Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[Alexandra_W]

Och @Magiana vill du ha hjälp med att ringa eller maila dem så kan jag hjälpa dig. Alldeles nyss gjort samma sak åt mamma så absolut inget besvär. Jag har ju dessutom bokstavligt talat inget annat att göra heller så det är verkligen inget besvär.

 

[Inte_Ung]

Fast @Gnist har rätt ang detta. Men visst - absolut- att ta ett prov för att utesluta är såklart inte fel .

Nej Gnist har inte den enda sanningen i det här fallet.
Jag vet vilka symtom som ni menar och de var faktiskt helt frånvarande i det ena fallet. Och där hade det gått långt enligt proverna.

 

[Magiana]

Det är väldigt svårt att hjälpa någon som dels absolut måste ha det på sitt eget sätt, dels vägrar att försöka saker för att det är tråkigt och dessutom inte går att ta prover på för utredning.
Hur menar du att det skall gå till egentligen?

Va? Alla behöver väl äta? Och att slippa bo i en sanitär olägenhet borde ingen behöva göra med berg av sopor, disk och dammråttor som fyller år på golvet?

Jag hade också behövt någon som förde min talan i vården.

I början av min sjukdom så gjorde jag yoga notoriskt varje dag. Sen gick jag antingen en promenad eller red (fast jag red inte de första månaderna för det orkade jag inte). Jag försökte allt jag kunde för att må bättre. Men att kämpa med sitt mående månad efter månad och snart år efter år, och bara få klara sig själv, har tagit hoppet ocjh orken ifrån mig. Det blir som att slåss med väderkvarnar. Det är en fajt man inte kan vinna. Det är utmattande att kämpa ensam.

Att det inte går att ta prover på mig är verkligen INGET jag har valt. Jag är hysteriskt fobisk och har gått i terapi (som inte har räckt hela vägen).

 

[mackan]

Nej Gnist har inte den enda sanningen i det här fallet.
Jag vet vilka symtom som ni menar och de var faktiskt helt frånvarande i det ena fallet. Och där hade det gått långt enligt proverna.

Jag säger inte att @Gnist har den enda sanningen, men din åsikt ang symptom är inte representativ . Men som sagt - det är aldrig fel med ett blodprov /koll utifrån sammanhanget.
Om man ska spinna vidare på ev provtagning så om man ändå ska göra det hade jag även kollat östrogen utifrån TS läge och ålder gällande depression .

 

[Magiana]

Angående boendestöd - hur funkar det? Står de bredvid när man lagar mat och håller en sällskap och ser till att man lagar den där maten, eller hur funkar det?

 

[Alexandra_W]

Angående boendestöd - hur funkar det? Står de bredvid när man lagar mat och håller en sällskap och ser till att man lagar den där maten, eller hur funkar det?

Helt beroende på vad man behöver och klarar av. Kan vara att de bara är med som pepp och ser till det händer till att de i princip står för matlagandet och den hjälpbehövande tittar på.

Sen finns även alt matlådor via hemtjänsten tex.

 

[Alexandra_W]

Jag var extremt trött när jag hade folsyrabrist. Nu säger jag inte det är det Magiana har, men kan finnas tusen och 3n anledningar till nedsatt ork och glädje. Vid en utredning brukar de provta för ett helt batteri. Och skulle det på något vis för Magiana fungera att ta prov skulle de garanterar passa på och ta ett extra stort batteri. Så exakt vad det kan vara eller inte vara är nog inte avgörande att fundera på.

 

[MiaMia]

Helt beroende på vad man behöver och klarar av. Kan vara att de bara är med som pepp och ser till det händer till att de i princip står för matlagandet och den hjälpbehövande tittar på.

Sen finns även alt matlådor via hemtjänsten tex.

Och varför man inte klarar det själv och hur planen framåt för att öka det man kan själv ser ut.

Men för dig @Magiana tror jag det är viktigt att tänka på att visa hela ditt svaga jag när de är där. Så du inte börjar vara duktig inför dem för då kommer de av naturliga skäl bygga sin bedömning av vilken hjälp de ger på det du visar för dem.

 

[karamelldrottningen]

Jag klarar inte en blodprovstagning. Jag måste drogas rejält om det ska gå. Förra året gjorde de ett försök när jag var på sjukhuset. De lyckades inte ta ett korrekt prov p.g.a. min stressreaktion (som sobril inte hade någon effekt på).


Jag orkar inte ens äta ordentligt för jag orkar inte laga mat. Dessvärre finns det ingen som kan hjälpa mig med maten.

