Prosit
Trådstartare
Denna gången för Molly. Den första katten min familj skaffade. I 12 år har hon bott hemma hos min mamma, jag var 14 när hon kom till oss. Visst, hon var lite speciell. Hon hade ett jädra humör, sa ifrån på skarpen när något inte passade henne. Hon kissade ofta på andra ställen än i lådan... Dock bara i köket, förutom extrema fall. Hon har till och med kissat på mamma en gång, när mamma legat på sjukhus i två veckor, och äntligen behagade komma hem. Då kom straffet för att hon varit borta. Katten hoppar upp på mamma när hon ligger i soffan, och så kissar hon...
Men trots alla hennes konstiga egenheter så var hon Molly.....
På veterinärkollen i januari konstaterades juvertumörer. Vi hoppades ju att vi skulle få behålla henne över sommaren i alla fall. Ödet ville annat.
I fredags började hon pipa lite, löpning tänkte man ju direkt, men det var inte samma pip... hon kissade I lådan!! Små, små pölar. Hon brukade bara kissa en gång om dagen annars, och då en jättepöl.
Hon kissade nu även på vardagsrumsgolvet, badrummet, i hallen....
I går var jag hemma hos mamma, och då började Molly röra sig konstigt. Hon hukade när hon gick. Hon rörde sig väldigt försiktigt. När man klämde på henne visade hon ingenting, sa ingenting. Men hon ville inte ligga ensam. Man skulle ligga och hålla en hand på henne. Slutade man klappa så jamade hon högt och ljudligt.
Jag beslutade mig för att sova kvar, ifall vi skulle bli tvungna att åka till Strömsholm. Hela natten satt jag med henne, förutom en timme då jag somnade av ren utmattning, då hade Molly sovit i en timme i sträck utan att gosa. Hon hade ett enormt sällskapsbehov. Hon verkade rädd för att man skulle gå. Det var inget skrik av smärta, utan mer en order att man skulle klappa.
I morse var pipen inte längre av rädsla för att bli ensam. Nu var det smärta i dem. När jag hörde detta ringde jag veterinären och beställde en tid för avlivning. Vi visste ju varför hon var som hon var. Tumörerna hade tagit över. Hennes immunförsvar fanns inte mer, hon hade urinvägsinfektion..... visst, det går att behandla, men varför? Hon skulle bort efter, och det var NU hon hade ont. Vi hade sagt det redan efter förra besöket, att så fort hon visar obehag så tas hon bort. Nu var stunden kommen.
10.45 fick hon sprutan som tog henne över till andra sidan.
Jag bäddade en låda och pappa åkte till stugan med henne. Hon får vila med de andra djuren.
Ännu har jag inte fällt en tår...... känner mig nästan kall. Det kommer nog inatt. Har haft mycket med mig själv på sista tiden... om jag slappnar av kommer jag nog somna, och så gråter jag kanske i sömnen. Så brukar det bli.
Ja, ja.... ville skriva av mig lite...... nu ska jag tända mitt ljus och gå o lägga mig. Här är lite bilder på snuttan...Den lilla lurviga tjejen kom hem.......
...och växte upp.....
till en stor och lurvig tjej!
Men trots alla hennes konstiga egenheter så var hon Molly.....
På veterinärkollen i januari konstaterades juvertumörer. Vi hoppades ju att vi skulle få behålla henne över sommaren i alla fall. Ödet ville annat.
I fredags började hon pipa lite, löpning tänkte man ju direkt, men det var inte samma pip... hon kissade I lådan!! Små, små pölar. Hon brukade bara kissa en gång om dagen annars, och då en jättepöl.
Hon kissade nu även på vardagsrumsgolvet, badrummet, i hallen....
I går var jag hemma hos mamma, och då började Molly röra sig konstigt. Hon hukade när hon gick. Hon rörde sig väldigt försiktigt. När man klämde på henne visade hon ingenting, sa ingenting. Men hon ville inte ligga ensam. Man skulle ligga och hålla en hand på henne. Slutade man klappa så jamade hon högt och ljudligt.
Jag beslutade mig för att sova kvar, ifall vi skulle bli tvungna att åka till Strömsholm. Hela natten satt jag med henne, förutom en timme då jag somnade av ren utmattning, då hade Molly sovit i en timme i sträck utan att gosa. Hon hade ett enormt sällskapsbehov. Hon verkade rädd för att man skulle gå. Det var inget skrik av smärta, utan mer en order att man skulle klappa.
I morse var pipen inte längre av rädsla för att bli ensam. Nu var det smärta i dem. När jag hörde detta ringde jag veterinären och beställde en tid för avlivning. Vi visste ju varför hon var som hon var. Tumörerna hade tagit över. Hennes immunförsvar fanns inte mer, hon hade urinvägsinfektion..... visst, det går att behandla, men varför? Hon skulle bort efter, och det var NU hon hade ont. Vi hade sagt det redan efter förra besöket, att så fort hon visar obehag så tas hon bort. Nu var stunden kommen.
10.45 fick hon sprutan som tog henne över till andra sidan.
Jag bäddade en låda och pappa åkte till stugan med henne. Hon får vila med de andra djuren.
Ännu har jag inte fällt en tår...... känner mig nästan kall. Det kommer nog inatt. Har haft mycket med mig själv på sista tiden... om jag slappnar av kommer jag nog somna, och så gråter jag kanske i sömnen. Så brukar det bli.
Ja, ja.... ville skriva av mig lite...... nu ska jag tända mitt ljus och gå o lägga mig. Här är lite bilder på snuttan...Den lilla lurviga tjejen kom hem.......
