Dejtingtråden 31

Jag väljer bort alla män som kallar sig feminister pga usla erfarenheter 😅
Jag tänker att "bra" feministmän inte behöver gå runt och stoltsera med det utan att det mest är en självklar värdegrund för dem. De som däremot behöver tala om för hela världen att de minsann är feminister och minsann står upp för kvinnor och bla, bla, bla nog mer gör det av helt fel anledningar 😅
 
Jag tänker att "bra" feministmän inte behöver gå runt och stoltsera med det utan att det mest är en självklar värdegrund för dem. De som däremot behöver tala om för hela världen att de minsann är feminister och minsann står upp för kvinnor och bla, bla, bla nog mer gör det av helt fel anledningar 😅

Samma med män som har "snäll" i sin profiltext.

Brukar vara de som blir otrevliga när man säger: tack, men nej tack.
 
Ja precis. Show, don't tell!
Ja exakt. Jag bildar mig en uppfattning om dig genom det jag ser dig göra, inte genom det du säger dig göra 🤦‍♀️

Apropå "snälla" män förresten. När jag var 20 år försökte en man trycka upp mig mot väggen, kyssa mig och övertala mig att jag skulle ligga med honom.
Han var ca 47 år och damansvarig i en stor handbollsförening i stan. Utåt sett pratade han sig blå om sina värderingar och samtycke.

Jag ser honom fortfarande kommentera Linnea Claessons inlägg emellanåt där han är minst sagt upprörd över hur män beter sig 🤦‍♀️
 
Ja exakt. Jag bildar mig en uppfattning om dig genom det jag ser dig göra, inte genom det du säger dig göra 🤦‍♀️

Apropå "snälla" män förresten. När jag var 20 år försökte en man trycka upp mig mot väggen, kyssa mig och övertala mig att jag skulle ligga med honom.
Han var ca 47 år och damansvarig i en stor handbollsförening i stan. Utåt sett pratade han sig blå om sina värderingar och samtycke.

Jag ser honom fortfarande kommentera Linnea Claessons inlägg emellanåt där han är minst sagt upprörd över hur män beter sig 🤦‍♀️
Ja, precis såna gubbar har jag stött på.
 
Skriver med en snubbe, han börjar bli intressant att skriva med så vad händer? Jo han klämmer ur sig att han är pälsdjursallergiker. Varför matcha ens med nån som har hundar vilket framgår i presentationen :meh:
Jag läser mest i smyg här men måste klämma in en anekdot kopplat till dejta en allergiker..

Vi hade setts ett par gånger hos honom, men jag var vid tillfället hundvakt åt en helt rabiat boxer som inte klarade vara själv så dejten fick komma hem till mig. Jag hade tidigare haft katt också i hemmet.

Mitt under sexandet får han plötslig andnöd och jag får ringa en ambulans åt stackaren som bara blir blåare och mer svullen i ansiktet 🙈
Vi fortsatte dock ses ett halvår efter detta 😂
 
Jag tänker att "bra" feministmän inte behöver gå runt och stoltsera med det utan att det mest är en självklar värdegrund för dem. De som däremot behöver tala om för hela världen att de minsann är feminister och minsann står upp för kvinnor och bla, bla, bla nog mer gör det av helt fel anledningar 😅

Exakt så!
 
Jag tror inte det är fel på din urvalsförmåga, men de är ju så dem är, sådär lite extra charmiga och de är duktiga på att riva ner ens murar bara för att sen behandla en mindre bra. Och det spelar inte så stor roll om de gör det av illvilja, oförmåga, ohälsa, att ni inte matchar varandra eller något annat - summan är att du inte mår bra av det och då är det bäst att lämna. Och jag vet att det är lättare sagt än gjort!

Jag har levt i celibat i över två år utan dejter, känslor eller någonting och det var så skönt att bara få nollställa sig själv efter många år av struliga relationer, dejter mm och detta eviga övertänkande tills jag kände att jag var redo att testa igen och börja trivas med mig själv och inse att jag är värd bättre och att det inte var mitt fel att det blev som det blev. Det kanske inte blir bra nu heller på sikt, men jag fick bryta mina tidigare mönster och tänka i nya banor. Kommer på mig själv att hamna i det gamla tänket ibland, men hittills lyckats bryta det.

Saken är ju den att jag redan gjort det där. Jag har valt bort relationer, jag har "rebootat" och allt det där. Och ändå likförbannat när jag väl börjar tänka på att öppna upp mig lite inför en möjlighet att det kanske kunde vara min tur nu så... nej just det. Det är aldrig min tur. Hurihelvete ska jag tolka detta om inte som att en högre makt vill mig illa? Det är min övertygelse. Hela mitt liv har alltid visat för mig att det är precis så, jag är i grunden en person som alltid fått kämpa mig fram för minsta lilla småsak. Med känslan att det blir Aldrig min tur. Och varje gång blir jag varse om precis det. Och varje gång jag känt hopp inför nånting öht, så har det alltid blivit ett bakslag och ännu värre än det var innan eftersom energin för insatsen egentligen aldrig funnits. Och utdelningen tog energi istället för att ge ny. Oavsett om det gällt relationer, hästar, eller andra satsningar.

