Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[skogaliten]

Jag tvivlar på att jag kan bli sövd. Jag har aldrig hört talas om att det är en möjlighet.

Att jag själv kommer att vara drivande i den frågan ser jag inte som så sannolikt. Dels tar det energi och dels är jag fruktansvärt rädd. Jag vet att det inte är sunt men jag stoppar huvudet i sanden gällande den frågan. Sen har jag alltid haft en otroligt frisk kropp så jag hoppas på att den turen fortsätter. Jag blir nästan aldrig förkyld ens.

Jag har tandläkarskräck, och då menar jag verkligen fobisk tandläkarskräck, efter en traumatisk upplevelse som barn, i samband med ett operativt ingrepp på tänderna.
Efter viss terapi kan jag numera hantera en undersökning av tänderna, men absolut inte mera än så. Gudskelov, så har jag sällan eller aldrig några "hål" i tänderna.

När en tand sprack för mig häromåret, och det var tvunget att göra en hel del i munnen, så fick jag hjälp av specialisttandvården. Jag fick en liten tablett (något slags drog, vet inte exakt vad), som gjorde att jag var vaken, lite lagom groggy, men inte brydde mig ett dugg om hur det grävdes, knäcktes och pillades i min mun.

Det måste såklart vara möjligt att ge dig ett sådant piller, så att det går att ta blodprover. Det gäller bara att personalen/läkaren förstår att din blodfobi befinner sig på den nivån att det behövs.
Finns nog några här på Buke som kan bistå dig med att förklara om din blodfobi.

Det som dessutom måste till, är att du får hjälp att komma till vårdcentralen/labbet för provtagning, och sedan att komma hem, jag var i alla fall groggy många timmar efteråt.

Jag håller med övriga: att ta grundläggande blodprover, så att det inte finns några onödiga avvikelser från det normala är urviktigt.

För det är ju inte alltid så enkelt att man har en sjukdom, utan man kan ju både vara t.ex. deprimerad OCH ha B12-brist t.ex.

 

[Inte_Ung]

Det är i alla fall det enda jag har.

Du beskriver ju att du saknar energi och blir trött.
Man kan bli deprimerad för att man är trött.
Det är svårt att veta vad som kom först.

 

[Magiana]

Jag har tandläkarskräck, och då menar jag verkligen fobisk tandläkarskräck, efter en traumatisk upplevelse som barn, i samband med ett operativt ingrepp på tänderna.
Efter viss terapi kan jag numera hantera en undersökning av tänderna, men absolut inte mera än så. Gudskelov, så har jag sällan eller aldrig några "hål" i tänderna.

När en tand sprack för mig häromåret, och det var tvunget att göra en hel del i munnen, så fick jag hjälp av specialisttandvården. Jag fick en liten tablett (något slags drog, vet inte exakt vad), som gjorde att jag var vaken, lite lagom groggy, men inte brydde mig ett dugg om hur det grävdes, knäcktes och pillades i min mun.

Det måste såklart vara möjligt att ge dig ett sådant piller, så att det går att ta blodprover. Det gäller bara att personalen/läkaren förstår att din blodfobi befinner sig på den nivån att det behövs.
Finns nog några här på Buke som kan bistå dig med att förklara om din blodfobi.

Det som dessutom måste till, är att du får hjälp att komma till vårdcentralen/labbet för provtagning, och sedan att komma hem, jag var i alla fall groggy många timmar efteråt.

Jag håller med övriga: att ta grundläggande blodprover, så att det inte finns några onödiga avvikelser från det normala är urviktigt.

För det är ju inte alltid så enkelt att man har en sjukdom, utan man kan ju både vara t.ex. deprimerad OCH ha B12-brist t.ex.

En sån tablett tror jag på, så man liksom blir väck och inte bryr sig.

När jag var in till akuten förra året så fick jag en halv sobril (men det kan lika gärna ha varit ett fejkpiller för jag kände ingenting). Sen bedövades armvecket med salva.

Provtagningen var väl ändå en framgång på så sätt att jag gick med på att de stack mig. Det har inte gått förut. Men jag stortjöt mig igenom hela provtagningen. Och antagligen var jag för spänd för de fick inte ett korrekt prov. Jag är dessutom svårstucken eftersom mina kärl inte syns eller känns. När jag var på VC på studiebesök så träffade jag en sköterska där som var väldigt erfaren. Hon satte en värmekudde mot mitt armveck och fick på så sätt fram ett kärl. Så jag vet ju att det går och finns sätt.

