Då hundlivet inte blev som man tänkt

[maxselene]

Det här är mer en ventilering om sorgen då man inte räcker till och önskan om något annat. Berätta gärna om egna erfarenheter.

Vi längtade i flera år efter att få skaffa hund och äntligen föll alla bitar på plats så vi skulle kunna ge en hund ett bra liv.

Jag hade så många olika raser i tanken innan men det var alltid något som fick mig att tveka på rasen. Tillsist började tidsfönstret krympa för att hinna med valp på det sättet jag ville ha det, men fastnade då för en parning av bruksras. Efter flera samtal med uppfödaren och ett besök så valde vi att ta hem en valp.

Hela valptiden var ett helvete. Kändes som att ingenting vi gjorde bet. Det har varit en enda kamp med allt, ingenting har kommit gratis. Unghundstiden som han är i nu är värre.

Han har väldigt lätt till stress och oberoende om den kommer från något positivt eller negativt så är reaktionen ofta den samma och den är sällan trevlig.

Nu är hunden snart 20 månader och jag börjar tro att han är i någon typ av kronisk stress, för vad vi än gör så är det som att han är fast i samma loop.

Vissa dagar känner jag att "nä jag kan inte göra mer. Jag har sträckt mig till bristningsgränsen och vänt ut och in på mig själv men inget funkar, vi ser inga framsteg"
Andra dagar slås man av extremt dåligt samvete. "Jag borde göra mer. Har jag verkligen testat allt? Nog kan jag sträcka mig lite till?"
Verkligheten är att jag sa upp mig från mitt jobb för att jag höll på att få en utmattning. Skaffade denna hunden som skulle bli mitt ljus och nya hobby, men nu börjar jag få samma känningar som jag hade på mitt arbete. Jag kuggade 5 av mina 6 kurser jag läst nu senaste året pga av att hunden har tagit den mesta av min tid samt sugit ut all min kraft. Allting kretsar runt hunden och tillåmed mitt förhållandet sätts på prov.

Ångest har man varje dag inför varje promenad/aktivering för att man inte räcker till för den här hunden.
Allt vi ville ha den här hunden till blir förpestat pga hans stress och hans reaktivitet hittar vi inget bot på.

Behöver jag bara inse att den här hunden är för mycket för oss? Det skär i mig att behöva ge upp men det är kanske bara min stolthet?
Jag har läst på så mycket om hans problematik. Haft kontakt med tränare och pratat med folk som har liknande bekymmer men skillnaden mellan dem och oss är att de alltid avslutar med "men det är värt det! Jag älskar den här hunden så därför är det värt"

Jag tycker ändå att vi har en ganska fin relation idag och vår kommunikation har förbättrats enormt. Jag kan läsa honom bra och när det bara är han och jag hemma känns han oftast lugn och balanserad. Känner dock att det är så lite jag får tillbaka av hundägandet i glädje och det är väl också därför jag börjar märka fler och fler utmattningssymtom på mig själv. Motivationen dalar och man vill bara ta sig igenom dagarna i hopp om att åldern ska ta ut sin rätt.

Inom mig känner jag dock att det här är inte något som åldern kommer fixa utan det är något man måste jobba med på rätt sätt. Varför kan jag inte hitta det?

Framtiden känns otroligt mörk just nu...
När är det okej att ge upp?

 

[Sol]

Som jag tänker ska ju hunden tillföra glädje och energi i livet, inte dränera en. Du har haft hunden i snart 2 år och du känner dig utmattad pga. ditt hundägande. Det är inte så det ska vara. Du ska inte bekosta din egen hälsa. Det är absolut okej att inse att det är inte en hund för dig när du faktiskt tar skada av att ha hunden. Därmed inte sagt att det är enkelt att omplacera hunden, men det är inte bra för dig eller för hunden att du mattas ut av hunden.

 

[Bulldoozer]

Jag tycker inte man ska hålla på och kämpa livet ur sig i sitt hundägande utan det ska vara roligt att ha hund. Är det inte roligt för dig så är det ju sannolikt inte roligt för hunden heller.