Jag har varit på psykakuten en gång. Det pratade bara en stund med mig, sen åkte jag hem.

Motion kommer inte att hjälpa mot de reaktioner jag har. Det har inte gjort det förut. Det är inte panikångest jag har.

Jag behöver få tillbaka hoppet om att det går att bli frisk. Den har jag tappat.

Vad är det som utlöser fobin? Är det blodet, sticket, nålen eller situationen överlag?

 

[karamelldrottningen]

Skulle det hjälpa om du hade någon med dig? Någon från Buke kanske?

 

[Inte_Ung]

Va? Alla behöver väl äta? Och att slippa bo i en sanitär olägenhet borde ingen behöva göra med berg av sopor, disk och dammråttor som fyller år på golvet?

Hade du ätit den mat som serverades oavsett vad det var?
Och hade du accepterat någon annans sätt att städa?
Jag uppfattar det som att du har en oerhört bestämd uppfattning om hur saker skall göras.
Det kan bli ett hinder när man behöver hjälp.

Att det inte går att ta prover på mig är verkligen INGET jag har valt. Jag är hysteriskt fobisk och har gått i terapi (som inte har räckt hela vägen).

Du borde kunna sövas med mask.
På något sätt måste nog dessa prov tas.
Vården måste ju ha någon typ av rutiner för sådant.

 

[Inte_Ung]

men din åsikt ang symptom är inte representativ . Me

Det har jag inte påstått. Men sjukdomen kan vara lurig. Den följer inte alltid boken.

Om man ska spinna vidare på ev provtagning så om man ändå ska göra det hade jag även kollat östrogen utifrån TS läge och ålder gällande depression .

Ja hela trötthetsutredningens prover vore väl lämpligt?
Det kan finnas många saker som är fel. B-12 t.ex.
Det var något som jag ovillkorligen var tvungen att underkasta mig innan jag skickades vidare till psykvården för terapi. Enligt principen att först måste man veta att det inte är något annat som är trasigt. Och då så hade jag ändå ett mordhot som utlösande faktor.

 

[mackan]

@Inte_Ung håller helt med . Undersökning och provtagning är basalt utifrån det hela precis som du skriver., Det är ju basalt även utan problematiken som beskrivs just här.

 

[Gnist]

Jag säger inte att @Gnist har den enda sanningen, men din åsikt ang symptom är inte representativ .

Så är det, men när någon för fram åsikten att enbart depression är ett tecken på långvarig, obehandlad hypotyreos och får det att låta som att det inte vore extremt ovanligt, så är det väldigt långt från sanningen. Lika samma med att beskriva det som en lurig sjukdom, för det är den inte även om symptomen är diffusa till en början, för i såna fall är extremt många sjukdomar "luriga", så jag anser det självklart att bemöta sådana felaktigheter som baseras på nån enstaka anekdot.

 

[Magiana]

Vad är det som utlöser fobin? Är det blodet, sticket, nålen eller situationen överlag?

Framförallt blodet.

Skulle det hjälpa om du hade någon med dig? Någon från Buke kanske?

Det hjälper nog endast ur synvinkeln att jag vet att jag får hjälp att ta mig hem efteråt. För själva provtagningen gör det ingen skillnad.

Hade du ätit den mat som serverades oavsett vad det var?
Och hade du accepterat någon annans sätt att städa?
Jag uppfattar det som att du har en oerhört bestämd uppfattning om hur saker skall göras.
Det kan bli ett hinder när man behöver hjälp.

Du borde kunna sövas med mask.
På något sätt måste nog dessa prov tas.
Vården måste ju ha någon typ av rutiner för sådant.

Jag äter normalt sett den mat som serveras. Jag är inte kinkig. Däremot vill jag helst inte äta rött kött eller chark om jag kan få slippa. Men jag äter det också om det ställs framför mig och kan t.o.m. tycka att det är gott. Jag skulle dock inte välja den maten själv.

Finns det ens olika sätt att städa? Om någon börjar skura golvet innan det är dammsuget så skulle jag väl reagera och undra vad det är för sätt. Annars vet jag inte vad som skulle vara märkligt.

Det jag däremot tycker är viktigt är mina grejer inte får flyttas runt så jag inte hittar dem. Jag hatar att leta efter grejer. Och vid diskning ska disken bli ren. Det får inte finnas rester av mat eller diskmedel kvar som bakterier kan gro på, d.v.s. disken ska sköljas.