Nu ska jag på depressionsskolan för sista gången om två veckor. Det är min enda planerade kontakt med vården som jag känner till just nu. Jag ska passa på att ställa lite frågor då.

 

[Daff]

En sån tablett tror jag på, så man liksom blir väck och inte bryr sig.

När jag var in till akuten förra året så fick jag en halv sobril (men det kan lika gärna ha varit ett fejkpiller för jag kände ingenting). Sen bedövades armvecket med salva.

Provtagningen var väl ändå en framgång på så sätt att jag gick med på att de stack mig. Det har inte gått förut. Men jag stortjöt mig igenom hela provtagningen. Och antagligen var jag för spänd för de fick inte ett korrekt prov. Jag är dessutom svårstucken eftersom mina kärl inte syns eller känns. När jag var på VC på studiebesök så träffade jag en sköterska där som var väldigt erfaren. Hon satte en värmekudde mot mitt armveck och fick på så sätt fram ett kärl. Så jag vet ju att det går och finns sätt.

Nu ska jag på depressionsskolan för sista gången om två veckor. Det är min enda planerade kontakt med vården som jag känner till just nu. Jag ska passa på att ställa lite frågor då.

Jag har aldrig hört talas om depressionsskola tidigare, vad gör ni där? Tycker du att den är bra?

 

[Mabuse]

Blir hunden verkligen glad av att nosa? Jag kan inte uppfatta någon glädje.

Jag tycker det är skitkul att få andra att skratta och blir skitlycklig om jag lyckas vara rolig. Så visst gillar jag att göra andra glada. Att stå och glo på en nosande hund hör inte dit. Det ger mig ingen kick.

Ja, det är klart den tycker det är intressant och spännande att nosa, annars skulle den ju inte göra det. Det är ju otroligt givande att nosa om man är en hund. Den får göra något den tycker är intressant och meningsfullt, och det mår den såklart bra av, som alla andra djur. Inte roligt som att det är ett skämt att skratta åt, utan roligt som i att det är intressant och givande att göra, att den får utlopp för att få göra sånt som är viktigt om man är en hund. Tittar du på en hund som nosar ser du ju att den är intresserad av uppgiften, att det är givande för den och att den tar reda på saker som är intressanta för den. Det är som en människa som får ägna sig åt en favorithobby.

Jag tänker att du kanske skulle kunna utveckla din förmåga att förstå andras upplevelser av världen? Det kunde också vara en hjälp för att hitta alternativ till ”andra ger mig inget”/”om jag gör något för andra innebär det att de utnyttjar mig”-tänket? Du verkar så otroligt fokuserad på att interaktion med andra levande varelser i varje sekund ska gå ut på att ge dig något du vill ha, annars är det meningslöst.

I förlängningen kan det ju vara så, men då kanske mer som ”jag vill ha en glad hund som trivs med livet, så det ger mig något att låta hunden nosa, för det ger hunden något och jag får en nöjd hund.”

 

[Bonica]

Blir hunden verkligen glad av att nosa? Jag kan inte uppfatta någon glädje.

Jag tycker det är skitkul att få andra att skratta och blir skitlycklig om jag lyckas vara rolig. Så visst gillar jag att göra andra glada. Att stå och glo på en nosande hund hör inte dit. Det ger mig ingen kick.

Säga vad man vill men tycker du verkar vara en riktig rolig människa bakom deppet

 

[Sleepy]

Blir hunden verkligen glad av att nosa? Jag kan inte uppfatta någon glädje.

Jag tycker det är skitkul att få andra att skratta och blir skitlycklig om jag lyckas vara rolig. Så visst gillar jag att göra andra glada. Att stå och glo på en nosande hund hör inte dit. Det ger mig ingen kick.

Tänk dig att någon tar dig med på promenad genom en Handelsträdgård i maj. Nya växter, rea på lökar, köp 3 för två, en jättespännande palm att ha utomhus, fantastiska blad på en planta... du vill stanna och nosa överallt. Din promenadvän, som har noll trädgårdsintresse, stannar gärna och låter dig nosa för att denne vet hur intressant det är för dig och blir glad över att göra dig glad.

 

[Magiana]

Jag har aldrig hört talas om depressionsskola tidigare, vad gör ni där? Tycker du att den är bra?

Det är en grej de började med på allmänpsykiatrin förra hösten. Vi har fått lära oss om orsaker, relationers påverkan, socialt stöd, mediciner o.s.v. Det var typ inget nytt för mig.

För den som vill ha kunskap är det väl vettigt att gå.

