Dåligt samvete!!!

[Jettan]

Snälla säg att det finns fler föräldrar än jag som lider av konstant dåligt samvete! I går så slog min dotter mig, en riktigt lavett rak i ansiktet, då jag sa åt henne att hon skulle gå och lägga sig och inte fick titta mer på tv.
Jag blev rasande! Tog ungen i armen, stängde av tv:n och drog in henne i badrummet.

Vid det här laget stor tjöt hon. Jag lät henne gå in badrummet själv (och där stod och och grät....) medans jag själv stannade utanför en liten stund för att ta några djupa andetag och lugna ner mig.

gick sedan in och satte mig ner, talade om för henne att mamma blev arg för att hon hade slagit mamma och att så gör man inte! dottern snyftar fram ett förlåt och får då en kram och vi blir sams.

sedan borstar vi tänder, skrattar och har trevligt går och lägger oss och läser saga. Dottern somnar lugnt som om inget hänt...

Själv går jag sedan omkring och har dåligt samvete... jag vill bara dööö när hon gråter, jag vill krama henne och säga att jag älskar henne....
usch det är så hemskt, jag vet ju att jag gjorde rätt, men jag klarar bara inte när hon är ledsen, jag känner mig som en usel människa och mamma....

snälla, visst finns det väl fler som mig???

 

[Brandgul]

Sv: Dåligt samvete!!!

Oj... Ja man har faktiskt rätt att bråka och vara ovänner. I mina öron låter det där som något man faktiskt gör. Jag bråkar inte med mitt barn ännu, för han är baa 10 månader.

Men min förra sambo och jag bråkade ALDRIG. Inte ens när det tog slut hade vi någonsin bråkat. Efteråt kan jag känna att det var väldigt känslolöst. Reagerade han verkligen aldrig på något? Blev han aldrig arg? Kände han inget? Vad tyckte han egentligen? Kände vi egentligen varandra?

Med min nuvarande sambo kan jag bråka så jag är beredd att packa väskan och dra ibland. Han har ett sådant temperament så han kan brusa upp. Men sen lägger det sig lika snabbt igen (precis som sin far) Jag däremot är lättsårad, gnällig och långsint. Men... Det känns faktiskt bra! Det är inte roligt att bråka, men när vi väl sansat oss och kan prata om det så säger vi ju vad vi känner och det känns som att vi känner varandra på ett helt annat sätt.

Fick jag välja så väljer jag faktiskt den som visar känslor, och som jag får visa känslor för, än ett rosa lull-lull där allt bara är "bra" hela tiden.

Med tanke på min sambos humör och att sonen redan visar väldigt kort stubin så kan jag tänka mig att det kommer bli några duster här också Jag har faktiskt börjat lära mig att bråka inte är farligt och att göra det på ett schysst sätt!

 

[Jettan]

Sv: Dåligt samvete!!!

Jo, det är väl sant.... hon ska ju lära sig rätt och fel, sedan kanske det är bra att hon lär sig att man kan bli arg och osams men ändå bli vänner efteråt. Det är nog rätt viktigt ändå...

 

[Mammas]

Sv: Dåligt samvete!!!

Jo, det är väl sant.... hon ska ju lära sig rätt och fel, sedan kanske det är bra att hon lär sig att man kan bli arg och osams men ändå bli vänner efteråt. Det är nog rätt viktigt ändå...

Just det att man kan bli arg och sedan sams och vänner igen tror jg är mycket viktigt. Var ju uppe på tapeten i media för ett par år sedan om ett par som inte fick adoptera för att de aldrig bråkade. Just för att man måste kunna lära barn att handskas med konflikter.

Men visst känns det hemskt när man bråkar och gör någon man älskar ledsen. Men iom att barn testar gränser är det ju naturligt. Försök att tänka på det när det dåliga samvetet sätter in.

 

[ylvaaskersund]

Sv: Dåligt samvete!!!

Nu vet jag ju inte hur gammalt TS barn är, men små barn under fem år ca funkar det bättre med att bara krama och hålla om när dom blir arga och ledsna, man får ju ofta den reaktionen av barn i trots åldern och då funkar det bäst att krama om dom och lugn säga: Jag tycker om dej men jag tycker inte om det du gör! Att stänga ute ett litet barn från gemenskapen bildar bar panik , ångest och oförstående hos ett litet barn.

 

[Sar]

Sv: Dåligt samvete!!!

