Brutit kontakten med nära anhöriga?

[Scata]

Fast nu har du inte citerat helt rätt utan klippt bort den väsentliga delen så det blir en helt annan version än det jag menar.

Mitt inlägg handlar om blodsband eller ej - mår man dåligt av relationen så kan den behöva brytas eller minskas. Däremot har folk mer förståelse om man bryter med en vän eller partner.

Det var det jag svarade på. Jag har inte uppfattat tråden så.
Däremot så kanske det är så "generellt" ute bland folk? eller de responser du har fått IRL? det har jag ju ingen aning om. Men som sagt, jag trodde att du menade svaren i tråden.

 

[et_flickan]

Igår kom det på tal om min icke existerande relation med min mor på arbetsplatsen. Svarade på en fråga utan att helt tänka efter.
Visade sig bli ett nyfiket ämne. Samtidigt är det inget ovanligt att man väljer att avbryta eller pausa relationer man inte mår bra av.

Hur ser det ut på buke, har ni brutit relationer med nära anhörig? Och ni sol inte gjort det, ser ni det som något oroväckande, konstigt etc?

Har brutit kontakten med min bror och pappa. De tar för mycket energi av mig. Min bror ställde till det så mycket att jag fick PTSD på grund av honom och hans beteende har verkligen inte blivit bättre sen jag var tonåring.

Jag kan dock sakna dom båda och sorgen är stor ibland för att det blev som det blev.

 

[astronaut]

Min barndomsvän har brutit kontakten med sin mamma och jag har alltid stått bakom barndomsvännens beslut (ett beslut hon själv fattade) men jag var en av dem som sagt åt henne att hennes mamma behandlar henne inte rätt i åratal. Beslutet tog hon själv när hon hade sin mamma boende hos sig en kort stund och vännen fick nog och slängde ut henne och bad henne att aldrig mer kontakta henne. Min barndomsvän tycker fortfarande det är svårt mellan varven men insett att hon inte längre är den hjärntvättade personen mamman formade för att hon skulle lyda varje vink.

Jag hjälpte vännen att köra hem lite saker från henne till mamman. Min vän var med då hon och jag tog en tripp till den staden och min vän jag hade med mig sade direkt när jag satt mig i bilen: "alltså, jag har aldrig hört någons morsa snacka så mycket skit om sitt egna barn".

Det bästa min vän kunde göra, blivit den personen jag kände som liten och känns som om jag fått henne tillbaka.

 

[Migo]

Fast är det ovanligt eller låter man helt enkelt bli att berätta om det för bekanta och vänner för att slippa frågor?

Om man utgår ifrån denna tråd så är vi ändå flera som fått frågor, vissa förstår och andra är oförstående. För egen del så tar jag sällan upp ämnet, så det finns fortfarande bekanta som tror att jag har en fungerande relation med min mor.

Jag har, efter att ha öppnat upp till folk om detta, fått -massor- av historier om samma sak. Verkligen jättemånga. Jag tror att det är tabubelagt, men det verkar väldigt vanligt med extremt destruktiva/narcissistiska mammor...

 

[Eli]

Jag har blivit lite ifrågasatt av övrig släkt för att jag har väldigt lite kontakt med min pappa. Jag tycker synd om honom för han är egentligen väldigt snäll men han har psykiska problem och jag orkar inte vara någon förälder åt honom. Jag har försökt hjälpa honom att reda upp saker i perioder men det tar sån fruktansvärd energi och han gör aldrig sin del så jag ser inte varför jag ska anstränga mig. Han kör ofta lite offerkofta också. Fick höra av min bror att han hade sagt att det var tråkigt att jag aldrig hörde av mig. Han hör ju aldrig av sig heller? Får dåligt samvete men jag orkar helt enkelt inte. Jag tar inte åt mig när andra pikar lite att jag kanske borde höra av mig till honom men jag anklagar nog mig själv lite, att jag inte är en bättre människa som orkar mer än jag orkar.

 

[lingonben]

Har brutit kontakten med min bror och pappa. De tar för mycket energi av mig. Min bror ställde till det så mycket att jag fick PTSD på grund av honom och hans beteende har verkligen inte blivit bättre sen jag var tonåring.

Jag kan dock sakna dom båda och sorgen är stor ibland för att det blev som det blev.