Säga vad man vill men tycker du verkar vara en riktig rolig människa bakom deppet

Den sidan skulle gärna få komma fram mer men det är så mycket annat som dominerar.

Tänk dig att någon tar dig med på promenad genom en Handelsträdgård i maj. Nya växter, rea på lökar, köp 3 för två, en jättespännande palm att ha utomhus, fantastiska blad på en planta... du vill stanna och nosa överallt. Din promenadvän, som har noll trädgårdsintresse, stannar gärna och låter dig nosa för att denne vet hur intressant det är för dig och blir glad över att göra dig glad.

Jag skulle få dåligt samvete om mitt sällskap inte också var intresserad i det läget.

Sen är det väl så att tråkiga saker kan man göra i viss omfattning, men att vara tvungen att göra tråkiga saker varje dag, flera gånger om dagen är helt värdelöst.

 

[karamelldrottningen]

Borsta tänderna är inte heller extremt skojigt men något som måste göras två gånger varje dag.
Alla gör vi tråkiga saker dagligen.

 

[mandalaki]

Magiana hur bra är den här tråden för dig? Folk pepprar dig med mer eller mindre goda råd som du hela tiden argumenterar mot (och i många fall förstår jag dig). Jag får intrycket att detta bara bekräftar för dig att ditt liv suger och att alla möjligheter är stängda? Liksom motsatsen till att ”skriva av sig”.

 

[Saeta]

@Magiana måste du alltid få något fysiskt tillbaka när du exempelvis hjälper någon? Som så många andra skriver så handlar ju livet om att ge och ta. I min vänskapskrets så hjälps vi åt och det är inte ofta vi blandar in pengar som "tack för hjälpen" utan vi byter helt enkelt tjänster. Sånt jämnar ut sig. Jag har oftast inte ekonomi att erbjuda som tack för hjälpen, men hjälper gärna till med det jag kan och det har hittills aldrig varit några konstigheter. Och jag kräver aldrig att få hjälp tillbaka om jag hjälper någon. Jag hjälper folk (som alltså behöver hjälpen) för att jag vet att det är uppskattat och det får mig att må bra.


Sen angående blodprov. Jag förstår dig till 110%. Jag har varit där själv. Dock inte blodfobi utan nålfobi. Idag har jag kommit över fobin, även om jag fortfarande tycker att det är väldigt obehagligt. Men jag klarar av det.
Jag har gått många år i KBT för min nålfobi utan att det gav något. Antagligen för att jag inte var redo mentalt (och för att jag kanske inte heller hade rätt psykolog).

Men för några år sen så tog jag tag i det igen och tillsammans med en massa Sobril (såg att du också fått det, men att det inte hjälpte den gången) och en sjuksköterska som verkligen hade tiden att sitta ner med mig i lugn och ro i ett rum där vi var ostörda så gick det tillslut. Det tog ett bra tag den dagen. Jag var livrädd och grät även fast jag var helt väck i både huvud och kropp. Sjuksköterskan var utvald specifikt för att sticka mig den dagen då ansågs vara väldigt duktig med dels nålrädda och dels att hitta blodkärlen. Jag är också väldigt svårstucken. Det blir ju inte lättare när en spänner sig heller, eftersom kärlen gärna rullar iväg.

Sen den gången har jag liksom "kommit över" fobin. Men det är fortfarande en jobbig grej och något jag får ångest inför. Jag kan fortfarande svimma när jag väl sitter där (eller ligger). För mig är det viktigt med kontroll. Att hela tiden veta vad som händer. Samtidigt som jag inte vill titta. Jag har fortfarande emlasalva och tar sobril innan. Nu räcker det med endast 15 mg för min del (svårpåverkad, innan behövde jag 45mg).
Det är också viktigt att den som sticker mig vet om att jag är rädd och att hen måste ta det extra försiktigt samt veta vad den sysslar med. Och så måste jag ligga ner.

Jag vet att jag kände att jag aldrig någonsin skulle lyckas ta ett blodprov. Ingen kunde ha en svårare fobi än vad jag hade. Men jag kom över det. Och idag känner jag att klarar jag av det, då klarar du också av det! Jag kan lova att du faktiskt fixar det. Jag tror på dig

 

[Sleepy]

Jag får intrycket att detta bara bekräftar för dig att ditt liv suger och att alla möjligheter är stängda?

Förvånansvärd sammanfattning.

 

[mandalaki]

Förvånansvärd sammanfattning.

Om man får en störtskur av tips men förklarar på varje punkt varför det inte går så drar jag slutsatsen att en väldigt negativ världsbild bekräftas, ja.

