erfarenheter hela tiden.

När jag funderade på frågan så tror att för mig så har mina prioriteringar och min ork förändrats ganska radikalt. Mitt barn tar mycket kraft, tid och engagemang så förut hade jag mycket mer ork över till mig själv och mina intressen - träffa vänner ofta, gå på konserter, gå på bio, träna, pyssla med växter, bada, resa. Innan barn gjorde jag ganska mycket medan min mer introverta partner höll sig mer hemma. Nu skulle jag säga att jag är mer hemma med honom, för jag är trött och nu finns ingen annan tid för återhämtning än typ någon timma eller två på kvällen efter barnet somnat. Basala behov först liksom, så mina intressen känns inte så belönande längre eftersom återhämtningen periodvis varit bristande. Så hur och i vilken grad jag utövar mina intressen och engagerar mig i dem har förändrats mycket, och jag tror en del kompisar jag har därmed skulle säga att jag förändrats mycket som person.

I mina personlighetsdrag, när jag tänker på hur jag är med mina närmsta vänner, så har jag nog inte förändrats så mycket. Jag är fortfarande pratig, rapp, lite impulsiv, har nära till skratt, går upp i samtalen etc. Men de vänner som varit lättast att behålla en nära relation till är helt klart de som har egna små barn. Där man kan dela en annan slags förståelse för hur småbarnsåren är, utmaningar i den och även ses med barnen och hänga (i den mån det går med avhuggna samtal etc, men där båda ändå efteråt är glada över att ha setts även om man knappt kunnat prata alls vissa gånger). Vårt vardagliga och relationsskapande umgänge har alltså inte byggt på att jag ska orka ta av min lilla återhämtningstid som finns i vardagen. Även de vänner jag har som mer kommit och hängt med oss som familj har varit lättare att bibehålla relation till av samma anledning.

Ett annat sätt som jag förändrats är att jag också mår generellt lite bättre än innan barn, jag är lite jämnare i måendet (långsiktigt - kortsiktigt under dagarna mer instabil i känsloläge förstås utifrån utmaningar med barnet). Men förut kunde jag periodvis vara lite mer nedstämd och ledsen i perioder ffa under vinterhalvåret, men de perioderna har inte funnits sen efter barn. Sannolikt då det är fullt upp hela tiden och kanske svårt att ens hinns gå upp i och reflektera kring mina känslor 😅
 
Senast ändrad:
Det blir jättetydligt när man själv är barnfri. De som inte går igenom detta är lätträknade enligt min erfarenhet.

Fast det är ju ur din synvinkel som då enligt dig själv inte förändrats. Byt ut förändrats mot utvecklats som människa istället. Det gör vi alla hela tiden. Den som inte gör det tycker jag lite synd om faktiskt då det skulle kräva att mycket lite händer i hens liv. Poängen är ju att utvecklas. Inte att stå still och stampa på samma plats hela tiden. Alla händelser stora och små gör att vi utvecklas. Det märks bara tydligare vid stora.
 
Som barnfri blir detta otroligt tydligt när jag har sett vänner och bekanta få barn. Jag skulle säga ja, de flesta blir helt annorlunda när de får barn. Vissa så pass att jag inte skulle kunna tänka mig att fortsätta bekantskapen. Oftast kan man dock återta kontakten när barnen börjar bli ungefär i skolåldern. Men långt ifrån med alla.

Exakt varför det blir såhär vet jag inte. Jag är bara innerligt glad över att jag inte vill ha barn och därmed inte kommer gå igenom denna förändring mot min vilja. För det verkar absolut inte vara med vilje, det bara blir så liksom.

Det handlar liksom inte om att de blir tröttare och inte vill hitta på saker. De ändrar humor, hur de kommunicerar och liksom hela sitt förhållningssätt. Det blir som att lära känna en helt ny person och första åren är den personen ofta 100% fokuserad på barnet. Sedan släpper det lite, och man kan lära känna personen igen och se om man vill vara vän med denna nya person eller inte.