Jag sörjer honom inte men jag är så ARG på mig själv för att jag var så JÄVLA DUM och lätt att vilseleda, trots att jag varit skeptisk, gjort alla mina rebootande åtgärder osv osv osv i oändlighet amen. Är det någon människa som inte går på smicker så är det jag. Men ja. Jag är inte arg på honom för att han är en respektlös idiot. Det är hans egen förlust. Jag är arg på mig själv för jag borde ha vetat bättre och jag borde ha vänt på klacken första gången vi sågs. Jag har bara lärt mig en sak och det är att aldrig ge människor en chans.
 
Men snälla @_Taggis_ , prata inte ner dig själv sådär. Du är inte alls oförmågen att leva, du klarar ju av det varje dag trots att det är svårt och jobbigt... Du sköter ditt jobb och tar hand om dina djur, det är mera än vad många andra orkar med, faktiskt.

Och på tal om att ha "slösat" energi på honom, så skulle jag nog säga att det är knappast slösande att vara kär i någon, det är en del av livet och ger erfarenheter och insikter som leder till att vi utvecklas som människor, vilket du verkar ha gjort om man läser dina inlägg.
Men - som du säkert är medveten om - du brinner nog enorma mängder energi i onödan genom att tänka och fundera över saker som du ändå inte kan göra något åt. Till exempel att retas över vad man gjort tidigare är fullkomligt meningslöst och skapar bara negativt stress.

Jag vet att det låter jättetöntigt, men jag tror du skulle må bättre överlag om du försökte fokusera på de positiva sakerna i livet - det behöver inte vara stora grejer, bara t. ex. stå och titta vilken fin häst du har, eller njuta av en varm dusch, försöka leva lite i nuet. Och var snäll med dig själv, livet blir dubbelt så svårt om man trycker ner sig själva istället för att lyfta upp sig...

Det hör inte till trådens ämne så jag håller mig så kort jag kan.

Jag lever inte, jag endast överlever. Det är sanningen. Jag har bara förmåga att följa mina rutiner för jag har ingen ork till något annat. Det finns ingen livskvalitet i det öht, det är bara något som pågår för att det är lättare att följa ett mönster än att bryta det. Jag bröt förvisso jävligt många mönster genom att dejta den här personen. Men det gav ju inget, naturligtvis. Liksom det gav inget att investera i ett gäng hästar som jag trodde på. Ingen av dem lever idag, och på resan har mitt intresse för häst blivit så nära dött det kan vara. Min tillit för män var i somras -10, nu är det -100. Allting jag gör för att få en positiv push i rätt riktning innebär utan undantag en negativ utveckling. Det är bara att titta i facit, jag har ju trots allt levt i nästan 40 år så det finns ett.

Nej jag får verkligen inte förvänta mig för stora glädjeämnen i livet, det har jag ju lärt mig. Men att glädjas över en varm dusch är lite svårt, när mitt mål är att inte vilja dö varje dag. Men jag kommer aldrig ur det, eftersom livet är precis så värdelöst och jävligt varje dag så att det enda jag har att se fram emot är att det tar slut. Det är den enda tröst jag har.
 
Jag blir lite på min vakt när män kallar sig feminister med allt för stort eftertryck. Har för många erfarenheter av hur det handlar om misogyna predatorer med noll självinsikt som tom kan bli aggressiva när man tar upp problembeteenden.


Han som har fem katter kallar sig inte feminist vilket också känns bra av exakt samma anledningar, en man ska inte säga att han är feminist han ska bara vara...
 
Saken är ju den att jag redan gjort det där. Jag har valt bort relationer, jag har "rebootat" och allt det där. Och ändå likförbannat när jag väl börjar tänka på att öppna upp mig lite inför en möjlighet att det kanske kunde vara min tur nu så... nej just det. Det är aldrig min tur. Hurihelvete ska jag tolka detta om inte som att en högre makt vill mig illa? Det är min övertygelse. Hela mitt liv har alltid visat för mig att det är precis så, jag är i grunden en person som alltid fått kämpa mig fram för minsta lilla småsak. Med känslan att det blir Aldrig min tur. Och varje gång blir jag varse om precis det. Och varje gång jag känt hopp inför nånting öht, så har det alltid blivit ett bakslag och ännu värre än det var innan eftersom energin för insatsen egentligen aldrig funnits. Och utdelningen tog energi istället för att ge ny. Oavsett om det gällt relationer, hästar, eller andra satsningar.