Skulle aldrig orka ha en hund som dränerar mig på energi, mina hundar ger mig energi. Är de pissjobbiga ibland? Ja, men de är 95% av tiden det bästa som finns så då är det lätt att släppa de stunder de inte är det.
Varken du eller hunden kommer må bra av att du bränner ut dig helt.

 

[Red_Chili]

Hade jag varit i situationen du beskriver så hade jag gjort mig av med hunden för länge sedan. Sådär ska inte hundägandet kännas.

 

[Nepenthe]

Har du haft någon kontakt/stöd av uppfödaren?
Tänker att de borde veta vad som förväntas lite av hunden i fråga.

Håller med föregående att det ska inte vara sådär jobbigt
Frågan är bara hur hunden mår och vad för typ av hem som vore bäst. De är lättare när en vet "jag hinner inte det" och en kan hitta ett hem som kan uppfylla det en själv inte kunnat.
Där kommer väl uppfödaren in igen som en borde fråga först? Kanske hen vet någon som kan ta över hunden isåfall.
Efter det eventuellt höra med andra inom samma ras, rasklubb mm

 

[Hazel]

Det här är mer en ventilering om sorgen då man inte räcker till och önskan om något annat. Berätta gärna om egna erfarenheter.

Vi längtade i flera år efter att få skaffa hund och äntligen föll alla bitar på plats så vi skulle kunna ge en hund ett bra liv.

Jag hade så många olika raser i tanken innan men det var alltid något som fick mig att tveka på rasen. Tillsist började tidsfönstret krympa för att hinna med valp på det sättet jag ville ha det, men fastnade då för en parning av bruksras. Efter flera samtal med uppfödaren och ett besök så valde vi att ta hem en valp.

Hela valptiden var ett helvete. Kändes som att ingenting vi gjorde bet. Det har varit en enda kamp med allt, ingenting har kommit gratis. Unghundstiden som han är i nu är värre.

Han har väldigt lätt till stress och oberoende om den kommer från något positivt eller negativt så är reaktionen ofta den samma och den är sällan trevlig.

Nu är hunden snart 20 månader och jag börjar tro att han är i någon typ av kronisk stress, för vad vi än gör så är det som att han är fast i samma loop.

Vissa dagar känner jag att "nä jag kan inte göra mer. Jag har sträckt mig till bristningsgränsen och vänt ut och in på mig själv men inget funkar, vi ser inga framsteg"
Andra dagar slås man av extremt dåligt samvete. "Jag borde göra mer. Har jag verkligen testat allt? Nog kan jag sträcka mig lite till?"
Verkligheten är att jag sa upp mig från mitt jobb för att jag höll på att få en utmattning. Skaffade denna hunden som skulle bli mitt ljus och nya hobby, men nu börjar jag få samma känningar som jag hade på mitt arbete. Jag kuggade 5 av mina 6 kurser jag läst nu senaste året pga av att hunden har tagit den mesta av min tid samt sugit ut all min kraft. Allting kretsar runt hunden och tillåmed mitt förhållandet sätts på prov.

Ångest har man varje dag inför varje promenad/aktivering för att man inte räcker till för den här hunden.
Allt vi ville ha den här hunden till blir förpestat pga hans stress och hans reaktivitet hittar vi inget bot på.

Behöver jag bara inse att den här hunden är för mycket för oss? Det skär i mig att behöva ge upp men det är kanske bara min stolthet?
Jag har läst på så mycket om hans problematik. Haft kontakt med tränare och pratat med folk som har liknande bekymmer men skillnaden mellan dem och oss är att de alltid avslutar med "men det är värt det! Jag älskar den här hunden så därför är det värt"

Jag tycker ändå att vi har en ganska fin relation idag och vår kommunikation har förbättrats enormt. Jag kan läsa honom bra och när det bara är han och jag hemma känns han oftast lugn och balanserad. Känner dock att det är så lite jag får tillbaka av hundägandet i glädje och det är väl också därför jag börjar märka fler och fler utmattningssymtom på mig själv. Motivationen dalar och man vill bara ta sig igenom dagarna i hopp om att åldern ska ta ut sin rätt.