Jag ser inte detta som något konstigt. Det är väl rätt välkänt att hjärnan ändrar utseende under graviditeten - självklart är det saker som ändras då.
Det intressanta är att föräldrar sällan anser att dom förändrats men alla runt omkring känner att dom har det.
 
Detta blev lite roligt för mig, då en av anledningarna till att jag inte vill skaffa barn (just nu iallafall) är att jag inte tror att jag vill eller kan förändras tillräckligt mycket för att ta hand om ett barn just nu. Jag skulle behöva bli mycket mera ansvarstagande på flera områden och jag vet inte om jag varken kan eller vill det :laugh:

Kanske skulle jag egentligen kunna det men jag vill inte lämna det åt chansen, utan isåfall ska det ske först innan jag skaffar barn. Men då behöver jag vilja det först, och det vill jag inte än iallafall :p
 
Detta blev lite roligt för mig, då en av anledningarna till att jag inte vill skaffa barn (just nu iallafall) är att jag inte tror att jag vill eller kan förändras tillräckligt mycket för att ta hand om ett barn just nu. Jag skulle behöva bli mycket mera ansvarstagande på flera områden och jag vet inte om jag varken kan eller vill det :laugh:

Kanske skulle jag egentligen kunna det men jag vill inte lämna det åt chansen, utan isåfall ska det ske först innan jag skaffar barn. Men då behöver jag vilja det först, och det vill jag inte än iallafall :p
Så himla klokt resonerat! Världen skulle vara en bättre plats om alla människor var förmögna till sån självrannsakan.
 
Det intressanta är att föräldrar sällan anser att dom förändrats men alla runt omkring känner att dom har det.

Fast här i tråden säger ju de allra flesta att de har förändrats.

Men samtidigt är det en definitionsfråga och en filosofisk fråga. Vad är förändring och vad är bara andra prioriteringar än innan? Har en person förändrats för att den efter att den blivit förälder inte längre vill ut och festa lika ofta? Eller för att den inte lägger lika mycket tid på sitt fritidsintresse som innan? Och vad säger att personen är mindre sig själv för att hen lägger ner mindre tid på det hen la tid på innan barnet föddes? Det är kanske så att personen känner att den blivit mer sig själv efter barn än innan. Och att personen då tycker att vännerna som inte följer med i utvecklingen utan står mer stilla och bara vill göra det de alltid gjort är lite tråkigare än vad hen tyckte innan.

Alla våra stora händelser i livet gör att vi ändras och utvecklas som människor. Barn, sjukdom, dödsfall osv.

Eller ta en hästmänniska som bara ridit på ridskola. Som sen bestämmer sig för att köpa en egen häst. Med allt vad det innebär tar jag för givet att personen utvecklas av det och förändras. Har mindre tid att lägga på övriga intressen än en hade då hen bara red på ridskola en dag i veckan. Har personen förändrats eller har personen bara blivit den hen velat vara hela tiden men inte kunde bli innan hen kunde köpa sin egen häst?
 
Fast det är ju ur din synvinkel som då enligt dig själv inte förändrats. Byt ut förändrats mot utvecklats som människa istället. Det gör vi alla hela tiden. Den som inte gör det tycker jag lite synd om faktiskt då det skulle kräva att mycket lite händer i hens liv. Poängen är ju att utvecklas. Inte att stå still och stampa på samma plats hela tiden. Alla händelser stora och små gör att vi utvecklas. Det märks bara tydligare vid stora.
Jag tycker att det är lite fascinerande hur föräldrar alltid lyckas vända allt som har med föräldrarskap till något positivt och hur de så gärna klankar ner på barnfria. Jag har liksom inte sagt att det är en negativ förändring, det är troligen en förändring som måste till för att man ska klara av att vara förälder på ett bra sätt. Det är inget konstigt i sig. Det är livsomvälvande att få barn.