Jo, det är en sorg för min del med. Eller snarare, jag har sörjt konceptet att ha en mamma och pappa. Det som många andra verkar ha, stöttande trygga personer som de faktiskt vill umgås med. Det är rätt skönt att komma upp i högre åldrar, för nu kan jag glida undan frågor från ytligt bekanta lite lättare. Säger jag att mina föräldrar inte finns med i bilden längre och ser lagom ledsen ut tror alla att de är döda/allvarligt sjuka så får jag inga fler frågor.

Och så försöker jag göra ett bättre jobb som förälder med mina egna barn. Hittills går det bra, de är trygga och skötsamma med bara lagom mycket tonårsfasoner

 

[Myzan87]

I vissa fall tror jag att förståelse och kommunikation hade varit nyckeln till att slippa bryta. Att man ser och förstår från varandras perspektiv eftersom jag kan uppleva att de är väldigt stela och enbart ser sina egna känslor som de rätta och har svårt att både kommunicera och förstå andra parten.

I andra fall tycker jag man gör rätt i att bryta. Det kan va missbruk, psykiska sjukdomar, rena elakheter och det ser jag inte nått som konstigt i att man bryter. En sådan relation är enbart skadlig för en själv och ens mående.

 

[Breaktown]

Jag har, efter att ha öppnat upp till folk om detta, fått -massor- av historier om samma sak. Verkligen jättemånga. Jag tror att det är tabubelagt, men det verkar väldigt vanligt med extremt destruktiva/narcissistiska mammor...

Jag tänker att det (generellt då) kan ha en koppling till kvinnors traditionella roll i familjen, och än tydligare för varje generation bakåt man går. Mamman är familjens projektledare och omhändertagare och barnens primära anknytningsperson, medan barnen med har en ytligare relation med pappan. Har pappan då en narcissistisk personlighet finns mamman där och fångar upp och tar ansvar för pappans beteende. Men om mamman är narcissist blir det kaos.

Sen finns det ju säkerligen en massa exempel på motsatsen också såklart.

 

[monster1]

Fast är det ovanligt eller låter man helt enkelt bli att berätta om det för bekanta och vänner för att slippa frågor?

Om man utgår ifrån denna tråd så är vi ändå flera som fått frågor, vissa förstår och andra är oförstående. För egen del så tar jag sällan upp ämnet, så det finns fortfarande bekanta som tror att jag har en fungerande relation med min mor.

Som jag skrev "Med ovanligt menar jag att de flesta har relativt goda relationer med sin familj och släkt och att det är betydligt färre som behöver bryta med sin släkt än de som kan bibehålla relationen." Jag vet tillräckligt om de i min närhet för att veta om de har kontakt med sina syskon och föräldrar. Så i varje fall är det ovanligt i min omgivning. Av alla människor jag känner och har känt så vet jag kanske två som har åtminstone i perioder brutit med en eller flera i sin familj av olika anledningar. Då räknar jag förvisso inte med de två män som helt enkelt lämnade sina familjer och små barn och drog utomlands pga av ekonomiska problem, vilket ju också får anses som relativt ovanligt.

 

[Enya]

Jag har blivit lite ifrågasatt av övrig släkt för att jag har väldigt lite kontakt med min pappa. Jag tycker synd om honom för han är egentligen väldigt snäll men han har psykiska problem och jag orkar inte vara någon förälder åt honom. Jag har försökt hjälpa honom att reda upp saker i perioder men det tar sån fruktansvärd energi och han gör aldrig sin del så jag ser inte varför jag ska anstränga mig. Han kör ofta lite offerkofta också. Fick höra av min bror att han hade sagt att det var tråkigt att jag aldrig hörde av mig. Han hör ju aldrig av sig heller? Får dåligt samvete men jag orkar helt enkelt inte. Jag tar inte åt mig när andra pikar lite att jag kanske borde höra av mig till honom men jag anklagar nog mig själv lite, att jag inte är en bättre människa som orkar mer än jag orkar.

Jag känner igen mig i det du skriver om att anklaga sig själv för att man inte orkar mer än man orkar. Man SKA ju orka. Man SKA ju stå ut. Man SKA ju vara förlåtande. Så mycket man SKA. Det känns som ett misslyckande att inte vilja ha kontakt med sina syskon, men helt ärligt så sliter det så väldigt när jag har det. Men det känns jättefel.