Inom mig känner jag dock att det här är inte något som åldern kommer fixa utan det är något man måste jobba med på rätt sätt. Varför kan jag inte hitta det?

Framtiden känns otroligt mörk just nu...
När är det okej att ge upp?

Jag levde sådär i nästan 7 år. Det enda jag önskar är att jag insett mycket tidigare att det va ok att ge upp, du mår inte bra att det här och din hund mår inte heller bra, oftast tänker man att om man själv ger upp tillräckligt mycket och pressar sig själv långt utöver vad man orkar för att stilla sitt dåliga samvete så mår hunden bättre. Sanningen är att en hund i ständig stress inte mår bra oavsett hur mycket du dränerar dig själv.

 

[Malibu_Stacy]

Det ska vara kul att ha hund och jag önskade att fler vågade ta steget och hitta en annan lösning, för det är många som lever med hundar som inte mår bra eller som är svåra att leva med. Livet är för kort och särskilt när det går ut över både jobb och hälsa.
En lite äldre valp av annan ras nästa gång så kommer det säkert bli toppen och du får känna hur kul det faktiskt är och hur mycket energi det GER och inte TAR att ha hund!

 

[Bulldoozer]

Sen vill jag tillägga att hoppas på att hunden ska lugna sig med åldern, ja många hundar landar mer i sig själva med åldern. MEN en högenerisk och reaktiv hund i grunden fortsätter oftast vara en högenergisk och reaktiv hund.
Min förra hund var en duracell-kanin utan dess like, ungefär där vid unghundstiden var jag tvungen att göra ett val: omplacera eller träna hund för glatta livet. Jag valde det senare men det passade mitt liv just då, barn som klarar sig själv, hobby (träning) som ändå tappades ner pga knäproblem och gott om tid och ork. Hade jag varit i ett annat skede i livet hade omplacering varit det snällaste både mot mig och mot hund. Hunden förblev högenergisk fram till sin alltför tidiga bortgång vid sex års ålder. En av de bästa hundar jag ägt men inget för den som velat ha ett lugnt hundliv .

 

[tanten]

Du valde en bruksras.De raserna kräver mer. Just din hund kanske kräver mycket mer. Inte alla kan aktivera och stimulera en intensiv hund. Kanske är du och hunden ine en bra kombo. Hur bra hund respektive ägare ni än är.

Kanske mår hunden annorlunda hos en annan ägare. Kanske ännu värre. Det spelar ingen roll - som ni har det nu gläder ingen av er.

Passar hund och ägare inte ihop så är det bästa för bägge parter att skiljas. Precis som vilken annan relation som helst.

 

[Wingates]

Får man fråga vad det är för ras? Och har ni gjort MH?

Det låter ju som att hunden inte är jätterolig mentalt om den ligger så i stress hela tiden? Helt ärligt låter det ju som en hund som är svår att omplacera men det kan ju såklart finnas andra hem till den, om den är vettig i övrigt. Jag hade försökt omplacera iaf och i värsta fall avlivat om livet kändes sådär med hunden.

 

[Irrbloss]

Som flera skrivit så ska det vara roligt att ha hund, det ska berika mer än det belastar. Jag tycker att det låter som att det är läge att åtminstone prova att omplacera. Har ni nån kontakt med hundens uppfödare? Hen kanske kan dra i lite trådar och hjälpa till att hitta ett passande hem.

Jag är lite på andra sidan av staketet, har en hund jag köpte bland annat för att träna hundsporter med, men han har visat sig vara rätt speciell och är ingen hund man bara går ut på plan och kör med. Hundägandet blev alltså inte riktigt som jag tänkt mig och det stod rätt länge mellan omplacera eller levla upp rejält som hundförare för att hitta knapparna.