Men varför detta behov att påpeka att det minsann är hela poängen med livet att utvecklas, och att det är jag som är konstig som inte gör det? För det är indirekt vad du skriver.

Förändringen är så otroligt stor att jag inte förstår hur inte fler ser den. Vissa vänner ändrar hela sina sätt att uttrycka sig, hela sitt kroppsspråk osv. Det betyder ju inte att detta alltid är något dåligt. I vissa fall blir det dock extremt där de är i deras egna egocentriska bubbla bara pratar om deras bebis, samtidigt som de påstår sig vara mindre själviska efter att ha fått barn. Vilket jag tycker är lite komiskt, om något är de mer själviska i denna period. De vännerna säger jag tack och adjö till under småbarnsåren. Även de har en förmåga att hitta sig själva igen när barnen är några år. Det är ok att de är i den bubblan, jag vill bara inte vara med i den. Min tanke är att denna förändring är ett måste för att de ska orka med att vara föräldrar, och då ser jag den som något positivt för dem.

Så enligt din teori så går utvecklingen bakåt sen? Eftersom de återgår till de personer de var?

Och väldigt få av oss har pratat om att det skulle handla om att de inte går ut och dricker längre. Det är liksom inte alls det det handlar om. Det handlar inte som saker personen gör.
 
Jag tycker att det är lite fascinerande hur föräldrar alltid lyckas vända allt som har med föräldrarskap till något positivt och hur de så gärna klankar ner på barnfria. Jag har liksom inte sagt att det är en negativ förändring, det är troligen en förändring som måste till för att man ska klara av att vara förälder på ett bra sätt. Det är inget konstigt i sig. Det är livsomvälvande att få barn.

Men varför detta behov att påpeka att det minsann är hela poängen med livet att utvecklas, och att det är jag som är konstig som inte gör det? För det är indirekt vad du skriver.

Förändringen är så otroligt stor att jag inte förstår hur inte fler ser den. Vissa vänner ändrar hela sina sätt att uttrycka sig, hela sitt kroppsspråk osv. Det betyder ju inte att detta alltid är något dåligt. I vissa fall blir det dock extremt där de är i deras egna egocentriska bubbla bara pratar om deras bebis, samtidigt som de påstår sig vara mindre själviska efter att ha fått barn. Vilket jag tycker är lite komiskt, om något är de mer själviska i denna period. De vännerna säger jag tack och adjö till under småbarnsåren. Även de har en förmåga att hitta sig själva igen när barnen är några år. Det är ok att de är i den bubblan, jag vill bara inte vara med i den. Min tanke är att denna förändring är ett måste för att de ska orka med att vara föräldrar, och då ser jag den som något positivt för dem.

Så enligt din teori så går utvecklingen bakåt sen? Eftersom de återgår till de personer de var?

Och väldigt få av oss har pratat om att det skulle handla om att de inte går ut och dricker längre. Det är liksom inte alls det det handlar om. Det handlar inte som saker personen gör.

Du låter bara så överraskad av att de ändras. Jag tycker inte att det är alls konstigt. Min vänner är fortfarande mina vänner även om de under några år inte har lika mycket tid för mig som de haft innan.
 
Du låter bara så överraskad av att de ändras. Jag tycker inte att det är alls konstigt. Min vänner är fortfarande mina vänner även om de under några år inte har lika mycket tid för mig som de haft innan.
Hur kom du fram till det? Alltså verkligen? Jag har i mitt första inlägg tagit upp att hjärnan förändras under graviditet och att det är helt logiskt att de förändras. Hur har det lett dig till att tycka att jag låter överraskad? Jag förstår verkligen inte? Jag är inte ett dugg överraskad. Däremot tycker jag att det är tråkigt att de inte längre har samma sätt att kommunicera och diskutera saker, samma humor och kroppsspråk. Men det kommer tillbaks.

Det handlar alltså absolut inte om att de inte skulle ha tid för mig. Herregud, bebisen sitter ju fast i mamman första året typ. Klart fan de inte har tid.
 
Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?
Nej det hoppas jag verkligen inte!!

Barnet kom in i den gemenskap vi hade på gården och vännerna. Barnets behov tillfredställdes på samma sätt som de vuxnas- med skillnaden att barn behöver vara förstådda och tas hänsyn till eftersom de inte begriper på samma sätt som vuxna.

Vi var helt enkelt tre istället för två. Att vi skulle vara annorlunda personer hoppas jag verkligen inte.

Nu är det ett antal år sedan och saker kanske är annorlunda nu. Framförallt så ser jag att barnen står i familjens rampljus på ett annat sätt än när vi hade små barn.
 
Mitt intryck är generellt att de personer som verkar ha halvdålig självkännedom och halvdålig koll på livets realiteter, är de som krockar hårdast med verkligheten när de får barn. Och kanske förändras dessa personer på något sätt av det, det vet jag inte.

För de flesta handlar det väl inte så mycket om att förändras, som att göra många och kanske hårda prioriteringar. Men det borde ju inte komma som en överraskning. Jag tänker mig att de flesta även innan de får barn TYCKER att barn ska prioriteras. Och då handlar det ju inte om någon personlighetsförändring, bara om att själv genomföra prioriteringarna.

Om ens bild av föräldraskap ser ut som ett flöde av romantiska bilder på sociala medier, blir väl verkligheten något av en käftsmäll. Men det är väl just såna personer som har bristande koll på både sig själva och livet som har den bilden.

Ja, och så ger ju tyvärr många nyblivna pappor anledning till stor besvikelse för den nyblivna mamman. Men det är väl också mer att verkligheten kommer ikapp, än en personlighetsförändring.
 
Det intressanta är att föräldrar sällan anser att dom förändrats men alla runt omkring känner att dom har det.

Jag tycker nästan alla jag känner säger att de förändrats, vilket vi ju också ser i tråden.

Men tillägger också att det är ju inte enbart barnfria som har ett ”utifrån” perspektiv. Vi som har barn har ju en gång i tiden inte haft barn, och ofta haft vänner som fått barn. Men även som förälder ser vi ju andra som får barn. Så visst kan det vara svårt att vara objektiv i sin egen förändring men det innebär ju inte att vi inte har andra omkring oss som genomgår olika former av förändring genom livet. Likväl som vissa förändrades mycket när de skaffade partner eller får nya vänner så tycker jag förändringen är lika individuell vid barn. Det jag ser, i min krets, är främst tidsbristen och att de flesta utav oss lägger mindre tid på vårt utseende nu under småbarnsåren. Någon som var ganska osäker innan känns tryggare nu och en annan verkar tyvärr ha blivit lite väl ”jag och mitt”. Annars ser jag inga stora personlighetsförändringar som vän.

För egen del har jag fått höra att jag inte förändrats, men på insidan känner jag en enorm förändring.
 
Mitt intryck är generellt att de personer som verkar ha halvdålig självkännedom och halvdålig koll på livets realiteter, är de som krockar hårdast med verkligheten när de får barn. Och kanske förändras dessa personer på något sätt av det, det vet jag inte.

För de flesta handlar det väl inte så mycket om att förändras, som att göra många och kanske hårda prioriteringar. Men det borde ju inte komma som en överraskning. Jag tänker mig att de flesta även innan de får barn TYCKER att barn ska prioriteras. Och då handlar det ju inte om någon personlighetsförändring, bara om att själv genomföra prioriteringarna.

Om ens bild av föräldraskap ser ut som ett flöde av romantiska bilder på sociala medier, blir väl verkligheten något av en käftsmäll. Men det är väl just såna personer som har bristande koll på både sig själva och livet som har den bilden.

Ja, och så ger ju tyvärr många nyblivna pappor anledning till stor besvikelse för den nyblivna mamman. Men det är väl också mer att verkligheten kommer ikapp, än en personlighetsförändring.