Min son har jag inte brutit med, bara satt på paus så att säga. Jag har satt en gräns runt mig där han bara får vara om han uppför sig bra mot mig, och det är han som får ta kontakt med mig just nu. Jag VILL ha honom i mitt liv, han ska bara gå på livets nitar medan han provar sig fram, tills dess får han hållas kort för att jag ska skydda mig själv (och det får jag skit för också för så får man inte göra som förälder). Men min syster jag inte har kontakt med vet jag inte om jag någonsin kommer ha kontakt med igen. Det är en sorg. Mer sorg med henne än med andra systern, för där var vi inte ovänner eller så, vi valde helt olika liv bara, och hon betedde sig inte illa, snackade inte skit. Kanske är det det som är så jobbigt nu, inte nog med att vi inte har kontakt, det ska snackas så mycket skit om mig med alla som vill lyssna också.

 

[Bexzor]

Det var det jag svarade på. Jag har inte uppfattat tråden så.
Däremot så kanske det är så "generellt" ute bland folk? eller de responser du har fått IRL? det har jag ju ingen aning om. Men som sagt, jag trodde att du menade svaren i tråden.

Det är delvis baserat på egen erfarenhet, därav tråden, men också utifrån vad det står i inläggen i tråden.

Denna tråd är inte skriven utifrån min icke existerande relation i sig utan mer utifrån ett mer öppen fråga på andras perspektiv och eventuella upplevelser.

 

[TinyWiny]

Jag känner igen mig i det du skriver om att anklaga sig själv för att man inte orkar mer än man orkar. Man SKA ju orka. Man SKA ju stå ut. Man SKA ju vara förlåtande. Så mycket man SKA. Det känns som ett misslyckande att inte vilja ha kontakt med sina syskon, men helt ärligt så sliter det så väldigt när jag har det. Men det känns jättefel.

Min son har jag inte brutit med, bara satt på paus så att säga. Jag har satt en gräns runt mig där han bara får vara om han uppför sig bra mot mig, och det är han som får ta kontakt med mig just nu. Jag VILL ha honom i mitt liv, han ska bara gå på livets nitar medan han provar sig fram, tills dess får han hållas kort för att jag ska skydda mig själv (och det får jag skit för också för så får man inte göra som förälder). Men min syster jag inte har kontakt med vet jag inte om jag någonsin kommer ha kontakt med igen. Det är en sorg. Mer sorg med henne än med andra systern, för där var vi inte ovänner eller så, vi valde helt olika liv bara, och hon betedde sig inte illa, snackade inte skit. Kanske är det det som är så jobbigt nu, inte nog med att vi inte har kontakt, det ska snackas så mycket skit om mig med alla som vill lyssna också.

Vet du @Enya , för vad det är värt, jag tycker att du gör helt rätt! För nej, du ska inte behöva orka bära all skit som andra slänger på dig. Du är huvudpersonen i ditt liv och vilka gränser du vill ha och behöver ha runt dig har ingen annan med att göra. De som anser att de har rätt att lägga sig i kan dra till en varmare plats tycker jag.
Jag hoppas för allas skulle att din son en dag inser vad han pysslar med och att han då letar reda på det du har lärt honom och använder det.

 

[Enya]

Vet du @Enya , för vad det är värt, jag tycker att du gör helt rätt! För nej, du ska inte behöva orka bära all skit som andra slänger på dig. Du är huvudpersonen i ditt liv och vilka gränser du vill ha och behöver ha runt dig har ingen annan med att göra. De som anser att de har rätt att lägga sig i kan dra till en varmare plats tycker jag.
Jag hoppas för allas skulle att din son en dag inser vad han pysslar med och att han då letar reda på det du har lärt honom och använder det.

Tack!

Jag är säker på att han gör det, han har redan börjat så smått, han är inte dum utan intelligent, han använder bara sin hjärna totalfel och har valt att lyssna på andra (min skitsnackande syster och nu hans kusin som sysslar med samma sak) istället för mig, men innerst inne vet han ju att jag har lärt honom vettiga saker inför livet. Häromdagen pratade vi en timme i telefon, han ringde, han skulle handla och ville ha råd om vilka affärer han skulle välja för att komma undan så billigt som möjligt och så frågade han om jag inte kunde "följa med" och handla i affären och så frågade han om olika saker vilket han skulle ta osv. Jag sa att han ju vet, han har ju handlat tusen gånger till oss när han bodde hemma, men han ville nog ha bekräftelse tror jag.

