Brutit kontakten med nära anhöriga?

[Migo]

Jag växte ifrån min ena syster. Vi var inte ovänner eller så men gick helt olika vägar i livet och jag vill inte ha kontakt med en missbrukare så vi hade inte kontakt då hon missbrukade. Båda visste liksom varför det var så här och det var inget gammalt groll mellan oss. Tyvärr dog hon för ett år sedan snart utan att det blivit någon förändring.

Min andra syster tog jag avstånd till i samma veva som hennes död eftersom det blev för mycket med all skitsnack och gnäll, där min ena son också var inblandad och spridde skit till henne, allt för att bli omtyckt av henne. ju mer han satt och snackade skit om mig ju mer kände han sig som en i gänget där. Jag fick nog, både av min syster och av min son, som är vuxen. Han betedde sig illa, verkligen hemskt mot mig hemma, har skrivit lite om det här på buke också. Han fick flytta i oktober, men fortsatte ta ut sin aggression på mig genom att ringa mig och bråka över något. Först nu i februari när jag flyttade från Skåne och han inte längre var inneboende hos min syster och istället flyttade till egen lägenhet har han kunnat ringa och prata med mig som normalt folk. Men jag liksom slutade svara så ofta och jag hörde inte av mig till honom där mellan oktober och februari, om jag inte var tvungen. Nu sitter han istället med sin kusin och håller med henne och snackar skit om mig, hon har alltid avskytt mig, eftersom jag stod på hennes mamma sida när hon prylade henne, så det är perfekt med min son där som bara jamsar med och håller med osv. Jag känner mig som ensammast i världen, inget av det som sägs är ju sant, men det blir deras sanning ju som sprids. På frågan varför sonen inte säger emot, han vet ju vad som är sant "Du vet att jag inte tycker om att säga emot när folk pratar så".

Så hur långt ska man dra skyldigheten? Hur dåligt ska en förälder må pga ens vuxna barns dåliga beteende? Med ursäkten att det är ens barn.

Så himla skönt att höra att han inte bor hos er längre, har tänkt på er mycket efter tråden

 

[Enya]

Så himla skönt att höra att han inte bor hos er längre, har tänkt på er mycket efter tråden

Ville inte uppdatera i tråden, allt var så osäkert i några månader, inte förrän nu verkar det ha landat. För mig, inte för honom, han har ju sina problem, eftersom han inte gör som jag säger utan som han vill vilket krockar med samhället trots att han vet bättre. Skönt däremot att han inte drar ner oss andra i det utan bara sig själv.

 

[Hedinn]

Jag växte ifrån min ena syster. Vi var inte ovänner eller så men gick helt olika vägar i livet och jag vill inte ha kontakt med en missbrukare så vi hade inte kontakt då hon missbrukade. Båda visste liksom varför det var så här och det var inget gammalt groll mellan oss. Tyvärr dog hon för ett år sedan snart utan att det blivit någon förändring.

Min andra syster tog jag avstånd till i samma veva som hennes död eftersom det blev för mycket med all skitsnack och gnäll, där min ena son också var inblandad och spridde skit till henne, allt för att bli omtyckt av henne. ju mer han satt och snackade skit om mig ju mer kände han sig som en i gänget där. Jag fick nog, både av min syster och av min son, som är vuxen. Han betedde sig illa, verkligen hemskt mot mig hemma, har skrivit lite om det här på buke också. Han fick flytta i oktober, men fortsatte ta ut sin aggression på mig genom att ringa mig och bråka över något. Först nu i februari när jag flyttade från Skåne och han inte längre var inneboende hos min syster och istället flyttade till egen lägenhet har han kunnat ringa och prata med mig som normalt folk. Men jag liksom slutade svara så ofta och jag hörde inte av mig till honom där mellan oktober och februari, om jag inte var tvungen. Nu sitter han istället med sin kusin och håller med henne och snackar skit om mig, hon har alltid avskytt mig, eftersom jag stod på hennes mamma sida när hon prylade henne, så det är perfekt med min son där som bara jamsar med och håller med osv. Jag känner mig som ensammast i världen, inget av det som sägs är ju sant, men det blir deras sanning ju som sprids. På frågan varför sonen inte säger emot, han vet ju vad som är sant "Du vet att jag inte tycker om att säga emot när folk pratar så".

Så hur långt ska man dra skyldigheten? Hur dåligt ska en förälder må pga ens vuxna barns dåliga beteende? Med ursäkten att det är ens barn.

Jag säger inte att det inte existerar fall där det är rimligt (tänkte faktiskt förtydliga det först i inlägget just med tanke på vad du skrivit om din situation här). Dock är det för mig den enda relationen som inte är okej att bryta utan en jäkligt bra anledning så att säga, och kanske även att man som förälder bör vara öppen för att återuppta en relation om situationen(/personen) ändras senare. Övriga familjerelationer har man liksom noll skyldighet till, och enligt mig rätt att bryta utan anledning alls om det är så.

 

[Inte_Ung]

Jag bröt med min mamma eftersom att hon inte kunde låta bli att skrika och leva rövare när hon inte fick som hon ville.
Hon har så länge jag kan minnas fått utbrott och skrikit elakheter och fula ord när andra inte gör som hon vill.
Efteråt så kommer hon inte riktigt ihåg vad hon har gjort.

Droppen kom när hon mot min och min sambos uttryckliga vilja trängde sig in i vårt hem och fick ett utbrott när vi ville att hon skulle åka hem till sig och lämna oss ifred.
Hon fullständigt exploderade och gick bananas.
Vi beslutade då att om hon inte kunde uppföra sig så ville vi inte ha med henne att göra alls.

När hon får som hon vill är hon både trevlig, elegant och humoristisk att ha att göra med.
Så det är litet lurigt det där.

Numera så har vi viss kontakt och jag håller tillfällena korta, hon verkar inte orka mer än ett par timmar utan att tappa det.
Om hon ringer och jagar upp sig för mycket så lägger jag på.
Och när hon börjar anklaga mig (och hela världen) för olika saker så säger jag emot eller bryter av.
Skriker hon då så får hon valet att sluta eller att jag lägger på.

Min mamma får aldrig skrika åt mig mer.
Jag är faktiskt över 60 år och borde få slippa sådana saker som en tokarg mamma.

 

[TantAgda]

Jag bröt med min pappa för flera år sedan. Jag ansåg att han hade ett alkoholmissbruk vilket han inte alls tyckte eller heller tänkte ta tag i. Jag ställde ultimatum.
Han har dessutom betett sig riktigt illa mot min bror mer eller mindre hela hans liv vilket han heller inte kan se så trots att han nu slutat dricka sen nåt år tillbaka har jag valt att hålla avstånd fortfarande.

Upplever inte att jag blir ifrågasatt i mitt beslut utan får mest förståelse om folk undrar.

 

[Kakis]

Jag har inte brutit kontakten men har väldigt reducerad kontakt med min mamma. Hon visar inget intresse att umgås med sina barn och barnbarn och jag känner att utbyte med henne inte ger mig något så jag träffar henne till jul och ibland någon gång däremellan. Hon ringer på min födelsedag och jag på hennes, men vi har ingen relation och inget direkt att prata om.

 

[Sel]

Jag har inte solklart brutit, men helt enkelt valt att fasa ut en morbror. Det är tråkigt för han är den enda lillebror mamma har kvar, men han utnyttjar mormor för både pengar och annat och är så himla ful mot henne, det mesta han har att säga är sexistiskt eller rasistiskt och kvinnan han bor med sysslar med olika typer av scams online. De är helt enkelt inte personer som berikar mitt liv.
Ingenting konstigt med det.

 

[Therese1988]

Jag har brutit kontakten med mitt syskon och det har varit SÅ skönt att slippa all dramatik som hen före med sig. Bl a ställa till världens scen på en släktsammankomst och låtsas som att hen darrade av skräck av rädsla för att jag skulle slå ihjäl hen. Våra föräldrar hade jättesvårt att acceptera det först och tog syskonets parti och hotade att säga upp all kontakt med mig (och förbjöd mig att närvara vid flera högtider). MEN. Sen var mamma och en stor del av hennes släkt närvarande när det där stora utspelet kom och plötsligt så trillade polletten ner och de insåg att jag kanske hade lite rätt ändå.
Sedan dess har de accepterat mitt beslut att klippa all kontakt och sedan skiljde sig även mina föräldrar. Det var helt enkelt väldigt mycket som var fel inom familjen och vi har det bättre som det är nu.

Morfar är för gammal och virrig för att ha koll, så när jag hälsar på honom, måste jag gå igenom det där varje gång. "Nej, jag vet ingenting om vad mitt syskon gjort/gör/vad-det-nu-är. Vi har inte haft kontakt på flera år."
Han tycker att det är jättekonstigt och accepterar nog inte det helt, så jag tror inte att det BARA är att han glömmer bort...

 

[Piaff]

Jag har en ganska reducerad och ytlig relation med min mamma, hon är van att styra och ställa, har ett obegripligt behov av att alltid häva ur sig exakt vad hon tänker och råkar det vara något elakt som man blir ledsen av och man säger att man blir ledsen så tycker hon att ”man får inte ens ha en åsikt”. Det spelar liksom ingen roll om den där åsikten sårar för det viktigaste är att hon får uttrycka den. Så jag håller henne kort. Med jämna mellanrum leder det till att hon blir ledsen i sin tur och tycker att inget hon gör duger, men hon har inget intresse av att jobba med sig själv ”för jag är sån, jag är ärlig”.

Hamnar man i dispyt med henne spelar hon fruktansvärt fult, det är alltid personangrepp, trycka på de svagaste punkter hon vet, eller försöka svartmåla min pappa eftersom hon till synes är svartsjuk på att vi har en fin relation (de är skilda).

Åh, och hon har fått för sig att jag är kontrollerad av min sambo för att jag inte fattar stora beslut kring hem och hus utan diskussion med honom istället för att köra över honom som hon alltid gjorde men min pappa när de var gifta…

 

[Bexzor]

Jag orkar inte citera alla som svarat, men det är inte bara min mor jag avslutat kontakten med. Det är heller inget jag sörjer under de förutsättningarna som finns, däremot önskar jag att situationen skulle vara annorlunda. Därför blir jag lite fundersam på hur personer kan ha åsikter om avslutade relationer utan att veta bakgrund. Märker i tråden att vi är flera som av olika skäl avslutat en eller flera relationer för att man inte mår bra av den.

 

[alazzi]

Periodvis har jag brutit helt med min mamma. Hon kan vara så enormt elak och vet precis var det gör mest ont. Min bror gick in och medlade vid en gång när vi hade haft ett mer än årslångt uppehåll. Men elakheterna fortsätter så hon vill inte/kan inte förstå när hon går över gränsen. Kontakten är extremt ytlig. Hon tjatar om att jag ska bo hos henne (stort hus) men jag värnar om min hälsa och vi kan inte bo under samma tak.

 

[Bexzor]

Hon tjatar om att jag ska bo hos henne (stort hus) men jag värnar om min hälsa och vi kan inte bo under samma tak.

Nu är det inte enbart till dig jag riktar mig men jag fastnade för en ganska uppenbar mening i din text. Vi som valt att bryta helt eller minska kontakten gör det ofta utifrån att vi värnar om vår hälsa. Hade vi haft en elak vän, eller lämnar ett destruktivt förhållande med en partner reagerar sällan många på att man bryter relationen. Men av någon anledning verkar det inte gälla när det gäller blodsband. Vill minnas att jag läste ett inlägg i tråden att man behöver inte må dåligt av en relation bara för att det är blodsband

 

[TinyWiny]

Ja det har jag gjort. Jag har ingen kontakt med min släkt eller födelsefamilj. Jag ser det som så att relationer som gör mig illa är inget jag behöver i mitt liv. Jag behöver relationer jag mår väl av.
Reaktionerna har varit blandade. Det har berott på vem det har varit fråga om och vem som har frågat men det är tydligt att de som har nära relationer till sin födelsefamilj/släkt har svårast att förstå och se att alla inte har haft samma tur som de. "Men det är ju ändå din mamma!" Har endel nästan hulkande uttryckt sig extremt anklagande mot mig. Märkligast var dock en person som när hen fick veta att jag blev utkastad på gatan som trettonåring på allvar frågade vad jag hade gjort då. Jag svarade som det var att jag hade stor anledning att tro att dödshoten skulle bli verkliga och genom att säga det och be samhället om hjälp förstörde jag deras fasad utåt. Jag har sedan dess funderat då och då på vad som skulle kunna anses som rimlig orsak att kasta ut sin trettonåring på gatan för? Inte be socialen om hjälp med placering i familjehem eller liknande utan ut på gatan och sedan ljuga om det till socialtjänsten för att kunna behålla barnbidraget. Jag har inte lyckats finna någon orsak.

 

[lingonben]

Jag har brutit med min mor som misshandlat mig +sysslat med kraftig omsorgssvikt under min uppväxt. Började med att minska kontakten kraftigt när jag lyckats bryta mig loss och flytta hemifrån, och bröt den helt när min älskade mormor hade dött. Ledde i förlängningen till att jag bröt med min far också, eftersom han inte accepterade mitt val utan tyckte jag skulle höra av mig då och då "för det kostar så lite att göra någon glad"
Nej pappa, du har faktiskt ingen aning om vad det min mor utsatt mig för kostat mig... Ett antal terapitimmar för att läka mig själv, sjukskrivning pga depression, ätstörningar, självmordsplaner och allmänna trust issues till hela världen t ex

Jag har tackolov inte blivit ifrågasatt så mycket. Någon släkting samt vän till mina föräldrar har försökt pusha mig att dyka upp när nån förälder fyllt jämnt. Och en kompis till mig som hade nånslags rädda-världenkomplex efter att ha gått coachutbildning försökte också pusha mig. Hon ringde upp mig och tyckte jag skulle försonas med min mamma "innan det var för sent, jag skulle säkert ångra mig om hon hann dö innan dess". Jag förklarade att det var inga som helst problem i mina ögon om hon dog och avslutade samtalet.

 

[Scata]

Men av någon anledning verkar det inte gälla när det gäller blodsband. Vill minnas att jag läste ett inlägg i tråden att man behöver inte må dåligt av en relation bara för att det är blodsband

Oj, det har jag missat helt i tråden
Jag har snarare läst att det är väldigt många (precis som jag) som har tagit avstånd helt eller delvis från just blodsband.

Jag har en vän vars man sa något klokt till mig för många år sedan när jag inte trodde att man "fick" ta avstånd från blodsband. Han sa att vänner umgås man med, släkten passar bäst bakom glas och ram
Det tog ett tag för mig att förlika mig med det, men till slut ramlade poletten ner.
Nu umgås jag bara med vänner, blodsband eller ej.

 

[Cambrie]

Jag har brutit mer eller mindre med mamma. Mest för att hon trycker ner mig och alltid är fruktansvärt spydig mot mig. Idag är jag likgiltig inför henne. Visst kan jag svara när hon ringer. Är artig. Men jag tar sällan kontakt med henne själv. Visst kan det göra ont ibland men tror det är lugnast så. Min man har ju en helt annan kultur, han förstår verkligen inte varför. Hon är ju din mamma säger han, men för min del spelar det ingen roll.

 

[Bexzor]

Oj, det har jag missat helt i tråden
Jag har snarare läst att det är väldigt många (precis som jag) som har tagit avstånd helt eller delvis från just blodsband.

Jag har en vän vars man sa något klokt till mig för många år sedan när jag inte trodde att man "fick" ta avstånd från blodsband. Han sa att vänner umgås man med, släkten passar bäst bakom glas och ram
Det tog ett tag för mig att förlika mig med det, men till slut ramlade poletten ner.
Nu umgås jag bara med vänner, blodsband eller ej.

Fast nu har du inte citerat helt rätt utan klippt bort den väsentliga delen så det blir en helt annan version än det jag menar.

Mitt inlägg handlar om blodsband eller ej - mår man dåligt av relationen så kan den behöva brytas eller minskas. Däremot har folk mer förståelse om man bryter med en vän eller partner.

 

[monster1]

Igår kom det på tal om min icke existerande relation med min mor på arbetsplatsen. Svarade på en fråga utan att helt tänka efter.
Visade sig bli ett nyfiket ämne. Samtidigt är det inget ovanligt att man väljer att avbryta eller pausa relationer man inte mår bra av.

Hur ser det ut på buke, har ni brutit relationer med nära anhörig? Och ni sol inte gjort det, ser ni det som något oroväckande, konstigt etc?

Jag har inte brutit med någon i min familj/släkt och det beror ju på att det inte behövs. Ingen av dom beter sig så illa att jag inte klarar av att ha kontakt med dem (tur för mig). Som tur är är det relativt ovanligt att man har sådana relationer till släkten att man behöver bryta helt. Dock inget fel att göra det när det behövs. Med ovanligt menar jag att de flesta har relativt goda relationer med sin familj och släkt och att det är betydligt färre som behöver bryta med sin släkt än de som kan bibehålla relationen.

 

[Bexzor]

Jag har inte brutit med någon i min familj/släkt och det beror ju på att det inte behövs. Ingen av dom beter sig så illa att jag inte klarar av att ha kontakt med dem (tur för mig). Som tur är är det relativt ovanligt att man har sådana relationer till släkten att man behöver bryta helt. Dock inget fel att göra det när det behövs. Med ovanligt menar jag att de flesta har relativt goda relationer med sin familj och släkt och att det är betydligt färre som behöver bryta med sin släkt än de som kan bibehålla relationen.

Fast är det ovanligt eller låter man helt enkelt bli att berätta om det för bekanta och vänner för att slippa frågor?

Om man utgår ifrån denna tråd så är vi ändå flera som fått frågor, vissa förstår och andra är oförstående. För egen del så tar jag sällan upp ämnet, så det finns fortfarande bekanta som tror att jag har en fungerande relation med min mor.

 

[Therese1988]

Fast är det ovanligt eller låter man helt enkelt bli att berätta om det för bekanta och vänner för att slippa frågor?

Om man utgår ifrån denna tråd så är vi ändå flera som fått frågor, vissa förstår och andra är oförstående. För egen del så tar jag sällan upp ämnet, så det finns fortfarande bekanta som tror att jag har en fungerande relation med min mor.

Jag tar bara upp det om någon frågar, men undviker helst att prata om det, just för att jag inte orkar ta diskussionen med någon som ska ifrågasätta. Oftast svarar jag bara kort att "jag har ingen kontakt med mitt syskon, för vi funkar inte ihop och jag mår bättre utan den kontakten."
De få som känner till hela storyn bakom, har förståelse. Men det är inget jag orkar dra upp när nyfikna människor frågar. De som behöver veta, vet. Det räcker.