Dejtingtråden 33

[cirkus]

Så tycker jag också! Vet att ämnet har varit uppe i en tidigare dejtingtråd och flera vände sig väldigt emot att man skulle behöva varandra, att det skulle vara osunt. Men jag tycker att om min partner inte behöver mig känslomässigt, då får det vara. Och jag vill inte heller vara med någon som jag inte behöver känslomässigt.

Fast känslomässig följsamhet är något annat än att göra våld på den tid man spenderar på sina egna intressen. Jag känner också att för mig som både träffar såna jag inte är kär i och som är kär i nån jag inte dejtar ( ) känner jag att min kompromissvilja känns direkt helt olika gentemot dessa. Usch - ibland vill jag inte vara kär.

 

[Masqueradee]

Den dagen jag får en partner kommer jag absolut behöva honom, och jag hoppas han behöver mig! För mig är det noll procent klängigt eller att jag/han inte har egna intressen eller liv. Jag behöver mina vänner, skulle känna mig otroligt vilsen utan dem, vissa pratar jag med dagligen och en av mina bästa vänner ungefär vartannat år. Det behöver inte vara så svartvitt tycker jag, och skulle nog fråga mig varför min pojkvän var tillsammans med mig om han inte "behövde mig" eller skulle klara sig utan mig. Självfallet skulle jag antagligen överleva utan honom också, jag lever ju nu liksom, men jag tror ni förstår hur jag menar

 

[_Taggis_]

Nej det håller jag med om, det är väldigt oattraktivt, i alla fall ur ett förhållandeperspektiv. Tror inte många är intresserade av att involvera sig på ett seriöst sätt med någon som inte är beredd att committa och som tycker att det kvittar lika om man finns där eller ej eller om man ses eller hörs. Det blir ju otroligt flyktigt och inte vad jag skulle kalla ett förhållande, mer som något slags kk-relation utan några känslor eller några strings attached.

För min del är det skillnad på att vilja vara med någon och att "behöva" vara med någon. Det handlar om att berika mitt liv, att skapa ett känslomässigt band till nån och det vill jag ha. Men just ordet "behöva" blir för mig destruktivt, det är som att jag inte skulle klara mig utan min partner och det kan vara destruktivt på ett känslomässigt, praktiskt eller ekonomiskt plan. Det handlar nog mest bara om definitionen av ordet "behöva".

 

[Tonto]

Jag som säger "gör vad du vill, hur ofta du vill, jag behöver dig inte" blir inte särskilt attraktiv jämfört med den som nästan svartsjukt binder folk till sig (obs min vän gör det inte, pratar allmänt här) oavsett vad som är mest sunt eller kärleksfullt egentligen.

Ja alltså, det känns extremt avvisande och kallt när en person säger något sådant. Så ja, jag skulle nog inte känna att det känns speciellt kärleksfullt om någon säger det du gör. Jag tror det helt klart är BRA med frihet och att vilja att ens partner gör som dom vill, men att det är fin gräns i hur man kommunicerar det utan att det blir kallt och avvisande. Jag vill ändå att jag ska betyda något för min partner och dens liv. Jag vill vara viktig.

 

[Eurydome]

Fast känslomässig följsamhet är något annat än att göra våld på den tid man spenderar på sina egna intressen. Jag känner också att för mig som både träffar såna jag inte är kär i och som är kär i nån jag inte dejtar ( ) känner jag att min kompromissvilja känns direkt helt olika gentemot dessa. Usch - ibland vill jag inte vara kär.

Jag tycker att det finns ett väldigt stort spann mellan å ena sidan ”gör vad du vill jag bryr mig inte” och att kräva att den andra ska göra våld på sig själv när det gäller tid och intressen.

 

[Eurydome]

För min del är det skillnad på att vilja vara med någon och att "behöva" vara med någon. Det handlar om att berika mitt liv, att skapa ett känslomässigt band till nån och det vill jag ha. Men just ordet "behöva" blir för mig destruktivt, det är som att jag inte skulle klara mig utan min partner och det kan vara destruktivt på ett känslomässigt, praktiskt eller ekonomiskt plan. Det handlar nog mest bara om definitionen av ordet "behöva".

För mig är det också skillnad, och det har att göra med huruvida jag är kär. Är jag kär behöver jag den personen. Jag blir skakad på djupet, drabbad, älskar allt med personen, vi har ett särskilt band. Om det bryts upplever jag djup kärlekssorg och förlust.

Även vänner berikar mitt liv och jag har känslomässiga band till dem, men jag kan inte säga att jag behöver dem.