Det som i slutändan vägde tyngst är att hunden utanför träningssituationer är en otroligt lättsam kille som har det mesta jag önskade mig i en hund. Jag valde att behålla och jobba på mig själv och ju mer jag gör det desto mer inser jag hur jag som människa har påverkat min hund.

Det skriver jag inte för att skuldbelägga dig på nåt sätt, utan mer för att visa att det inte går att hålla masken för en hund, tycker du att nånting är blä så märker dom av det direkt. Är det hela hundlivet som känns blä och man redan gjort allt man kan för att försöka vända på det, då är det inte fel att ge upp och göra sig av med hunden.

 

[Tiffany]

Vi har en väldigt trevlig spaniel. Skaffade sen en till från samma uppfödare då hon frågade oss om vi ville. Hade träffat pappahunden en superhund och tankarna hade ju funnits på två hundar.
Vi fick en hund som blev reaktiv, låg jättehögt i stress, var superaktiv och vild och så jaktlust på det. Hon har varit så jobbig. Kunde inte äta om inte alla i hemmet satt stilla och väntade, kunde inte göra sina behov utomhus om det kom någon annan hund, cykel, barn osv. Jag kunde inte leka med henne inomhus för hon blev så uppspelt att hon kissade på sig och gärna i sängarna. Hade konstant något i munnen någon del av oss eller någon del av inredningen hemma. Superreaktiv ute gjorde utfall, bet husse, nafsade en granne som gick in på tomten utan att jag hann koppla. Skällde på allt. Tog ett år att bli rumsren. Jag skrev en tråd om hennes reaktivitet här på Buke.
Vår äldre hund som tidigare fungerat bra hängde på. Kaos på promenaderna ibland.
Jag var hos olika tränare la mer mycket pengar men det som hjälpte mig var två äldre damer som hade öppen träning på brukshundklubben. Typ 5-10 min varje vecka sen sa dom ”. Det här är jobbigt för henne nu räcker det”.
Sen mycket motion.
Vi satt varje vecka över ett år och funderade på omplacering men jag kunde inte. Svårt att hitta hem åt en reaktiv, jobbig hund.Vi tyckte om henne. Hon blev kvar. Igår kom husse in och sa förvånat ” vi mötte en foxterrier på promenaden jag bad henne sitta och hon satt snällt och stilla och bara tittade på mig när den gick förbi”.
Hon fungerar bra nu med vissa anpassningar. Men hade vi jobbat mer, haft barn, haft ett mer aktivt liv eller mindre energi hade vi aldrig kunnat haft den här hunden.
Nu är hon inkännande, rolig träningsvillig en jättefin hund. Tre år i september.
I backspegeln kan jag se att jag gjorde fel som tog med henne på olika hundträningar och kurser tror att hon blev ännu mer stressad av det. Damerna på hundklubben, hemmaträning och massor av motion hade varit tillräckligt.
Nu har vi en superfin hund med några problem vi kan leva med.
Men hade absolut omplacerat om vår livssituation varit annorlunda.
Du har en bra relation med hunden skriver du kanske reder det ut sig för er också?
Och lyssna inte på alla ”experter ” som har synpunkter och ska åtgärda din hunds problem på två veckor.

 

[maxselene]

Tack för alla era svar.

Nu blev det här kanske lite långt men istället för att svara på varje enskilt inlägg ska jag försöka svara på allt som kommit upp här.

Rasen är en Tervueren som jag visste kunde vara nerviga men föräldrarna gav ett sådant positivt intryck, linjerna såg bra ut och jag pratade flera gånger med uppfödaren om hon trodde att vi var ett bra hem med det som vi kunde erbjuda.

Vi ska göra MH men jag har pratat med uppfödaren om att få skjuta på det för han var helt vild i vintras, så det blir senare i sommar. Har fått se hans brors resultat och mycket av resultaten lät mycket likt hur vår hane är. Har också kontakt med en tjej som har ett kullsyskon och vi kämpar med samma saker men tror inte hon har samma bekymmer med den allmänna stressen.