Här vill jag dock motsäga mig. Jag själv hade ingen romantisk bild av livet med barn men att genomgå ett akutsnitt, icke-fungerande amning i nästan ett halvår och förlossningsdepression är liksom inget som de flesta i förväg förstår hur det ska bli. Även om man vet i teorin att sådant ska hända så är det faktiskt fullkomligt omöjligt att veta hur det känns och hur man kommer att reagera på det.

Så nej, jag tycker att ditt inlägg är dömande. Ingen vet hur resan kommer att bli i förväg, och även utan stora komplikationer på vägen så vet man inte innan hur det är att sova 3 h per natt i långa perioder eller hur man kommer att reagera känslomässigt på att vara någons hela värld varje sekund av dygnet. Visst kan man ha en mer eller mindre realistisk uppfattning av hur det är att få barn, men du kan aldrig veta i förväg vad som kommer att dyka upp på vägen och hur du kommer att reagera på det. Det är väl just det som är lite läskigt också, man får bara ge sig hän och hantera föräldraskapet som det kommer.
 
Förändringen är så otroligt stor att jag inte förstår hur inte fler ser den. Vissa vänner ändrar hela sina sätt att uttrycka sig, hela sitt kroppsspråk osv.

Det här gäller ju dock de som du känner och det motsäger jag mig inte alls. Det betyder ju inte att det ser ut så i andras vänkretsar.

Utöver individuella skillnader så kan det ju också skilja sig åt lite hur normen ser ut där man är. Förväntas man leva vidare som inget hänt eller är det fullt ut accepterat att försvinna iväg i sin bubbla och anse att jag och mina barn är allt som är viktigt, och allt där emellan. Förväntas man bli en ”wine mom” som slänger upp ungen på axeln och tar med på AW, klagar skämtsamt om bajsblöjor och drömmer sig bort till sena festnätter igen. Eller förväntas man bli en Mary Poppins som lagar all barnmat själv ekologisk, enbart hittar barnkläder på second hand och miljögranskar varenda sak som kommer in i hemmet. Hur kretsen ser ut och normen i den kan ju också påverka hur föräldrar blir.
 
Jag tycker det är svårt att bidra med något mer i tråden men har tydligen ett behov av att skriva ändå. Tycker ofta att det blir tre läger i de här diskussionerna.

- De som har barn och som upplever att livet har förändrats.

- De som inte har barn och som av någon anledning ska berätta för föräldrar att de har förändrats.

- De som har barn som inte upplever att något har förändrats och som är väldigt tydliga med det.

De två sistnämnda provocerar mig som är mer av den första gruppen föräldrar, för mitt liv har definitivt förändrats efter att jag fick barn. Samtidigt gjorde jag mig av med min häst (pga skada) i samma veva som första barnet föddes och jag tror att det hade en minst lika stor del i min förändring som barnet. Plötsligt hade jag inget fritidsintresse längre och vad gör jag då? Hästen var ju mitt liv och det var fasen så mycket enklare att vara hästägare än förälder 😂

Inser själv att jag hamnar i någon slags försvarsställning och har ett behov av att förklara varför jag upplever att mitt liv förändras. Det ligger förmodligen mest på mig själv och är inte någon annans fel. Men jag förstår inte varför det ska ifrågasättas alls? Som flera varit inne på kan det ju hända otroligt mycket saker i livet som gör att en förändras på olika sätt, eller att ens prioriteringar skiftar.

Mina barn är det bästa jag vet och känslan är så stark, jag skulle verkligen göra ALLT för dem. Det kan inte den som inte har barn förstå, hur mycket de än försöker. Kanske är det därför jag blir så provocerad när frågan kommer upp och folk påtalar att jag har förändrats 😄 De som har barn men som inte upplever att livet har förändrats känner förmodligen samma starka känsla till sina barn som jag gör men är väl helt enkelt en annan personlighet än mig. Kanske är jag avundsjuk på det och det är därför jag provoceras? 🙈

Mycket svammel från min sida, vet inte egentligen om det jag försöker säga framgår eller om det bara är rörigt. Jag kanske bara hade ett behov av att älta det här med mig själv ännu en gång 😄
 
Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

Jag skulle inte säga att jag är en annan person men jag har definitivt förändrats.