 

[Kiwifrukt]

För min del är det skillnad på att vilja vara med någon och att "behöva" vara med någon. Det handlar om att berika mitt liv, att skapa ett känslomässigt band till nån och det vill jag ha. Men just ordet "behöva" blir för mig destruktivt, det är som att jag inte skulle klara mig utan min partner och det kan vara destruktivt på ett känslomässigt, praktiskt eller ekonomiskt plan. Det handlar nog mest bara om definitionen av ordet "behöva".

Det håller jag med om, "behöva" i sig skapar en bild av en person som inte klarar sig utan den andre. "Vill ha i sitt liv" kanske är mer nära den benämning jag eftersträvar. Har tyvärr sett personer (oftast kvinnor dessutom) som är tillsammans med någon bara för att de inte vill "vara misslyckade singlar" eller "behöva flytta hem till mamma och pappa igen". Skit samma att han behandlar en som en påse skit, för huvudsaken är ju så klart att ha en kille. Där vill jag aldrig hamna.

 

[Nahar]

Ja, nu när ni säger det kanske jag borde formulera mig lite mjukare. Återigen mitt eviga problem med att andra fattar tycke långt innan jag kan avgöra saken för mig själv. För mig har det inte fallit in att det skulle vara avvisande att säga så när jag bara förklarar hur jag lever mitt liv, typ. Sen tänker jag väl att om de verkligen hade varit intresserade så hade de gjort sig 'behövda'? Alltså, om vi pratar om behov i den sunda meningen, så har jag ju behov av de människor som står mig nära, men de har ju haft lite uthållighet också. Så om någon verkligen är intresserad av mig får de väl stå ut med att jag inte behöver dem i början (och inte döljer det eller spelar några spel). Känns som orimligt krav att ställa på mig att jag ska behöva dem efter bara några veckor

Sen är ju ordet 'behöva' uppenbarligen något som betyder olika för olika människor. Jag får också dåliga vibbar av det, men förstår såklart att det måste finnas någon typ av band i alla relationer

För att återgå till konfunderingen kring min vän, så är det kanske där skon klämmer. Att jag bara inte förstår hur någon kan bestämma sig efter några veckor av lös kontakt med en person att nu vill jag vara med dig. Såklart är jag väldigt glad för min väns skull, och alla dessa människor verkar ju vara fina och bra personer, men förvånad är jag.

 

[cirkus]

Jag tycker att det finns ett väldigt stort spann mellan å ena sidan ”gör vad du vill jag bryr mig inte” och att kräva att den andra ska göra våld på sig själv när det gäller tid och intressen.

Det är det absolut.

 

[cirkus]

För mig är det också skillnad, och det har att göra med huruvida jag är kär. Är jag kär behöver jag den personen. Jag blir skakad på djupet, drabbad, älskar allt med personen, vi har ett särskilt band. Om det bryts upplever jag djup kärlekssorg och förlust.

Även vänner berikar mitt liv och jag har känslomässiga band till dem, men jag kan inte säga att jag behöver dem.

Exakt så. Så härligt och så jobbigt

 

[Mia_R]

Jag har haft två kortare "förhållanden" eller vad jag nu ska kalla dem, bägge två med killar som inte kunde med att jag hade häst, även om jag var i stallet när de jobbade. Jag tror problemet var just att de inte kom i första rummet. Jag kan ju säga helt ärligt att en man som blir svartsjuk på mina vänner, mina djur och/eller mina hobbies tappar jag känslorna för helt, väldigt snabbt.

Det var jätteskönt med ex, vi hade egna vänner och intressen och mycket gemensamt. Han kunde dra på resor med polarna, jag kunde sticka iväg på annat utan honom och vi gjorde mycket tillsammans. Människor som är väldigt krävande kväver mig, jag orkar varken med partners eller vänner som kräver att jag ska vara tillgänglig enbart för dem.

 

[sorbifolia]

Ja, just den där balansen är skitsvår. Jag vill ha en partner med egna interessen och "eget liv", iom att jag spenderar kring 4-5 timmar i stallet varje dag och mera på helgerna. Men jag vill ändå känna mig "behövd" och att jag behöver min partner. Dvs att vi båda längtar efter att ses och att prata med varandra, samt att vi kan lita på att den andra ställer upp om man skulle ha behov för något - det vare sig en kram eller ett samtal eller praktiska saker som man kan hjälpa varandra med.

Partners som tjatar om att jag ska spendera mindre tid i stallet går dock fetbort.