Jag har ju mer och mer landat i att vi inte är en bra match som några av er nämner. Förut trodde jag att det bara handlade om engagemang och ge relationen tid men vi verkar inte få till det. Dåliga dagar känns det som om vi bara går och stressar upp varandra.
Ni har helt rätt i att det inte är schysst mot någon av oss. Men när man pratar med andra hundägare så säger ju många att "ge det tid så ska du se" "min var också helt galen till 2-3 års ålder" "plötsligt föll bara allt på plats". Så då kickar tvivlet in.

Jag har varit i kontakt med uppfödaren men inte berättat att vi funderat på omplacering, utan mer att vi kämpar med en del grejer. Redan när han var valp bad jag om råd då vi kände att hans stressnivåer var ovanliga jämfört med andra valpar runt omkring oss. För någon vecka sedan hörde jag av mig igen men har inte direkt fått något svar.
Ska ta mig i kragen nu och prata allvar med henne. Tror inte hon kommer ta tillbaka hunden men hon har ju såklart kontakter, kanske andra intresserade.

Det absolut bästa hade varit att hitta en omplacering hos någon som har erfarenhet av den här typen av hund och kan erbjuda ett förutsägbart hem utan allt för många triggers i vardagen. Tror han skulle kunna komma högt i tävling också om man vill och får till hans osäkerheter. Han fattar väldigt snabbt, även om han tar egna beslut lite för ofta...

Det största problemet med en omplacering är att han omriktar då ett hundmöte blir för jobbigt. Nu var det ett tag sedan han bet någon av oss i skinnet men det finns ändå där och ibland krävs det så lite som att man råkar trampa på ett torrt löv medans man håller honom och han riktar om. Vill inte lägga det på någon annan.

Jag vill ju han ska få ett föralltid hem men chanserna att finna ett känns små. Samtidigt när han är i rätt element så strålar han av sån livs- och arbetsglädje, så att släcka det ljuset känns enormt svårt. Det var ju vi som skulle vara hans föralltid hem.

 

[maxselene]

Jag är lite på andra sidan av staketet, har en hund jag köpte bland annat för att träna hundsporter med, men han har visat sig vara rätt speciell och är ingen hund man bara går ut på plan och kör med. Hundägandet blev alltså inte riktigt som jag tänkt mig och det stod rätt länge mellan omplacera eller levla upp rejält som hundförare för att hitta knapparna.

Det som i slutändan vägde tyngst är att hunden utanför träningssituationer är en otroligt lättsam kille som har det mesta jag önskade mig i en hund. Jag valde att behålla och jobba på mig själv och ju mer jag gör det desto mer inser jag hur jag som människa har påverkat min hund.

Det skriver jag inte för att skuldbelägga dig på nåt sätt, utan mer för att visa att det inte går att hålla masken för en hund, tycker du att nånting är blä så märker dom av det direkt. Är det hela hundlivet som känns blä och man redan gjort allt man kan för att försöka vända på det, då är det inte fel att ge upp och göra sig av med hunden.

Ja alltså vilken resa man får göra med sig själv när det inte blir som man tänkt.
När jag tittar tillbaka på första halvåret med hunden och nu så är det som olika personer. Jag har lärt mig vara mer avspänd, tydligare och mer avsiktlig i mitt kroppsspråk. Trodde jag hade tålamod innan men fick lära mig att min stubin behövde bli ännu längre.

Det som varit jobbigast för mig är skammen. Tack och lov har jag släppt det mesta av den nu men i början tyckte jag det var pissjobbigt och rädd för att bli dömd till dålig hundägare.

Även fast det varit en testande tid så är jag tacksam för att man lärt sig så otroligt mycket om hundar och sig själv.

Men du har helt rätt I det där med att hålla masken för en hund och det är väl där det brister. Även om jag försöker visa mig positiv så känner han stämningen. Kan har ganska kraftigt pms också å det märker jag inte är till fördel heller.

 

[tanten]

Tack för alla era svar.

Nu blev det här kanske lite långt men istället för att svara på varje enskilt inlägg ska jag försöka svara på allt som kommit upp här.

Rasen är en Tervueren som jag visste kunde vara nerviga men föräldrarna gav ett sådant positivt intryck, linjerna såg bra ut och jag pratade flera gånger med uppfödaren om hon trodde att vi var ett bra hem med det som vi kunde erbjuda.

Vi ska göra MH men jag har pratat med uppfödaren om att få skjuta på det för han var helt vild i vintras, så det blir senare i sommar. Har fått se hans brors resultat och mycket av resultaten lät mycket likt hur vår hane är. Har också kontakt med en tjej som har ett kullsyskon och vi kämpar med samma saker men tror inte hon har samma bekymmer med den allmänna stressen.

Jag har ju mer och mer landat i att vi inte är en bra match som några av er nämner. Förut trodde jag att det bara handlade om engagemang och ge relationen tid men vi verkar inte få till det. Dåliga dagar känns det som om vi bara går och stressar upp varandra.
Ni har helt rätt i att det inte är schysst mot någon av oss. Men när man pratar med andra hundägare så säger ju många att "ge det tid så ska du se" "min var också helt galen till 2-3 års ålder" "plötsligt föll bara allt på plats". Så då kickar tvivlet in.

Jag har varit i kontakt med uppfödaren men inte berättat att vi funderat på omplacering, utan mer att vi kämpar med en del grejer. Redan när han var valp bad jag om råd då vi kände att hans stressnivåer var ovanliga jämfört med andra valpar runt omkring oss. För någon vecka sedan hörde jag av mig igen men har inte direkt fått något svar.
Ska ta mig i kragen nu och prata allvar med henne. Tror inte hon kommer ta tillbaka hunden men hon har ju såklart kontakter, kanske andra intresserade.

Det absolut bästa hade varit att hitta en omplacering hos någon som har erfarenhet av den här typen av hund och kan erbjuda ett förutsägbart hem utan allt för många triggers i vardagen. Tror han skulle kunna komma högt i tävling också om man vill och får till hans osäkerheter. Han fattar väldigt snabbt, även om han tar egna beslut lite för ofta...

Det största problemet med en omplacering är att han omriktar då ett hundmöte blir för jobbigt. Nu var det ett tag sedan han bet någon av oss i skinnet men det finns ändå där och ibland krävs det så lite som att man råkar trampa på ett torrt löv medans man håller honom och han riktar om. Vill inte lägga det på någon annan.

Jag vill ju han ska få ett föralltid hem men chanserna att finna ett känns små. Samtidigt när han är i rätt element så strålar han av sån livs- och arbetsglädje, så att släcka det ljuset känns enormt svårt. Det var ju vi som skulle vara hans föralltid hem.

Kan det vara så att du målat upp en bild av hundägandet och det spruckit rejält? Att just det är en av anledningarna till att inte vilja ge upp?

Livet är här och nu. En dålig dag läggs till den förra och plötsligt har en massa tid gått. Tid som skulle ha kunnat vara roligt och trygg för hunden och för dig.

 

[dobbis]

Det finns en anledning till att dom kallas nerverenser och bitskvallhund.

 

[Trasmatta]

Som flera skrivit så ska det vara roligt att ha hund, det ska berika mer än det belastar. Jag tycker att det låter som att det är läge att åtminstone prova att omplacera. Har ni nån kontakt med hundens uppfödare? Hen kanske kan dra i lite trådar och hjälpa till att hitta ett passande hem.

Jag är lite på andra sidan av staketet, har en hund jag köpte bland annat för att träna hundsporter med, men han har visat sig vara rätt speciell och är ingen hund man bara går ut på plan och kör med. Hundägandet blev alltså inte riktigt som jag tänkt mig och det stod rätt länge mellan omplacera eller levla upp rejält som hundförare för att hitta knapparna.