Ingen i vården har pratat om sövning inför provtagning. Det är nog en rätt extrem åtgärd. Jag skulle dock tycka det vore bra. Jag har sövts med mask när jag bröt benet och de behövde släcka mig för att kunna gipsa. Men det var hemskt när de tog bort infarten/kanylen i min hand efteråt. Då svimmade jag nästan.

Det var något som jag ovillkorligen var tvungen att underkasta mig innan jag skickades vidare till psykvården för terapi. Enligt principen att först måste man veta att det inte är något annat som är trasigt. Och då så hade jag ändå ett mordhot som utlösande faktor.

Ingen i vården har någonsin ens tagit upp provtagning. Men jag håller med om att sådant borde vara rutin. Mitt ex fick en depressionsdiagnos men den var felaktig. Det var hjärtsvikt och han kunde ha dött när han gick med det oupptäckt så länge. Om läkaren hade tagit blodtrycket hade det upptäckts att något var fel.

 

[mackan]

Så är det, men när någon för fram åsikten att enbart depression är ett tecken på långvarig, obehandlad hypotyreos och får det att låta som att det inte vore extremt ovanligt, så är det väldigt långt från sanningen. Lika samma med att beskriva det som en lurig sjukdom, för det är den inte även om symptomen är diffusa till en början, för i såna fall är extremt många sjukdomar "luriga", så jag anser det självklart att bemöta sådana felaktigheter som baseras på nån enstaka anekdot.

Jag är helt enig ang vad du menar

 

[MiaMia]

Jag äter normalt sett den mat som serveras. Jag är inte kinkig. Däremot vill jag helst inte äta rött kött eller chark om jag kan få slippa. Men jag äter det också om det ställs framför mig och kan t.o.m. tycka att det är gott. Jag skulle dock inte välja den maten själv.

Som minimum innehåller nog den kommunala kosten ett vegetariskt alternativ, det kanske är det lämpligaste för dig?
Men om det handlar om att få hjälp med att kunna göra mat hemma delvis själv/tillsammans med personalen så är du med och bestämmer vad du ska handla. Sen får det ju anpassas lite efter vad som fungerar i den situationen, t.ex. inte vara saker som tar för lång tid.

 

[åke]

Den här människan som bad om hjälp med katten var bara en ytlig bekant.

Jag hatar tagetes rent generellt och var liksom inte ens intresserad av det. Blommorna erbjöds inte riktigt i samband med kattvakteriet heller (men tror det var baktanken). Jag tackade nej. En bukett blommor köpta från affären hade varit en helt annan grej.


Jag vet. Jag fick hägna in min förra trädgård för hyresvärdens höns sprätte ut jord i mina grusgångar.


Jag har en desorganiserad anknytning och har trauma (som triggades igång igen när min familj gick ifrån mig). Det gör att jag inte kan släppa folk nära. Närhet gör alltid ont och skapar ångest. Jag har blivit övergiven så många gånger att jag inte orkar med en gång till. Om jag släpper in någon känslomässigt nära så blir jag beroende och klängig. Och sen blir det katastrof.

Med ett känslomässigt avstånd skadas jag inte när folk går ifrån mig. Då rycker jag på axlarna men går inte under. Alla mina nuvarande kontakter är på den nivån. Men ytliga kontakter ger inte heller den närhet jag önskar.

Enda sättet att lösa det här är genom terapi.

Om du räknar efter hur mycket du hatar i livet och omvärdera så tror jag du genast mår mycket bättre. Finns väldigt mycket hat i ditt liv.

 

[Alexandra_W]

Som minimum innehåller nog den kommunala kosten ett vegetariskt alternativ, det kanske är det lämpligaste för dig?
Men om det handlar om att få hjälp med att kunna göra mat hemma delvis själv/tillsammans med personalen så är du med och bestämmer vad du ska handla. Sen får det ju anpassas lite efter vad som fungerar i den situationen, t.ex. inte vara saker som tar för lång tid.

I många kommuner innebär kost via hemtjänsten möjlighet att varje vecka välja mat från en matsedel med. Då kan man undvika sånt man inte tycker om med.
(hade ett sjå övertyga mamma om prova mat via hemtjänst. Hon kan inte laga mat och levde därför på mikromat, enportionsrätter). Menyn fick henne att prova och tydligen är maten god för hon brukar beställa extra portioner de dagar hon beställer, och ha till de andra dagarna

 

[Magiana]

Då kan du till och med maila om du vill

Vid frågor:
Biståndshandläggarnas servicetelefon är öppen måndag-fredag 8-9.30,
telefon 0581-817 01.
Du kan även skicka e-post till bistandshandlaggare@lindesberg.se

Jag har mejlat dit.