Jag har sagt det till honom också, att jag vet att han fixar det, att han finns där innerst inne, den sonen som kan så mycket, som är omtänksam, smart, vänlig och fin på alla möjliga vis. Och att jag tror att han lyckas i livet, bara för att han gör dumma saker för sig nu betyder inte det att han är helt körd. Men jag är ju partisk, jag är hans mamma ju. Grejen är nog att det matas lite av alla att mot mamma kan man bete sig hur som helst, hon finns alltid där, vad man än gör mot henne älskar hon en, hon ställer alltid upp, det SKA hon göra.

Medan man måste kämpa enormt för att behålla relationer till andra, hans pappas familj har alltid valt hans bror framför honom och gjort skillnad på barnen, min familj är inte ett dugg bättre, då min äldsta son är en riktig arbetare, en knegare och min andra son är mer akademisk med tummen mitt i handen så har de valt arbetaren. De kallar min son för bög för att han inte är lika bra på att "arbeta" och som skällsord så fort det är något. Det kvittar hur mycket jag sagt att han inte ska lyssna, att det inte stämmer, att han inte ska ta åt sig, att de gör fel- jag är på samma gång i hans ögon partisk eftersom jag är mamma, han måste tjäna deras respekt, en mamma SKA ju per automatik alltid försvara, älska och stå bakom sina barn, så det räknas liksom inte när jag gör det. Hur man gör det enklast hos min syster? Det upptäckte han i tonåren när han var arg på mig en gång och berättade det för min syster, som då fattade tycke för den ilskan och eldade på- skitsnack gjorde att han blev omtyckt, en av dem. Detta gjorde att han fick dåligt samvete, som han tog ut på mig, han tog alltid ut allting på mig istället för att hantera det själv, och värre blev det när han förstod att jag förstod vad han sysslade med, varför och att han har känslor, ännu mer att ta ut på mig- eftersom jag i och med det bekräftade hans känslor, istället för att det kändes bra att vara en i gänget hos min syster, och att han var stor , tuff och cool. Sedan har det alltså bara blivit värre och värre. Från tonårsbeteende till psykisk misshandel ivrigt påhejjad av min syster. Nu får han ta ansvar för sitt handlande, men jag tror fullt och fast på att han hittar tillbaka.

Vad gäller min syster är hon för evigt tappad. Skillnaden på min son och hon är att han alltid har varit en väldigt omtänksam och mjuk och snäll människa fram tills tonåren, hon har aldrig varit det.

 

[TinyWiny]

Tack!

Jag är säker på att han gör det, han har redan börjat så smått, han är inte dum utan intelligent, han använder bara sin hjärna totalfel och har valt att lyssna på andra (min skitsnackande syster och nu hans kusin som sysslar med samma sak) istället för mig, men innerst inne vet han ju att jag har lärt honom vettiga saker inför livet. Häromdagen pratade vi en timme i telefon, han ringde, han skulle handla och ville ha råd om vilka affärer han skulle välja för att komma undan så billigt som möjligt och så frågade han om jag inte kunde "följa med" och handla i affären och så frågade han om olika saker vilket han skulle ta osv. Jag sa att han ju vet, han har ju handlat tusen gånger till oss när han bodde hemma, men han ville nog ha bekräftelse tror jag.

Jag har sagt det till honom också, att jag vet att han fixar det, att han finns där innerst inne, den sonen som kan så mycket, som är omtänksam, smart, vänlig och fin på alla möjliga vis. Och att jag tror att han lyckas i livet, bara för att han gör dumma saker för sig nu betyder inte det att han är helt körd. Men jag är ju partisk, jag är hans mamma ju. Grejen är nog att det matas lite av alla att mot mamma kan man bete sig hur som helst, hon finns alltid där, vad man än gör mot henne älskar hon en, hon ställer alltid upp, det SKA hon göra.