Jag sörjer honom inte men jag är så ARG på mig själv för att jag var så JÄVLA DUM och lätt att vilseleda, trots att jag varit skeptisk, gjort alla mina rebootande åtgärder osv osv osv i oändlighet amen. Är det någon människa som inte går på smicker så är det jag. Men ja. Jag är inte arg på honom för att han är en respektlös idiot. Det är hans egen förlust. Jag är arg på mig själv för jag borde ha vetat bättre och jag borde ha vänt på klacken första gången vi sågs. Jag har bara lärt mig en sak och det är att aldrig ge människor en chans.
En av mina vänner är en helt fantastisk människa på oändligt många sätt. Hon har haft en pojkvän som yngre. Men har efter det liksom inte fått ihop det till något varaktigt med någon vettig. Även om hon träffat män och inte levt helt utan liksom.
Hon är 3år.
Hon har hållit det lätt mkt pga egna rädslor. Och det har kraschat ibland och gjort mycket ont. Precis som att det ju tyvärr kan bli rätt ensamt i den åldern när de flesta kompisar stadgar sig och får barn etc.
Det har också varit en sorg och oro kring att leva ensam, våga visa vad man känner, sätta gränser etc. Och jobbigt att se hur andra verkar ha vad hon saknar.
Nu har hon i ett år träffat en man som verkar så himla fin. Och de ser så pluttigt kära ut och hon vågar öppna sigetc.

Många får ju sina hjärtan krossade. Man tänker att man aldrig ska öppna sig igen IOM att det gör för ont/är för läskigt etc.
Vissa av oss har haft riktigt hemska erfarenheter. Men att det varit så en gång, flera ggr eller rent av typ jämt är ju inget som säger att det alltid kommer vara så.

Jag beklagar hur du mår! Men det finns ju ändå folk det vänt för. Både vad gäller ens egna mående och kärleksliv. Även om större delen av livet känts skit.
 
En av mina vänner är en helt fantastisk människa på oändligt många sätt. Hon har haft en pojkvän som yngre. Men har efter det liksom inte fått ihop det till något varaktigt med någon vettig. Även om hon träffat män och inte levt helt utan liksom.
Hon är 3år.
Hon har hållit det lätt mkt pga egna rädslor. Och det har kraschat ibland och gjort mycket ont. Precis som att det ju tyvärr kan bli rätt ensamt i den åldern när de flesta kompisar stadgar sig och får barn etc.
Det har också varit en sorg och oro kring att leva ensam, våga visa vad man känner, sätta gränser etc. Och jobbigt att se hur andra verkar ha vad hon saknar.
Nu har hon i ett år träffat en man som verkar så himla fin. Och de ser så pluttigt kära ut och hon vågar öppna sigetc.

Många får ju sina hjärtan krossade. Man tänker att man aldrig ska öppna sig igen IOM att det gör för ont/är för läskigt etc.
Vissa av oss har haft riktigt hemska erfarenheter. Men att det varit så en gång, flera ggr eller rent av typ jämt är ju inget som säger att det alltid kommer vara så.

Jag beklagar hur du mår! Men det finns ju ändå folk det vänt för. Både vad gäller ens egna mående och kärleksliv. Även om större delen av livet känts skit.

Ja det är ju bara att gratulera. Jag har hört talas om att det är sånt som händer andra. Likväl som att det händer andra att de har hästar som är friska, hela och att de kan träna och tävla så pass regelbundet att det blir en rutin. Jag har också hört talas om att folk blir friska genom att ta kosttillskott. Jag har hört talas om folk som halkar på bananskal och får en fantastisk karriärmöjlighet. Eller vinner på Lotto. Och så har jag hört att man kan bli frälst av Gud.

Men vad jag däremot upplever är en längtan efter döden som är större än precis allting annat jag känner. Att varje gång jag tror att jag ska få slippa känna den varje dag, så får jag istället känna den ännu mer. Det handlar inte om den här personen, han är liksom bara ytterligare en kanal för livet genom vilket livet kan övertyga mig om att ingenting positivt är för mig. Jag ska helt enkelt inte ha det. Mitt straff var att få en förhoppning om att det kanske var den här gången som jag kunde vara en av de där som du skriver om nu, som det vänt för. Men nej. Inte den här gången. Heller.
 
Ja det är ju bara att gratulera. Jag har hört talas om att det är sånt som händer andra. Likväl som att det händer andra att de har hästar som är friska, hela och att de kan träna och tävla så pass regelbundet att det blir en rutin. Jag har också hört talas om att folk blir friska genom att ta kosttillskott. Jag har hört talas om folk som halkar på bananskal och får en fantastisk karriärmöjlighet. Eller vinner på Lotto. Och så har jag hört att man kan bli frälst av Gud.