Jag tycker inte alls att du ska ha dåligt samvete. Du reagerade direkt och konsekvent och lyfte undan henne för att markera att så gör man inte. Sedan pratade ni och kom sams.
Jag antar naturligtvis att det inte var någon längre stund utan frågan om sekunder som hon var inne själv i badrummet.

Det är klart att man gråter själv inombords när ens barn gråter men det skulle vara betydligt värre för ditt barn om du tillåter henne att slå på dig och barnet gör samma sak mot någon annan (ex.vis ett äldre barn) och får en ordentlig lavett tillbaka.

Man måste våga säga till att något blev fel och det är viktigt att prata om vad som blev fel (när barnet är så stort att det kan kommunicera verbalt) och hur man kan göra istället när samma känsla eller problem uppstår.

 

[Ylva86]

Sv: Dåligt samvete!!!

Tycker du hanterade situationen exemplariskt.

 

[Jettan]

Sv: Dåligt samvete!!!

tack för allt stöd!

Nej, dotter var aldrig ensam, jag stod utanför med dörren öppen, så hon såg mig ju, jag ville inte gå in när jag var arg, då kan jag inte hantera situationen så bra, men hon var inte ensam.

Jag tycks vara väldigt känslig för just gråt, och då menar jag inte "jag får inte som jag vill, buhu!" utan när det verkligen skär i hjärtat på en.

träffade en bebis som grät i affären och föräldern bara stod där och det var hemskt jobbbigt, jag ville skrika "men gör nåt då!" men jag vet ju inte vad som hänt, barn kan ju vara rätt jobbiga när de är med och handlar..

 

[Grana]

Sv: Dåligt samvete!!!

Tycker du hanterade situationen exemplariskt.

Och jag som inte har barn, men läser här ändå för det är roligt och intressant.
Säger samma sak som dig

TS. Jag tyckte det jag läste var ett jättebra sätt att visa en gräns och få ett fint avslut på grälet och bli sams.

 

[cirkus]

Sv: Dåligt samvete!!!

Jag tycker att du gjorde alldeles rätt.


Men jag hoppas att du inte refererar till dig själv som mamma. (som i citatet nedan)

talade om för henne att mamma blev arg för att hon hade slagit mamma och att så gör man inte!

Framförallt så kan de verka som om det är okej att slå andra än just mamma.
Dessutom så tycker jag att det låter väldigt konstlagt att referera till sig själv som något annat än just jag/mig.

 

[angel76]

Sv: Dåligt samvete!!!

Men jag hoppas att du inte refererar till dig själv som mamma. (som i citatet nedan)

Tyvärr tror jag att det är mycket vanligt att referera sig själv som mamma...
Vet att jag gör det själv ibland, hrm, eller kanske ganska ofta

 

[mul]

Sv: Dåligt samvete!!!

Jag har alltid dåligt samvete.. Har en 2,5åring som itne gör något annat än rackartyg.

Han gör allt som han inte får.. Hoppar i soffan, kastar grejjer, oftast till dom går sönder, han slår djuren.. kör på mig med leksaker i full kareta.. Jätteskönt på fotknölarna..

Ska inte byta blöja, inte äta, inte ta på sig kläder osv..

Vet inte vad jag ska göra.. Det hjälper inte att hålla fast honom.. Han skallar, slåss och sparkas.

Kör man ut honom så blir han arg och lugnar sig, sen tar det 5 min så gör han likadant..

Blir jag arg så triggar det honom ännu värre..

Jag är totalt rådlös..

 

[angel76]

Sv: Dåligt samvete!!!

Min är precis lika gammal, och det låter som att dom är ungefär likadana...

Men min får gå i bara blöjan, iallafall hemma, och vill han inte äta så slipper han, barn svälter sig ju inte utan är dom hungriga så äter dom.
Hoppar i soffan och kastar grejjor är nog "standard" i den åldern.
Gör oxå allt för att testa gränser.

 

[mul]

Sv: Dåligt samvete!!!

Vad skönt att höra att det finns flera.

Han fick gå till dagis i blöjan nu i höstas, när han vägrade ha kläder på sig. Maten går skapligt ibland. Mest så är det kladd och lek och då får han gå ifrån bordet.

Han ville itne byta en bajsblöja för några kvällar sedan så då fick han gå och lägga sig i den, inte för att det brydde honom, men han har varit mera medgörlig att byta blöja på kvällstid nu iaf