Efter att jag fått mitt första barn gick andra barns lidanden och smärta direkt in i kroppen på mig, utan filter. Det har fortsatt så och jag har svårt att se vissa saker på tv, se vissa filmer etc.

Jag har också blivit otroligt mer ödmjuk inför livet och inför mina egna och andras fel, brister och egenheter och tycker att jag är mer tolerant mot andra människor i det stora hela, både barn och vuxna. Jag kan förstå på ett annat sätt att alla människor har saker de kämpar med.

Sen också ödmjuk inför att man inte kan styra över allt i livet. När det gäller barn så går ju inte det. De är egna personer. Jag hade en tanke om mitt föräldraskap men det blev inte alls som jag tänkt mig.

Jag har också blivit mindre självupptagen och hänger inte upp mig på småsaker längre. Och mindre mån om att saker och ting måste vara ”på mitt sätt” utan mer anpassningsbar.

Sen är det ganska naturligt om man är väldigt upptagen av sina barn det första eller de första åren. Det kan jag tänka mig att man som barnlös vän kan uppleva och tycka är tråkigt.
 
Jag tycker det är svårt att bidra med något mer i tråden men har tydligen ett behov av att skriva ändå. Tycker ofta att det blir tre läger i de här diskussionerna.

- De som har barn och som upplever att livet har förändrats.

- De som inte har barn och som av någon anledning ska berätta för föräldrar att de har förändrats.

- De som har barn som inte upplever att något har förändrats och som är väldigt tydliga med det.

De två sistnämnda provocerar mig som är mer av den första gruppen föräldrar, för mitt liv har definitivt förändrats efter att jag fick barn. Samtidigt gjorde jag mig av med min häst (pga skada) i samma veva som första barnet föddes och jag tror att det hade en minst lika stor del i min förändring som barnet. Plötsligt hade jag inget fritidsintresse längre och vad gör jag då? Hästen var ju mitt liv och det var fasen så mycket enklare att vara hästägare än förälder 😂

Inser själv att jag hamnar i någon slags försvarsställning och har ett behov av att förklara varför jag upplever att mitt liv förändras. Det ligger förmodligen mest på mig själv och är inte någon annans fel. Men jag förstår inte varför det ska ifrågasättas alls? Som flera varit inne på kan det ju hända otroligt mycket saker i livet som gör att en förändras på olika sätt, eller att ens prioriteringar skiftar.

Mina barn är det bästa jag vet och känslan är så stark, jag skulle verkligen göra ALLT för dem. Det kan inte den som inte har barn förstå, hur mycket de än försöker. Kanske är det därför jag blir så provocerad när frågan kommer upp och folk påtalar att jag har förändrats 😄 De som har barn men som inte upplever att livet har förändrats känner förmodligen samma starka känsla till sina barn som jag gör men är väl helt enkelt en annan personlighet än mig. Kanske är jag avundsjuk på det och det är därför jag provoceras? 🙈

Mycket svammel från min sida, vet inte egentligen om det jag försöker säga framgår eller om det bara är rörigt. Jag kanske bara hade ett behov av att älta det här med mig själv ännu en gång 😄

Jag tror frågan om barn och föräldraskap är känslig både för barnfria och föräldrar. Det finns så mycket åsikter om hur man ska göra och vem man ska vara i allt det här, så det är lite att gå på äggskal att diskutera en sån här sak. Det är lätt att komma åt ömma tår åt alla håll och kanter, och bli trampad på.
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
944
Senast: Crossline
·
Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
934
Senast: Praefatio
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 380
Senast: Milosari
·
Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 029

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp