Så då är det ok?
Spelarna, tränarna och funktionärerna har familjer. Som har jobb och sysselsättningar o s v.
Spelarna kan också få långvariga följder. Eller deras familjemedlemmar. Eller grannar.
De där långvariga följderna anser jag det snackas alldeles för mycket om. Det är inte på något sätt unikt, att vara trött länge och ha diverse besvär under lång tid efter en kraftig infektion.
Huruvida det är statistiskt sett vanligare att få långvariga problem efter Covid-19, än efter t.ex. en kraftig säsongsinfluensa eller lunginflammation, vet man inte än.
Förhoppningsvis, så blir det såpass många i absoluta tal, som klagar på långvariga besvär efter Covid-19, så att eventuell bättre hantering av utredning, förbättrad rehabiliteringskedja, generösare inställning till långvarig sjukskrivning, med mera, kan komma ALLA, som får långvariga besvär efter en infektion (oavsett infektionen), till del.
Det är oerhört många som får problem av olika slag, och olika länge, efter säsongsinfluensa, kraftfullare varianter av förkylning, lunginflammation eller vad det kan vara för infektion. Dessa har sällan eller aldrig fått någon hjälp värd namnet. De har också sällan lyckats få förlängda sjukskrivningar, grundlig utredning, eller fått någon slags specialisthjälp av vården.
Jag minns en hockeysäsong, när jag spelade första matchen på höstsäsongen, alltså i slutet av september. Och så fick jag det årets influensa, och kunde inte börja träna "på riktigt/för fullt" igen, förrän i mars. Tiden fram till slutet av januari sisådär, var hemsk, med en enorm trötthet och jag hade svårt att få i mig tillräckligt med luft. Och spelade alltså inga fler matcher den säsongen. Jag spelade alltså ishockey på elitnivå, och var naturligtvis enormt vältränad på den tiden.
Jag förutsätter, att våra elitidrottare, tar det ansvar som krävs, för att de ska kunna fortsätta med sitt jobb, utan att öka på smittspridningen i samhället.
Elitlagens medlemmar (alla, förutom spelare, alltså materialare, tränare o.s.v) i t.ex. ishockey, lever i en slags "bubbla", och umgås huvudsakligen med sitt lag i vardagslag, förutom då med eventuell familj.
Blir en i laget sjuk, är risken stor att flera blir det.
Eftersom det är ett slags riskyrke man har, så får man då vidta de åtgärder som behövs, för att inte sprida smitta utanför laget.
Om det då innebär att man umgås med sin familj på ett annat sätt en i normalfallet, t.ex. ha eget sovrum, egen toalett, hålla avstånd från sina familjemedlemmar (inga kramar) och hålla stort avstånd vid gemensamma måltider, så är det ett val som man får göra i den familjen.