Medan man måste kämpa enormt för att behålla relationer till andra, hans pappas familj har alltid valt hans bror framför honom och gjort skillnad på barnen, min familj är inte ett dugg bättre, då min äldsta son är en riktig arbetare, en knegare och min andra son är mer akademisk med tummen mitt i handen så har de valt arbetaren. De kallar min son för bög för att han inte är lika bra på att "arbeta" och som skällsord så fort det är något. Det kvittar hur mycket jag sagt att han inte ska lyssna, att det inte stämmer, att han inte ska ta åt sig, att de gör fel- jag är på samma gång i hans ögon partisk eftersom jag är mamma, han måste tjäna deras respekt, en mamma SKA ju per automatik alltid försvara, älska och stå bakom sina barn, så det räknas liksom inte när jag gör det. Hur man gör det enklast hos min syster? Det upptäckte han i tonåren när han var arg på mig en gång och berättade det för min syster, som då fattade tycke för den ilskan och eldade på- skitsnack gjorde att han blev omtyckt, en av dem. Detta gjorde att han fick dåligt samvete, som han tog ut på mig, han tog alltid ut allting på mig istället för att hantera det själv, och värre blev det när han förstod att jag förstod vad han sysslade med, varför och att han har känslor, ännu mer att ta ut på mig- eftersom jag i och med det bekräftade hans känslor, istället för att det kändes bra att vara en i gänget hos min syster, och att han var stor , tuff och cool. Sedan har det alltså bara blivit värre och värre. Från tonårsbeteende till psykisk misshandel ivrigt påhejjad av min syster. Nu får han ta ansvar för sitt handlande, men jag tror fullt och fast på att han hittar tillbaka.

Vad gäller min syster är hon för evigt tappad. Skillnaden på min son och hon är att han alltid har varit en väldigt omtänksam och mjuk och snäll människa fram tills tonåren, hon har aldrig varit det.

Jag vet ju hur du har kämpat för din och dina barns överlevnad och hur eller hur är hans reaktion hur hemsk den än är förståelig ur ett psykologiskt perspektiv. Vi människor kan göra de mest märkliga saker för att få passa in och vara med men det är såklart inte mindre sorgligt eller skadligt för det. Men det kan vara bra att tänka så så att man inte fullständigt går sönder. (Det gör man såklart ändå men jag tror du vet hur jag menar.)

Jag läste en undersökning en gång som kommit fram till att våra hjärnor när vi kommer i tonåren verkar vara gjorda för att lyssna mindre på föräldrarnas röster och då främst mammans röst. Att rösten och orden liksom sållas bort av hjärnan som något barkgrundsljud man inte behöver reflektera över eller bry sig om. Pappans röst var avhängigt på hur mycket han hade funnits för barnen under uppväxten. Hade han varit frånvarande var det större risk/chans att barnet lyssnade på honom än om han hade varit närvarande. Våra hjärnor vill istället lyssna utåt. Det är sannolikt ett sätt att bryta sig loss från föräldrarelationen och ett steg i att bli vuxen och skapa egna relationer utanför familjen för att kunna skapa sig en egen familj men det förklarar så enormt mycket tycker jag.
I ert fall är det så hjärtskärande tydligt att din son bara vill få bli accepterad. Du finns alltid där. Dig kan han hälla sin galla över och orden som kommer har inget med vare sig dig eller honom att göra utan är ett uttryck för hans inre frustration över sin livssituation. Över att inte känna sig accepterad för den unika människa just han är. En dag kommer han med stor sannolikhet tänka som du och bryta sig loss från den destruktiva sidan av släkten för att gå sin egen väg precis som du har gjort. Han kommer säkert hitta människor som är bra för honom istället.

Det här att be om hjälp med något man kan är en så väldigt typiskt förlåtjagharvaritsåförbannatdum grej. Att liksom låtsas att man behöver någon på ett sätt man egentligen inte gör för att man behöver den människans något så oerhört i andra delar av livet. Så spela med tycker jag. Låt honom göra sådär, det är hans sätt att säga att han älskar och saknar dig. Tror jag.

 

[BusBarro]

Jag bröt med min mamma vid julas förra året efter år av elaka kommentarer och narcissistiskt beteende från hennes sida.
Vi har två små barn och jag sörjer att de inte kommer ha en mormor som bryr sig om dom och älskar dom. Men också att jag inte har någon mamma som älskar mig för den jag är (min pappa är död, han och jag var supertighta).
Min mamma kommer aldrig inse att det är hon som måste ändra sig och hon skulle aldrig be om ursäkt för något.
Jag har slutat bry mig om det MEN hon skickar pengar så fort någon fyller år och jag känner att det är något sjukt sätt hon vill köpa sig "fri" på för att ha en bra relationen det vill hon inte. Jag har sån god lust att skicka tillbaka pengarna till henne.