Det som i slutändan vägde tyngst är att hunden utanför träningssituationer är en otroligt lättsam kille som har det mesta jag önskade mig i en hund. Jag valde att behålla och jobba på mig själv och ju mer jag gör det desto mer inser jag hur jag som människa har påverkat min hund.

Det skriver jag inte för att skuldbelägga dig på nåt sätt, utan mer för att visa att det inte går att hålla masken för en hund, tycker du att nånting är blä så märker dom av det direkt. Är det hela hundlivet som känns blä och man redan gjort allt man kan för att försöka vända på det, då är det inte fel att ge upp och göra sig av med hunden.

Jag gjorde istället misstaget att omplacera en sån guldklimp just för han var tråkig att träna med men i efterhand ångrade jag mig många gånger för han var så otroligt snäll man kunde liksom jogga med honom lös förbi hundar som gjorde utfall och han tittade inte ens

Dessutom fick han ett ganska tråkigt liv från att vara van att vara ute i skog och mark med mig och bada massor fick han bo i stan och enbart gå i koppel

 

[Red_Chili]

Jag gjorde istället misstaget att omplacera en sån guldklimp just för han var tråkig att träna med men i efterhand ångrade jag mig många gånger för han var så otroligt snäll man kunde liksom jogga med honom lös förbi hundar som gjorde utfall och han tittade inte ens

Dessutom fick han ett ganska tråkigt liv från att vara van att vara ute i skog och mark med mig och bada massor fick han bo i stan och enbart gå i koppel

Nu vet jag absolut ingenting om vad det var för hund du omplacerade, men man ska inte underskatta "gå i stan" för hundarna. Många hundar tycker det är jättekul, för det finns SÅ många spännande dofter och så otroligt mycket att undersöka. Mina hundar älskar att springa lösa, men ska de gå i koppel går de jättegärna i stadsmiljö. Hellre koppel i staden än koppel längs skogsvägar för dem (de kan inte vara lösa exakt överallt).

 

[Tantan]

@Mia_R kanske har tips, vad jag förstår en fena på tervar och kan det mesta.
Jag älskar dem, men inser att mitt liv nu inte är vad en terv behöver, jag har levt med dem och är vansinnigt förtjust men har sett både bra och mindre enkla exemplar.

 

[Mia_R]

@Mia_R kanske har tips, vad jag förstår en fena på tervar och kan det mesta.
Jag älskar dem, men inser att mitt liv nu inte är vad en terv behöver, jag har levt med dem och är vansinnigt förtjust men har sett både bra och mindre enkla exemplar.

Nja, skulle inte kalla mig en fena på nån av belgarna. Jag har just nu min fjärde grönis och min andra malle. Det jag lärde mig rätt fort är att verkligen utnyttja SKKs hunddata och kolla upp linjerna i flera led avseende veterinära anmärkningar och MH, även från tidigare kullar. Tervarna har jag inte så stor erfarehet av, mest sett utställningsavlade och ett tråkigt MH där de avrådde från avel, men då hon var vacker och gick bra på utställningarna ändå skulle paras.

Jag hade tur med min första grönis som var en omplacering, när sedan exets grönisblandis dog så letade jag hund i hela Norden innan vi åkte över till Åland och köpte en valp från mamman till en av hans bekanta. Tredje hunden blev vi tillfrågade av en känd uppfödare. Efter separationen tog jag en malle som omplacering och han var hård men där var det nog även första hemmet som var helt fel, linjerna hade bra MH och jag älskade honom innerligt innan vi skiljdes åt för gott för knappt ett år sedan. Han fick senare en kompis från Norge, efter linjer jag varit sugen på i 20 år. Efter varulvens död hamnade så voffan hos mig, en malletik som behövde omplaceras och är allt jag kunde drömt om. Vi ska gå MH senare i sommar men inga valpar då hon har ett C.