Jag har fortsatt prata med A, men inte träffat honom sen vi gick på spontan bion osv. Han frågade förra veckan om jag ville ses den helgen, jag var ett ruttet ägg och ljög om att vara upptagen hela helgen när fredagen kom. Inga problem, enligt honom. Han har även tagit upp frågan om att hänga med på gymmet någon dag eller gett förslag om att åka till klätterklubben och testa på klättring.
Jag har tagit distans och ja... Idag fick han mig dock att le när han berättade om något och jag saknade honom lite när vi chattade. Men, inte mer.
Nu kom frågan igen hur min helg ser ut, för han vill gärna bjuda ut mig och göra x. Skitsöt och så, verkligen. Men jag tror jag är allvarligt deprimerad och vettesjutton hur jag ens ska göra något alls. Jag har bett om ursäkt för mitt distanstagande för 2 veckor sen, sagt att det inte har något med han att göra och han förstod. Han är skitgullig, förstående, pushar inte alls och jag önskar verkligen att jag kunde känna suget efter att ses.
Men jag känner ingenting alls för någonting och jag orkar inte


Jag vet att jag måste ta mig ur den här svackan, men han är ju här
just nu i mitt liv. Och jag måste antingen bryta kontakten helt eller "rycka upp mig", och ignorera min ångest och försöka få tillbaka viljan att göra något (hur sjutton gör man ens det).
Förlåt för babbel, men det är hemskt jobbigt (och jag har ingen annan att prata med om det). Han är ju nästan perfekt men jag får ångest över att han vill gå vidare till grejer jag inte är redo för, och speciellt inte nu när depressionen får mig att inte ha lust med något eller känna något.