 

[Bison]

För mig är det också skillnad, och det har att göra med huruvida jag är kär. Är jag kär behöver jag den personen. Jag blir skakad på djupet, drabbad, älskar allt med personen, vi har ett särskilt band. Om det bryts upplever jag djup kärlekssorg och förlust.

Även vänner berikar mitt liv och jag har känslomässiga band till dem, men jag kan inte säga att jag behöver dem.

Oj, det lät skitjobbigt
Känner inte igen mig alls i det där. Är helt klart inte den typen av känslomänniska.

 

[Eurydome]

Oj, det lät skitjobbigt
Känner inte igen mig alls i det där. Är helt klart inte den typen av känslomänniska.

Nej jag vet, vi har pratat om det innan.

Och ja, det är skitjobbigt. Men också härligt.

 

[Bison]

Detta är jag
Älska min sambo, han är verkligen toppen. Men jag behöver honom inte, mina djur däremot, de behöver jag för att vara en hel och lycklig människa

 

[cirkus]

Oj, det lät skitjobbigt
Känner inte igen mig alls i det där. Är helt klart inte den typen av känslomänniska.

Nej jag vet, vi har pratat om det innan.

Och ja, det är skitjobbigt. Men också härligt.

Jag är INTE sådär så länge som jag inte är kär. Är jag lite förtjust och gillar mest att hänga med nån så ...är jag så easygoing med mig själv och med den. Men är jag KÄR blir jag fan helt dum i huvudet och jag blir galet hudlös och precis allt känns i kroppen, det är asjobbigt och helt fantastiskt.

 

[Bison]

Jag är INTE sådär så länge som jag inte är kär. Är jag lite förtjust och gillar mest att hänga med nån så ...är jag så easygoing med mig själv och med den. Men är jag KÄR blir jag fan helt dum i huvudet och jag blir galet hudlös och precis allt känns i kroppen, det är asjobbigt och helt fantastiskt.

Det är väl just det, jag blir inte kär på det viset.
Förtjust och glad i en människa men inte mer än så.
Sen går det över i en djupare kärlek men aldrig de där känslostormande.

 

[cirkus]

Det är väl just det, jag blir inte kär på det viset.
Förtjust och glad i en människa men inte mer än så.
Sen går det över i en djupare kärlek men aldrig de där känslostormande.

Jag ska också bli sån när jag blir stor
Hoppas att jag kan hålla mig i skinnet runt kollegan som jag faktiskt riskerar att bli dum i huvudet runt

 

[Eurydome]

Ok folks. Jag behöver hjälp. Har varit singel i ca ett halvår nu och börjar helt tappa hoppet. Har varit på kanske.... 10? Förstadejter som inte lett till något förutom några som velat ses en gång till men sen inte mer. Jag har haft opretentiösa picknickar vid badplats, promenerat, fikat, bjudit på mat. Jag tycker i grunden att jag är en rätt härlig person, snäll, rolig, ser helt ok ut, har bra jobb, etc och är öppen för vad som ; ligg, fling, förhållande. Tror inte att jag verkar desperat utan försöker se varje det som ett tillfälle att lära känna en nice person och jag tycker att jag är rätt öppen för vem det är jag har framför mig. Har både chattat länge innan dejt och setts ganska snabbt efter att vi matchat. Samma resultat.

Jag börjar helt tappa greppet. Känner mig så himla ledsen och börjar helt tvivla på mig själv. Nu har min kk dumpat mig också, helt out of the blue.

 

[pepp]

Ok folks. Jag behöver hjälp. Har varit singel i ca ett halvår nu och börjar helt tappa hoppet. Har varit på kanske.... 10? Förstadejter som inte lett till något förutom några som velat ses en gång till men sen inte mer. Jag har haft opretentiösa picknickar vid badplats, promenerat, fikat, bjudit på mat. Jag tycker i grunden att jag är en rätt härlig person, snäll, rolig, ser helt ok ut, har bra jobb, etc och är öppen för vad som ; ligg, fling, förhållande. Tror inte att jag verkar desperat utan försöker se varje det som ett tillfälle att lära känna en nice person och jag tycker att jag är rätt öppen för vem det är jag har framför mig. Har både chattat länge innan dejt och setts ganska snabbt efter att vi matchat. Samma resultat.

Jag börjar helt tappa greppet. Känner mig så himla ledsen och börjar helt tvivla på mig själv. Nu har min kk dumpat mig också, helt out of the blue.

Ett halvår är ju absolut ingenting, kämpa på
Jag närmar mig snart 5 år som singel, jag har tappat greppet fullständigt