Men vad jag däremot upplever är en längtan efter döden som är större än precis allting annat jag känner. Att varje gång jag tror att jag ska få slippa känna den varje dag, så får jag istället känna den ännu mer. Det handlar inte om den här personen, han är liksom bara ytterligare en kanal för livet genom vilket livet kan övertyga mig om att ingenting positivt är för mig. Jag ska helt enkelt inte ha det. Mitt straff var att få en förhoppning om att det kanske var den här gången som jag kunde vara en av de där som du skriver om nu, som det vänt för. Men nej. Inte den här gången. Heller.
När det gäller snubbar har jag fått jobba på att det inte är MIG det är fel på för att de är dumma/konstiga/beter sig illa på dejter eller vad det nu har handlat om. Säger inte att det alltid har funkat för mig, men det är något jag aktivt måste tänka på.
Jag är 29 och har i princip aldrig haft ett förhållande. Har landat i att jag tror att det aldrig kommer att hända, för jag känner i mångt och mycket igen dig i vad du skriver om relationer och män. Dock måste jag aktivt arbeta med att det inte är mig som det är fel på, det är att jag träffat fel personer.
 
Eek! Nu tog jag och 'bjöd ut' snacketjejen genom att föreslå att streama en teaterföreställning tillsammans. Men, hon frågar om vi ska göra det på var sitt håll eller ses? Och jag vet inte. Jag vill ju verkligen ses men det involverar kollektivtrafik och så ska det tajmas med jobb och annat. Sånt himla planeringsarbete på grund av covid. Men, visst är det så att om vi inte ses snart igen så ökar risken exponentiellt för att det inte blir mer dejtande? Vad tror ni? Eftersom jag bor på landet och hon i stan så är det ju jag som får ta mig in till henne, det känner jag är lite underförstått. Särskilt eftersom vi bara setts en gång innan.
 
Ja det är ju bara att gratulera. Jag har hört talas om att det är sånt som händer andra. Likväl som att det händer andra att de har hästar som är friska, hela och att de kan träna och tävla så pass regelbundet att det blir en rutin. Jag har också hört talas om att folk blir friska genom att ta kosttillskott. Jag har hört talas om folk som halkar på bananskal och får en fantastisk karriärmöjlighet. Eller vinner på Lotto. Och så har jag hört att man kan bli frälst av Gud.

Men vad jag däremot upplever är en längtan efter döden som är större än precis allting annat jag känner. Att varje gång jag tror att jag ska få slippa känna den varje dag, så får jag istället känna den ännu mer. Det handlar inte om den här personen, han är liksom bara ytterligare en kanal för livet genom vilket livet kan övertyga mig om att ingenting positivt är för mig. Jag ska helt enkelt inte ha det. Mitt straff var att få en förhoppning om att det kanske var den här gången som jag kunde vara en av de där som du skriver om nu, som det vänt för. Men nej. Inte den här gången. Heller.
Har du kontakt med vården? Jag vet inte om det hjälper att "normalisera", i brist på bättre ord, längtan efter döden både inför dig själv men också inför ett forum där människor inte nödvändigtvis är rustade att bemöta det här på bästa sättet (inklusive mig själv). Jag tycker alltså inte nödvändigtvis att du ska sluta skriva om det, det kan säkert vara bättre att du gör det än att du håller det helt för dig själv, jag hoppas bara att det här inte är din enda väg att hantera det på för jag tror det finns en risk för negativa konsekvenser om så är fallet.

I mina ögon har ju även du uppnått en hel del som många inte har och aldrig haft. Du verkar ha haft inte bara en häst utan flera, du har ett jobb som du klarar, du har haft förhållanden. Nu har du hittat någon som du trivs bra med när ni ses men som det inte funkar med isär och det är ett jobbigt läge men det är inget jag skulle kalla straff eller något som ens är enbart negativt. Det är sådant som händer, men skillnaden är förstås att med ett stabilt mående kan man ta det och när man mår dåligt och lever i det, inte bara tittar på utifrån (där det som bekant är lätt att distansera sig och döma vilket jag hoppas att du inte upplever detta som att jag gör), då kan sådana saker bli nästan ohanterliga.

Jag styrs mycket av mitt eget mående och har många problem kopplat till andra människor så för egen del, skulle aldrig komma på tanken att dejta i mitt nuvarande skick, kan jag inte bestämma mig för om du är inspirerande som vågar dejta eller en kamikaze pilot som verkar sätta ditt egenvärde och liv på spel i något som är svårt även för de som mår i grunden bra.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Vad säger ni om benskydd?
  • Veterinär
Upp