 

[Magiana]

Borsta tänderna är inte heller extremt skojigt men något som måste göras två gånger varje dag.
Alla gör vi tråkiga saker dagligen.

Det tar två minuter. Det är typ ingenting. Och man måste inte borsta tänderna. Men då får man ju ta konsekvenserna av det.

Magiana hur bra är den här tråden för dig? Folk pepprar dig med mer eller mindre goda råd som du hela tiden argumenterar mot (och i många fall förstår jag dig). Jag får intrycket att detta bara bekräftar för dig att ditt liv suger och att alla möjligheter är stängda? Liksom motsatsen till att ”skriva av sig”.

Jag började inte skriva för att få svar. Om jag skriver för att få svar så använder jag forumdelen. Sen kan jag inte låta bli att svara när folk skriver.

@Magiana måste du alltid få något fysiskt tillbaka när du exempelvis hjälper någon? Som så många andra skriver så handlar ju livet om att ge och ta. I min vänskapskrets så hjälps vi åt och det är inte ofta vi blandar in pengar som "tack för hjälpen" utan vi byter helt enkelt tjänster. Sånt jämnar ut sig. Jag har oftast inte ekonomi att erbjuda som tack för hjälpen, men hjälper gärna till med det jag kan och det har hittills aldrig varit några konstigheter. Och jag kräver aldrig att få hjälp tillbaka om jag hjälper någon. Jag hjälper folk (som alltså behöver hjälpen) för att jag vet att det är uppskattat och det får mig att må bra.


Sen angående blodprov. Jag förstår dig till 110%. Jag har varit där själv. Dock inte blodfobi utan nålfobi. Idag har jag kommit över fobin, även om jag fortfarande tycker att det är väldigt obehagligt. Men jag klarar av det.
Jag har gått många år i KBT för min nålfobi utan att det gav något. Antagligen för att jag inte var redo mentalt (och för att jag kanske inte heller hade rätt psykolog).

Men för några år sen så tog jag tag i det igen och tillsammans med en massa Sobril (såg att du också fått det, men att det inte hjälpte den gången) och en sjuksköterska som verkligen hade tiden att sitta ner med mig i lugn och ro i ett rum där vi var ostörda så gick det tillslut. Det tog ett bra tag den dagen. Jag var livrädd och grät även fast jag var helt väck i både huvud och kropp. Sjuksköterskan var utvald specifikt för att sticka mig den dagen då ansågs vara väldigt duktig med dels nålrädda och dels att hitta blodkärlen. Jag är också väldigt svårstucken. Det blir ju inte lättare när en spänner sig heller, eftersom kärlen gärna rullar iväg.

Sen den gången har jag liksom "kommit över" fobin. Men det är fortfarande en jobbig grej och något jag får ångest inför. Jag kan fortfarande svimma när jag väl sitter där (eller ligger). För mig är det viktigt med kontroll. Att hela tiden veta vad som händer. Samtidigt som jag inte vill titta. Jag har fortfarande emlasalva och tar sobril innan. Nu räcker det med endast 15 mg för min del (svårpåverkad, innan behövde jag 45mg).
Det är också viktigt att den som sticker mig vet om att jag är rädd och att hen måste ta det extra försiktigt samt veta vad den sysslar med. Och så måste jag ligga ner.

Jag vet att jag kände att jag aldrig någonsin skulle lyckas ta ett blodprov. Ingen kunde ha en svårare fobi än vad jag hade. Men jag kom över det. Och idag känner jag att klarar jag av det, då klarar du också av det! Jag kan lova att du faktiskt fixar det. Jag tror på dig

Jag har inte haft vänner efter att jag blev 15. I årtionden försökte jag få vänner men hur lätt är det när man sitter isolerad hemma? De kontakter jag skapade rann alltid ut i sanden. Ingen var intresserad av att hålla kontakten med mig och när jag blev den enda som försökte ha en relation så släppte jag det. Det är ingen mening att försöka utveckla vänskap med folk som inte vill.

Så begrepp som "vänskapskrets" och "ge och ta" är rätt okända för mig.

Jag har med andra ord alltid upplevt mig själv som besvärlig och tärande. Jag har inte haft något att ge andra. Det har inte funnits personer i mitt liv som jag helt naturligt kunnat be om hjälp. Jag har känt att om jag frågar andra om hjälp så måste jag betala tillbaka direkt för att inte vara en besvärlig och tärande människa. Jag vill inte utnyttja människor och jag vill inte sitta i tacksamhetsskuld och aldrig kunna ge något tillbaka.

Jag kan väl säga att jag blev väldigt förvånad när jag slutade rida på Senioren och ägaren fortfarande ville ha kontakt med mig. Det har aldrig hänt förut. Men å andra sidan, jag är nog en ganska praktisk vän för henne eftersom jag passar hennes hund ibland när hennes mamma inte kan. Så hon är den enda person jag skulle våga fråga om saker som inte är livsnödvändiga (t.ex. lån av hästtransport).

 

[mandalaki]

Jag började inte skriva för att få svar. Om jag skriver för att få svar så använder jag forumdelen. Sen kan jag inte låta bli att svara när folk skriver.

Jag förstår det. Du får en massa tips och råd som du inte bett om. Dock undrar jag om det inte är sämre för dig att plita ner dina nekande svar, det man skriver befäster ofta ens föreställningar. Det är det jag menar med motsatsen till att skriva av sig.

 

[Unafraid]

Det tar två minuter. Det är typ ingenting. Och man måste inte borsta tänderna. Men då får man ju ta konsekvenserna av det.


Jag började inte skriva för att få svar. Om jag skriver för att få svar så använder jag forumdelen. Sen kan jag inte låta bli att svara när folk skriver.


Jag har inte haft vänner efter att jag blev 15. I årtionden försökte jag få vänner men hur lätt är det när man sitter isolerad hemma? De kontakter jag skapade rann alltid ut i sanden. Ingen var intresserad av att hålla kontakten med mig och när jag blev den enda som försökte ha en relation så släppte jag det. Det är ingen mening att försöka utveckla vänskap med folk som inte vill.

Så begrepp som "vänskapskrets" och "ge och ta" är rätt okända för mig.

Jag har med andra ord alltid upplevt mig själv som besvärlig och tärande. Jag har inte haft något att ge andra. Det har inte funnits personer i mitt liv som jag helt naturligt kunnat be om hjälp. Jag har känt att om jag frågar andra om hjälp så måste jag betala tillbaka direkt för att inte vara en besvärlig och tärande människa. Jag vill inte utnyttja människor och jag vill inte sitta i tacksamhetsskuld och aldrig kunna ge något tillbaka.

Jag kan väl säga att jag blev väldigt förvånad när jag slutade rida på Senioren och ägaren fortfarande ville ha kontakt med mig. Det har aldrig hänt förut. Men å andra sidan, jag är nog en ganska praktisk vän för henne eftersom jag passar hennes hund ibland när hennes mamma inte kan. Så hon är den enda person jag skulle våga fråga om saker som inte är livsnödvändiga (t.ex. lån av hästtransport).

Fast jag har svårt att tro att seniorerna matte höll kontakten bara för att utnyttja dig. Jag tror få personer gör så. Mest troligt såg hon dig som sin vän.

 

[Magiana]

Jag förstår det. Du får en massa tips och råd som du inte bett om. Dock undrar jag om det inte är sämre för dig att plita ner dina nekande svar, det man skriver befäster ofta ens föreställningar. Det är det jag menar med motsatsen till att skriva av sig.

Jag vet inte om det gör någon skillnad. Läget är rätt hopplöst i alla fall.

Fast jag har svårt att tro att seniorerna matte höll kontakten bara för att utnyttja dig. Jag tror få personer gör så. Mest troligt såg hon dig som sin vän.

Kanske är det så. Men jag har ju inte haft vänner innan så det kändes konstigt.

 

[Inte_Ung]

Jag har inte haft vänner efter att jag blev 15. I årtionden försökte jag få vänner men hur lätt är det när man sitter isolerad hemma?

Vi är ju några här i tråden som bryr oss om dig och vill att du skall få må bra. Det är ju också någon form av vänskap, eller hur?
Jag har ju träffat dig och uppfattade dig som trevlig att umgås med. Jag tror att du underskattar dig själv där.

 

[Magiana]

Vi är ju några här i tråden som bryr oss om dig och vill att du skall få må bra. Det är ju också någon form av vänskap, eller hur?
Jag har ju träffat dig och uppfattade dig som trevlig att umgås med. Jag tror att du underskattar dig själv där.

Ändå är det så svårt i verkligheten då jag mest går omkring och ber om ursäkt för att jag finns. Jag har hela livet gått och känt det som att jag egentligen inte har rätt att finnas. Och det orsakar så otroligt mycket problem.

 

[Inte_Ung]

Ändå är det så svårt i verkligheten då

Jag uppfattade dig som öppen, lättpratad, välformulerad och underhållande.
Det är väl ett ganska så bra första intryck, eller hur?